På toppen igen!

Ett toppigt inlägg.

---

 

Min blogg låg på tionde plats idag mitt på dan. Listan visar Uppsalas privata bloggar.

Idag mitt på dan upptäckte jag det: jag är på toppen igen. På Bloggportalen, vill säga. Av totalt 1 502 Uppsalabloggar hittade jag min på tionde plats i listan över Uppsalas privata bloggar. Det var ett tag sen sist…

Egentligen bryr jag mig inte om topplistor. Men jag ska erkänna att det är lite häftigt att se sig själv – eller, som i det här fallet, min blogg – på en topplista. Allra helst som det inte bara snackas om tidningsdöden idag utan om bloggdöden.

När det gäller min blogg har jag noterat en smärre nedgång av antalet besök. Inte så stor skillnad än så länge. Däremot är det allt färre som kommenterar. Det kan ju bero på flera olika saker, till exempel…

• man skummar inläggen
• man googlar/söker information om ett visst ämne
• man anger falska kontaktuppgifter när man försöker kommentera
• man vågar/vill inte kommentera för att man är rädd att göra mig arg/ledsen eller för att man är rädd att bli förföljd, hånad och mobbad för att det avslöjas att man läser min blogg (jorå!)
• man har mindre tid att kommentera
• man läser via mobilen och det är lite krångligare att kommentera därifrån
• man snokar, bara

med mera.

Personligen läser jag mycket varje dag, för jag har kanske lite mer tid än många andra. När det gäller bloggar är min lista ganska lång. Däremot är den inte statisk. Det tas bort bloggar därifrån och det läggs till. Men exakt vilka bloggar jag följer har jag fått lov att dölja av olika skäl.

Men det här med bloggtoppen… För ett tag sen blev jag tvungen att vidta vissa åtgärder, också det av skäl som jag tycker är beklagliga. Att förfölja nån på olika sätt för det h*n skriver är brott mot yttrandefriheten. Att slänga ur sig påståenden om nåns vandel är förtal. Att vara med om förföljelser och förtal är jobbigt. Därför nollställde jag mig själv, kan man säga, medan åtgärder sattes in. Detta fick till följd att jag förlorade min position.

Det är lite dubbelt, med andra ord, att jag är tillbaka i toppen igen. För då får jag ju uppmärksamhet och det tycks vara det som stör somliga. Inte för att jag har nåt att vara avundsjuk på… Jo! Det skulle vara kärleken, dårå. Den finns ju kvar, Fästmön står vid min sida och jag vid hennes fortfarande, efter åtta år i höst.

Smickrande är det emellertid också att hamna på toppen. Det visar ju att jag är läst, att många läser mina ord. Min blogg har ett varierat innehåll, som du som läser den nog har noterat. Jag skriver om sånt som intresserar mig, men jag skriver också mycket om mig själv. Vissa inlägg är lite som en dagbok. Det är alldeles utmärkt för mig att gå tillbaka till när jag ska kolla vilken dag jag har gjort nåt eller när nånting hände eller om jag har läst en viss bok, till exempel.

I allra högsta toppen bland Uppsalas privata bloggar finns en blogg som handlar om en annorlunda familj. Det som är annorlunda med den familjen är att där finns många barn. På silverplats finns en blogg som handlar om skvaller. Sen följer ett antal bloggar om sjukdom, barn och familj, smink och mode, handarbete och konstnärligt skapande, mat. Och så min blogg, Tofflan – en tragisk komedi. Lite stolt är jag nog, trots allt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Firande med en liten aning buller & bång – och gult

Ett firande inlägg.

---

 

Glada och gula ballonger ska det vara när man fyller år!

För tolv år sen om lite mer än 24 timmar kom familjens minsting till världen. Och så liten är han inte längre, han fyller tolv år i morgon. Elias, hans syskon, föräldrar och jag firade killen en dag i förväg.

Fästmön och jag åkte och handlade lite gott till kaffet samt mat först. Vi körde så hårt med pantmaskinen att den stannade två gånger. På ICA Solen var det annars sig likt, förutom att alla kunder – utom Anna och jag, förstås – såsade och stod i vägen. Vi flög fram som två hindar. (Nåja…)

Det hade varnats för kraftigt regn och åska, så jag ringde mamma en snabbis innan firande startade. Mest för att berätta att jag just fått ett samtal från ett företag här i Uppsala med en inbjudan till intervju på onsdag i nästa vecka! Nu har jag alltså två intervjuer på gång. Snacka om att det är boost för självförtroendet! I övrigt boostade inte vädret så mycket. Det blixtrade, åskade och regnade en stund, några lampor blinkade och sen var det inte mer med det.

Maten dukades fram när de två arbetarna hade anlänt. Ljudnivån var hög och mina trumhinnor dallrade rejält. Men idag var det mest mysigt – och en träning inför alla ljud och folkmassor vi lär träffa på i morgon och några dar framöver… Det var också roligt att vi för en gångs skull var allihopa – även om Kronprinsen höll sig på sitt rum mest. Frida, till exempel, hade jag inte träffat sen före påsk. Jag ser en lite annorlunda tjej nu, med rejält med nässkinn och en förmåga att ta tag i saker – med några goda råd på vägen. En utveckling åt ett bra håll, vilket glädjer mig.

En som inte utvecklas åt nåt bra håll vad gäller sin fotokonst är dock barnens mamma. Hon lyckas alltid ta så smickrande bilder på mig. Vad sägs om detta fina foto där man ser magen sticka fram och dubbelhakorna korva sig på mitt bröst?

Magen sticker fram och dubbelhakorna korvar sig. Anna tog bilden, förstås.

 

Jag kontrade med denna bild. När man tittar på den får man känslan av att mästerfotografen tycker att gult är sniggt och inte alls vill se sin älskades ansikte…

Anna åker på en blåsning.

 

Mystiska kort.

Mellan maten och fikat ville den blivande tolvåringen ha ett par paket. Han fick ett mjukt av mig, som inte var så roligt (en handduk med hans namn på) samt en mystisk present från mamma, pappa och Linn: en spelkonsoll med spel. Tyvärr levereras inte paketet förrän en bit in i augusti, vilket var lite surt. Men Linn hade gjort så fina kort och jag tror att grabben blev riktigt glad att ha nåt att se fram emot lite senare – och då inte bara skolstarten… (^== Ironi!) Sen råkar jag veta att det finns paket kvar för firande i morgon bitti (i alla fall ytterligare tre från mig och några från Anna och Frida). Pappa har visst nåt i bakfickan också som Elias får i morgon kväll när han anländer för att vara där medan mamma och jag prajdar oss.

Att få med hela familjen på en och samma bild är en omöjlighet. Men jag lyckades i alla fall fånga syskona O. Och det är ovanligt! Fast vad de gör för konstiga miner alla tre det vete 17… I normala fall är de nämligen rätt söta.

Syskona O: Linn, Elias och Frida.

Födelsedagsbarnet ville ha tårtan på sin riktiga födelsedag. Det är ju bra, för då får mormor et consortes nåt gott till kaffet i morgon. I stället hade han beställt Banana split. Vi åt och glufsade i oss av glass, grädde, maräng, banan och chokladsås att vi helt glömde bort de hembakta kakorna… Men vissa av oss ligger visst bra till hos Anna, så vi fick med oss en kakpåse hem. Och dessa kakor har jag smällt i mig medan jag har skrivit det här inlägget.

Min älskade Anna.

I bilen hem fick jag inte bara med mig en kakpåse och en resväska utan även Linn som skulle sova i stan. Och så fick jag ett alldeles underbart vackert blått hjärta i glas av min älskade. Det har jag placerat på fönsterbrädan i mitt blåa sovrum.

Ett underbart vackert blått glashjärta.

Jag har lämnat min nyckel hos Lucille. Hon försökte fresta mig med lite vin, men jag föreslog nån kväll nästa vecka, efter onsdagen. Vem vet, jag kanske har nåt att fira då??? Tågbiljett är beställd, väskan är uppackad och packad igen. Jag undrar vad mer jag har glömt..?

Nu hoppas jag att Elias får en fin födelsedag i morgon också – på sin riktiga dag! Jag är säker på att mormor har nåt spännande med sig och att pappa hittar på nåt kul på kvällen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bandybollen och… ???

Här kommer en efterlysning om det nu råkar vara så att några av mina kompisar från tonåren läser detta! Igår kväll kom jag plötsligt att tänka på två tjejer som försökte norpa ett par av killarna i vårt gäng. Vi gav dem därför inte alltför smickrande öknamn. Inte vet jag varför jag plötsligt kom att tänka på dem, MEN… jag kom bara på vad vi kallade den ena tjejen: Bandybollen. Så nu undrar jag om nån med bättre minne än jag kommer ihåg vad vi kallade tjej nummer 2???

Bandybollen och ???

Det var inget smickrande öknamn och det var troligen nåt som anspelade på sex. Men nej, tro det eller ej, det var inte Elaka Gösta Tofflan som kom på det utan den av tjejerna vars kille hon försökte norpa.

Stort TACK på förhand till dig som hjälper mig att få detta ur huvudet!!!

Livet är kort. Mitt minne också.

Read Full Post »

Omtumlad

Omtumlad är ordet för dagen för mig. Det var en resa som hette duga igår i värsta snöovädret, men allt eftersom dagen fortskred blev den bara bättre! Det roligaste av allt är jag är inbokad på ett möte på måndag efter lunch för att diskutera eventuella kommande uppdrag. Det känns otroligt spännande och det är väldigt, väldigt smickrande att nån så att säga

vill ha mig

Eller snarare mina kunskaper och min kompetens. Det har varit dåligt bevänt med mitt självförtroende de senaste åren – av förklarliga skäl – så jag blev så glad, så glad, så glad igår. Och det verkar som om många kära vänner har de rätta känningarna att det kan bli nåt! Tack, jag tror på era tankar och intuition!

Jag är lite omtumlad… (Bilden är lånad från Asko.) 

Det blev lite läge att nästan fira lite igår, så det gjorde vi. Men idag känner både Fästmön och jag oss halvrisiga. Annas insulinpump hade läckt i natt, så hon fick inte i sig tillräckligt med insulin. Själv tror jag att jag håller på att drabbas av den svåra sjukdomen Förkylning. Känns inte så kul när jag ska mini-föreläsa på fredag, men jag får väl snyta mig ordentligt och ta en Ipren så funkar det nog. Det ska mer till att sänka en Toffla!

Till lunch blir det trevligt sällskap av tre kollegor, varav en är den från denna blogg så kända Lisbeth. Då kan vad som helst hända!.. I eftermiddag ska jag bli avtackad av avdelningen. Det känns… lite märkligt. Både kul och sorgligt på en och samma gång.

Read Full Post »