Bra jobbat kring jobb i Östergötland!

Ett jobbigt inlägg.

---

 

Det finns platser i Sverige där man faktiskt gör bra saker för att folk ska få jobb. Jag talar om Östergötland, mitt Östergyllen (ibland…), där man faktiskt försöker på olika sätt. Bland annat läste jag i Byhålenytt på nätet om bemannings-företaget Lärarförmedlarna. Naturligtvis lyfts det lite negativa fram – att man främst tillhandahåller obehöriga lärare – men också det faktum att det är såna som mest efterfrågas av arbetsgivare när det gäller korta jobb. För korta jobb, visstidsanställningar och vikariat, vimlar det av nu för tiden. Fråga mig, jag vet.

Lärarförmedlarna startade 1999 i Stockholm, men nu är företaget på väg att etablera sig i Linköping – fast även i Uppsala, ser jag i artikeln. Företaget letar kundansvariga som har skolbakgrund och även erfarenheter av relationer och kommunikation. Det går bra för Lärarförmedlarna. Företaget, som erbjuder vikarier till förskolan och uppåt, expanderar. Mellan år 2012 och 2013 ökade omsättningen med nästan 20 miljoner.

Behörig lärare?

Men trots att företaget mest tar in folk inte är behöriga (70 procent av jobben är korta jobb), satsar företaget på behöriga lärare när det gäller längre uppdrag. Oavsett kollas de sökandes erfarenheter upp och de blir intervjuade och får göra personlighetstester. Lärarförbundet är förstås kritiskt och tycker att grundbemanningen på skolorna ska öka. Men på Lärarförmedlarna ser man det inte så att man konkurrerar om ordinarie jobb – det handlar främst om korta akutvikariat. Jag tycker att det låter bra och det verkar ju som om man gör noggranna tester och intervjuer med sökande. Så varför inte? Alla människor behöver ett jobb – och ett kort jobb är inte att förakta!

Även i Metropolen Byhålan händer det grejor på jobbfronten! I Byhålebladet läser jag om att allt fler företag kontaktar yrkesutbildningarna vid Carlslunds utbildningscentrum i syfte att rekrytera hantverkare. I den gamla industristaden kan man tro att industrierna är på väg att dö, men på Carlslund får man andra signaler: det är brist på hantverkare inom industri och fordon. Även elever på vård och omsorg är eftersökta.

Men det finns fler skolor i Metropolen som är intressanta för företag. Alldeles nyss läste jag om Platengymnasiet, där jag gick en gång på yngre stenåldern. Företaget Mättjänst rekryterar och nyanställer fem studenter från ett av skolans yrkesutbildning nu. Tänk att det ser så ljust ut i lilla Metropolen… Läs mer om Mättjänst här!

Det här låter toppen, tycker jag, och önskar att även akademiska ställen som Uppsala hade företagare som vore så ”på” och visade sitt intresse att rekrytera för framtiden genom att besöka yrkesskolorna. Om nu inte duktiga (hum…) Uppsala kommun lägger ner alla dessa skolor, förstås…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pe-fika och trasigt vs. nytt

Ett inlägg i vilket Tofflan träffar en vän samt byter ut gamla trasiga grejor mot nya och hela.

---

 

Dagens utflykt gick till Stormarknaden. Jag behövde ett par hela skor. Fem skoaffärer på en halvtimme blev det innan ett par nya, svarta och orange Adidas var inköpta för 800 kronor, ett medelpris när det gäller gympadojor, insåg jag. Jag hann till och med prova dem MED mina inlägg och de kändes toppen. I kväll ska jag känna efter hur de känns att gå i garaget tur och retur samt för bilkörning. Eftersom mitt skohorn och min klädvårdsrulle också hade gått sönder inhandlades även nya och hela såna. Mammas peng var rundligt tilltagen. Jag som nästan aldrig köper kläder inhandlade även underkläder idag! Sånt som är mindre roligt – och ofta mycket dyrt – att köpa, men som man behöver. Nu har jag en slant kvar och den räcker till mat den här månaden och kanske en fika på min födelsedag. Jag har för övrigt ringt mamma och berättat om inköpen och jag tror att hon var nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Peter – med fotsteg in genom huvudet och ut genom det. En rätt skojig bild blev det och det var tanken. Pe gör mig nämligen glad!

Mellan mina inhopp i de olika affärerna träffade jag Pe. Det går aldrig undan mer än i vårt munläder när vi ses. Enligt Pe:s och mina regler ska den av oss som har jobb bjuda den andra på fika. Därför åkte Pe på att betala en kaffe och en macka till mig. TACK! Plötsligt hade två timmar passerat och Pe skulle ut på uppdrag, medan jag ju fortsatte min shopping.

Hemma i New Village igen hittade jag grannarnas post i min postbox, så jag plingade på hos min fan club (<== ironi, för de gillar mig inte särskilt mycket) och överräckte två kuvert. Undrar om min post har hamnat hos nån annan granne… Jag och just dessa grannar har inte alls lika namn, så uppenbarligen kunde brevbäraren inte läsa, eller nåt.

På tal om att läsa fick jag veta idag att jag varken kan läsa eller recensera böcker. Märkligt med tanke på den mängd böcker jag läser samt min examen där litteraturvetenskap är huvudämne. En missnöjd författare kallade mig inkompetent och icke läskunnig samt min recension

ett journalistiskt hafsverk.

Jag skrattade mest åt det barnsliga. Tror författaren att jag skriver en snäll recension bara för att h*n skickar mig sin bok med en hälsning på försättsbladet? När jag nu läste vad jag hade skrivit i min recension tycker jag att jag var ganska snäll trots allt – särskilt med tanke på vad jag kunde ha klämt till med, men inte gjorde. Vidare skrev jag om verket och dess form och inte om personen-författaren – till skillnad från den uppenbarligen besvikna författaren som inte drog sig för att kalla mig saker som jag tycker är inkorrekta. Nä, jag är ärlig i mina recensioner, men kunde i och för sig ha varit brutalare i min ärlighet – fast vad hade jag vunnit på att vara grym? Förresten försökte jag kolla andras recensioner av boken. Nu när jag googlade fann jag en som påminde om min, en som inte var nån recension utan bara i korthet beskrev vad boken handlade om samt en intervju där författaren skryter om hur duktig h*n är på att skriva. Det var allt. Så nej. Jag känner inte att jag var ute och cyklade i min recension, som för övrigt publicerades för ett tag sen i en lokal webbtidning.

Idag blir det kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag. Sen ska jag, som enligt somliga inte är så läskunnig, ägna mig en stund åt min bok på gång (som jag dessutom läser på engelska, ju) innan jag kollar på När livet vänder klockan 20 på SvT2. Missa inte det du heller – tycker jag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gulliga, gulliga människor!

Ett vänskapligt inlägg.

---

 

Vännen I tog emot i ett rött hus på landet.

Å vilka gulliga, gulliga människor det finns här i världen! Idag var det så roligt att få åka på okända vägar ut på landet, till ett rött hus. Där möttes mamma och jag av vännen I och hennes H samt sonen J. Så varma och snälla människor – bara det att jag kunde ta med mamma var toppen. Det är ju en hel del knorr när jag är nere i Metropolen Byhålan och vill träffa mina vänner. Mamma vill ha minst 100 procent av mig, helst mer. Nu fick hon var lite i centrum också. För munlädret är det inget fel på. Gärna ska det pratas när andra pratar – och överröstas. Och kan man inte överrösta så säger man elaka saker om att andra pratar för mycket. Ibland kan jag ta det, ibland gör det ont. Men nu är det som det är.

Vi blev bjudna på underbara räkmackor som I hade gjort. Vi misstänkte starkt att mr Lumbago hade fångat den gravade laxen på mackan, men han svor sig fri. Däremot hade hans mamma gjort den underbara flarntårta vi bjöds på till kaffet. Maj gadd, jag hade sett framför mig en slät kopp kaffe och en massa prat. Nu blev det en massa prat OCH en massa gott. Dessutom fick jag med en Dramaten till Fästmön. TACK GOA NI! 

Nog hade jag önskat att vi kunde få prata lite mer, men jag ska ju åka hem till Uppsala i morgon och det måste packas. Innan dess behövde Clark Kent* få lite soppa och det sista i matväg handlas till mamma. Vidare skulle det lagas mat och allt som har med det att göra. Så tyvärr hade jag inte möjlighet att träffa vännen FEM. Men hon hade ändå varit här när vi var ute och lämnat en bok och ett paket. TACK SNÄLLA! Paketet ska jag låta ligga till sig till min födelsedag, jag lovar!

Här är några bilder från dagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avslutningsvis kan jag säga att jag längtar hem väldigt mycket – samtidigt som jag får med mig det dåliga samvetet för att mamma får klara sig själv. Men nu är det som det är, precis som jag skrev ovan. Jag är glad att det finns gulliga, gulliga människor i mitt liv. PÖSS på er!

PÖSS på er, gulliga!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På toppen igen!

Ett toppigt inlägg.

---

 

Min blogg låg på tionde plats idag mitt på dan. Listan visar Uppsalas privata bloggar.

Idag mitt på dan upptäckte jag det: jag är på toppen igen. På Bloggportalen, vill säga. Av totalt 1 502 Uppsalabloggar hittade jag min på tionde plats i listan över Uppsalas privata bloggar. Det var ett tag sen sist…

Egentligen bryr jag mig inte om topplistor. Men jag ska erkänna att det är lite häftigt att se sig själv – eller, som i det här fallet, min blogg – på en topplista. Allra helst som det inte bara snackas om tidningsdöden idag utan om bloggdöden.

När det gäller min blogg har jag noterat en smärre nedgång av antalet besök. Inte så stor skillnad än så länge. Däremot är det allt färre som kommenterar. Det kan ju bero på flera olika saker, till exempel…

• man skummar inläggen
• man googlar/söker information om ett visst ämne
• man anger falska kontaktuppgifter när man försöker kommentera
• man vågar/vill inte kommentera för att man är rädd att göra mig arg/ledsen eller för att man är rädd att bli förföljd, hånad och mobbad för att det avslöjas att man läser min blogg (jorå!)
• man har mindre tid att kommentera
• man läser via mobilen och det är lite krångligare att kommentera därifrån
• man snokar, bara

med mera.

Personligen läser jag mycket varje dag, för jag har kanske lite mer tid än många andra. När det gäller bloggar är min lista ganska lång. Däremot är den inte statisk. Det tas bort bloggar därifrån och det läggs till. Men exakt vilka bloggar jag följer har jag fått lov att dölja av olika skäl.

Men det här med bloggtoppen… För ett tag sen blev jag tvungen att vidta vissa åtgärder, också det av skäl som jag tycker är beklagliga. Att förfölja nån på olika sätt för det h*n skriver är brott mot yttrandefriheten. Att slänga ur sig påståenden om nåns vandel är förtal. Att vara med om förföljelser och förtal är jobbigt. Därför nollställde jag mig själv, kan man säga, medan åtgärder sattes in. Detta fick till följd att jag förlorade min position.

Det är lite dubbelt, med andra ord, att jag är tillbaka i toppen igen. För då får jag ju uppmärksamhet och det tycks vara det som stör somliga. Inte för att jag har nåt att vara avundsjuk på… Jo! Det skulle vara kärleken, dårå. Den finns ju kvar, Fästmön står vid min sida och jag vid hennes fortfarande, efter åtta år i höst.

Smickrande är det emellertid också att hamna på toppen. Det visar ju att jag är läst, att många läser mina ord. Min blogg har ett varierat innehåll, som du som läser den nog har noterat. Jag skriver om sånt som intresserar mig, men jag skriver också mycket om mig själv. Vissa inlägg är lite som en dagbok. Det är alldeles utmärkt för mig att gå tillbaka till när jag ska kolla vilken dag jag har gjort nåt eller när nånting hände eller om jag har läst en viss bok, till exempel.

I allra högsta toppen bland Uppsalas privata bloggar finns en blogg som handlar om en annorlunda familj. Det som är annorlunda med den familjen är att där finns många barn. På silverplats finns en blogg som handlar om skvaller. Sen följer ett antal bloggar om sjukdom, barn och familj, smink och mode, handarbete och konstnärligt skapande, mat. Och så min blogg, Tofflan – en tragisk komedi. Lite stolt är jag nog, trots allt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påfyllning

Ett inlägg om energipåfyllning för den som inte fått förbli på sin post.

---

 

Personen i paisleymönstrat fyllde på min energi.

Att inte få förbli på sin post innebär att hela ens tillvaro blir osäker. Det drabbar inte bara den egna självkänslan och självförtroendet är inte det enda som får sig en rejäl törn. Ens familj påverkas också. Det sätter djupa spår i människor. Spår, som inte går ur i första taget – eller kanske inte alls. Den som inte har varit med om det märkliga att från en dag till en annan inte vara önskvärd längre kan aldrig förstå. Därför var det ett otroligt skönt möte jag hade idag, med en väldigt energipåfyllande person.

När två dissade personer möts kan man tro att det blir ältande. Men det blev det inte. Visst pratade vi om situationer och Situationen, fast inte på nåt gnälligt, ömkande och tjatigt sätt. Det behövdes liksom inte – den andra fattade. Det var bara så skönt att slippa förställa sig. Dessutom fick jag ett och annat tips samtidigt som jag gav ett och annat *pekar mot en viss arbetsgivare*

Ibland kan jag önska att nån skulle skriva en bok om det. ”Nån” har kanske gjort det också. Det skulle vara en ganska konstaterande bok. Och så en uppföljare som lyfter läsaren och visar på möjligheter. Om bara somliga förstod hur eftertraktat det skulle vara…

Om man inte är kändis av nåt slag (även kändisar som inte kan skriva får sina böcker utgivna, ju) får man göra på annat sätt. Hitta energi hos andra i samma läge. Det gjorde jag idag. Verkligen.

Ett par timmar passerade snabbt. Under tiden hann Ebba Busch Thor bli ensam kandidat till KD riks. Blir hon utnämnd lämnar hon det lokala Uppsala. En gång i tiden, i ett annat arbetsliv, möttes vi. Då var hon fortfarande barnsligt rund om kinderna och ganska arrogant. Nu har hon en vuxen kvinnas ansikte och äger ett rättvisepatos, enligt inside information. Kanske tar hon sig till toppen.

Jag önskar att var och en finge bli salig på sitt sätt och i sin karriär. Nog drabbades jag lite av saligheten för jag köpte med mig en bukett tulpaner hem. De spretar i en alltför vid vas – jag hade bara råd med en bukett, inte två. Men den matchar min duk på köksbordet finfint.

En av tulpanerna i buketten.

Glöm inte bort När livet vänder klockan 20 i kväll på SvT2!!! Det är ett bra program på många sätt, bland annat för oss vars liv ännu inte har vänt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Service, ingen service och en riktig soppa

Ett trumpet inlägg, men glatt i änden.

---

 

Min föresats var att skriva ett positivt inlägg nu på eftermiddagen. Men det kan man ju ge sig den på att det inte blir. Fast lite ändå. Mot slutet. Ett antal ärenden skulle avverkas i city. Bland annat tog jag en tripp till Arbetsförmedlingen för att fixa biljetter till fredagens evenemang. Jag hade tur idag, för jag fick bra service – även om jag undrade hur arbetsförmedlaren kunde förväxla ett datum för ett klockslag… Nåja, för mycket ska man väl inte förvänta sig, man kan bli glatt överraskad.

Värre var det för kvinnan före mig i nummerlappskön. Hon var fem (5) minuter sen till sitt möte. Genomsvettig bad hon om ursäkt och på stapplande svenska försökte hon förklara att bussen hade varit försenad. Ingen nåd. Ingen nåd! Hon fick inte träffa sin handläggare. I stället fick hon köa för att få en ny tid – om två veckor, först, råkade jag höra. Empati, hört talas om det? Vad hände med den akademiska kvarten som annars är så vanligt förekommande här i universitetsstan? Och hur hade handläggaren på fem minuter lyckats både boka och ta emot en ny kund? Man undrar…

På väg till nästa ärende passerade jag Pensionsmyndighetens servicekontor. Jag tänkte att jag åtminstone skulle hinna boka en tid för ett möte. Det var dessutom så fiffigt att Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan och Skatteverket hade detta kontor tillsammans. Jag tänkte att det var ju toppen, man kanske har frågor som tangerar alla tre myndigheter. Vilken bra idé och vilken toppenservice! Tänkte jag, som sagt.

När jag köat en liten stund kom jag fram till en kvinna bakom en disk. Jag sa:

Jag skulle vilja boka en tid för ett personligt möte.

Du skulle nog aldrig ha kunnat gissa att jag faktiskt fick det här svaret, som gjorde att alla mina tankar kring toppen och service kraschade:

Det går inte, för dom vill helst inte det.

Min haka föll ner på bröstet.

[…] dom vill helst inte det…

Eh… Ett servicekontor som inte vill ge service – vad är det för mening med det??? 

Jag förblev stum och kvinnan stirrade på min haka. Antagligen blev hon nervös för att jag var tyst för hon la till:

Men en videokonferens går bra.

Då fann jag mig och svarade, medan jag vände kvinnan ryggen och stegade ut:

Tack så mycket. Tack så mycket för ingenting.

Sen gick jag till kyrkan för att mina svarta tankar skulle bli lite ljusare.

Det är bra att Gud är kärlek när jag är arg.

Några tankar och böner samt ett toalettbesök senare fann jag mig inhandla ett par böcker för tillsammans en guldpeng. Ja, för jag hade dessutom hunnit träffa en föreföredetta kollega, morsat och blivit avsnäst (h*n hade bråttom, så h*n är förlåten). Nån tröst skulle jag väl ha!  En av böckerna ska ha Uppsalaanknytning, den andra är en debutroman.

Syndafallet av Ruth Rendell och Älskade du av Barbara Voors.

Strax därpå fick jag en hård kram och trevligt sällskap under en timme. Människor lever så spännande liv, tycker jag som för det mesta sitter här hemma och ugglar! Till orden intog jag en helt ljuvlig tomatsoppa. Inte nån burksoppa, utan hemgjord, och så två brödskivor, Bregott, vatten, kaffe och liten chokladbit – för 60 kronor. Dessutom kom personal med brickan till bordet. Där snackar vi service! Och var i stan får man en lunch för det priset??? Svar: Ingenstans – mig veterligen!

Dagens lunch för 60 kronor.

Ytterligare några ärenden och ett möte senare anlände jag till hemmets trygga vrå. Helt slut av dagens alla intryck, upptäckte jag ett kuvert i min postbox. Fylld av bävan tog jag upp det till lägenheten. Skulle det innehålla nåt dödsfarligt virus? Eller avföring, kanske? Det skulle ju passa bra till den här skitbloggaren, eller hur..?

Vad kunde det vara i kuvertet?

Jag klämde och kände lite på kuvertet. Det var bulligt och lite mjukt. Med all säkerhet bajs, alltså. Men nej! Det var godaste vännen Rippe som fyllde på mitt förråd med nånting jag nyligen har försnillat! Tusen, tusen tack – inklusive för bonusprylen!!!

Och jag som gick och väntade på ytterligare en bok för recension får kanske rolig post i morgon också tack vare detta! All well that ends well. Men se Pensionsmyndigheten, den står inte högt i mina tankar längre. Varför ha servicekontor som inte ger service??? Beats me…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 37: Tokeria-kassan och A-kassan

Ett hissande och dissande inlägg.

---

 

Dags att repetera höjdpunkterna (Tokeria-kassan) respektive lågvattenmärkena i den gångna veckan. Tokerian-kassan är verkligen toppen och långt ifrån a-kassan. Miljontals mil… För de som jobbar i Tokeria-kassan ärALLTID vänliga, på a-kassan är de det så gott som aldrig. Svårare än så här är det i alla fall inte:

Tokeria-kassan

• Min yngsta bonusdotter (Modiga Frida!)
• Min äldsta bonusdotter (Som har skaffat sig en helt ny vardag massor av mil hemifrån.)
• Än finns det hopp (Karin Wahlberg lyckas igen i en ny litteraturgenre!)
• Tio rökfria år (Jag i söndags, efter 30 rökfyllda år.)
• Turkiska bergssjökräftor (Mums!)

A-kassan

• Gammal korv säljes (Nej fy! Jag vill inte köpa kalkonsalami som är två och en halv vecka gammal, Tokerian!)
• Obefintlig och obegriplig information samt spydigheter (A-kassan borde göra en användarvänlig webbplats och anställa en medlemsvänlig personal)
• Vem har råd att bo i en hyreslägenhet? (Inte jag.)
• Journalistproffs  (Vad hände med det högskoleutbildade ordproffsen?)
• Min fittsoffa (Den står i köket och hoppar ofta på Fästmöns tår och lår.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite mer tillfreds

Ett inlägg om livet, typ.

Vissa dagar känner jag en sån stor frustration och maktlöshet. Jag tycker att jag inte kan påverka min tillvaro nästan nånting. Livet bara rullar på och jag med det. Men just i den här stunden känns det som om jag är på väg att nå… inte toppen, men en smärre platå där jag kan stanna en stund.

En smärre platå där jag kan stanna en stund?

Det finns många saker som jag skulle vilja göra om. Dessvärre har jag inte makten att göra om allt. Men jag kan jobba med mig själv och få mig själv att bli ”bättre”. Utvecklas. Våga lite mer. Tro lite mer. På mig själv, framför allt.

Idag på förmiddagen hade jag ett bra samtal med min chef. Det är ofta svårt att få en stund med honom, för som alla chefer har han många järn i elden och hans närvaro är önskad både här och där. Att sitta i möte med honom är lite grann som att sitta på Centralstationen – en strid ström av människor passerar. Men vi fick till det i alla fall.

Min chef och jag är rätt lika, kunde vi konstatera idag. Nu gillar jag långtifrån allt med mig själv, men det jag gillar med chefen är att han, precis som jag, inte ger några falska löften eller förhoppningar. Vi gick igenom läget idag och diskuterade vad som är tänkbart i framtiden. Allting är mycket oklart, beroende på hur ledningen vill organisera saker och ting. Enheten där jag jobbar, till exempel. Men jag har sagt att jag är villig att jobba ytterligare ett tag till dess att rekryteringen  är klar. Vi får se hur och om det går att lösa. Jag söker ju andra jobb och måste börja söka mer intensivt. Det är också ett par, tre arbetsgivare som eventuellt återkommer i februari/mars.

Men hur det nu än är vill jag ha ett jobb jag brinner för. Och vad jag än tror så har jag faktiskt börjat… pyra lite kring detta. Det brinner lite grann. Inte för alla konstigheter som dyker upp utan för det faktum att jag vill göra ett jobb där vanliga människor har nytta av det jag gör. Och liiite så jobbar jag just nu. Därför brinner jag liiite. Eller pyr, då. Det är bara att erkänna att så är fallet.

Vill brinna – och gör det liiite.

Nackdelarna är att resten av livet står på vänt. Fortfarande. Jag vill till exempel kunna gå vidare med mitt förhållande till Fästmön. Ta det till nästa steg. ”Barnen” blir ju äldre och tre av dem är redan vuxna. Kanske börjar de sina egna vuxenliv på riktigt inom en snar framtid. Och kanske, kanske finns det nån arbetsgivare som vill ha mig på mer permanent basis. Det skulle underlätta när man, så att säga, vill erbjuda sin älskade lite mer än bara kärlek och luft. En fast inkomst är en fast inkomst och skapar andra möjligheter för så mycket mer än det som finns idag.

Jag känner att jag plockar ner drömmarna jag hade förra året igen. Plockar ner dem från ovan regnbågen till åtminstone ögonhöjd. Lite mer tillfreds idag än förra veckan och veckan före den…

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgglimtar

Ett inlägg med diverse glimtar från helgen.

Jag har ju redan visat en del av vad som hände i Dalarna här på bloggen. Vi är nog fortfarande lite chockade över hur Super G hanterade visenten…

Hon vågade klappa snorrkas!

Men än mer chockade var vi nog över det faktum att Gunilla – tvärt emot vad hon själv påstår – kan laga jättegod mat! Här slår husmor till, med kockhandduk och allt!

Super G vid spisen. Hon har verkligen många saker i sin byxa strängar på sin lyra.

Däremot var det inte tillåtet med cookalong, utan gästerna fick hålla sig i ett annat rum. Gunilla hade antagligen hemliga recept, för det var cook alone som gällde hela helgen.

Vidare provade vi en och annan öl – det var ju Oktoberfest. Och så fotades det en del. Vi blev båda mycket förtjusta i Gunillas mobilfodral.

Gunilla fotar. Notera det snigga mobilfodralet – pilen i mitt. På bordet, vid pilen, en av ölsorterna vi provade. Vid översta pilen – jordgloben?

På fredagskvällen bjöd Gunilla på ugnsbakad lax och på lördagskvällen en jättegod kycklinggryta med ris och grönsaker. Som synes på min tallrik åt jag många grönsaker. Till det drack vi Svartöl, en bayrare.

Kycklinggryta med ris och grönsaker samt Svartöl (vid pilen).

Söndagen hade något bättre väder att bjuda på, så när vi hade packat in alla våra grejor i bilen packade vi även in Gunilla. Vi skjutsade henne till okänd ort och därifrån fick hon promenera hem. Nåt straff skulle hon ha för att hon hade visat sån stor gästfrihet!  😈 Men först tillbringade jag en lååång stund i Gunillas bibliotek. Åter blev jag mycket imponerad.

Gunillas bibliotek.

Vi hade inte shoppat nånting på hela helgen. Men så flög f*n i oss på vägen neråt landet och vi stannade till hos Karlsson i Gåvan. Eftersom det var lunchdags studerade vi menyn utanför. Nån flaskfilé blev det dock inte…

Flaskfile.

I stället höll vi oss till nåt grönt.

Prästkragar och nåt grönt.

Inne i affären träffade vi på Karlsson själv på en av hyllorna.

Karlsson själv stod på en av hyllorna.

Vad hamnade i shoppingkorgen då? Tja jag köpte billiga servetter och ett spel.

Deckarspelet följde med hem till New Village.

Båda två hittade vi snigga läderfodral till våra iPhoner till bra pris. Jag har nu haft mitt i mindre än ett dygn, men är mycket nöjd med det! Nu slipper Gunilla oroa sig för att vi ska sno hennes… 

Ett tjockis-svart iPhonefodral till mig. Fästmön köpte ett vitt.

Jag tänkte ett slag inhandla den här skylten och åka och leverera den in person till nån jag inte estimerar så mycket. Men varför slösa pengar på nån man inte gillar? Den fick vara kvar i affären.

Den fick vara kvar i affären.

Vi for vidare neråt landet – och sen lite norrut igen, till Himlen. Anna behövde hämta lite grejor för de knappa två veckor som återstår av hennes vistelse i New Village. Där hemma var allt sig för övrigt likt – utom att jag upptäckte ett lik i sovrummet i form av en definitivt död krukväxt. Jag slog en signal till min hulda moder innan vi tog en kvällspromenad till Maestro. Där fick vi som vanligt utmärkt service! Men ljuset tändes inte förrän till kaffet på maten, ungefär…

Ljuset tändes först till kaffet på maten.

Nåja, man kan inte tänka på allt. Maten var – också som vanligt – fantastiskt god. Vi tog spett båda två – jag med kyckling, Anna med fläskfilé. För mig gör de alltid en specialare, eftersom min rätt inte står på menyn. Toppen! Anna hittade en och annan seg bit, mitt var perfekt. Godast var nog emellertid pommesen, gjord på riktigt sätt, där och då. Till maten serverades fräscha grönsaker, tzatziki samt béarnaisesås. Vi drack var sitt glas italienskt rött till.

Maestro bjöd på underbart god middag.

Det var skönt att promenera tillbaka, för totalt sett blev det i alla fall tre kilometer. Skönt också att inte gå och lägga sig direkt på en middag. Idag hinns nog ingen promenad för min del, men Anna är iväg och tränar. Jag ska fixa till mig lite och sticka över till Tokerian för att fylla på förråden med bröd och mjölk – och kanske en grönsak. Vi ska äta lite soppa innan det är dags för Anna att jobba. Mitt jobbsökeri flyttas därför fram till i afton. Men då måste jag också hinna fixa till mig inför morgondagens övning…

Skönast var det nog emellertid igår att krypa ner mellan rena lakan (nån hade gjort sitt jobb i förväg här). Men det kändes som om det var en hel ocean emellan oss! Min säng är 180 bred och vi hade just tillbringat två nätter i en 105-centimeters säng! Tusen tack, både Gunilla och Johanna!

Toffelfötterna vinkar god natt.

Det var min helg, det. Vad gjorde DU med din??? Som vanligt är jag nyfiken och vill veta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Att fylla en dag…

Ett inlägg om vad jag har gjort idag.

Det är baske mig inte lätt att fylla en hel dag! På natten kan man sova och fylla sitt liv med drömmar. Men på dagen…

Jag klev upp vid sjutiden och inledde dan med att skjutsa Fästmön till jobbet. Det är ett kärt besvär, absolut inget besvär. Dessutom är jag morgonmänniska och tycker att det är skönt att komma upp tidigt.

Sen satte jag mig direkt vid datorn för att börja dagens jobbsökeri. Jag hittade två väldigt intressanta jobb som jag sökte och ett av dessa fick jag åter ett personligt mejlsvar på ! Det tycker jag är toppen! En företagsledare som gör så är en bra ledare. Annars tycker jag att många chefer sorterar under kategorin

Mer eller mindre psykopater.

Nu säger jag inte att alla chefer är galna, men… en hel del har till exempel ingen förmåga alls till empati. Och kanske är det därför just de har blivit chefer???

Efter jobbsökeriet skrev jag två blogginlägg och en artikel med boktips som publiceras hos Uppsalanyheter troligen under morgondagen. Vidare har jag skrivit en annan text på uppdrag. En text som jag får betalt för, till skillnad från det jag skriver om här på bloggen och hos Uppsalanyheter. Ja, du läste rätt. Jag jobbar ideellt.

Har gått och plockat lite här hemma. Beundrat Annas söta (!) burk för druvsocker, den hon borde ha med sig…

Annas druvsocker väger 36 nånting.

Bäddat och diskat, läst en stund. Vattnat blommorna på ballen*, kanske helt i onödan. Mammakusinen B ringde på eftermiddagen och det var förstås jätteroligt. Under samtalet öppnade sig himlen, så jag fick stänga alla fönster! Nu är himlen ljusblå igen och molnen vita…

Passade på att göra rent mina halskedjor och mina örhängen. Den ena kedjan har varit min pappas och den har en tendens att åstadkomma svarta ränder bak i nacken. Jag misstänker att den ”bara” är i 14 karat, då kan det bli så.

Rengöring av smycken i en liten burk.

Jag har fått en fin rekommendation på LinkedIn av en person som jag jobbade tillsammans med (fick uppdrag av, ska jag säga!) hösten 2011! Det blev jag jätteglad för!

Och nu sitter jag och väntar på att det ska bli dags att åka och hämta hem Anna från jobbet. Jag hinner nog klippa naglarna innan dess…

Har du haft en innehållsrik dag??? Skriv gärna några rader och berätta!

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »