Ett bälte om magen

Ett inlägg om smärta och hur jag hanterar den, bland annat.

---

 

Jag och tillvaron var inte riktigt ett…

Nej fan, den här eländiga värken släpper inte sitt järngrepp om magen. Det känns som om jag har ett hårt åtdraget, brett bälte som klämmer ihop mage och rygg på höger sida. Det gör så ont att jag mår illa, men tack och lov har jag inte kräkts sen i söndags. Faktum är att jag är så smärtpåverkad att jag har svårt att ta tillräckligt djupa andetag. Det gör bara ont. Jag kände mig bättre och piggare på dan igår och fick mycket gjort. Men ärligt, jag ringer hellre och bokar tid hos bilverkstan än hos doktorn. Vis av mitt senaste besök vid husläkarmottagningen och hur uruselt resultatet blev* försöker jag hantera det onda själv. Jag fick tabletter i helgen, men eftersom de krockar med min andra magåkomma (bråck på magmunnen) vågar jag inte knapra dem i tid och otid.

Det blev både pläd och duntäcke till natten.

Igår kväll tror jag att jag fick lite feber också. Jag började frysa igen och det kändes som om tillvaron och jag inte riktigt var ett. Jag satt en stund i bästefåtöljen på kvällen, men fick snart krypa ner i sängen, under såväl duntäcke som pläd. I morse vaknade jag varm och troligen feberfri. Bältet runt magen sitter dock fortfarande kvar och klämmer åt.

Som jag skrev ovan och som jag glömde skriva igår ringde jag bilverkstan och bokade tid en vecka före min födelsedag. Främsta skälet är byte till sommartofflor** för Clark Kent***. Vidare fick jag häromdan ett brev om en garantiåtgärd kring fönsterhissarna, så det ska verkstadskillarna också titta på. Dessutom nämnde killen jag telefonerade med att ytterligare en sån åtgärd ska göras kring airbagarna. Och så bad jag dem för 17 att kolla bromsarna lite när de ändå river bort däcken – jag ska ju besiktiga mannen i mitt liv nästa månad! Garantiåtgärderna är gratis, priset för däckbyte och bromskoll glömde jag fråga om, men det är smällar jag får ta – jag har ju ingen man/fru som har ett jobb och kan försörja mig tillfälligt. Jag måste ha en fungerande bil, annars blir jag totalt isolerad. Vilket påminner mig om att jag nog MÅSTE åka buss in till tandläkaren på torsdag… Jag har inte åkt buss på över ett halvår… Försökte kolla busstider igår, men UL:s jävla app är ju totalt värdelös och funkar inte oftare än den funkar. Ungefär som ICA:s app…

Pappas ryamatta, full av smärta är den knuten.

Usch, så fruktansvärt negativt det här blogginlägget har blivit. Men jag måste ju få gnälla nånstans och genom att skriva av mig tar jag, om än tillfälligt, bort en del av smärtan. Mamma påminde mig igår (ja hon ringde igår kväll igen) om att när min pappa hade gallstensont och gick och väntade på operation (det verkar inte som om de opererar gallan numera om en inte håller på att nästan dö) knöt han en ryamatta. Mattan finns kvar hemma hos mamma. Den går i svart och rött, en nästan ser smärtan i den. Som grädde på moset gick pappa visst igenom en skilsmässa vid samma tid. En olycka kommer sällan ensam. Men sen träffade han min mamma och så kom jag (den tredje olyckan?) så småningom.

Knäckemackor med makrill var uppenbarligen inte bästa kosten för mig just nu. Synd att jag inte blev tipsad om det innan jag åt…

Jag måste få i mig nåt ätbart. Igår på seneftermiddagen åt jag knäckemackor med makrill. Det var inte det smartaste jag kunde äta, blev jag upplyst om. Synd att ingen kunde tipsa mig INNAN om vad jag kan prova att äta för att inte få ont/ondare… I övrigt har jag levt på mjölk, fil, cornflakes och Fästmöns äpplemos sen i söndags. En effektiv bantningsmetod, men jag bantar inte av princip. Dessutom blir jag så medtagen när jag inte får i mig nåt med lite mer substans. Och tjurig. Och grinig.

 

 

 

Amaryllistoken har fått en ny stängel med knopp. Stänglarna drar sig mot ljuset utanför – som nästan inte finns.

När jag får extra ont brukar det lindra att gå omkring. Det är lite svårt att sitta stilla vid datorn och söka jobb och blogga, men samtidigt tar det bort en del av smärtan, som sagt. (Jag har uppfyllt dagens jobbsökarmål med råge, för jag är ju en sån plikttrogen jävel.) Men när jag går omkring i mina rum – som är alldeles för många enligt vissa småländska tanter –  försöker jag njuta av mina vackra blommor här hemma. Utanför mina fönster vräker regnet ner idag. Det gör mig ingenting, även om jag gärna vill komma torrklädd till eftermiddagens anställningsintervju… Måtte jag palla… Gulliga NK**** har messat och önskat lycka till. Fan vad jag saknar mina fina, numera före detta, arbetskamrater…

 

*Jag fick fel kontaktuppgifter för vidare vårdkontakt, jag fick för stor förpackning stark medicin, jag fick en vårdkontakt som skulle vara löpande men som slutade efter mitt tredje eller fjärde besök = uruselt resultat enligt mig
**sommartofflor = sommardäck
***Clark Kent = min lille bilman
****NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjuk får en inte vara…

Ett matt, men ändå hoppfullt inlägg.

---

 

Det blev lite varmare under pläden.

Trött och frusen sammanfattar mitt tillstånd igår kväll. Jag fick ta med mig pläden in till sovrummet och la den över duntäcket för att inte frysa. Läste en kort stund och kollade Springfloden med ett öga innan jag somnade som en sten, med avbrott för samtal nummer tre från mamma, gällandes…

Har du ringt mig? Det är nån som har ringt mig på mobilen.

Det är inte lätt att hantera tekniska prylar när en är gammal. Dessutom är det jag och Fästmön som har köpt mobilen till mamma för att hon ska kunna både nå ut och nås.

Nä se sjuk får en inte vara när en är arbetssökande. I alla fall inte på vardagar. Så jag passade ju på att vara sjuk i helgen. Jag har fortfarande lite svagt ont, men inte så att jag behöver medicinera. Ganska matt och medtagen känner jag mig också. Det beror med all säkerhet på att jag inte har fått i mig nån fast föda sen i lördags kväll. Ja undantaget cornflakes och Annas äpplemos, om dessa kan räknas som fast föda.

Svart kaffe kan jag dricka idag, tack och lov! Det är nämligen ett måste när en söker jobb.

I morse vaknade jag med huvudvärken from hell (den avlöste alltså gallstensanfallet from hell). Men efter svart kaffe och en Ipren var jag redo att söka jobb. Tre tjänster sökte jag samt uppdaterade CV och personligt brev på både svenska och engelska, referenslistan och LinkedIn-profilen på förmiddagen. Vid lunchtid tog jag bilen för att rekognosera inför övningen i morgon eftermiddag. Kollade så att jag hittar dit, hur lång tid det tar att åka, parkeringsmöjligheter etc. Allt gick bra.

På hemvägen ringde mobilen, så jag svarade, frågade den som ringde om h*n kunde hålla sig kvar och svängde snabbt in på Tokerians parkering. Det var ett företag som undrade om jag var intresserad av ett kort uppdrag på deltid. Dessvärre fick jag tacka nej, eftersom deltid och a-kassans sätt att räkna inte stämmer överens. Men det är ett företag där jag så sent som i förra veckan sökte en annan tjänst som är på heltid och fast. Dessutom har jag blivit intervjuad där så sent som i oktober, så det känns som om jag ligger bra till. Jag tackade för påringningen och erbjudandet och sa att jag hoppar på vad som helst som passar min profil – bara det är heltid. Min uppriktighet uppskattas, det vet jag. Eftersom jag ändå stod på Tokerianparkeringen hoppade jag in och utförde ett par ärenden efter samtalet innan jag åkte hem.

Blommor och stjärnor var en del av dagens ärende.

Dagen har än så länge varit lite blandad. Efter jobbsökeriaktiviteterna på förmiddagen hade jag kontakt med en släkting som förlorade sin mamma i fredags. Även för mig och min egen mamma är det en stor förlust! Jag funderar på om det är möjligt för mig att åka ner till begravningen.

Min påminnelselapp om att ta med lunch till jobbet får sitta uppe ett tag till på ytterdörrens insida.

Från mitt numera före detta jobb hörde fem personer av sig under förmiddagen! Å, så det värmer ett fruset Toffelhjärta! Jag saknar dem så, mina kära arbetskamrater. Men jag försöker att inte se bakåt för mycket utan framåt. (Med det menar jag inte att jag inte ska träffa flera av dem igen, för det ska jag – utanför jobbet!) Det bevisar påminnelselappen om lunch som sitter på insidan av min ytterdörr. Lunch och middag, ja mat överhuvudtaget, finns emellertid just nu inte i min sinnevärld. Jag är glad och tacksam att jag kan dricka kaffe och att jag har fått i mig fil och flingor och äpplemos. En får ta små steg på väg mot tillfrisknandet. Att det sen borras i huset (det sker visst varje dag sen flera veckor tillbaka) och att vaktis utanför blåser skräp med en maskin som låter nästan lika illa är smällar som en arbetslös konvalescent får ta.

 

Tack till familjen och vänner som bryr sig om!!! Även om vi idag alltid sägs vara tillgängliga är alla uppenbarligen inte det. I nöden prövas vännerna. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Midsommarlek

Ett inlägg i vilket utsidan på Tofflan är väldigt glättig, men insidan känner bara de närmast sörjande till. 

---

 

Jag lekte midsommar igår.

Igår lekte jag midsommar. Storhelger och traditioner är inte så viktiga för en del, men till midsommar ska det ätas sill, drickas snaps samt njutas av blommor och midsommarstång. Alltså gick jag ut hårt och passade på att midsommarsmycka mitt kök medan Fästmön var på besök i vården. Att sitta på ballen* var naturligtvis inget att tänka på – om man nu inte ville sitta där insvept i duntäcke. (Vilket påminner mig om att jag inte har ställt ut en enda blomma där än…)

 

 

En Full Rulle bestående av kallrökt lax fylld med pepparrotsost.

Jag dukade med fin, ljusgrön drällduk och tillhörande servetter. Att det var en drällduk stämde bra. Vi började drälla på den redan innan vi hade satt oss till bords. Anna kastade bubbelvatten med citron på den, men jag var värst, för jag slängde gräddfil och sillspad.

Dagen innan hade vi fått en bukett blommor av Annas snälla mamma. I den tryckte jag ner en liten midsommarstång av piprensare. Men först lekte jag med den, som synes ovan.

Anna hade förfärdigat En Full Rulle. Den hade jag ansvar för medan hon var i vården. Ansvaret gick ut på att rullen skulle in i frysen på en given signal från Anna. Jag misslyckades inte.

Midsommarstången monterad och på plats!

Sen var det här med montering av midsommarstång. Ja jag är ingen ingenjör och har aldrig påstått mig vara en heller. Monteringsbeskrivningar tillhör sånt jag kan gå igång på och skrika och svära över. Allra helst om beskrivningarna innehåller glada gubbar. Vem blir nånsin glad när man svettas över sjuhundrafyrtioelva delar varav sjuhundrfyrtitio ser likadana ut? Men till sist lyckades jag få ihop den lilla stången och den placerades på bordet intill midsommarblomstren.

Att få den lilla, j¤%&L@ stången att rotera sen av värmen från ljuset visade sig vara väldigt svårt. Där hade jag alltså misslyckats, trots att stången ju ser OK ut på bilden. Vilken tur då att jag inte bara är tillsammans med en Underlig Undersköterska, hon är teknisk dessutom. Det visade sig att jag hade vänt en liten pinne uppe i fästet mellan stång och ”propeller” åt fel håll. Det här med spetsar och hål är nämligen viktigt, vilket jag som vanligt inte fattade. Men det gjorde Anna! Hon fick igång stången och jag filmade den och la ett klipp på 15 sekunder på Instagram. För den som vill se långfilmen Midsommarstångande (50 sekunder) går det bra att klicka här nedan:

 

Midsommarmiddag. Notera att jag kom ihåg snapsviseboken!

Själva midsommarmiddagen avlöpte så småningom utan större problem än en massa dräll, som jag tidigare nämnde. Den här gången fattigmansserverade jag, det vill säga det fanns bara en sorts sill på bordet. Men matjessill med färskpotatis, gräddfil och gräslök är väldigt gott! Var sitt kokt ägg serverades också och så den fantastiska Fulla Rullen. Den vill jag äta mer av vid fler tillfällen! Pepparrotsostens styrka brände i gommen alldeles lagom och behövde inte kompletteras med äkta vara. Rädisor var billigt så det fanns på vårt bord samt ost, knäckebröd och små plommontomater.

Jag hittade två flaskor Östgöta sädes i kylen. Flaskorna innehöll slattar så vi fick några snapsar var. Till varje snaps sjöng vi snapsvisor, förstås, och äntligen kom jag ihåg att lägga fram snapsviseboken jag köpte för en femma på Återbruket i augusti förra året!

Midsommardessert.

Desserten intog vi senare i vardagsrummet med kaffe bredvid. Jag hade slagit på stort och inhandlat svenska jordgubbar. Anna fick vispad grädde till sina, jag föredrar mjölk med några droppar ovispad grädde i. Gubbarna smakade förstås ljuvligt! Kvällen avslutades sen med sista delen av Chasing shadows, som naturligtvis slutade med en riktig cliffhanger, samt Cucumber och Banana.

Idag vaknade jag till den riktiga midsommarafton. Jag tog en rejäl sovmorgon, ända till klockan åtta. På förmiddagen ska vi ta det lugnt, för sen skjutsar jag Anna till jobbet där hon ska vara ända till klockan 21 i kväll när jag hämtar hem henne. Jag har en fin vän och familjemedlem som har förbarmat sig över mig och bjudit hem mig på kaffe först, grillning sen. För tillfället har jag svårt med ensamhet. Vi stångas, kan man säga, den och jag. Då är det gott med nån som förstår och som erbjuder rätt hjälp, medan andra mest synes tycka att jag är besvärlig/lat/knäppig. Men mellan turerna idag ska jag förstås ringa min lilla mamma. Hon sitter ensam utan att nån har förbarmat sig över henne, nämligen. Det gör mig ledsen i hjärtat.

För att jag nu inte ska lämna dig som har läst ända hit med ledsamheter avslutar jag med en liten gissningstävling. Vilken av bilderna i kollaget nedan ska bort och varför???

Vilken bild ska bort och varför?

I morgon är det midsommardag och då jobbar Anna också. För att pigga upp oss tänkte jag nån gång på eftermiddagen ha dragning i tävlingen om pocketboken samt presentera vinnaren här på bloggen! Så håll utkik i morgon! (Det är inte heller försent att delta…)

Trevlig midsommar önskar jag dig!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Massor av tjejer i sovrummet

Ett Lucia-inlägg.

---

 

I min ursprungliga familj var det tradition att se på SvT:s Luciamorgon innan vi traskade iväg till skola eller jobb. Det är en tradition jag har hållit på när jag har kunnat. Utom 2012 när det dessutom sändes från Uppsala. För just som det sändes rullades jag ner till operation. Men som synes överlevde jag det också.

I morse vaknade jag av att jag nästan inte kunde andas. Tyvärr, tycker somliga, överlevde jag det också. Det finns ju medikamenter som vidgar luftrören. Men jag vaknade just i tid för Luciamorgon, så TV:n sattes på med ett bestämt finger.

Luciamorgon på SvT 2014.

In i mitt sovrum strömmade massor av tjejer från Oscar Fredriks kyrka i Göteborg. Bara tjejer i Luciatåget. Inte en tomte, pepparkaksgubbe eller stjärngosse så långt mina sömngrusiga ögon kunde se. Levande ljus, tjejer med långt hår, men vad hade tärnorna på sina huvuden? Lingonkransar? Ytterdörrsutsmyckningar? Ja, ja, allt var inte så traditionellt liksom…

Luciatåg, de enda tåg i Sverige som kommer fram!

var det nån som vitsade till det på Twitter nyss. Det kanske stämmer. Men vackra är dessa tåg. Jag slumrade mig igenom de klassiska Luciasångarna, otal varianter på Staffans-sången, fast varför sjöng Sonja Aldén Ave Maria på engelska? Hmpfff… Sonja var programvärd och övriga medverkande var Helena Paparizou och, en kille faktiskt, Anders Ekborg. Anders gjorde O helga natt så jag fick ståpäls under duntäcket. Dessutom har han FANTASTISKA ögonbryn! Kolla in dem nästa gång du ser honom!

Verktyg och ingredienser till dagens grogg.

När de sista tonerna hade klingat ut tryckte det bestämda fingret över till TV4, där det är Nyhetsmorgon. Sen somnade jag gott tills en gapig kille på skrek på svengelska om nån Luciagryta med saffran och lite spice i. Då klev jag upp, startade datorn, satte på perkolatorn, skrev det här och plockade fram ingredienser och verktyg för dagens grogg. Jag tänker nämligen mest ligga i sängen idag och kurera mig, Det är vitt på marken utanför, stormen har bedarrat och det sägs vara snorhalt. Här inne sitter snoret nån annanstans än där jag går, om du fattar vad jag menar…

Nu ska jag ta med mig en mugg rykande, nyperkolerat kaffe in till sovrummet. Det är där jag ämnar husera idag, det vackra vädret (jorå, solen tittar fram!) till trots.

Ha en fin Luciadag!

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan tipsar: Utnyttja ugnen!

Ett fruset inlägg.

---

 

Jag fryser. Visst är jag glad att jag har tak över huvudet, men mellan taket och golvet är det väldigt kallt. Varje morgon när jag kliver ur sängen är jag varm efter att ha legat under duntäcket. Det tar en kvart, sen fryser jag. Här är knappt 20 grader. Elementen är knappt ljumma.

De senaste kvällarna har jag därför lagat mat i ugn. Fiskgratäng är bäst, för den tar längst tid, nästan en timme. Efter matlagningen gör jag så här:

Öppna ugnsluckan efter matlagning i ugn och sprid värmen i köket! (OBS! Sveriges städmästare bör inte titta närmare på min ugnslucka…)

Låt inte Riskbyggen, Frysala hem, Här Svettas Bananflugorna eller nåt annat bostadsföretag frysa ut dig! Utnyttja den värme du har ”fått över” i stället.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Trött och frusen

Ett inlägg om måndagskvällen.

Fy te rackarns så slut jag var igår kväll! Jag fattar inte! När jag sent omsider (rätt så sent, i alla fall) kom hem, blev det några rostade mackor. Betalade en räkning innan jag telefonerade med Fästmön en stund.

Jag gick min sedvanliga runda bland mina Kickor & Pluttar, men inser att jag nog måste rensa i det gänget. Skälet är att jag har begränsat med tid och personer som ytterst sällan uppdaterar och inte heller svarar på kommentarer – eller kommenterar här hos mig, för den delen – de lär nog rensas bort. I kväll, kanske. Det tar för lång tid att surfa runt för ingenting, liksom. Nej då är det roligare med aktiva bloggare.

För egen del blev det bara två korta inlägg igår. Jag var för trött. Slängde ner mig i bäste fåtöljen i stället med Nyckeln. Det är en ganska tung bok, så man måste sitta bra. Slöglodde samtidigt lite på Guldbaggegalan. Det var ganska kul – understundom. Sen satte jag mig en stund vid datorn och såg hur mycket folk twittrade om den. Ibland är det rätt sjukt. Varför twittrar folk hela tiden under ett TV-program i stället för att titta? Den som råkar glo på Twitter känner att den inte behöver se på programmet, allt har ju redan rapporterats… Ifall man hade tänkt se programmet senare, vill säga. Det går inte att värja sig. Jag bloggar om TV-program ibland, men då ser man ju det av rubriken och kan välja om man vill läsa eller inte. För ibland vill man ju se programmet, inte läsa nåns åsikter om det – eller läsa nån spoiler. Folk har dessutom en tendens att berätta allt när de ska skriva om ett program, en film, en bok eller så. Trist.

Man ska inte avslöja för mycket av ett TV-program i sociala medier, tycker jag.

Frusen var jag igår, så trots ett spännande säsongspremiäravsnitt av Criminal Minds blev det sängen och duntäcket. Och det tog inte lång tid innan jag somnade… Det är lite så jag önskar mig Döden. Den ska bara komma och jag ska bara somna in. Inte ha ont eller ångest… Wishful thinking…

Idag blir det en arbetsdag som vanligt. På hemvägen måste jag handla. Inget spännande alls.

Hur blir din dag, tro??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Punkter, krokar och annat användbart i livet

Ett inlägg om hur man klarar en dag.

Igår kväll I natt när jag gick och la mig var det fyra grader. Sovrummet tycktes beläget i vintermiljö, men jag älskar verkligen att ha det svalt när jag sover. Vädringsfönstret är öppet 24-7 så länge det är möjligt! Huttrande kryper jag ner under duntäcket – som jag förstås är väldigt glad att jag har. Jag tänker på andra, som varken har tak över huvudet eller vädringsfönster, inte säng eller ens täcke. Det börjar bli tufft för dem nu! (En nackdel med hösten…) Kan jag göra nåt för dem? Kan DU göra nåt?

Hela dan igår regnade det, liksom på kvällen och i natt. Men nu på morgonen har solen tittat fram, åtminstone en stund. Jag sitter och planerar min dag, funderar över dagens punkter och vilka krokar jag har idag…

Vilka krokar har jag idag?

Som jag har skrivit här tidigare gör jag listor. En typ av lista som är bra att ha är den med valfritt antal att-göra-punkter per dag. När jag har utfört dessa punkter, som i mitt fall är fem till sex till antalet, kan jag belöna mig själv med en stunds läsning. Eller bara en klapp på huvudet. Känna mig nöjd en stund.

Exempel på mina punkter idag:

1. Söka tre jobb.
2. Kontakta Pe angående återlämning av bok.
3. Kompletteringshandla till middagen.
4. Promenad.
5. Tvätta en maskin tjockis-svart.
6. Hämta Fästmön vid avslutad kurs och skjutsa hem henne.

Jag försöker sätta upp punkter som inte bara är rena att-göra-punkter utan också sånt som är bra för mig. Ofta står det nån form av städning på min dagslista. Städning är bra – det blir rent och jag rör på mig. Det senare blir synnerligen eftersatt när man tillbringar så mycket tid inomhus som jag gör… Men det är viktigt med ljus och frisk luft också. Därför har punkten promenad hamnat på listan från och med den här veckan. Jag går inga långpromenader, eftersom jag fortfarande har lite ont efter hål-trampet på Kulturnatten. Vidare har jag en tendens att isolera mig. Jag trycker ner mig själv genom att tycka att jag inte har så mycket att tillföra i samtal när jag träffar människor. Därför är det viktigt att jag just träffar människor! Träning ger ju, som bekant, färdighet…

Inte nog med att min dag har punkter, jag har krokar på den också. Krokar är sånt jag hänger upp dan på. Sånt som är bara lite nyttigt för mig och mest roligt. Vanligen sätter jag en krok till lite senare på dan. Då har jag nåt att se fram emot. Dagens krok är förstås att hämta Anna. Det blir en pratstund i bilen och vi kan uppdatera varandra om vad som har hänt på våra olika planhalvor sen sist. Och så får jag en puss, får känna en stunds närhet med den jag älskar. Det är bra! Sånt är det inte överdrivet mycket av just nu.

Den här bilen tar jag nog inte till Annas kurslokal. Den står visst lite felparkerad på tennisbanan på baksidan.

Jag har inte prickat av en enda punkt än idag. Totalt har jag bara sökt två jobb, men det brukar alltid trilla in nåt mer under dan som är intressant att söka. Och gör det inte det är det inte hela världen. Visserligen får jag ett till två nej per dag, men jag har nu sökt närmare 100 jobb. Nån gång borde det bli ett ja.

Pe ska jag messa till lite senare. Pe är en nattuggla och det är inte jag. Kanske kan vi ses en kortis i samband med att jag åker och hämtar Anna. I annat fall kanske i morgon eller nån annan dag. Vi ska ses. Snart.

Jag har begränsat mitt Wordfeudspelande ganska radikalt. OK, det är stimulerande, men det gör mig samtidigt ganska passiv också. Passivitiet mår jag inte bra av. Jag älskar ju att vara i farten och jobba! Vidare är det väldigt störande när iPhonen plonkar eller plingar till just som jag är mitt uppe i att författa nånting viktigt. iPhonen låter ganska mycket och jag måste ha ljudet på ifall att… Vidare får jag signaler om bloggkommentarer, Twitterhälsningar och LinkedIn. Det är förstås roligt att människor vill ha kontakt med mig, men ibland blir jag avbruten i ett bra flöde, så att säga.

Den här veckan har jag knutit kontakt med två personer på LinkedIn och jag har en förfrågan ute. Vidare har jag jobbat med min presentationstext på LinkedIn. Jag är inte helt nöjd med den än, men den är bättre. Tack, Twitter-Asa! Nu ska jag kolla vad Anna W har för synpunkter på en av mina texter också. Tack, Anna W också!

Har DU några punkter på DIN agenda idag??? Eller rentav en och annan krok??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar. Jag slutar aldrig att vara nyfiken!

Livet är kort.

Read Full Post »

Brunare ändå, bramående och krampers orsaker och behandling

Kan tillvaron vara mer brun än just nu? Jag skrev häromdan att det var förtton nyanser brunt. Det är baske mig ännu fler nyanser – om möjligt. Allt är verkligen brunt – vägar, gångbanor, min bil, mina skor, min jacka och en massa annat är brunt.

Skitbrunt!

skulle jag själv säga.

Mamma skulle korrigera mig och säga:

Smutsbrunt, heter det!

Mamma ja… Där är det dåligt nu. Det har varit dåligt i tre dar. Riktigt dåligt. Jag börjar fundera på en tripp neråt om det inte blir bättre, men mamma är som jag, vill vara ensam när hon är verkligt krasslig. Igår kväll pratade vi i sex minuter, kvällen före i fyra minuter. Min mamma brukar kunna hålla låda en halvtimma, 45 minuter. Så hon är verkligen dålig. Och då är det dåligt med långa avstånd. Riktigt skitbrunt dåligt.

Själv mår jag oförskämt bra! Operationen har verkligen gjort mig gott. Jag är piggare och på köpet lättare. Detta förundras jag och är tacksam över. Det finns andra som det har gått sämre för. Till och med hälen känns aningen bättre än sist jag beklagade mig över den. Så det kanske finns hopp om att sporren inte är på väg att bli kronisk. Jag traskar på och alla skor, till och med innesandalerna, jag äger har jag tryckt ner inlägg i. Jag kan inte gå många steg utan inlägg, det gör fortfarande för ont.

Håriga ben är uppe och studsar om nätterna. För nej, jag har aldrig rakat benen i hela mitt liv. //Avdelningen för Onödig Information

 

Däremot har jag de två senaste nätterna plågats av kramper i benen, framför allt. Natten till igår var värst, då var jag uppe och studsade jag vet inte hur många gånger. I natt flög jag upp bara en gång. Inte vet jag vad det beror på, det finns många teorier om kramp i benen eller sendrag, som en del kallar det. Min egen teori är att jag får i mig för dåligt med vätska. Det noterar jag också när jag går på toa. Samtidigt har jag alltid en vattenflaska tillhands… Kanske har fått en släng av akut diabetes i alla fall..? När jag googlar på nätet – för jag kan googla på nätet! – läser jag att kramper kan bero på att man

• äter vätskedrivande medicin
• är äldre
• är gravid
• har överansträngt sig
• har befunnit sig för länge i en obekväm ställning
• har nedsatt blodcirkulation
• är nedkyld

Intressant… Jag äter ingen sån medicin, jag är visserligen äldre än somliga, men betydligt yngre än andra, jag är inte gravid och jag överanstränger mig aldrig. Inte heller sitter, står eller ligger jag länge i en obekväm ställning eller är nedkyld när jag ligger under mitt duntäcke. Blodcirkulationen är däremot nedsatt.

Hur kan man lindra symtomen? En del förslag är att

• äta magnesium
• äta kalcium
• äta salt
• äta bananer
• äta hasselnötter
• lägga en bordskniv under madrassen (!)
• kyla foten/benet
• ta ett varmt fotbad
• dricka alkohol- och koffeinhaltiga drycker
• stretcha
• dricka vatten

Synnerligen varierande förslag – och i vissa fall rent motsägelsefulla… Jag tycker inte man hinner tänka så mycket mer när krampen sätter in än att man stretchar den krampande kroppsdelen. Och sen tror jag som sagt mycket på att dricka vatten. Vatten, vatten, vatten.

Vatten, vatten, vatten…

 

Har du några teorier vad gäller orsak och behandling???

Livet är kort.

Read Full Post »

Ute i kylan – på flera sätt

Åter en kall natt, även om temperaturen har stigit ett par grader. Du tycker säkert att jag tjatar om kylan och eländet. Och jag har ett skäl till det! Du och jag klagar så ofta att vi fryser – trots att vi går omkring i våra dunjackor eller ligger i våra sängar, under såväl duntäcken som tak över huvudet. Det gör inte alla. Det finns många som måste tillbringa nätterna utomhus. Vad gör du för dem? Själv gör jag inte så mycket mer än att jag skänker kläder. En gång gjorde jag misstaget att ge bort pappas alla kläder till nån som inte behövde dem – eller ens förtjänade att gå i pappas skor. Sen dess har jag lärt mig att kläder skänker man till verkligt behövande. Såna som måste tillbringa vinternätterna utomhus. Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gillar vintern… För faktum är att jag inte bara tänker på mig själv utan lite längre än min stora kran räcker. Faktiskt. Det kallas empati och jag visar det i handling.

Dunjackor behövs till dem som inte har tak över huvudet.

Hela förmiddagen idag ska jag diskutera min yrkesroll i förändringsprocessen. Är det nånting jag är expert på så är det detta! Och det var därför jag reagerade lite (underdrift) när jag läste om en av de stora organisationerna i stan som, liksom liknande organisationer, kringgår de lagar vi har (framför allt LAS) genom att köpa ut folk som är för gamla, för uppkäftiga, för tråkiga eller för… vad-som-helst-som-inte-passar-in-när-alla-ska-vara-så-lika-som-möjligt. (Konstigt resonemang, det där, jag undrar om man verkligen eftersträvar homogenitet? En annan sak jag undrar är hur arbetsgivarna får tag i alla som är högst 35 år och som har 25 års yrkeserfarenhet. För det är ju såna som alltid efterfrågas…) Alla icke önskvärda skrattar inte gott när de tar emot avgångsvederlag. Många gråter och vill inget hellre än att arbeta. Men vad ska de leva av? A-kassa eller aktivitetsersättning räcker ju knappt/inte alltid till hyran. Sen får man välja om man ska köpa mat eller busskort (som man kanske behöver för att söka jobb; kläder köper man inte). För om man inte kan betala sin hyra hamnar man ju dubbelt ute i kylan – dissad från sitt jobb och arbetssökande samt bostadslös. Det är lättare att hamna där än du tror.

Det syns kanske inte här, men eftersom jag själv har varit nästan nere på botten vill jag nu hjälpa andra som är på väg ner. Naturligtvis vill jag först och främst ge tillbaka lite till familjen – på olika sätt. Men också stötta och hjälpa arbetssökande praktiskt. För hos de myndigheter, vars namn missvisande nog säger att de ska hjälpa till att hitta jobb, får man ingen vidare hjälp. Många känner sig misstänkliggjorda, tillplattade, förminskade, till och med tillintetgjorda. Och för en del slutar det med att de inte orkar längre utan tar sina liv. Du får tro vad du vill, men det finns många, många arbetssökande som inget hellre vill än att arbeta. Ägna dessa en tanke – och gärna en handling! – när du klagar över ditt jobb. (OK, alla dagar är inte solsken på jobbet, det tycker inte jag heller. Men i verkligheten är det inte rosenskimrande på jobbet till 100 procent. Då ser/ger man inte hela bilden. För lite är det regnet som gör väntan på solen värd…)

Regnet gör väntan på solen värd.

Ha en bra dag där ute, vad du nu ska ta dig för! Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Krampaktig tjockis på golvet

När jag är hos mamma är min bädd en madrass på golvet. En TJOCK madrass. Och nej, jag klagar inte! Men duntäcke och dunkuddar i mammas TV-rum blir detta en alldeles utmärkt bädd. Det är BRA för tjockisar som jag att ligga hårt, ryggen tackar mig. Så nej, inte ett ord om bäddsoffa eller viksäng, vi har diskuterat och förkastat tankar om inköp av såna.

Jag sover gott på golvet.

                                                                                                                                                                Jag sover gott på golvet, men höll på att få slag när jag var på toa nyss och såg mig i spegeln. Såg hur gammal och sliten jag ser ut. Så inte var det fel av mig att söka jobb i veckan på ett företag som bara anställer 55 plusare – jag går lätt av för en betydligt högre ålder än den jag innehar, i alla fall idag. Och mamma har baske mig mycket slätare hy och mindre rynkor i ansiktet…

Det finns en nackdel med att sova på en madrass på golvet. Det är när jag får kramp. Och det fick jag. Fyra gånger i benen. Två gånger i varje ben. Då flyger man upp för att det gör så ont, men för en gammal kärring som jag är det lite svårt att just flyga upp från ”marken”. Tur att det var möjligt för mig att åka ner hit med Clark Kent* och inte med nån kvast, som somliga far omkring på… Jag har sett en urtramsig dekal i nåns bilfönster där det ungefär står:

Min andra bil är en kvast.

Stackars dem, tänker jag bara. Ingen vettig människa vill åka kvast. I alla fall inser jag, med ålderns rätt, hur svårt det är att lyfta från marken. Och lite har de förstås att göra med tjockisvikten man bär omkring på…

Idag ska jag göra fint på graven och plantera blommor. Kanske planterar jag blommor även på mammas balkong i några små krukor innan jag städar av där. Balkongmattan och några andra prylar ska hämtas upp från källaren (typ sju mil att gå) och möblerna ska torkas av. Men det är värt det för mammas balkong är solig och fin och vädret verkar vara kanon idag!

I kväll blir det kinamat på ett ställe där man verkligen kan laga god mat!

På restaurang Ming lagas verkligt god mat!

                                                                                                                                                     Tänker på min stackars älskling som blev tvungen att stiga upp halv sex idag för att komma till jobbet i tid före klockan sju.  Nej, hon har som vanligt inte beklagat sig och jag bara reflekterera över att det måste kännas tungt. Själv vaknade jag inte förrän halv nio efter att ha sovit nästan en hel natt – bara fyra avbrott för kramper – och jag känner mig och ser helt slut (ut)…

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »