Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘orka läsa’

Ett funderande inlägg.


 

Idag läste jag i lokalblaskan att Knivsta kommun har gjort en polisanmälan. Detta efter att kommunen var en av huvudaktörerna i TV-programmet Uppdrag granskning och därefter har fått ta emot hot och personangrepp. Att hota nån är verkligen inte OK, men enligt polisen behöver kommunen inte vidta några säkerhetsåtgärder. Jag undrar om en kommuns anmälan om hot kan bli allmänt åtal. När en privatperson förtalas och anser sig hotad får privatpersonen driva det hela själv, trots att det sägs ha blivit enklare genom en lagändring förra året:

Falska utpekanden är förtal


Att uttrycka sin mening borde vara OK. 
Men när meningen innebär att en till exempel ska slå (ihjäl) nån eller dess familj är det inte OK. Då handlar det inte om yttrandefrihet utan om hot. Lika lite OK är det att sprida förtal i sociala medier om att nån har blivit av med jobb på grund av till exempel missbruk när detta inte är sant. Se texten ovan!

Men hot… En kommun är ju inte en sak. Det är inte en sak som får ta emot hotfulla mejl med mera utan människor. Det är INTE OK, nånsin. Att det ska vara så svårt att diskutera sakfrågor utan att det spårar ur.

Läsande figur

Orka läsa, men inte orka skriva.

Om jag lägger det på en lägre nivå… Häromdan skrev jag ett inlägg i vilket jag funderade över saker och ting och hur jag ska göra. Jag skrev bland annat att utrymmet på den här bloggen håller på att ta slut, att engagemang och återkoppling från läsare är minimalt och att jag undrade varför det kommenteras mindre på bloggen än i andra sociala medier, det är ju liksom inte svårare. Så gott som alla som kommenterade det inlägget kom med en ursäkt varför just de inte kommenterar så ofta (längre). Det var inte alls det jag var ute efter, jag ville veta mer exakt VARFÖR. Tar en sig tid och ork att läsa ett blogginlägg, finns det alltså ingen ork kvar efteråt till att skriva en mening i en kommentar. Det är så jag tolkar det hela nu.

Om jag själv hade svarat på en sån fråga hade jag nog skrivit att jag bara kommenterar sånt jag tycker är intressant, har en åsikt om eller bara för att jag vill peppa skribenten eller säga hej. Men det är jag. Jag är inte andra människor. Sen hade jag nog dessutom skrivit i kommentaren att jag inte har ork eller tid att läsa exakt alla inlägg. För mig blir det konstig matematik när människor har tid att läsa en massa, men ingen tid över för att skriva en mening. Det går inte ihop i min hjärna. Men nu struntar jag i detta och kommentarsfunktionen förblir avstängd. Eventuellt släpper jag på den vid inlägg om böcker och recensioner. Då tar jag bort eventuella kommentar som kommer in och som inte handlar om det specifika inlägget eller boken.

Do not feed the troll

Här ska inga troll gödas.


I olika medier,
sociala som andra, debatteras just nu Julia Caesar. Ja, inte det gamla rivjärnet till skådespelerska utan en 70-årig kvinna, en före detta journalist som av Expressen namnges och även sägs vara

[…] en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter […]

Atonbladet tycker att det är rätt att Expressen har avslöjat vem som döljer sig bakom Julia Caesar. Personligen har jag inte läst nåt av det Julia Caesar har skrivit. Jag skummade alldeles nyss några rader och på ren svenska tycker jag att det är dynga. Om en har så många viktiga (<== ironi) åsikter en vill skrika ut tycker jag att en kan göra det under sitt eget namn. OK, jag kallar själv mig Tofflan på den här bloggen. Men det är ju knappast nån hemlighet hur jag ser ut och vad jag heter, det kan ju vem som helst som orkar läsa (!) och kolla runt på bloggen se. Dessutom är det här ingen hatsajt. Det är en blogg som är på väg att ta slut och vars ägare inte kan låta bli att undra lite ändå vem somliga ska ge sig på och förfölja och förtala när jag tystnar.

Slutligen vill jag tacka L och I för att ni frågade mig hur jag mår trots att ni själva båda två är svårt sjuka och E, för att du orkade läsa och kom med bra förslag.

Rosor

Rosor till er som vågade svara och som orkade läsa.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om CV:ts vara eller icke vara.


 

När vi började var det bara cv som gällde och nu är det i princip dött.

Det säger Christina Hammer, grundare och delägare i Hammer & Hanborg, i en intervju i Resumé idag. Skälet till att hon uttalar sig så tvärsäkert om att CV:ts plats är i malpåsen och inte en nyckel till nytt jobb stavas internet och sociala medier. Framför allt LinkedIn. Men det går naturligtvis att hitta information om jobbsökande kandidater överallt på nätet.

linkedin_logo

Ett annat skäl till CV:ts minskade roll är rörligheten på arbetsmarknaden, menar Christina Hammer i intervjun. Det är ju, som bekant, inte så smart att stanna länge på ett och samma jobb. Idag byter folk jobb så ofta att det kan vara svårt att sätta ihop ett CV. Christina Hammer säger vidare:

[…] Jobbar man på projektbasis är det personliga nätverket och den löpande kontakten med uppdragsgivare viktigare. […]

CV:t representerar det traditionella sättet att rekrytera, enligt Christina Hammer. Och det gör det svårare för arbetsgivarna. Hon förtydligar:

[…] När man tidigare checkade av i fall personerna hade gjort sina fem år på marknadsledningen […] handlar det i dag mer om att hitta personen och dess drivkrafter. Vad som driver personen matchas sedan mot arbetsgivarens krav. […]

Men CV:ts minskade betydelse kan också vara nånting positivt., hävdar Christina Hammer. Hon menar att arbetsgivarna måste öppna sig mer för andra typer av människor och kanske inte vara så fixerade vid akademiska examina. Och det ger i sin tur ökad mångfald, nåt som Christina Hammer tycker behövs på arbetsmarknaden. Hon är till och med så tuff att hon rundar av med detta råd till arbetstagarna:

[…] Tänk på vad som driver dig och titta på vad du brinner för. Ställ krav på din arbetsgivare och känn efter om ditt jobb ger tillfredsställer dina krav på utmaningar. […]

Jag tror att Christina Hammer har helt rätt – trots att jag senast idag jobbade med mitt CV. För det är fortfarande så att CV efterfrågas. Jag försöker korta ner mitt. Ingen orkar läsa ett CV som är för långt. Samtidigt är det svårt att veta vad jag ska ta bort efter +25 år som yrkesverksam kommunikatör/informatör/redaktör/webbansvarig.

Men ärligt talat jobbar jag oftare med min profil på LinkedIn än mitt skriftliga CV. För på LinkedIn kan jag lägga länkar till olika sorters arbetsprover. Jag kan också visa upp före detta chefers, kollegors och samarbetspartners omdömen om och rekommendationer av mig liksom deras intyg om mina kompetenser.

Nu vet jag inte hur många som läser min blogg som är i yrkesverksam ålder, men du som är det – har du nåt CV eller nån sida på LinkedIn? Hur ofta uppdaterar du dem/det/den? Svara gärna några rader i en kommentar!


Vill du se hur min profil ser ut på LinkedIn? Klicka här!
Du som har konto på LinkedIn kan logga in och får då se hela min profil.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett livligt inlägg.


 

Pelargonknopp

Än finns det liv!

Å, vilken ledsen dag det var igår! Människor kan verkligen konsten att få mig att gråta ögonen ur mig. Det sitter fortfarande en stor klump i magen idag, men jag är ju van att vara slagpåse och kan konsten att resa på mig. Det som är nedslående är de ständiga besvikelserna över att människor tycks ha det som sport att slå på en som redan ligger.

Så det var tur att jag var ensam och kunde gråta hela dan och hela kvällen. Gråt har en renande effekt på mig, men jag blir ännu fulare än vanligt (röda ögon och strimmigt ansikte). När jag har gråtit färdigt blir jag arg i stället. Medan gråt visserligen renar men också gör mig svag, är ilska nånting som ger mig kraft och styrka. Och gång på gång på gång bankas det in i mitt huvud att den enda jag kan lita på är mig själv. För det är den enda person jag med säkerhet ska leva med resten av livet.

På dagarna kan jag sitta på ballen* och njuta av tystnaden, men kvällarna har tagits över av nån annan. Jag går in och stänger min dörr. Sätter på TV:n för att stänga ute ljuden. Det är så här det får bli. Snart är det ju kyligt igen och slut på balkonglivet. Jag får vara tacksam för de dagar jag trots allt ändå har fått!

I skrivande stund är det dock väldigt jobbigt, för jag har ingen fredad zon – med vaktmästaren, med hörselkåpor på, som klipper gräs på framsidan och barn som leker med leksaksgräsklippare (?) på baksidan. De måste få finnas och leva, det är mig det är fel på, det är jag som inte orkar med den kraschade tystnaden.

tangentbord sv v

Bra flow under fingrarna idag.

I morse vaknade jag 6.30. Jag hade ett bra flow och sökte fyra jobb samt registrerade min intresseanmälan att jobba hos en myndighet i Stockholm. Som synes klappar jag mig själv på axeln nu (jag skiter ju i min omgivning, har jag fått höra fler gånger under ett dygn än under resten av min livstid, tror jag), för klappar mig är det ingen som gör. Ingen, som inte har varit i min sits, förstår vilken tid och energi det tar att leta intressanta jobbannonser och skriva ansökningar som förhoppningsvis gör att jag blir vald.

Nu börjar semestrarna ta slut och rekryteringsprocesserna sätter igång på allvar. Jag har fått ett par nej på sökta tjänster. Det har varit personlig återkoppling via mejl och det uppskattas enormt! Dessutom kan jag acceptera att jag inte får ett jobb för att jag helt enkelt inte kan flytande norska… Det enda företag som konsekvent vägrar att ge återkoppling är Hammer & Hanborg. Det gör ju inte precis underverk med deras rykte, som jag har hört är lite… solkigt. Men det är ett rykte och någras personliga åsikter och inte fakta!

Idag händer just inget mer spännande än det som redan har hänt. Jag ska traska över till Tokerian och köpa nåt att äta till helgen. Väderappen säger att helgen ska bli varm, så jag får väl köpa sallad eller nåt lättlagat som jag kan äta inomhus utan att smälla av i hettan.

Och nu vill jag förstås veta vad DU ska ha för dig i helgen! Har du orkat läsa ända hit, kanske du också orkar skriva några rader och berätta i en kommentar. Jag behöver få input från Det Verkliga Livet!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.


Idag betalade jag 65 kronor plus bensin
för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.


Jag skulle en trappa upp
 för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummerlapp nr 9

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.


En av dem
som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna onsdag.


Idag vaknade jag
till en märklig dag. Det är väldigt mörkt ute, men det är också väldigt varmt. Kikade nyss på ena termometern – den visade 13,5 grader! Snacka om skillnad mot sex minusgrader, som det var häromdan…

Mörka moln

Ser mörkt ut…


Ett enda intressant jobb
har jag hittat hittills idag att söka. Jag letade en god stund igår kväll och även nu på morgonen. Det verkar som om det är på väg att mattas av igen. Tyvärr. I stället ägnade jag en timme idag åt att via e-legitimation påbörja nästa månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Den rapport som ska skickas in mellan den 1 och den 14 november och i vilken jag ska redogöra för mitt jobbsökeri under oktober månad.

En timme, som sagt… Nog för att det är bra att man får redogöra för vilka jobb man har sökt och andra aktiviteter som har med detta att göra. Men frågan är om nån orkar läsa. Frågan är om nån kollar, ens… Jag får en känsla av att tanken nog var god, men… Om ingen kollar och kommenterar kan man ju fabulera fritt. Jag gjorde ett litet test förra gången, den första gången jag skulle rapportera. Lyfte fram det faktum att jag ännu inte, efter över två månader, fått nån handläggare. Det tog nio (9) dar innan det ringde nån från Arbetsförmedlingen – och HEPP! så hade jag fått en handläggare. En stund senare kom kontaktuppgifter via e-post. Men jag får helst inte ringa utan mejla. Handläggaren, däremot, ringer när h*n vill. H*n ringde när jag körde bil och babblade på så jag blev tvungen att avbryta och be om att få parkera först. Det ger en vink om synen på oss arbetssökande: vi kör inte bil, vi sitter overksamma i soffan och äter chips och glor på TV hela dagarna. Äh, det där sista är som jag fabulerar och raljerar! Det jag egentligen menar är att intresset för oss arbetssökande är lika ljummet som dagens utomhustemperatur. Men jag fick i alla fall respons på min notering om handläggare – även om det tog nio (9) dagar…

Försöker plöja lite nyheter på nätet, men till och med dessa känns antingen mörka eller ljumna. Det kommer kanske en sammanfattning på en blogg nära dig lite senare av några nyhet som sticker ut. Men först blir det frukost och dusch.

I eftermiddag blir jag nog telefonintervjuad för den där veckotidningen jag nämnde igår. Det ska fotograferas också. Fast det kan man ju inte göra genom en telefonlur. Gissar att vi reder ut sånt praktiskt i eftermiddag också.

Nån promenad blir det troligen inte idag, om jag inte hinner efter duschen eller efter intervjun. Morgondagen, däremot, ser helt blank ut, så då kan det bli en riktig långis. Väderappen visar emellertid regn både idag och i morgon. Det känns ju inte så kul att bli dränkt. Inte är det roligt att fota heller när det regnar. Dåligt ljus och blött.

Händer det nåt spännande hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta! Jag behöver lite inspiration att ta mig för nåt annat än att bara städa och tvätta just nu! (Du ser, jag är ganska självisk och har baktankar med mina frågor om dina göranden och låtanden!)


Livet är kort. 

Read Full Post »

Nej, nej, nej

Ett inlägg om några av alla nej här i världen, ett antal av de nej som jag har fått.


Igår kom det in sällsport många nej
 på sökta jobb för min del. Inte så konstigt då att kvällen slutade med ett litet sammanbrott och planering av hur jag ska ta sig själv av daga. Nu är jag emellertid inte egentligen av den suicidabla sorten. Ett skäl är att alltför många skulle dansa av lycka – och den glädjen vill jag inte skänka dem som inte gillar mig gratis. Men det viktigaste skälet är att jag har människor omkring mig som älskar mig – trots mina fel och brister. Om man har det finns inte självmord på agendan.

Ett av gårdagens nej var så övertydligt att jag inte kan annat än inse att avsändaren måste ha läst mitt blogginlägg om ålder och återkoppling på sökta tjänster. Däremot inser jag, när jag läser det, att jag måste bli ännu bättre på att skriva ansökningar. Här är delar av ”nejet” jag fick från en person vid det företag som skötte rekryteringen, tillika den person vars tankar om åldersfixering jag skrev om i mitt blogginlägg med länk ovan. Citatet nedan avslöjar inga detaljer om vid vilket företag tjänsten är placerad. (Inom [kursiv] mina kommentarer.)

Många kvalificerade kandidater har visat intresse för tjänsten. Vi har gått igenom alla ansökningar grundligt och måste tyvärr meddela att vi har gått vidare i rekryteringsprocessen med andra personer. Skulle det visa sig att vi behöver titta närmare på fler profiler ber vi att få återkomma. 

I den här rekryteringen har vi i första hand letat efter kandidater med en kombination av erfarenheter från opinionsbildning [ett exempel på detta är vissa blogginlägg/skrivuppdrag jag får av en av mina nuvarande uppdragsgivare] och marknadsföring genom digitala medier [något jag skaffade mig under de nästan två åren hos min senaste arbetsgivare]. Vi har i urvalet ställt stora krav på erfarenheten av digital kommunikation, det har inte varit tillräckligt med erfarenhet av att administrera, förvalta eller sköta dialog via sociala medier, utan kraven har varit mer inriktade på personer med en profil som mer kan betecknas som ”digital strateg” med erfarenhet av utveckling [detta ingick inte i mina arbetsuppgifter, men planering, själva det strategiska för-tänket var på gång]. Vidare har vi värdesatt erfarenhet från medlemsorganisationer [det har jag inte annat än som privatperson], mediakontakter [det heter mediekontakter på korrekt svenska och det har jag stor erfarenhet av] och journalistiskt arbete [det har jag stor erfarenhet av, både i mitt tidiga arbetsliv och just nu].

Ja, jag måste alltså skriva bättre ansökningar, helt klart. Nån sån här återkoppling har jag inte fått tidigare. Jämfört med de tidigare var den snarare övertydlig, vilket jag gissar beror på att man, som sagt, har läst inlägget på denna icke opinionsbildande blogg. (Jag driver med mig själv.)

I vanliga fall låter ett nej så här (notera den genomgående anglifieringen med kommatecken efter den inledande hälsningsfrasen! Korrekt skiljetecken i svenska är utropstecken. Vidare har jag låtit de flesta felstavningar så okorrigerade):

Rubrik: Tack för visat intresse

Hej Förnamn, 

Vi har haft många kvalificerade ansökningar till denna tjänst och ber om ursäkt för vårt sena svar. Vi har nu gjort vårt urval och tillsatt tjänsten med annan sökande.

Eller så här:

Rubrik: Tack för visat intresse

Hej,
 
Tack för din ansökan till tjänsten som X hos oss. Vi har fått många ansökningar till denna tjänst och har nu valt att gå vidare med andra sökande. Vi har tyvärr inte möjlighet att ge någon personlig återkoppling.
Eller så här, där syftningsfelet faktiskt lockade fram ett asgarv hos mig. Det står alltså att man har gått vidare med andra sökande än kvalificerade sökande…:

Hej Förnamn,

Vi har haft väldigt många kvalificerade sökanden till tjänsten och har bestämt oss för att gå vidare med andra sökanden. 
Vi tackar för ditt visade intresse och för den tid du lagt ner på din ansökan.

Eller så här:

Hej,

Du har tidigare sökt tjänsten som X vid Yföretaget. 
Många kvalificerade kandidater har visat intresse för tjänsten. Vi har nu gått igenom alla ansökningar och måste tyvärr meddela att vi har gått vidare i rekryteringsprocessen med andra personer.

Eller så här:

Hej Förnamn,

Tack för ditt intresse för tjänsten som ”X till gruppen för Z på Y företaget”. Vi har haft väldigt många sökande till denna tjänst och har denna gång valt att gå vidare med andra kandidater.

Eller så här, en variant där man försökt vara personlig, men där det ändå blir lite fel. För det är väl inte tyvärr att man valt att gå vidare med personer man upplever bättre motsvarar förväntningarna, eller?

Hej,

Först och främst vill jag tacka för din ansökan till tjänsten som X på Företaget Y. Vi har fått in hundratjugofem ansökningar till denna tjänst vilket vi är väldigt glada för och i den tuffa konkurrensen har vi tyvärr valt att gå vidare med andra kandidater som bättre stämmer överens med kravprofilen. 

Eller, en mer högtravande variant, men som känns mer korrekt för mig:

Förnamn Efternamn

Angående sökt tjänst som X vid  Y med referensnummer XYZ-1234
Vi tackar för din ansökan och det intresse du visat för Y-förvaltningen.
Nu har vi gjort ett första urval och du är inte med bland de kandidater, som går vidare i rekryteringsprocessen.

Eller så här, med tack för att jag lagt ner tid på att ansöka en viss tjänst (denna variant har jag fått ett tiotal av):

Hej Förnamn, 

Vi har många kvalificerade sökanden till denna tjänst och har bestämt oss för att gå vidare med andra sökanden. 
Vi tackar för ditt visade intresse och för den tid du lagt ner på din ansökan. 

Eller så här, ett mer personligt nej, som jag känner att rekryteraren har lagt ner lite tanke och ansträngning på att författa. Men det bästa hade ju varit att man redan i annonsen preciserat att man sökte en junior medarbetare:
Hej Förnamn, 
Förlåt att jag inte svarat på din mejl tidigare.
Utifrån den besättning och de behov vi har på byrån har vi gått vidare med mer juniora kandidater. Vi behöver fylla på med juniorkonsulter i våra olika team.
Jag kände din kompetens överlappade med den nivå vi redan har.

Eller så här, där man också lagt ner lite möda på att nejet, men där jag undrar om ordet ”Vi gillar din bakrund” är att uppfatta som sexuell trakasseri – eller bara ett simpelt stavfel…:

Hoppas allt är väl, ber om ursäkt för att det inte blev ngn återkoppling i slutet av förra veckan. Den kommer här istället. 
 
Vi har valt att gå vidare med annan sökande. Vi gillar din bakrund, erfarenheter och kunskap inne på ”vårt” området. Saknaden av Xerfarenhet och att tjänsten kanske är 
ngt för junior för dig, fällde avgörandet. 
 
Jag vill tacka dig för den tid du tog för våra intervjuer och önskar dig stort lycka till i jobbsökandet.  
Om du har orkat läsa ända hit har du fått en bild av några av de nej jag tar emot varje dag. För varje nej vittrar en bit av mig sönder, men hittills har jag spottat upp mig och tagit nya tag. Men att skriva ansökningar är helt klart inte lätt. Nu har jag ändå skaffat mig ganska stor erfarenhet av detta och inser att jag ständigt måste bli bättre på att formulera mig eftersom jag aldrig räcker ända fram till målet.

Trodde du att livet som arbetssökande är slappt och skönt kan jag meddela dig att det är en ständig kamp för att hitta de rätta orden, att flera gånger om dagen ta emot nej och att, i många fall förödmjuka sig och skrapa med foten inför dem jag en gång själv var med och rekryterade. Erfarenheter av att bita i sura äpplen blir nog nästa post jag sätter upp på mitt CV…

Och ja just det… Efter ungefär den tjugonde gången slutade jag be om återkoppling. Då hade jag fått en enda. Inte så konstigt att jag känner mig lite misstänksam mot den långa jag fick igår, alltså…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om torsdagens promenad.


Fyra kilometer
blev det idag. Prick. Inget hastighetsrekord, men jag är nöjd att jag klarade att gå så långt. För mig är det långt.

En underbar höstdag. Solen värmde så gott att jag kunde gå iklädd enbart luvatröja.

Solen genom höstgrenverk

Höstsolen värmde.


Färgerna i naturen
går alltmer mot rött

Röd buske

Mot rött.


Varje dag
försöker jag hitta nya vägar att gå. Men ibland passerar jag gamla ställen. Den Hemliga Trädgården fascinerar mig, till exempel. Idag fångade jag en del av ett av boningshusen.

Boningshus Den Hemliga Trädgården

Ett av boningshusen, sett från vägen, i Den Hemliga Trädgården.


Allt fler löv hamnar på marken.
Där ligger de, platta, tryckta mot asfalten, fortfarande färggranna, men lite sorgliga.

Lönnlöv på marken

Lönnlöv mot asfalten.


Jag såg roliga prylar!
Cykeln sa

Rasta!

och jag tog den på orden, stannade en stund och fotade.

Rastacykel

Jag tog cykeln på orden och rastade.


På vägen tillbaka
hade nån kompletterat varningsmärket…

Varning för skateboardåkare

Varning för skateboardåkare!


Om man ska tänka nåt positivt
om farthinder, så håller jag med skyltkompletteraren att hindren kan användas till skateboardåkning. I övrigt är hindren bara irriterande – och farliga för nacke och bil. Nää, jag föredrar det ulliga, gulliga…

Ullig växt

Ullig och gullig växt.


Vid ödetomten tjuvade jag!
Jag pallade fallfrukt. Fyra stycken härligt röda äpplen fick följa med hem. De sköljdes av och hamnade i en skål. Ett är uppätet.

Fyra röda äpplen

Fyra röda, pallade äpplen.


Dagens värsta timme,
den mellan 14 och 15, har passerat. Jag har överlevt. Tack för att du orkade läsa ända hit!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »