Inspiration i byggnader, grönska och människor

Ett inspirerat inlägg.

---

 

En modern lärosal.

På bilden här intill ser du en modern lärosal. Idag har jag varit på besök i ett rätt häftigt och ganska nybyggt hus som hör till vårt universitet. Tänk om gamla Humanistcentrum, numera Ekonomikum, hade sett ut så här när jag – och N:s pappa – pluggade där. (N var min medresenär igår. Hennes pappa har också pluggat på Humanistcentrum. Han är två år yngre än jag… Gammal? Jag? Eh…) Hade jag blivit mer inspirerad då? Kan nog tänka mig det. Men senare kom inspirationen under min studietid med de äldre byggnaderna i universitetets värld, när jag läste idé- och lärdomshistoria en termin i gamla universitetshuset, det som syns på startsidan på webben, och på Gustavianum, där jag identifierade krukskärvor med mera. Nästa år, om jag får vara med då, flyttar jag till ett hus mitt emot den här lärosalen. Det är ett hus som är så nytt att det inte är färdigbyggt än. Vilken spännande resa blir inte det?!

Ibland vaknar jag tidigt om vardagsmorgnarna. Jag ligger i sängen och låter en svag vind från mitt öppna fönster svalka mig. Och så tänker jag och funderar på om jag ska duga och räcka till, om jag ska motsvara förväntningarna. Jo, jag tvivlar på mina förmågor minst en gång om dan, men jag har fina kollegor och chefer som inte alls tycker att det är konstigt att jag inte greppar helheten efter två arbetsveckor och två arbetsdar… Jag blir glad och peppad av deras förtroende för mig. De är positiva och inspirerande, inte nedlåtande, sarkastiska eller otrevliga. Understundom tror jag att jag är… i himlen… Känslan förstärktes av att jag mötte en ängel i en korridor, men jag bevärdigades inte varken blick eller nick. Ja, jo, jag vet att jag har åldrats 30 år de senaste sju åren. Det var en märklig känsla…

Grönt så långt ögat kan se. Här tittar jag in mellan tujorna i Botaniska trädgården.

Det har varit ytterligare en solig och varm dag, men till eftermiddagen började det mulna på och vinden blev kallare. Grönskan exploderar runt omkring och många drabbas av allergier. Vi som inte drabbas njuter mest av sol, ljus, värme och det gröna… Jag var lite tidig till dagens första möte i byggnaden med den moderna lärosalen. Då stod jag utanför staketet till Botaniska trädgården och kikade in mellan tujorna. Grönt så långt ögat kunde se. Ett besök i Botan åker upp på att göra-listan!

Dagens lunch var väldigt gul.

Jag hade hoppats på en spontanlunch med NK* när jag var så nära, men tyvärr var NK hemma med sjuk småtting. Därför lunchade jag på sedvanligt ställe, Rullan, i sällskap med min bok på gång. Idag blev det majskyckling och saffransris, gult värre – och som vanligt var maten väldigt god!

Efter lunch var vi en minimerad skara – blott en trio – som deltog i stabsmöte. Men vi hade en hel del att avrapportera ändå. Jag berättade lite om förmiddagens möte kring studentwebben och om kommunikationsplanen. Vidare pratade vi om materialet till nyanställda som jag och R nu går igenom och uppdaterar. Lite andra småsaker avhandlades också. Och så fick jag ett nytt uppdrag att varje fredag skriva ett blogginlägg med information från ledningen.

Jag har mellan dagens möten petat i materialet för nyanställda och även fått både besök på rummet och uppdrag den muntliga vägen. Än så länge känns det bra och helt OK att ha dörren öppen. Under morgondagen räknar jag med att få klart mina synpunkter på nyanställdamaterialet så att jag kan börja titta på tre sidor översättningar.

Boken jag läser just nu matchar min inredning i köket.

Efter arbetsdagens slut blev det tisdagshandling på Tokerian. Jag inhandlade bland annat ett Mors dags-kort, skrev det, stoppade i en Trisslott och postade det – IFALL paketet inte hinner fram. Mamma är emellertid förvarnad, men jag vet hur besviken och ledsen hon blir om hon inte har nånting att öppna på Mors dag på söndag.

 

Jag har en fruktansvärd huvudvärk – det är bestämt oväder på gång – men jag ska ändå försöka läsa boken jag ska recensera. Den matchar för övrigt min inredning i köket så totalt perfekt!

Ha en riktigt skön tisdagskväll! Jag skrockar åt att jag får min sista (?) ersättning från a-kassan på torsdag!

*NK = Närmaste kollegan på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Låt mig ta din hand

Ett inlägg om en bok.

---

 

Bland det bästa jag vet är att upptäcka av mig olästa författare, gärna deckarförfattare. I mitten av april hittade jag Låt mig ta din hand för 15 spänn hos Erikshjälpen. Detta är den tredje av Tove Alsterdals böcker, men eftersom böckerna inte hänger ihop kunde jag läsa den utan att missa nåt. Nån regelrätt deckare visade sig boken inte vara. Däremot är den en riktigt spännande psykologisk thriller om en familj.

Camilla Charlie Eriksson faller från en balkong på valborg och dör. Det tycks vara självmord. Systern Helene tvingas ta itu med att städa systerns lägenhet. Systrarna har för länge sen brutit med varandra. Deras mamma övergav systrarna när de var små för att flytta med en älskare till Argentina och deras pappa blev alkoholist. Charlie hade svårt att skilja på verklighet och fantasi. Men Helene hittar saker i Charlies hem som får henne att undra om systern verkligen tog livet av sig. Dessutom verkar Charlie ha varit nära att få reda på hemligheter.

Även i den här boken går flera berättelser parallellt. Tiden växlar mellan nutid och 1970-talet och miljön mellan Sverige och Argentina. Det kan tyckas som ett uttjatat grepp, detta med parallella berättelser, men den som är duktig på det får till en riktigt bra bok. Tove Alsterdal är duktig och hon har använt greppet på ett lyckat sätt. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Sen jag började jobba tog jag tillvara på varenda liten möjlig stund till att läsa den. Eftersom handlingen berör verkliga händelser i Argentina får boken rätt stor touch av realism. Det höjer omdömet, för trots att det är en fiktiv historia känns den oerhört äkta.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad gör vi då?

Ett inlägg om typiska dagar i Metropolen Byhålan.

---

 

Nejlikor till pappa, mormor och morfar och till morfars bror och hans fru.

Jag fattar om eventuella andra läsare än jag själv är otroooligt nyfikna på hur jag fördriver dagarna här i Metropolen Byhålan. Huvudsyftet med vistelsen den här gången var förstås att bevista en begravning. Jag skulle hellre ha varit med och firat en födelsedag, men så blev det inte. Gårdagens farväl tog hela eftermiddagen. Uppenbarligen fick vi inte nog, för idag, efter storhandlingen, for vi upp till kyrkogården. Jag har inte varit vid pappas, mormors och morfars grav sen i somras, så jag ville dit med lite blommor. Mamma kommer heller aldrig till graven eftersom färdtjänsten inte väntar medan hon sätter ner blommor och ingen annan erbjuder skjuts. Men det är lugnt, jag har nyligen betalat årsskötsel för ytterligare ett år och kunde konstatera att griftegårdsförvaltningen har planterat penséer. Vi blåste också över (det blåser förskräckligt här!) till asklunden där vi satte några nejlikor hos morfars bror och hans fru. Kanske har vi nu fått nog av gravar och sånt ett tag framöver? Till nästa gång. För den gången kommer ju, det vet vi.

Vädret är inte det bästa, det blir det först när jag har åkt härifrån. Det kom lite sol igår mot kvällningen, men idag är det mulet. Det började blåsa här redan igår och vindarna har inte avtagit. Tack och lov är de inte nordliga och nåt regn har vi inte sett till idag. Tyvärr hjälper inte det, så nån promenad nere vid sjön är inte att tänka på. Jag passade på att ta ett par bilder på solen och sjön igår i alla fall.

Här ser jag ut över sjön ungefär mitt emot Toffelmammans boning.

Vad händer mer här då? Jo jag läser om morgnarna, för av nån anledning vaknar jag runt klockan sex. Då är huset tyst och jag kan koncentrera mig. Sen sitter jag vid datorn, men jag har otroligt svårt att koncentrera mig på det jag skriver trots att jag ibland sitter för mig själv i vardagsrummet. Antingen pratar mamma (det gör hon typ hela tiden) eller så är TV:n på ganska högt. (För tillfället är det en skåning som skrålar ikapp med nån sorts hillbillymusik.) Men i morse rådde tystnaden och jag läste ut PD James. Därefter grabbade jag tag i en ny bekantskap bland deckarförfattarna, Emelie Schepp. Passande nog är den unga damen från Metropolen Byhålan (och jag tror att jag vet vem hennes farsa är, trots att han stavar sitt efternamn på ett mer traditionellt sätt än den eventuella dottern).

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer då – förutom gravar och böcker? Eh ja… det fikas väldigt mycket här… Det fikas ofta och gärna och jag har svårt att tacka nej till det som bjuds till kaffet. Igår blev det tårta och idag blev det två cocosbollar…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Läppstiftsprovning.

Idag har vi storhandlat, som jag nämnde inledningsvis. Detta omfattade även att prova och köpa läppstift. Det vill säga mamma provade och köpte, jag fick, med brillans hjälp, tolka färgnummer. Inte dagens roligaste aktivitet, om jag får säga det. Så jag sitter nu och väntar på att det ska bli middagsdags. Vi shoppade loss vid delikatessdisken inne på Maxi… Magen börjar så sakteliga vänja sig vid såväl mat som godsaker. Var sin godispåse följde också med hem från affären.

 

Jag önskar Dig en skön Sista april/Valborg från en blåsig Metropol! Ta det vackert med alkoholen och glöm inte att passa eldar och grillar!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Emma

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

En halvtimme varje onsdag är understundom tämligen helig för mig. Det är den stunden mellan klockan 20 och 20.30 som SvT2 sänder När livet vänder. Du vet, där Anja Kontor talar med människor vars liv har varit nere på något slags botten och vänt. Det är verkligen fantastiska livsöden och otroligt starka människor som sitter där rakt upp och ner i rutan och berättar för Anja, lyssnerskan – och oss tittare – om det svåraste svåra.

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men efter kvällens möte blir det bara ett avsnitt till – den här säsongen. Självklart hoppas vi på en fortsättning! (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Emmas två små barn mördades, själv överlevde hon.

Kvällens program var kanske det jag var mest spänd inför. Emma Jangestigs två små barn mördades och hon själv höll på att stryka med. Det började med att det knackade eller ringde på ytterdörren. Emma minns inte, men hon gick och öppnade i tron att det sambon. Utanför stod en kvinna med en hammare i handen. Tio dar senare vaknade Emma ur sin koma och fick höra att barnen var döda. För mig är det ofattbart att Emma inte bara kunde överleva sorgen och smärtan, utan även gå vidare. Hur klarar en ung mamma av att vakna varje morgon och veta att hennes små barn är borta?

Emmas tårar tog tid på sig att komma. Hon spydde i stället. Hon kunde naturligtvis inte ta in att barnen var borta. Och sorgen kom långt senare, när livet hade börjat om, på sätt och vis. Vilken trygghet då att ha mammas, pappas och sambons oreserverade kärlek att omge sig med!

Mina tårar kom innan hälften av programmet hade visats. Men jag kände samtidigt en förtröstan i att döden inte alltid är ett farväl, ett utslocknande. Det blev så tydligt när Emma berättade om sina drömmar om Max och Saga. Max och Saga, Emmas två små barn som delade kista. Det här var helt klart säsongens starkaste program.

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 20 maj 2016).

Här kan du läsa vad jag skrev om boken Varför gråter inte Emma?

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Life is sweet..?

Ett överlevt inlägg.

---

 

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland danserskor, troll och böcker – en tripp till Återbruket

Ett loppisinlägg.

---

 

Det var ett tag sen jag besökte Återbruket. Men idag var det dags eftersom jag ju behövde fylla på läsförrådet inför kommande månads bokmål. Dessutom var det inte svårt att locka med sig Fästmön på en liten tripp bland loppisprylar. Ett par andra ärenden hade vi också, så det passade bra.

När vi anlände hade en pappa svårt att ha koll på (enligt min åsikt) en liten Linn. Den lilla tösen gick för egen maskin och ville inte in i bilen utan tillbaka in i affären. Personligen tyckte jag att det var lite… ansvarslöst (?) att låta en sån liten tjej gå utan handhållning på en rätt stor parkering. Men pappan hade säkert koll. Fröken Småtting promenerade i vart inte till nån bil utan ville fortsätta shoppa. Dessutom var det väl betydligt mer spännande att följa efter de roliga tanterna.

Anna och jag? Nja, dessa spanska dockor såldes för 350 kronor styck. Och så billiga är inte vi!

 

Assistent och hårtork – vad mer behöver en till bords?

Inne på Återbruket var det omgjort sen sist. Kläder fanns direkt till höger och de hade bytt plats med köksbord och dito stolar. Det kändes luftigare i lokalen. Betydligt mer ordning var det också på såväl filmer som böcker, men om en Toffla får önska vore det ännu lite bättre med dels bokstavsordning, dels ordentlig prismärkning på böckerna.

 

 

Denna hållare för lådvin skulle aldrig få följa med mig hem – lådvin kommer nämligen inte innanför tröskeln.

Vi såg som vanligt både fina saker och mindre fina. Jag gillade det lilla retrobordet med köksassistent till vänster och hårtork fastskruvad med klämma till höger. Vad jag noterade var båda funktionstestade och fungerande!

 

En del människor måste tydligen bada i parfym. Själv brukar jag tvätta mina armhålor och använda lite roll on varje dag. Detta gjorde att jag tycktes dra till mig underliga figurer samtidigt som jag försökte undkomma dem. Men när jag kom fram till bordet med lyckotroll blev jag bara stum av glädje – och började fundera på var mina egna troll höll hus… Priserna på trollen varierade från 40 kronor för de minsta upp till 120 kronor för de största.

Trolleri, trollera…

Men hur gick det med det litterära? Självklart gick det bra! Jag fyndade Sofi Oksanens När duvorna försvann och Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Förutom det braiga priset, en guldpeng för båda, kan de läsas antingen i maj, när bokmålet är loppisfynd eller i juni, när bokmålet är skandinaviska författare!

Dagens litterära fynd för sammanlagt en tia.

 

SEN åkte vi och fikade på ett übertrevligt ställe där jag aldrig hade varit tidigare. Men DET blir ett nytt inlägg!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Läslördag

Ett läsande inlägg.

---

 

Ibland går tiden snabbt, ibland går den långsamt. Vissa dar önskar vi att dygnet hade flera timmar än 24. Och vissa företag önskar uppenbarligen att en del månader har flera dagar än vad de har på riktigt…

Eh… Lidbäcks Tak AB kan uppenbarligen inte almanackan. Och lokalblaskan var antingen också okunnig (eller helt enkelt ovillig?) eftersom man inte upplyste om att april bara har 30 dagar. Kundservice och korrekturläsning är sånt tidningar struntar i när det handlar om att dra in pengar på annonser och reklam. Journalistiken försvann liksom. Detta är en skärmdump från lokalblaskans webbplats igår.

Det har varit en av de sämre nätterna. En krampnatt. Ja, ska jag säga nåt positivt var det tack och lov inte magkramper utan kramper i vänster fot och ben. Sånt där som gör bara lite ont och som mest är irriterande och störande för sömnen med alla avbrott när en hoppar upp och ner och stretchar för att få ordning på musklerna.

Innan klockan hade slagit tio i morse hade mina grannar…

• kastat elefanter i trappräcket cirka fem gånger
• smällt i porten lika många gånger
• möblerat om
• grälat
• dammsugit
• börjat såga med motorsåg
• skriklekt med barn (ungen måtte ha blivit hörselskadad av allt skrikande)

Jag tog en lyxlördagsmorgon och låtsades att jag hade jobbat en hel vecka och därmed hade rätt till bok och kaffe på sängen.

Själv låg jag vaken sen klockan sex och försökte läsa. April, som ju har 30 dagar, är vikt för brittiska deckare i min läsvärld. Tack vare vännen Agneta har jag ett gott bestånd av såna böcker. Just nu är det Saknaden efter Josef av Elizabeth George jag plöjer. Elizabeth George är emellertid ingen brittisk författare hon heller – ännu mindre brittisk än Tana French, faktiskt, som jag läste före denna bok. Tana French är också amerikanska, fast uppvuxen och boende på Irland. Elizabeth George är född, uppväxt och har bott i USA hela sitt liv. MEN… hennes karaktärer, kriminalinspektören Thomas Lynley och hans assistent Barbara Havers, jobbar vid Scotland Yard – och ”Yarden” är ju väldigt brittisk i alla fall!!!

 

Min helgfrukost var inte av det sedvanliga slaget idag. Men Boken var som så ofta mitt sällskap.

Även om jag inte har jobbat på över en vecka nu har jag haft kontakt med minst en före detta kollega varje dag. Då förstår du kanske att vi gillade att jobba tillsammans? Jag uppskattade mångas naturvetenskapliga, logiska sidor, medan jag tror att somliga estimerade mina mer… kulturflummiga sidor. Som när jag kom igång och  började prata böcker föreläste om litteratur… Nästa fredag ska jag träffa ett gäng, en konstellation, för att dricka öl och spela biljard. Måtte magen vara i skick till dess! Det blev inte nån sedvanlig helgfrukost med ägg och inlagd sill, rostat bröd och maremelad etc i morse på grund av magen. Nä, jag var nöjd och glad med kaffe och ett par knäckemackor med ost. Mackor, som jag doppade i kaffet, så där som pappa och jag brukade göra vissa helgmorgnar. Vi pratade inte under dessa stunder, pappa och jag, vi åt under tystnad, bara doppade och tuggade. Och i botten på våra koppar låg sen efteråt bitar av smält ost…

Det börjar bli dags att… läsa en stund till innan jag fräschar till mig och hasar över till Tokerian för att köpa filmjölk och kanske nån mumsig fiskgratäng att festa på i kväll.

Jag är inte så intresserad av vad DU har gjort och gör idag – det kan DU skriva om på DIN egen blogg – men berätta gärna i en kommentar vad DU läser/har läst idag i stället!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bälte om magen

Ett inlägg om smärta och hur jag hanterar den, bland annat.

---

 

Jag och tillvaron var inte riktigt ett…

Nej fan, den här eländiga värken släpper inte sitt järngrepp om magen. Det känns som om jag har ett hårt åtdraget, brett bälte som klämmer ihop mage och rygg på höger sida. Det gör så ont att jag mår illa, men tack och lov har jag inte kräkts sen i söndags. Faktum är att jag är så smärtpåverkad att jag har svårt att ta tillräckligt djupa andetag. Det gör bara ont. Jag kände mig bättre och piggare på dan igår och fick mycket gjort. Men ärligt, jag ringer hellre och bokar tid hos bilverkstan än hos doktorn. Vis av mitt senaste besök vid husläkarmottagningen och hur uruselt resultatet blev* försöker jag hantera det onda själv. Jag fick tabletter i helgen, men eftersom de krockar med min andra magåkomma (bråck på magmunnen) vågar jag inte knapra dem i tid och otid.

Det blev både pläd och duntäcke till natten.

Igår kväll tror jag att jag fick lite feber också. Jag började frysa igen och det kändes som om tillvaron och jag inte riktigt var ett. Jag satt en stund i bästefåtöljen på kvällen, men fick snart krypa ner i sängen, under såväl duntäcke som pläd. I morse vaknade jag varm och troligen feberfri. Bältet runt magen sitter dock fortfarande kvar och klämmer åt.

Som jag skrev ovan och som jag glömde skriva igår ringde jag bilverkstan och bokade tid en vecka före min födelsedag. Främsta skälet är byte till sommartofflor** för Clark Kent***. Vidare fick jag häromdan ett brev om en garantiåtgärd kring fönsterhissarna, så det ska verkstadskillarna också titta på. Dessutom nämnde killen jag telefonerade med att ytterligare en sån åtgärd ska göras kring airbagarna. Och så bad jag dem för 17 att kolla bromsarna lite när de ändå river bort däcken – jag ska ju besiktiga mannen i mitt liv nästa månad! Garantiåtgärderna är gratis, priset för däckbyte och bromskoll glömde jag fråga om, men det är smällar jag får ta – jag har ju ingen man/fru som har ett jobb och kan försörja mig tillfälligt. Jag måste ha en fungerande bil, annars blir jag totalt isolerad. Vilket påminner mig om att jag nog MÅSTE åka buss in till tandläkaren på torsdag… Jag har inte åkt buss på över ett halvår… Försökte kolla busstider igår, men UL:s jävla app är ju totalt värdelös och funkar inte oftare än den funkar. Ungefär som ICA:s app…

Pappas ryamatta, full av smärta är den knuten.

Usch, så fruktansvärt negativt det här blogginlägget har blivit. Men jag måste ju få gnälla nånstans och genom att skriva av mig tar jag, om än tillfälligt, bort en del av smärtan. Mamma påminde mig igår (ja hon ringde igår kväll igen) om att när min pappa hade gallstensont och gick och väntade på operation (det verkar inte som om de opererar gallan numera om en inte håller på att nästan dö) knöt han en ryamatta. Mattan finns kvar hemma hos mamma. Den går i svart och rött, en nästan ser smärtan i den. Som grädde på moset gick pappa visst igenom en skilsmässa vid samma tid. En olycka kommer sällan ensam. Men sen träffade han min mamma och så kom jag (den tredje olyckan?) så småningom.

Knäckemackor med makrill var uppenbarligen inte bästa kosten för mig just nu. Synd att jag inte blev tipsad om det innan jag åt…

Jag måste få i mig nåt ätbart. Igår på seneftermiddagen åt jag knäckemackor med makrill. Det var inte det smartaste jag kunde äta, blev jag upplyst om. Synd att ingen kunde tipsa mig INNAN om vad jag kan prova att äta för att inte få ont/ondare… I övrigt har jag levt på mjölk, fil, cornflakes och Fästmöns äpplemos sen i söndags. En effektiv bantningsmetod, men jag bantar inte av princip. Dessutom blir jag så medtagen när jag inte får i mig nåt med lite mer substans. Och tjurig. Och grinig.

 

 

 

Amaryllistoken har fått en ny stängel med knopp. Stänglarna drar sig mot ljuset utanför – som nästan inte finns.

När jag får extra ont brukar det lindra att gå omkring. Det är lite svårt att sitta stilla vid datorn och söka jobb och blogga, men samtidigt tar det bort en del av smärtan, som sagt. (Jag har uppfyllt dagens jobbsökarmål med råge, för jag är ju en sån plikttrogen jävel.) Men när jag går omkring i mina rum – som är alldeles för många enligt vissa småländska tanter –  försöker jag njuta av mina vackra blommor här hemma. Utanför mina fönster vräker regnet ner idag. Det gör mig ingenting, även om jag gärna vill komma torrklädd till eftermiddagens anställningsintervju… Måtte jag palla… Gulliga NK**** har messat och önskat lycka till. Fan vad jag saknar mina fina, numera före detta, arbetskamrater…

 

*Jag fick fel kontaktuppgifter för vidare vårdkontakt, jag fick för stor förpackning stark medicin, jag fick en vårdkontakt som skulle vara löpande men som slutade efter mitt tredje eller fjärde besök = uruselt resultat enligt mig
**sommartofflor = sommardäck
***Clark Kent = min lille bilman
****NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den har fem år på nacken nu, Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa. Men jag har alltid velat läsa den. Glatt överraskad hittade jag den en lördag i februari hos Myrorna. Exemplaret, inbundet och i fint skick, var säkert inte läst mer än en gång och boken kostade bara 15 kronor. Vilket fynd! På eftermiddagen läste jag ut den – det gäller att göra vettiga saker nu och inte deppa ihop.

Inte tar det lång tid innan jag är helt fängslad av bokens innehåll. Författaren beskriver, subjektivt, förstås, sitt liv från barnaåren till nutid. Språket flödar klart och för berättelsen vidare i ett tempo som tilltalar mig mycket. Inte heller viker författaren för att skriva om svåra saker, som till exempel hatet gentemot sin mamma, sin missbruksnatur, sin övervikt och sitt självmordsförsök. Annat extra intressant för mig som kommunikatör är turerna i den så kallade Geijeraffären, där Leif GW Persson blev syndabock. Han blev mycket illa behandlad, men lyckades komma igen, som vi ju vet, bland annat som författare men också som TV-personlighet.

En stark person väjer inte för sina svaga sidor. Jag rörs alldeles särskilt när han beskriver det svarta hålet han upplever inuti sig själv efter pappans bortgång. Vi har så många likheter, författaren och jag, inte minst förhållandena till våra fäder. Men när jag läser om det som författaren fick med sig från sin far – en koppartunna, en klackring och en flaska konjak – skiljer vi oss åt. Jag fick visserligen både pappas klackring och hans konjak, men jag fick också en grav att gå till. Det fick inte Leif GW Persson.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är april…

Ett skämtfritt inlägg.

---

 

April i fotoalmanackan representeras av ett surt aprilbarn i vagn, fotat av pappa.

Det är april. Den första april, skämtens dag. Jag tänker inte skämta i det här inlägget, för i skrivande stund finns inget skämtsamt i min tillvaro. I morse gick inget mobillarm igång klockan 6.30. I stället vaknade jag prick en minut efter klockan sju och började fundera på hur jag skulle lägga upp min dag. När jag skriver dessa första rader har jag varit vaken en timme och 14 minuter. Jag klättrar redan på väggarna.

En liten stund låg jag kvar i sängen och försökte läsa om Leffes liv och leverne (202 spänn på Bokus, 15 kronor på Myrorna, som ett tips på var en kan köpa böcker i bra skick billigt…). Men det är liksom inte sånt jag gör en vardagsmorgon. Ändå känns det nog inte lika jobbigt idag som det lär göra på måndag när en hel arbetsvecka startar och jag inte får vara med på den.

Jag rev ur sängkläderna för idag ska jag bädda rent. En maskin jobbar redan frenetiskt med min tvätt. Har en inget bättre för sig kan en nämligen alltid ägna sig åt hushållsarbete. Vårsolen är som bekant skoningslös och jag såg i dess obarmhärtiga strålar hur otroligt skitiga mina fönster är – och vilken jädra dammig spis jag har… Sen vände jag blad i min fotoalmanacka och såg den enda bilden i den som jag inte har tagit själv. Bakom kameran stod min pappa och motivet på bilden är jag, sur, i min vagn. Ja, jag är ett ju ett aprilbarn och det sägs att vi är som aprilvädret – ömsom sol, ömsom regn. Vid fotograferingstillfället var humöret uppenbarligen inställt på regn. Eller kanske sol, för jag gillar ju regn.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli åtta gjorde jag ett toabesök. En av fördelarna med att inte jobba var i detta läge att jag slapp Toalettjakten. Här fanns inte nån upptagen toalett. Men nackdelarna överväger naturligtvis. Det går åt betydligt mer toapapper och kaffe när en går hemma och är arbetslös. Dessutom är det jävligt ensamt trots att folk i huset ägnar sig från allt från att spela plåga fiol till att renovera så här på morgonen. Ja, jag drömmer fortfarande om en stuga i skogen, kan du förstå det? (<== retorisk fråga).

Två minuter över åtta ringde jag så till Arbetsförmedlingens kundtjänst, som det egentligen inte heter numera enligt ställets webbplats, men ändå. Det var dit jag skulle ringa och påanmäla min arbetslöshet, enligt min handläggare som tar över ett dygn på sig att besvara ett kort mejl. Och tro det eller ej, men…

• jag slapp vänta i telefonkö
• jag fick prata med en trevlig Bodil

och

• min handläggare hade gett mig korrekt information, det var hit jag skulle ringa.

En tröstpresent till mig själv igår.

Vad ska jag göra nu då? Klockan har just passerat halv nio. Kuvertet till a-kassan ligger tjockt av alla papper igenklistrat och frankerat i hallen. Det ska jag gå ut och posta lite senare och samtidigt utföra ett ärende åt Fästmön. Ja självklart ska jag surfa runt och kolla om det finns några lediga jobb att söka, för jag kan ju inte gå till brevlådan så länge tvättmaskinen jobbar. Sen ska jag duscha, bädda rent och kanske unna mig en stunds läsning. Igår levererades, förutom en felaktig faktura, även en bok från Bokus (ordinarie pris: 201 kronor, mitt pris 171 kronor). Jag väntar på ytterligare ett bokpaket därifrån och senare under kvällen igår fick jag en signal om att det är skickat. Senare idag levererar jag en rapport om huruvida jag lyckades uppnå mitt bokmål för mars månad.

Det blir nog Den Långa Vägen till brevlådan, för aprilsolen lyser just nu lyste nyss och jag behöver ljus och luft. Jag har nämligen lovat mig själv att gå minst en promenad varje dag. (Fy så jobbigt och tråkigt att göra ensam, men bra och nyttigt.) Jag tänker på NK* och saknar redan otroligt mycket. Det blir nog ett sms om nån halvtimme när det är förmiddagsfika på jobbet.

Det här med att se framåt är inte alltid så lätt. Det är grundläggande svårt när framtiden är oviss – jobb eller inte? Men i april månad är det två födelsedagar i familjen (du som vet eller kan gissa fattar att en är min), jag ska på en anställningsintervju, jag ska till tandläkaren och jag är inbjuden till en after work med några av mina numera före detta arbetskamrater.

Och nu får DU faktiskt roa mig genom att berätta om dina aprilplaner i en kommentar här. Sluta skyll på att det är svårt att kommentera från mobilen – gör det från en dator då. Eller övervinn svårigheterna och överraska dig själv!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »