Ett inlägg skrivet mellan värkarna.
Smärtan är som starkt ljus…
En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.
Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.
Smärtan är… skarp.
Jag kan skrika
Jag har inte tid att vara sjuk!!!
och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.
Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.
Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.
Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.
Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar
- förbereda mig inför tisdag eftermiddag
- fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
- duscha.
”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.
Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.
Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.
Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.
*balle = balkong
**Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 