Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kolla’

Ett inlägg om en systemuppgradering.


 

Jaha. I helgen blev jag Windows 10-användare. Nog hade jag tänkt bli det förr eller senare, men snarare förr. Men på fredagskvällen, runt midnatt, tyckte Microsoft att det var dags och installerade systemet på min påslagna dator. Det gillar jag INTE! Jag vill bestämma själv. Min tanke var dessutom att inhämta lite synpunkter på systemet från andra användare först. Nu blev det inte så. Därför berättar jag i stället för andra användare i det här inlägget om mina första intryck av systemet. Och även om jag numera jobbar på en IT-avdelning är jag definitivt inte nån IT-expert. Det finns många andra saker jag är betydligt bättre på. Jag är en vanlig användare – och kanske är det intryck och synpunkter från just såna som mig som kan ge andra användare nåt av värde..? För att du ska kunna skumma texten har jag markerat bra saker med grön färg och dåliga med röd färg i texten.

Windows 10 logga

Dags för Windows 10, tyckte Microsoft, och installerade det på min dator sent i fredags.


Att Microsoft utan mitt medgivande uppgraderade systemet på min dator är långt ifrån OK.
Det gjorde mig avogt inställd direkt till Windows 10. Men sen när jag väl fått systemet installerat var det bara att sätta igång och kolla så att inget gått förlorat. Därefter har jag försökt orientera mig och testa nya funktioner med mera.

Alla filer och program kom med och verkar fungera. Det är bra eftersom jag ju inte hade hunnit göra nån aktuell säkerhetskopia av saker och ting. Däremot kallas program inte längre program utan appar, vilket är lite förvirrande för mig. Appar är visserligen en sorts program, applikationer, men det är ju såna jag har på mobilen. Nu vill Microsoft att jag ska hämta eller köpa och installera appar även på datorn.

Microsoftkonto

Microsoft-konto krävs.


För att kunna hämta och köpa appar
 – detta gäller även för gratis-appar – måste jag skapa ett Microsoft-konto, motsvarade det jag har hos Apple för mobilerna . När jag fick Office-paketet av Världens Bästa Anders var jag tvungen att skapa ett Microsoft-konto. Det har jag inte använt sen dess – med påföljd att kontot och den därtill hörande e-post-adressen inte längre existerar. Suck… Dumt och irriterande! Jag ogillar tvång. Att sen det jag skapar under tvång bara tas bort gör mig inte gladare.

Efter lanseringen av Windows 8 fick Microsoft ganska mycket kritik från användarna. Jag uppgraderade faktiskt aldrig till åttan, utan hade kvar Windows 7 Professional – tills i fredags, dårå. Jag har varit mycket nöjd med sjuan. Uppenbarligen har Microsoft tagit till sig en del av kritiken. Jag noterar till exempel till min glädje och tacksamhet att skärmklippverktyget, snipping tool, fanns kvar! Det använder jag mycket för att göra skärmdumpar – eller spara ner delar av vad som visas på skärmen.

Snipping tool

Skärmklippsverktyget är tillbaka! Hurra!


Bland de nyheter jag noterar först
är förstås Startmenyn (fönstersymbolen). Där hittar jag Stäng av – Starta om – Starta långt ner vid Av/På. Logiskt! På vanlig plats hittar jag program etc som jag använder ofta, men också appar. Jag kan dra över program i appdelen. Som bilder jag kan storleksförändra, flytta och placera var jag vill i appdelen blir de aningen lättare och snabbare att hitta. Men sen finns en del av dem i aktivitetsfältet i botten på skärmen OCKSÅ. De flyttades med från hur jag hade det i Windows 7. Och det blir lite… mycket… Men OK, jag kör så här ett tag så får jag se vad jag ändrar, tar bort och använder.

Webbläsaren Edge har jag testat lite grann. Besöker en vissa webbplatser hänger den sig nästan, eller står i vart fall och tuggar länge. Bra funktioner i den är att jag kan använda en penna och till exempel markera ställen på en webbplats liksom skriva några rader i en anteckningspratbubbla. Jättebra funktion om en till exempel ska blogga eller skriva en artikel om nånting och hittar underlag på en webbplats! Andra funktioner är att jag kan ta bort sånt som distraherar mig runt omkring och till exempel bara visa texten. Jag kan spara bokmärken och annat som tidigare och det var hur lätt som helst att kopiera över bokmärken och favoriter från andra webbläsare. Tills vidare fortsätter jag nog använda min vanliga gamla webbläsare, men Explorer slipper jag tack och lov!

Edge-logga

Webbläsaren Edge är helt ny och har flera användbara funktioner.


Utseendet
 
tycker jag annars är rätt… fult.
Typsnittet känns trist och gammalt och färgerna… naiva. Typiskt Microsoft, alltså. Aviseringar och annat kommer med ett ljud som jag först tycker är rätt ovant, sen ganska OK. Ovant är också att datorn tycks hamna i nån sorts strömsparläge ett tag när den inte används och innan den går över på skärmsläckaren. Skärmen blir helt svart. Första gången det hände trodde jag att datorn alternativt skärmen hade dött. Det är konstigt och irriterande, men går säkert att ändra inställningar för. I övrigt tycker jag att datorn startar, men framför allt stänger ner snabbare än tidigare. Det är bra!

Windows 10 logga

Windows 10 – rätt OK, faktiskt.


Det här var några av mina första intryck av Windows 10. Har DU några eller vill du kommentera mina intryck??? Skriv några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min tredje advent, tillika Luciadagen.


 

Nån Lucia knackade inte på i morse med kaffebricka, lussekatter och skönsång. Jag fick minsann kliva ur sängen och sätta på kaffe själv. Men den första muggen tog jag med mig till sovrummet och avnjöt tillsammans med boken om heder.

När klockan var tjugo i tio messade jag Fästmön och frågade om det passade med en tur till Fullerö idag för de sista julklappsinköpen. Det passade. Jag hade ett par saker att göra hemmavid först. Tvätta, till exempel. Jag fattar inte vem som skitar ner så mycket kläder här… Till frukosten kom i alla fall Lucia med två tärnor och en finsk stjärngosse som såg ut som om han provsmakat starkvinsglöggen i släptåg. Sist i tåget fanns en lussekatt. Lussekattens ljus och stjärngossen samt tre ljus i adventsljusstaken tändes andaktsfullt.

Luciatåg och tredje advent

Mitt eget Luciatåg är väl ett av Sveriges få tåg som går enligt tidtabell. Tre ljus tändes i staken också.


På Fullerö glodde vi på tomtar.
En och annan julklapp inhandlades också. Och jag slog på stort och köpte en glittrig tjej till mig själv.

Detta bildspel kräver JavaScript.


På hemvägen stannade vi till vid ICA Solen 
för vi behövde handla fikabröd och mat. Fast det var bara en som handlade och den som ”glömde” handla har nu ingen middagsmat till ikväll. Så kan det gå. I Himlen var det fullt av levande lussekatter. De är så söta att en nästan kan äta upp dem till söndagsmiddag… När vi skulle fika och tända adventsljusen fick vi emellertid stänga ute katterna från köket. Katterna fick titta på oss genom glaset i dörrarna. Dels ville vi ha vårt fikabröd ifred, dels ville vi inte ha några svedda morrhår eller grillade kattungar. Men killarna, båda bonussönerna, fick sitta med vid bordet. (Visst är vi snälla?) Efter fikat släppte vi in mamma Mini. Hon visade sig gilla både ädelost och svarta oliver, den gourmet-kattan.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nja, för att få nån ordentlig Lucia-feeling 
fick jag titta på SvT i kväll. Det var riktigt mysigt att kolla och lyssna medan jag slog in årets tre sista (?) julklappar…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett östgötskt och instruerande inlägg.


 

Måndagsmorgon? Semestern slut? Det tycker inte jag att du ska sörja över. Var glad att du har ett jobb att gå till, jag är verkligen avundsjuk på dig.

Men för att lätta upp stämningen och förhoppningsvis få dig att skratta igång din måndag serverar jag dig en liten instruktionsfilm – på det underbara språket östgötska. Ljudet ska alltså vara på. Eller plugga in hörlurarna. OBS! Bitvis blir filmrutan svart. Jag gissar att det beror på att filmaren asgarvar. Och kollar du via datorn får du lägga huvet på sne. TACK till FEM som tipsade mig om filmen!

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hår och annat äventyrligt.


 

Rött hår på bussen

Vad tycks om min nya frilla? Äh, jag bara skojar!

Bland det bästa jag vet är att få krypa upp i skinnstolen som är ett mellanting mellan fåtölj och tandläkarstol, svepas in i en vid särk och bara få lägga huvudet i M:s kompetenta händer. Eftersom jag har en kort frisyr måste jag klippa håret var sjätte veckan. Ja, detta är en lyx jag unnar mig och tänker så göra så länge jag kan. Jag har ett besvärligt hår, med virvlar på fel ställen, tunt på vissa ställen, tjockt på andra. Det måste tuktas. Ofta. Om jag inte gör det ser jag väldigt ovårdad ut. Det senaste året har jag rakat nacke och sidor och haft en ganska tuff frisyr, men förra gången gjorde M på ett lite annat sätt för att jag idag skulle testa en delvis ny frisyr. Se bilden ovan!

Jag med snedseglarfrilla

Jag med snedseglarfrilla.

Äh jag bara skojar! Personen på bilden såg vi på bussen hem. H*n hade krulligt och tjockt hår… och väldigt rött. Jag har numera flera färger i mitt hår – grått, vitt, brunt, blont – men alla är ==> naturliga. M sa att det ser ut som om jag har en kippa baktill. Konstgjord färg eller slingor är alltså varken nödvändigt eller behövligt just nu – jag har färger i huvet så det räcker, om man säger så.

M rakade sidor och nacke och lämnade längd kvar uppe på huvet. Sen hade hon i en massa klegga, rufsade runt och blåste. Det braiga med min nya frisyr är att jag kan göra håret upptill fluffigt om jag vill, slickat om jag vill eller nånstans mitt emellan. När det var nygjort var det emellertid åt snedseglarhållet. Lite kul och busigt.

Thaimat och Singah

Het thaimat och en kall Singah var toppen!

Efter klippningen travade jag ner till stan. Jag var så stolt att jag fixade att åka buss på egen hand till frissan, men jag hade tuggummi i käften och en bok i näven som verktyg att klara resan. Inte var det mycket folk på bussen ner heller. Det underlättade för mig. Från frissan är det promenadavstånd till stan och Fästmön och jag möttes mitt i centrum. Anna hade lovat att bjuda på thaimat, så vi gick till Thai Village och åt buffé.

Jag åt som vanligt alldeles för mycket. Det blev två tallrikar fulla av godsaker. Kycklingspetten var goda, men jag tyckte nog att jordnötssåsen saknade en och annan jordnöt. Sesambullarna var väldigt kletiga också, som om de inte hade blivit färdiggräddade.

Anna kollar mobilen

Anna kollade sin mobil medan jag fipplade med min.

Min iPhone har krånglat lite i ett par dar, så medan vi åt tog jag till det äldsta tricket i världen, typ: omstart. Jag sitter alltid och håller andan lite när jag gör sånt, men allt gick bra och efteråt fungerade den som den skulle. Mitt bundna abonnemang går snart ut och jag hoppas att det för med sig en lägre månadskostnad. Självklart har jag sneglat på en nyare modell, men det är bara att slå bort av ekonomiska skäl. Förresten ska jag ju försöka hitta en mobil till mamma i första hand, i födelsedagspresent.

Röda blommor nära

Att titta på och fota blommor är gratis.

På jobbfronten intet nytt. Det jag hade hoppats på till hösten ser ut att skita sig – som allting annat. Detta innebär att jag måste försöka ta fram nån form av plan C. Hela tillvaron gungar och jag lever från dag dag och får försöka vara tacksam för var dag jag överlever. Det här livet är inget hårresande äventyr på annat sätt än att det är ett äventyr att få det ekonomiska att gå ihop. Hittills har jag lyckats och DET kanske är nåt jag kan sätta upp på mitt CV.

Att titta på och fota blommor är i alla fall gratis. Dessa röda gjorde både mig och Anna glada på hemvägen igår. Vi tog nämligen ett annat bussnummer hem, så vi fick promenera en bit. Det var skönt att inte gå och lägga sig med full mage… Tack, min älskling, för den goda maten!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Le och vara tacksam och basmatematik

Ett inlägg om att le, vara tacksam, säga ja och att tolka siffror.


 

Tofflan m solbrillor

Ler gör jag sparsamt.

Ler gör jag inte hela tiden. Faktum är att jag är sparsam med leenden. En person sa en gång till mig att le och se glad ut hela tiden – så får du framgång i yrkeslivet. Jajamens, det beror på arbetsplatsen. Visst är det trevligt med glada medarbetare, men ett leende ska vara äkta tycker jag. Och trots att jag log äkta på just den arbetsplatsen fick jag inte den utlysta tjänsten. Den gick till en man som hade nåt som jag inte hade, utan att gå närmare in på det. Jag fick i stället en mycket mer intressant tjänst, men det är en annan historia.

Nu sitter jag emellertid här och söker jobb igen. Jag läste en jättebra krönika i Metro på nätet om det häromdan, Lisa Magnussons Det gäller att le och säga ja till alltHon menar på att tanken att robotar ska ta över jobben i framtiden redan är verklighet eftersom de flesta människor redan är robotor. Robotar därför att folk inte har råd att göra annat än att le och säga ja till allt. Typ de arbetslösa. Hon skriver:

[…] de som ständigt måste stå till Arbetsförmedlingens förfogande för att få pengar till det nödvändigaste. Söka jobb på jobb, försöka konkurrera, infoga sig i meningslösa ”åtgärder” för att snygga till statistiken över ”sysselsättningen”. […]

Lisa Magnusson har också läst en debattartikel i Expressen och signerad Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen. Denna psykolog har slagit larm (!) om att dagens unga inte är tillräckligt tacksamma (!). Lisa Magnusson refererar:

[…] Eller, ja, de flesta är det, medgav hon. Men hon vet bland annat två ”rekryteringsträffar” där jättefå dök upp. Och en person fick en fin chans att visa framfötterna genom en praktik som kanske kunnat leda till jobb, men sumpade allt för att hen ”inte vill bli utnyttjad”. […]

Lisa Magnusson konstaterar torrt:

[…] Man hade ju gärna velat veta hur många ”rekryteringsträffar” Svala Firus själv minglat runt på, hur länge hon gratisjobbade i hopp om anställning. Men det nämnde hon inte. […]

Glöm inte att du är värdefull

Jag har goda vänner vänner som påminner mig om saker och ting ibland. Men jobbmässor är värdelösa, det vidhåller jag.

De rekryteringsträffar som har arrangerats här i Uppsala under min tid som arbetssökande har inte passat mig alls. Det vill säga, det jag har i mitt CV och rekryteringsträffarna har inget gemensamt. Så varför gå? Nej, jag har inte besökt en enda. Däremot har jag varit på jobbmässor arrangerade av och på Arbetsförmedlingen. Totalt värdelösa fär min del även dessa, därför att en timid tant som jag lyckas knappast ta sig fram till rekryterarna. Längst fram står nämligen yngre och aggressivare förmågor, läs: nybakade studenter som tror att de kan och vet allt. Tur att några av oss har god självkänsla. Andra har godare självinsikt.

Vid nåt tillfälle nådde jag och kompisen jag hade med mig fram till rekryterarna. Men tyvärr, de tog inte emot våra CV:n – vi blev ombedda att gå hem och lägga in dem elektroniskt. Jaha, vad skulle vi då på en jobbmässa att göra? Då kunde vi ju ha stannat hemma. Vem trängs liksom frivilligt med folk? Människor som söker kroppskontakt, eller vilka?

Jobba gratis har jag också gjort. I två månader. Det var ett ganska avancerat jobb som gick ut på att uppdatera (kolla fakta, innehåll och språk) ett hundratal webbsidor där olika forskare och forskningsprojekt presenterades. Dessutom skulle sidorna översättas till engelska där sån översättning saknades. Och de sidor som var översatta skulle språkgranskas. Roligt och spännande projekt, alltså, men, som sagt, gratisjobb. När jag slutade le och krävde ekonomisk ersättning för mitt arbete fick jag ett vikariat om tre månader och lön.

Men åter till tacksamheten och det Lisa Magnusson skriver. Hon noterade att folkpartisten Birgitta Ohlsson blev inspirerad av psykologen Svala Firus text. Enligt Lisa Magnusson fyllde politikern i att…

[…] Alla måste jobba, så att ”mormor får en värdig äldreomsorg, att cancersjuka ges vård”, detta är välfärdsmässig ”basmatematik”.

Fast det Birgitta Ohlsson, enligt Lisa Magnusson, inte tänkte på var…

[…] I basmatematiken ingår tydligen inte att kunna räkna ut att 400 000 arbetssökande minus 40 000 lediga jobb är lika med 360 000 överblivna personer. Att det alltså inte nödvändigtvis handlar om att de som står utan jobb vill att mormödrar får ovärdig äldreomsorg och att cancersjuka dör. […]

Vänstern hat, å sin sida, enligt Lisa Magnusson inte nåt bättre att komma med:

[…] Den nya vänstern pratar om skitjobb, om att ersätta arbetslinjen med fritidslinjen. Jag tror inte på det. Frihet, vad är väl det, annat än ett finare ord för total tomhet? Det är inte jobben i sig som är skit. Däremot maktbalansen. […]

Igår läste jag i lokalblaskan att Uppsala län har den lägsta arbetslösheten i landet, 5,3 procent. Det framgår inte av artikeln hur man har räknat (det är knappas basmatematik, eller hur..?), men en analytiker från Arbetsförmedlingen – finns det INGEN på Arbetsförmedlingen som jobbar med att förmedla jobb??? –  Therese Landerholm uttalar sig i artikeln:

[…] Det finns tre huvudförklaringar till att arbetslösheten är så här låg i Uppsala län. Det är dels närheten till Stockholm, dels den låga andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin, dels den stora offentliga sektorn […]

Tågmålning på toa

Vi som bor här ska pendla till jobb i andra län med tåg som inte går som de ska. Men då får man fin jobbstatistik över sysselsättningen.

Där ser man! Vi som bor i Uppsala län förväntas jobba i ett annat län än vårt hemlän, men vill vi jobba där vi bor ska vi definitivt inte jobba med tillverkning utan offentlig sektor. Och hur säkra jobben är i offentlig sektor har ju flera av oss fått smaka på den hårda vägen… (Ta nu senast den högste dirren på Sjukstugan i Backen. För en månad sen sa han i media att han ska jobba två år till. Häromdan sa han att han går i pension typ nu. Nåt mysko är det!..)

Men det finns problem och utsatta grupper även i Uppsala län: utrikesfödda, äldre arbetslösa, funktionsnedsatta och lågutbildade personer. För byggnadsarbetare, gymnasielärare och undersköterskor ser emellertid framtiden ljus ut. Synd att jag inte kan jobba inom dessa tre yrken eftersom jag inte har nån utbildning för nåt av dem eller ens kan utbilda mig: jag är för gammal för att få studiemedel.

Så varför ska jag le och vara tacksam? Jag är heligt förbannad! Jag har gedigen och bred erfarenhet och stor kompetens inom mitt yrke. Men jag är för gammal. Ändå förväntas jag jobba tills jag blir 70, helst, det vill säga nästan 20 år till. Basmatematik..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett stavningstest.


 

frågetecken

Hur bra är du på att stava?

Som bekant reagerar jag på att högskoleutbildade journalister och andra, med språket som främsta verktyg i sitt yrke, har så svårt att stava och klara svensk grammatik. Med detta har jag aldrig sagt att jag är bättre. För tillfället är jag en privatperson som bloggar. Visserligen får jag betalt för vissa inlägg, men de är få – hittills den här våren har jag skrivit ett sånt inlägg. Eller två, kanske… Skriver jag på uppdrag kan du emellertid ge dig på att jag kollar såväl stavning som grammatik!

Häromdan hittade jag ett test hos Dagens Nyheter som handlade om stavning. I testet säger 20 personer olika ord som de – eller Dagens Nyheter? – tycker är svåra att stava till. Jag gjorde testet och nej, jag fick inte alla rätt utan hade två fel. (Det ena av dessa ord var ett engelskt ord och jag tycker att det kanske inte riktigt hörde hemma i ett svenskt språktest. Men, men…) Hur många rätt får du??? Klicka på länken nedan. OBS! Du måste ha ljudet på!

Testet Hur bra är du på att stava?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om kommunikation – eller brist på den.


 

mobil på ballen

En annan typ av mobil, med tyst knorp.

I fredags eftermiddag vid 15.30-tiden, när det var klämdag för många, knorpade min mobil till som hastigast (en knorp). Jag trodde att det var en pushnotis av nåt slag, så det dröjde cirka tio minuter innan jag kollade. Displayen visade ett missat samtal. Jag traskade in till arbetsrummet, där datorn stod påslagen, för att kolla upp vem som ringt. Fann då att jag hade fått ett mejl från ett bemannings-företag via vilket jag har sökt ett vikariat. Personen skrev att h*n hade försökt ringa mig (ja, jisses, en hel knorp ringde h*n!) samt…

[…] Du får jättegärna svara med vändande mail om tid du vill bli uppringd på idag eller på måndag. […]

Jag bestämde mig för att prova att ringa först, men fick inget svar. Då svarade jag på mejlet att på måndag efter lunch går det bra att ringa mig. Måndag förmiddag skulle jag på ett viktigt möte, vilket jag också skrev.

Sen blir det först helg igen och så blir det måndag. Jag tar mina soppåsar med mig på förmiddagen när jag ska hämta bilen i garaget. Soppåsarna ska naturligtvis inte följa med på mötet, utan jag lämnar dem i soprummet. Då ringer min mobil. Det är personen och bemanningsföretaget ovan. Jag säger som det är, att jag är på väg till mötet jag skrev om i mejlet. Vidare säger jag att jag försökte ringa tillbaka efter tio minuter i fredags utan att få svar samt hänvisar till mitt fredagsmejl där jag skrev att jag var tillgänglig för samtal på måndag eftermiddag. Men jag frågar också om samtalet tar lång tid, för jag kan tänka mig att sitta och prata i fem minuter i bilen i garaget innan jag kör iväg. Jag får först veta att uppringaren hade gått in i ett möte på fredagen (klämdagen, vid 16-tiden, alltså…) när jag hade ringt tillbaka. H*n har nu några kompletterande frågor och beräknar att samtalet ska ta 20 minuter. Och det funkar ju inte för mig eftersom jag har en tid att passa och är på väg till ett möte. Jag ber igen, denna gång muntligt, att få bli uppringd på eftermiddagen.

Då blir det nån annan än jag som ringer, för jag jobbar deltid.

får jag veta.

Fine, spela roll vem som ringer och ställer frågorna,

tänker jag och avslutar samtalet så jag kan ladda inför mitt viktiga möte.

På måndagseftermiddagen är jag tillgänglig på mobilen – har den med mig överallt – men ingen ringer. På tisdagen (igår) sitter jag hemma och väntar på såväl vaktis som samtal fram till klockan 14. Mobilen får sen självklart följa med när jag går och handlar och när jag åker och hämtar Fästmön klockan 17 när hon slutar jobbet. Ingen ringer

Dusch

Jag behövde duscha i tio minuter.

I morse är jag som vanligt uppe med tuppen (före klockan sju, ingen sjusovare här, inte!). Jag jobbar vid datorn och jag ringer ett kort samtal till vaktis för att bestämma en ny tid. Han lovar att komma efter sin lunch, som han intar mellan klockan elva och tolv. Eftersom vaktis ska greja med rör och golvbrunnar, hoppar jag in i duschen klockan 10.10 ifall duscharna och vattnet med mera krånglar senare. Klockan 10.12 ringer min mobil. Jag är alldeles för blöt för att svara. Strax därpå kommer en sms-signal och därpå ytterligare två (2).

Naturligtvis är det bemanningsföretaget som både ringer och messar samt dessutom lämnar meddelande på mitt mobilsvar. Notera att det är en och en halv dag efter vi har kommit överens om att höras. Jag kastar mig på luren så snart jag är torr, cirka tio minuter efter att bemanningsföretaget har ringt. Först lyssnar jag av meddelandet på mitt mobilsvar och sen läser jag sms:et. Båda har ungefär samma innehåll, typ…

Jag ringer från bemanningsföretaget angående tjänsten du har sökt. Ring mig gärna!

Jag ringer. Och som vanligt får jag inget svar. Jag lämnar ett meddelande att jag är tillgänglig för samtal fram till klockan tolv (sen kommer ju vaktis när som helst och då vill jag inte bli telefonintervjuad). Tror du nån har ringt? Svar: Nej. Eller JO.* 

Bara för att jag är arbetssökande innebär det inte att man kan ringa mig andra tider än de tider jag nogsamt anger att jag är tillgänglig…

Sammanfattningsvis:

  • att ringa upp nån i slutet av en klämdag för att göra en längre telefonintervju är inte så smart eftersom man nog vill sluta jobba och gå hem strax. (Man svarar i vart fall inte i sin mobil fem minuter efter att man har ringt.)
  • att inte svara i mobilen må vara hänt – man kan ju faktiskt vara på möte eller stå i duschen.
  • att inte läsa mejl är inte heller så smart.
  • att ringa nån som har angett att den är upptagen en viss tid på just den tiden är… inte särskilt smart, eller hur?
  • att inte ringa nån på överenskommen tidpunkt är… dumt och faktiskt oförskämt.
  • att inte ringa tillbaka till nån som har lämnat ett meddelande på mobilsvar/motsvarande… är också lite oförskämt.

Medan jag satt och väntade på att bli uppringd (en och en halv timme) skrev jag det här inlägget. Och så kollade jag upp bemanningsföretaget på nätet. När jag läser att företaget har 74 procent kvinnor och 26 procent män anställda och att medelåldern är 28 år förstår jag ett och annat. Den berömda polletten trillar ner, liksom. Den generationen är inte uppfostrad att passa tider, att svara på inkomna meddelanden, att ens läsa inkomna mejl. Nä, den generationen jobbar deltid. Och med majoriteten av de anställda i samma livssituation och ålder blir det… inte bra med tillgängligheten. Att bli intervjuad av nån som skulle kunna vara mitt barn känns… inte heller riktigt bra. Blandat är bäst, tycker jag!

Jag kommer mer än gärna till bemanningsföretaget ifråga och pratar om tillgänglighet, service och kundmottagande! Men nåt jobb via detta bemanningsföretag tänker jag aldrig mer söka.


* Det kommer ett samtal kl. 13.02  idag som jag missar eftersom jag ju är i badrummet med vaktis… Därefter ett sms där uppringaren vill bestämma en tid för samtal. Jag svarar på sms:et cirka kl. 13.20 att det går bra idag fram till kl 14 eller i morgon före kl. 15.30. Klockan 13.31 idag onsdag, två dygn efter att vi skulle ha hörts, får vi kontakt. Några korta frågor får jag, trots att svaren på dem står i min ansökan och mitt CV. Efter frågorna får jag ställa frågor och jag undrar varför de inte läser mejl etc och ringer andra tider än de jag angett som möjliga. Jag får ett svamligt svar om att det beror på att

alla jobbar deltid här.

Vidare undrar jag om de inte läser ansökningar och CV eftersom de ställer frågor som man kan hitta svaren på i dessa handlingar. Svaret jag får är att man vill verifiera så att det är sant det som står i ansökan och CV… Denna verifiering gör man alltså per telefon.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »