Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘blinka’

Ett inlägg om en fixaredag.


 

Tomte i champagnehinken

Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på en julgran.

Idag är det stora fixaredan i mitt hem. OK, det är ytterligare en ledig (ha!) dag i morgon, men jag tänkte försöka vila lite då också. Sovmorgonen sträckte sig ända till klockan sju i morse. Jag fixade kaffe på sängen åt mig själv och läste ett kapitel i min maffiabok på gång. Sen satte jag fart…

Som så många andra husmödrar vid den här tiden på året städade jag och pyntade inför jul. Eller jag julmöblade, som jag kallar det efter en pojke jag kände en gång. Inte hade jag nån direkt plan eller strategi – det blev lite dammning, lite julmöbling och mitt i allt strykning och gardinbyte. Tänk så mycket en husmor kan! (<== jag är väldigt självironisk nu) Allt avslutades med ett varv med snabeldraken*.

När klockan var runt 13.30 hade jag hunnit tvätta och prata julklappar med Fästmön också men inte ätit frukost. Jag satte mig vid köksbordet för att montera änglaspelet som sista aktivitet före frukost. Ha igen! Det krävdes snudd på ingenjörsexamen för att få ihop skiten änglaspelet. Dessutom saknades de första två bilderna i monteringsbeskrivningen. Jag messade NK** och klagade min nöd för att skoja lite – NK är nämligen bruksanvisningsfetischist och ÄLSKAR att montera saker, gärna på helger när h*n har en stund över, har jag hört. Men det var liksom inte första gången jag monterade änglaspelet och till sist fixade jag det.

Det fick mig att tänka på den så kallade ingenjören som skulle hjälpa mig med en lampa som blinkade och krånglade för några år sen. Trots hög utbildning och dito position i arbetslivet gick h*n bet. Så jag bytte glödlampa. Då slutade lampan att blinka…

Efter frukost, hygienaktiviteter och påklädning hasade jag över för att handla julmat på Tokerian. Jag fick tag i allt jag skulle ha, till och med en julklapp, men det blev nog i mesta laget med julgodis som följde med hem… På Tokerian träffade jag Lucille och idag var det hennes tur att skjutsa hem… inte mig men en av mina kassar, på sitt cykelstyre. Vi pratade vatten och kyla och försvunna personer på vägen hem och tyvärr hann jag inte höra slutet på det sista för just utanför porten ringde mamma. Det lät väldigt akut, hon sa att hon hade ringt på fasta telefonen också, så jag gick in, stoppade in kyl- och frysvaror och ringde upp. Det var… inget särskilt mamma ville… Men vi pratade en god stund – jag hade ändå tänkt ringa henne. Hon åker med riksfärdtjänst klockan nio hemifrån sig nästa lördag, men har ingen aning om hon ska samåka med nån så ankomsttiden i Uppsala är okänd. Därför blir det ingen middag när hon anländer utan kaffe.

I år kom jag ihåg att köpa tre blåa hyacinter. Dessa stoppade jag ner i julkrukor jag hittade i mina gömmor. Naturligtvis stoppade jag inte ner hyacinterna i krukorna utan att hälla jord på mitt nyligen dammsugna köksgolv. Som grädde på moset lossnade strilen på kökskranen, så jag sprutade ner köksgolvet också. Trampat lergolv, med andra ord.

Ärligt talat vet jag inte om jag orkar feja mer idag. Fast jag har förstås en julklapp att slå in och det vore ju skönt att få badrummet och duschrummet-toan rena. Då kan jag nästan slappa hela dan i morgon (ska bara tvätta) och bara göra en utflykt med Anna för införskaffande av de sista klapparna för i år.

Spisgrisen har fått sitt röda sidenband runt halsen. I det här hemmet äter vi nämligen inte grisar, vi julpyntar dem. Gröttomten har gjort Spisgrisen sällskap ovanpå fläkten. Julfigurerna hänger i köksgardinen, Uppsalakulan i sovrumsfönstret och Påskliljan har blivit Julliljan genom en tomteluva. Julgranstomten har hoppat ner i champagnehinken medan han väntar på julgranen.

Och medan du tittar på några bilder från min dag kan du väl fundera ut vad du ska skriva i en kommentar här nedan om vad DU har gjort idag. För jag antar att inte heller du har suttit sysslolös..?

Detta bildspel kräver JavaScript.


*snabeldraken = dammsugaren

**NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.


 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Rayban glasögon

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…


Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens,
enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

rattmuff

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med ett visst mått av självironi, men mest en uppmaning att du ska vara rädd om dig.


 

Ängel eller djävul bakom ratten? Om du frågar min familj är jag det senare. Jag skriker och gapar, gör fula gester, kallar andra trafikanter för

Idiot!

och liknande. Men det hörs och syns förhoppningsvis inte så mycket utåt. Jag försöker lära mig att lägga band på mig och lyckas bättre och bättre, om jag får säga det själv. Fast jag är ju förstås jävig…

Elias blå cykel

Även cyklar ska ha reflexer.

Allvarligt talat är det inte farligt. Men jag har helt klart ett temperament när jag kör bil. Och det kanske inte är så konstigt när andra moderna bilar inte tycks vara utrustade med blinkers, men med mobiltelefoner. Eller cyklister, som tror att de har nio liv och, utan lysen i novembermörkret, korsar en gata mitt framför min bils nos. För att inte tala om alla fotgängare som tror att de är STJÄRNOR. Lysande, sådana. Bara det att det måtte vara osynligt ljus…

Igår kväll läste jag om två bilister som kivades mitt i centrala stan på självaste vilodagen – över en parkeringsplats! Men hallå! Den som först ger tecken – det vill säga blinkar att h*n ska svänga in och parkera borde vara den som har rätten till platsen. Att bråka högljutt offentligt och kanske slåss är sandlådenivå, enligt min mening. För jag sitter ju bara inne i min bil och gapar har synpunkter…

Och nu måste jag komma med en synpunkt i form av en pekpinne! Men faktum är att den handlar om omtanke om oss båda – mig i bilen och dig som cyklar eller går.

Snälla, snälla, använd reflexer!!!

reflexmunnar

Reklamreflexer är gratis. Dessa har jag fått från ett företag som arbetar med tandvård.

Så här i novembermörkret syns du nämligen inte, eftersom de flesta av oss är iförda för säsongen färganpassade – det vill säga mörka – kläder. Allra bäst är förstås reflexväst, men jag vet att det är töntvarning på det, så det begär jag inte. Samtidigt är det alldeles ypperligt om du går ut med hunden när det är mörkt eller cyklar en tur. Men reflexer… Små reflexer på armar och ben och gärna fötter – det är både billigt och kan vara livräddande!!! Om du syns ser jag dig!

Själv bär jag reflexband, två stycken, som jag slår om smalbenen när jag går till garaget i mörkret. De kostade ett par selmor på apoteket. Sen har jag ett hjärta i plast på en jacka och reklamreflexer (gratis!) i form av klämmor kompletterar den (jackan är svart). Mina vita gympaskor, som jag fortfarande går i, har påsydda reflexer. Så ja. Jag föregår med gott exempel.

Men nu vill jag veta vad har DU för reflexer på dig???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett firande inlägg.


 

Smileyballonger

Glada och gula ballonger ska det vara när man fyller år!

För tolv år sen om lite mer än 24 timmar kom familjens minsting till världen. Och så liten är han inte längre, han fyller tolv år i morgon. Elias, hans syskon, föräldrar och jag firade killen en dag i förväg.

Fästmön och jag åkte och handlade lite gott till kaffet samt mat först. Vi körde så hårt med pantmaskinen att den stannade två gånger. På ICA Solen var det annars sig likt, förutom att alla kunder – utom Anna och jag, förstås – såsade och stod i vägen. Vi flög fram som två hindar. (Nåja…)

Det hade varnats för kraftigt regn och åska, så jag ringde mamma en snabbis innan firande startade. Mest för att berätta att jag just fått ett samtal från ett företag här i Uppsala med en inbjudan till intervju på onsdag i nästa vecka! Nu har jag alltså två intervjuer på gång. Snacka om att det är boost för självförtroendet! I övrigt boostade inte vädret så mycket. Det blixtrade, åskade och regnade en stund, några lampor blinkade och sen var det inte mer med det.

Maten dukades fram när de två arbetarna hade anlänt. Ljudnivån var hög och mina trumhinnor dallrade rejält. Men idag var det mest mysigt – och en träning inför alla ljud och folkmassor vi lär träffa på i morgon och några dar framöver… Det var också roligt att vi för en gångs skull var allihopa – även om Kronprinsen höll sig på sitt rum mest. Frida, till exempel, hade jag inte träffat sen före påsk. Jag ser en lite annorlunda tjej nu, med rejält med nässkinn och en förmåga att ta tag i saker – med några goda råd på vägen. En utveckling åt ett bra håll, vilket glädjer mig.

En som inte utvecklas åt nåt bra håll vad gäller sin fotokonst är dock barnens mamma. Hon lyckas alltid ta så smickrande bilder på mig. Vad sägs om detta fina foto där man ser magen sticka fram och dubbelhakorna korva sig på mitt bröst?

 Min mage sticker fram o dubbelhakor

Magen sticker fram och dubbelhakorna korvar sig. Anna tog bilden, förstås.

 

Jag kontrade med denna bild. När man tittar på den får man känslan av att mästerfotografen tycker att gult är sniggt och inte alls vill se sin älskades ansikte…

Anna blåser ballong

Anna åker på en blåsning.

 

Elias öppnar paket

Mystiska kort.

Mellan maten och fikat ville den blivande tolvåringen ha ett par paket. Han fick ett mjukt av mig, som inte var så roligt (en handduk med hans namn på) samt en mystisk present från mamma, pappa och Linn: en spelkonsoll med spel. Tyvärr levereras inte paketet förrän en bit in i augusti, vilket var lite surt. Men Linn hade gjort så fina kort och jag tror att grabben blev riktigt glad att ha nåt att se fram emot lite senare – och då inte bara skolstarten… (^== Ironi!) Sen råkar jag veta att det finns paket kvar för firande i morgon bitti (i alla fall ytterligare tre från mig och några från Anna och Frida). Pappa har visst nåt i bakfickan också som Elias får i morgon kväll när han anländer för att vara där medan mamma och jag prajdar oss.

Att få med hela familjen på en och samma bild är en omöjlighet. Men jag lyckades i alla fall fånga syskona O. Och det är ovanligt! Fast vad de gör för konstiga miner alla tre det vete 17… I normala fall är de nämligen rätt söta.

Linn Elias Frida

Syskona O: Linn, Elias och Frida.


Födelsedagsbarnet ville ha tårtan
på sin riktiga födelsedag. Det är ju bra, för då får mormor et consortes nåt gott till kaffet i morgon. I stället hade han beställt Banana split. Vi åt och glufsade i oss av glass, grädde, maräng, banan och chokladsås att vi helt glömde bort de hembakta kakorna… Men vissa av oss ligger visst bra till hos Anna, så vi fick med oss en kakpåse hem. Och dessa kakor har jag smällt i mig medan jag har skrivit det här inlägget.

Min älskade Anna

Min älskade Anna.


I bilen hem 
fick jag inte bara med mig en kakpåse och en resväska utan även Linn som skulle sova i stan. Och så fick jag ett alldeles underbart vackert blått hjärta i glas av min älskade. Det har jag placerat på fönsterbrädan i mitt blåa sovrum.

Blått hjärta

Ett underbart vackert blått glashjärta.


Jag har lämnat min nyckel hos Lucille. 
Hon försökte fresta mig med lite vin, men jag föreslog nån kväll nästa vecka, efter onsdagen. Vem vet, jag kanske har nåt att fira då??? Tågbiljett är beställd, väskan är uppackad och packad igen. Jag undrar vad mer jag har glömt..?

Nu hoppas jag att Elias får en fin födelsedag i morgon också – på sin riktiga dag! Jag är säker på att mormor har nåt spännande med sig och att pappa hittar på nåt kul på kvällen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om inget.


 

Tiden just nu kan sammanfattas med ett enda ord:

inget

Kvällshimmel 24 juli 2014

Kvällshimlen igår den 24 juli 2014.

Igår kväll var det så ljuvligt när mörkret hade lagt sig. Från grannarna hördes… inget. Det är som om alla människor varvar ner till… inget. På himlen såg jag ingen måne, men väl flygplan och faktiskt en enda stjärna som blinkade. Den föll inte, jag fick inte önska nånting. Inget. Men det är OK. Det gör inget. Det var bara så underbart att sitta på ballen* i mörkret och tystnaden och bara vara ett med sig själv och sina tankar. Jag trodde nämligen inte att dan skulle bli så tung som den blev. För mig. För mamma blev den lättare. Bra!

Morgontemp kl 7.08 den  25 juli 2014

Morgontemp klockan 7.08 den 25 juli 2014. Nästan 33 grader, redan då…

Idag på morgonen vaknade jag till sol och värme. Eller jag hade rentav svårt att sova i natt, så till sist åkte takfläkten på igen, trots att jag inte gillar att sova med dess blad roterande i sovrumstaket. Men jag hade inget val. Redan i morse var det nästan 33 grader och inte ett moln på himlen. Jag fotade min kökstermometer klockan 7.08. Utomhus var det då 32,8 grader och inomhus närmare 26 grader än 25. Här inne i lägenheten är det emellertid hyfsat skönt just nu eftersom jag har skugga på vardagsrums-, balkong- och smårumssidan. Det finns liksom lite svalare rum nånstans i hemmet. I köket går det knappt att vistas!

Varje vardagsmorgon sitter jag i mitt arbetsrum från ungefär klockan sju (och fram tills jag är klar) och söker tre jobb. Som belöning efter utfört arbete skriver jag ett blogginlägg. Men idag har jag inte hittat ett enda att söka! Jag har verkligen dammsugit alla sajter. Nada! Inget! Jag tycker att jag ändå har haft tur som har hittat förvånansvärt många lediga och intressanta jobb att söka den här veckan – värmen och semestertiden till trots. Disciplin har jag också. Så trots att jag inte har nått mitt dagsmål – ÄN! – känner jag mig lite nöjd.

På min agenda idag står först och främst en snabb dusch. Jag känner mig redan svettig och klibbig. Nån gång på eftermiddagen ska jag åka ner till Resecentrum, som centralen i Uppsala numera heter, och hämta Fästmön och Elias från tåget och skjutsa hem dem. Lite oklart när, det beror på när de kommer iväg och om de ska göra nån sista grej innan de sätter sig på tåget.

Noterar, för övrigt, att Resecentrums webbplats inte är särskilt uppdaterad. Det var väl en sajt som byggdes lite för att skryta, precis som Resecentrumet självt… Läste förresten en intressant ledare i Expressen av alla tidningar om att det är dags att sätta stopp för alla skrytbyggen som vi skattebetalare får pröjsa. Illustrationen till ledarartikeln var Musikens hus i Uppsala, eller UKK, Uppsala Konsert & Kongress (så där mycket folk som det är på bilden på startsidan har jag ALDRIG sett på UKK:s uteservering)… Det är en riktigt pinsam historia, det, som har gått med nästan 15 miljoner i förlust varje år sen invigningen år 2007. Detta trots förluststöd från Uppsala kommun. Tro nu inte att kommunen har lärt sig av sina misstag. Nej då, ingen risk! Nu går man in med 150 miljoner för att bygga Uppsala Arena, nåt man tror ska stärka kommunens varumärke, bland annat. Kommunen har lovat att hyra lokaler i byggnaden för 15 miljoner under 25 års tid. Det handlar om att kommunen för ungefär åtta år sen bestämde sig för att marknadsföra sig som en evenemangsstad. Men notera att sen dess har stora evenemang som Reggaefestivalen, Uppcon och bandyfinalen flyttat härifrån. Inte så smart och genomtänkt, Uppsala kommun, enligt mitt tycke!..

Ja ja…  Nåt som fortfarande existerar är min hortensia i sovrummet. Den lilla blåa blomman från häromdan har fått sällskap av två små knoppar till. Det får jag glädjas åt, för det är mycket mer än inget. Mycket! 

Hortenisaknoppar

Blomman har fått sällskap av två små knoppar.


*ballen = balkong


PS Temperaturen har nu stigit till 39,5 grader.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett färggrant inlägg.


 

Namnsdagsgott

Namnsdagsgott.

Hoppas nu att vissa journalister läser undertiteln på det här inlägget. Jag tänkte så de lär sig stava till ordet ”färggrant”. Men nu ska jag inte vara sån! För idag är det ju MIN dag och jag har mått gott hela dan. För en gångs skull. Promenaden var verkligen stärkande för såväl kropp som själ.

Dessutom träffade jag Lucille när jag var nästan hemma. Det blev, som alltid, en trivsam pratstund. Det känns så gott, för vi är på samma våglängd när det gäller mångt och mycket. Idag berättade hon om sin söta man som på hemväg från jobbet hade stannat och plockat blåklint till henne – bara för att han vet att hon älskar den blomman. Det är väl kärlek, det..?

Vidare fick jag veta att han som stängde av musiken i tisdags när jag bad honom sänka volymen hade blivit rädd för mig. Ja jisses, jag är nu inte bara husets elaka tant, jag är dess farliga tant också! Men då hade Lucille skrattat åt honom (han hade darrande pratat med henne om att jag plingat på) och sagt att jag är så snäll, så! Jag fick veta att grannen blivit rädd att jag anmält honom som störande. Det hade jag ju inte gjort. Jag vill försöka kommunicera direkt när problemen uppstår (och han inte har gäster). Med de förra puckona funkade det inte alls. Med den nye grannen… tror jag att jag måste prata lite mer… Jag vill självklart inte att han ska vara rädd för mig!

Vita ben

Ben som inte sett solljus sen 1995, ungefär.

Promenaden – och värmen – gjorde mig ganska slut. Jag trollade fram lite namnsdagsgott och smaskade i mig på ballen* medan tvättmaskinen skötte sitt i badrummet. Sen fällde jag ner ballestolen**, ställde ballepallen*** i rätt läge… och blundade lite… Faktum är att jag snarkade – allt medan jag försökte få färg på mina blekfeta, vita ben. De har inte sett solens ljus sen 1995, ungefär… För nej, jag bär inte shorts offentligt utan promenerade i mina jeans. Mina ganska tunna jeans. Absolut inte tajta jeans.

Rosa axel

Grisrosa Toffelaxel.

Men det var en varm dag och solen lyste så starkt på ballen att min telefon dog. Jag somnade ju och när jag vaknade och skulle flytta luren var den stendöd. Jaha. Jag hade mördat batterierna, alltså. Som tur var hittade jag nya i kylen som jag stoppade i telefonen. Fortfarande dött. Satte luren på laddning – och tack och lov började den ladda! Fast tack och lov… När jag kikade på batteriförpackningen stod det att batterierna absolut inte fick laddas. HJÄLP! Jag slet ur telefonen ur laddaren och därefter batterierna. I med de ”gamla” igen och ner i laddaren. Det tog en liten stund, men sen började den blinka. Den återuppstod, med andra ord! Och den fungerar också att använda, för Fästmön ringde i kväll på den. Medan vi pratade började jag klia mig lite i nacken. I badrummet råkade jag få syn på min nacke och mina axlar… Grisrosa!!!  Tänkte inte på det…

Chicken sandwiches och öl

Chicken sandwiches och öl = middag à la Tofflan.

Det blev inte världens finaste namnsdagsmiddag idag, men jag överraskade mig själv med att vara fyndig. I stället för att micra den andra halvan grillad kyckling som blev kvar från igår, tog jag bitar av den och la på bröd. Som pricken över i:et spritsade jag barbequesås. Sen la jag locket på och skar. Dessa chicken sandwiches blev nästan lika goda som dem jag åt i London på bronsåldern…

Medan jag åt lyssnade jag på några som lät som om de monterade ihop ett tält. I sitt vardagsrum. Jag var omåttligt nyfiken, men även Tofflor har sin gräns och lutar sig inte över räcket, sträcker på halsen och glor in till dem bredvid. (Kan du ens föreställa dig mig i den gymnastiska övningen..?)

Nä, jag fick nöja mig med att läsa min bok på gång – se bilden! Och mejla lite med Mohamed om hans diktbok som jag ska få recensera – på en blogg nära dig, förstås, i nästa vecka! DET är inte alls dumt det, för är det nån jag är nyfiken på så är det Mohamed som poet. Mer nyfiken än på huruvida mina grannar tältar i vardagsrummet eller inte…


*ballen = balkongen

**ballestolen = balkongstolen
*** ballepallen = balkongpallen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om torsdagskvällen.


Hann knappt ut på E4:an innan jag fastnade i en enorm bilkö på en påfart. Det var till och med så att ett par bilar vände. Det måste ha skett en olycka nånstans! Mycket obehagligt! Men efter ett tag började vi rulla så smått, även om det inte gick att köra 110 nånstans under vägen. Det var väldigt halt och en del bilförare gör dumdristiga och farliga manövrer. Dessutom blinkar de irriterat med helljuset om man inte byter fil tillräckligt snabbt. Skitsamma om den långsamma filen är full av andra bilar… Nä, en del borde inte få körkort. Och ja, jag är skiträdd vissa dar när jag kör hem. 

Det var gott att komma hem helskinnad till New Village och se tända lampor i fönstren till mitt hem. Att kliva innanför dörren och känna doften av kål sparris och notera att det puttrade en soppa på spisen. Och att se sin Fästmö igen efter att hon varit mamma på heltid under gårdagen.

Huvudvärken återkom under dan, men jag hade tur och fick en tablett av en kollega. Under eftermiddagens personalmöte började jag nysa smått hysteriskt. Men det blir liksom inte mer. Det blir inte nån förkylning. Tror jag. Däremot har en ny åkomma uppstått: en blemma. Den är stor, den är röd och sitter så att jag omöjligt kan dölja den. Det ser ut som om jag har fått en smäll, helt enkelt. Det har jag inte!

Blemma

Stor, röd och omöjlig att dölja.


Men en blemma är ingenting
jämfört med det som hände en granne till mig. Ja, inte nån som bor i samma hus, men nära. Jag läste om kyrkomusikern Farzad i UppsalaTidningen. Han hade varit i Iran för att hälsa på sin pappa. När han kom hem till New Village igen efter ett par veckor utomlands fann han att låset till hans hem var utbytt av polisen. Polisen hade hittat hans lägenhetsnyckel hos en person som var misstänkt för brott. Men eftersom hans dörr var låst med ett säkerhetslås hade poliserna brutit sig in. Det hela var ett misstag. Först efter hundra om och tusen men fick Farzad sin nya nyckel. Man kan undra om det får gå till så här. Farzad var ju inte själv misstänkt för nåt brott. Och man kan tycka att polisen borde ha varit lite mer hjälpsam när han stod inför det praktiska problemet att inte komma in i sitt hem… Läs hela artikeln i UppsalaTidningen!

Kvällens mediala höjdpunkt var, som kontrast till det Farzad råkade ut för, förstås Antikrundan. Och hur jag gissade och värderade fick jag det sämsta resultatet någonsin… Jag är visst inte så utvecklingsbar som jag själv vill tro. Men det är ändå lite spännande att gissa föremålens värde!

Antikrundan diplom från Lysekil

Mina värderingar från Lysekil var de sämsta nånsin. Bara 4,5 poäng av 17 möjliga.


I morgon är det fredag.
Min dag ska inledas med en pressvisning av en kulturinstitution som invigs i helgen. Sen ska jag utföra lite vanligt jobb innan jag åker hem och tar helg. Anna jobbar kväll, men slutar klockan 20. Det är ju bättre än att sluta 21. Sen jobbar hon lördag kväll och söndag dag. Under tiden ska jag försöka utföra lite städning, strykning och renbäddning här i hemmet.

Vad händer hos dig i helgen??? Tar du det lugnt, ska du jobba eller ut på äventyr??? Skriv gärna några rader och berätta! Även om jag är trött är jag fortfarande nyfiken.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »