Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa

Ett inlägg om en bok.

---

 

Den har fem år på nacken nu, Leif GW Perssons självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa. Men jag har alltid velat läsa den. Glatt överraskad hittade jag den en lördag i februari hos Myrorna. Exemplaret, inbundet och i fint skick, var säkert inte läst mer än en gång och boken kostade bara 15 kronor. Vilket fynd! På eftermiddagen läste jag ut den – det gäller att göra vettiga saker nu och inte deppa ihop.

Inte tar det lång tid innan jag är helt fängslad av bokens innehåll. Författaren beskriver, subjektivt, förstås, sitt liv från barnaåren till nutid. Språket flödar klart och för berättelsen vidare i ett tempo som tilltalar mig mycket. Inte heller viker författaren för att skriva om svåra saker, som till exempel hatet gentemot sin mamma, sin missbruksnatur, sin övervikt och sitt självmordsförsök. Annat extra intressant för mig som kommunikatör är turerna i den så kallade Geijeraffären, där Leif GW Persson blev syndabock. Han blev mycket illa behandlad, men lyckades komma igen, som vi ju vet, bland annat som författare men också som TV-personlighet.

En stark person väjer inte för sina svaga sidor. Jag rörs alldeles särskilt när han beskriver det svarta hålet han upplever inuti sig själv efter pappans bortgång. Vi har så många likheter, författaren och jag, inte minst förhållandena till våra fäder. Men när jag läser om det som författaren fick med sig från sin far – en koppartunna, en klackring och en flaska konjak – skiljer vi oss åt. Jag fick visserligen både pappas klackring och hans konjak, men jag fick också en grav att gå till. Det fick inte Leif GW Persson.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Zack

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag har snart läst alla böcker av Mons Kallentoft i Malin Fors-serien. De är, på ren svenska, skitbra. Inte några vanliga polisromaner, utan spänning blandat med övernaturliga inslag – och alkoholmissbruk. Missbruk av ett annat slag skildras i Mons Kallentofts och Markus Luttemans första bok i Herkulesserien. Jag fick Zack i julklapp av vännen familjepappan Jerry. Det blev riktigt ruggig läsning.

Boken inleds i en drogrusig dans och fortsätter med en grym avrättning av några asiatiska kvinnor. Polisen Zack, en tämligen udda existens, börjar jobba med fallet. Ytterligare en asiatisk kvinna hittas. Hon lever, men hennes ben har blivit… uppätna. Det blir en jakt på mördarna, där såväl skyldiga som oskyldiga faller offer. Och mitt i detta Herkules själv, i form av den vackre Zack. Han som räddar liv, men också tar liv och som lever särboliv med Mera och ibland läser läxorna med en elvaårig flicka som bor i samma hyreshus som han själv. Vänskapen med Abdula är grundad i barnaårens mobbning, när skolan inte såg – eller inte ville se – och mamma var död och pappa blev sjuk.

Ja, den här boken innehåller MYCKET. Nästan för mycket. Men den är bra. Den är spännande redan från början och fruktansvärt otäck – precis så där som livet självt kan vara. Ett frosseri i våld, på sätt och vis. Ganska uppenbart är det att det är två män som har skrivit boken tillsammans. Böcker blir annorlunda när de skrivs av två personer.

Toffelomdömet blir det högsta. Boken är otäck, men realistisk.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »