Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘drömmar’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En halvtimme varje onsdag är understundom tämligen helig för mig. Det är den stunden mellan klockan 20 och 20.30 som SvT2 sänder När livet vänder. Du vet, där Anja Kontor talar med människor vars liv har varit nere på något slags botten och vänt. Det är verkligen fantastiska livsöden och otroligt starka människor som sitter där rakt upp och ner i rutan och berättar för Anja, lyssnerskan – och oss tittare – om det svåraste svåra.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men efter kvällens möte blir det bara ett avsnitt till – den här säsongen. Självklart hoppas vi på en fortsättning! (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Emma Jangestig

Emmas två små barn mördades, själv överlevde hon.

Kvällens program var kanske det jag var mest spänd inför. Emma Jangestigs två små barn mördades och hon själv höll på att stryka med. Det började med att det knackade eller ringde på ytterdörren. Emma minns inte, men hon gick och öppnade i tron att det sambon. Utanför stod en kvinna med en hammare i handen. Tio dar senare vaknade Emma ur sin koma och fick höra att barnen var döda. För mig är det ofattbart att Emma inte bara kunde överleva sorgen och smärtan, utan även gå vidare. Hur klarar en ung mamma av att vakna varje morgon och veta att hennes små barn är borta?

Emmas tårar tog tid på sig att komma. Hon spydde i stället. Hon kunde naturligtvis inte ta in att barnen var borta. Och sorgen kom långt senare, när livet hade börjat om, på sätt och vis. Vilken trygghet då att ha mammas, pappas och sambons oreserverade kärlek att omge sig med!

Mina tårar kom innan hälften av programmet hade visats. Men jag kände samtidigt en förtröstan i att döden inte alltid är ett farväl, ett utslocknande. Det blev så tydligt när Emma berättade om sina drömmar om Max och Saga. Max och Saga, Emmas två små barn som delade kista. Det här var helt klart säsongens starkaste program.

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 20 maj 2016).

Här kan du läsa vad jag skrev om boken Varför gråter inte Emma?

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skört inlägg.


 

Rött glashjärtaSom barn var jag mycket älskad, men jag var också mycket ensam. Enda barnet, enda barnbarnet. Det önskar jag inte för nåt barn. Fast så var det och det går inte att förändra. Efter mig kommer ingen heller. Min gamla mamma hyser ingen oro för att komma i graven – hon litar på mig, säger hon. Om jag kommer i graven har jag ingen aning om. Vem ska lägga mig där? Efter mig kommer ju ingen.

Så går mina tankar medan jag drar strykjärnet över mina slitna, men rena plagg på strykbrädan. Jag brukar titta på huset mitt emot när jag stryker. Där fanns en gång en liten tant. Hon brukade stå i rosa morgonrock och röka på sin altan. Nu är hon borta. Kanske föll hon och bröt lårbenshalsen, kanske fick hon en stroke. Bara hon inte blev liggande länge… Nån gång har jag sett henne, men nu bor hon inte där längre. Idag kisade jag mot en strålkastare som en entusiastisk ung man tänt för att kunna se när han renoverar lägenheten. Jag undrar om han redan har familj, jag undrar om han har samma drömmar som jag hade när jag en gång flyttade hit…

Rött glashjärtaHjärtat är så skört idag. Ändå har jag försökt sysselsätta mig och jag har haft saker att göra som måste göras. Då brukar varken tankar fladdra eller hjärtat kännas som om det vore på väg att brista. Men det gör det. Jag borde nog inte ha firat påsken ensam. Samtidigt sa mamma idag att hon var glad att jag inte var på besök, för det hade hon inte orkat. Det lindrade mitt dåliga samvete något. Då sörjer jag i stället att det snart har gått ett år sen jag besökte pappas grav.

Uppbrottet närmar sig och jag sörjer. Jag sörjer mer än jag har velat erkänna. Och all kraft går åt till att försöka hålla ihop det där sköra, sköra hjärtat som bara vill brista och gå i tusen bitar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg, skrivet med fel brillor på näsan.


 

Etthundra milUngefär 50 sidor hade jag sparat i Jojo Moyes bok Etthundra mil till denna lördagsmorgon. Att börja en dag med kaffe och en bok på sängen är bland det bästa jag vet. Jag får känna mig lyxig en stund och jag motar bort alla orostankar. Boken lånade jag av Annas snälla mamma. Vi är båda storläsare av Jojo Moyes böcker, nämligen, och när en köper kan den andra låna utan att behöva köpa ett eget exemplar. (Jag tvingade även på min egen mamma att läsa en av författarens tidiga böcker under mellandagarna. Hon var inte fullt lika imponerad.)

Boken handlar om Jess som kämpar för att få tillvaron och ekonomin att gå ihop sen hennes man har stuckit (hem till sin mamma!). Makens son Nicky bor hos henne liksom den gemensamma dottern Tanzie. Nicky hittas halvt ihjälslagen av skolkamrater. Tanzie är mattegeni. En dag öppnar sig möjligheten att Tanzie skulle kunna slippa gå på samma dåliga skola (och gå samma öde till mötes som brodern, att bli mobbad). Problemet är bara att den lilla familjen, inklusive hunden Norman, måste ta sig till Skottland. Som av en händelse – och tillfälligheternas tillfällighet – finns det goda människor i tillvaron, trots att vissa av dessa goda människor inte helt har hållit sig inom lagens gränser… Ed erbjuder sig att skjutsa dem i sin bil.

Det här är till största delen en reseroman. Den är nästan filmiskt skriven och jag kan mycket väl kunna tänka mig att den skulle funka på bio. Som så ofta skriver författaren om människor som har det tufft. Och som vanligt blir allt bra i slutet. Ja, en feelgood-bok, alltså. Det kan låta banalt och många tycker säkert att storyn är banal. Själv anser jag att den är lite för förutsägbar. Men ändå… Jag gillar boken! Jag gillar att det finns människor som har det svårt och som får det bättre. Människor, som vågar följa sina drömmar och som hoppas på mirakel. Mirakel, som faktiskt inträffar i vissa fall…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.


 

Nyklippt svartvit

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Orange rosor

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

Bokstöd läsande flicka

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Regnhelg

Ett inlägg om konsten att försöka koppla av.


 

Jättestor jordgubbe

En enorm jordgubbe från Ulva.

När man känner sig übertrött och har levt på en hög stressnivå under många år vet man med förnuftet att bästa medicinen är att försöka koppla av. Det är en konst att överlista sig själv så man kan finna kraft i vissa korta stunder, men det går. Trippen till Nora var en kraftstund till största delen. Sen innehöll den också vissa energislukare. Det jag har bestämt mig för nu är att försöka stå på mig vad gäller energislukaren i fråga. Jag har nämligen gjort rätt för mig.

Min lördag inleddes med att leta intressanta tjänster att söka och att skriva. Det brukar jag inte ägna mig åt på helgerna, men det passade så bra att göra medan jag tvättade. Frukost intog jag först nånstans mitt på dan. Och vilken enorm jordgubbe jag hittade i asken från Ulva! Stora jordgubbar brukar smaka övermoget, men denna var helt perfekt både till utseende och smak!

Mannen i brunt och Deckarnas svenska landskap

Den vänstra läste jag ut, den högra påbörjade jag. Det skiljer 90 år mellan böckerna!

Under eftermiddagen mulnade det på allt mer och det kändes helt OK att koppla av med och finna kraft i läsning. Jag läste ut en Agatha Christie-klassiker och påbörjade en spännande svensk bok där olika skribenter skriver om deckarförfattare och hur dessa skildrar landskapet i sina böcker. Det skiljer exakt 90 år mellan böckernas utgivningsår, för övrigt. Den nyare boken köpte jag från Cdon som gav mig en fin rabatt på min namnsdag tidigare i månaden. Många författare blandar fiktion och verklighet, så man ska inte vara helt säker på att landskapet är som i verkliga livet. Det verkar vara som med persongallerierna – det lånas från verkligheten och så blir det nåt med realistiska drag, fast påhittat. Helt OK och mycket förståeligt, tycker jag!

Trycksaker om Nora

Det finns mycket att se och uppleva i Nora!

Det blev också en stunds läsning av de trycksaker jag fått med mig hem från Nora. När jag bläddrade i dem insåg jag hur mycket mer det finns att se och göra. Därför vill jag åka tillbaka nån annan sommar och stanna lite längre. Vi hade en otrolig tur med vädret när vi var där, för ska man vara ute är det ju inte så kul om det ösregnar typ hela tiden. Igår kom regnet hit till Uppsala också. Jag pratade trekvart med mamma i telefonen och där hade regnet kommit mycket tidigare. Det smattrade så hårt att hon hade svårt att sova. Igår blev det ett bra samtal och inte en massa tjat, gnäll och klagomål. Dessa samtal uppskattar jag enormt! Mamma berättar så mycket om sina tankar och drömmar, ja sånt en inte fick veta när en var barn…

Laxburgare med potatismos

Laxburgare med både bröd och potatismos, ärter, räksallad, romsås och en kall öl. Ett tänt ljus och min bok på gång blev mitt sällskap till lördagsmiddagen.

Framåt kvällen lagade jag mat. Om det är nån mat jag längtar efter så är det hemlagad mat! Fast då menar jag inte min egen… Jag lyckas alltid bränna laxburgarna och det blir rökutveckling i köket. Som tur är har jag ju mina vippfönster så att jag kan öppna korsdrag och vädra ut. Sen brukar jag låtsas att det är strömming jag äter till potatismoset och ärtorna.

Kvällen blev regnig och jag satt i bästefåtöljen och läste. Jag kollade också lördagens avsnitt av Indian Summers på TV samt gårdagens Tyst vittne och torsdagens Cucumber och Banana som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. De två senare serierna har blivit riktigt bra, inte alls så där ytliga som de först gav intryck av att vara. Fokus ligger på bögar och jag skulle förstås önska att det fanns motsvarande serier om lesbiska. The L Word är inte riktigt samma sak, för den serien är ju amerikansk och nästan alla i den är så framgångsrika.

Deckarnas svenska landskap o kaffe på sängen

Läsning och kaffe på sängen.

Jag hoppade i säng strax efter midnatt med regnet som sällskap. I morse vaknade jag tidigt, men tvingade mig att ligga kvar – det är ju söndag och vilodag. Därför blev det en stunds läsning och kaffe på sängen innan jag klev upp, blaskade av mig och stoppade in mina ögon linser. Det har kommit ett par kraftiga skurar nu på förmiddagen och även en åskknall, vilket gör att jag är beredd att när som helst logga ur och stänga ner här. Jag har nämligen inte råd att köpa ny datorutrustning om den skulle gå åt skogen på grund av naturens makter.

Idag borde jag tvätta håret, men det blir bara en enkel dusch precis som igår. På kom ihåg-lappen i köket står det nämligen att jag ska få håret klippt i morgon eftermiddag. Vid dessa tillfällen lägger jag mitt huvud helt i händerna på M, som inte bara får klippa håret, hon får tvätta det också. Jag ska fixa frukost strax och sen ta reda på gårdagens torra och rena tvätt. Det lär bli strykning i kväll. Funderar på att kolla med Fästmön om hon vill ha ett besök idag, men jag har ingen lust att ge mig ut om det ska vräka ner såsom det gjorde nyss. Jag har blivit rädd och harig med åldern och dålig sikt och risk för vattenplaning sätter stopp för lusten att köra bil. Väderappen säger emellertid att det ska bli torrare väder en stund fram till aftonen.

Vad gör DU i regnet??? Skriv gärna några rader och berätta om du nu har orkat läsa ända hit!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om resedrömmar.


 

New York duschdraperi

Resedrömmar om New York kan jag ägna mig åt när jag sitter på toa och glor in i detta duschdraperi.

När jag sitter på toa kan jag samtidigt passa på att drömma om New York. Inte för att jag har nån outsäglig längtan just dit, men jag kan liksom i tanke och dröm ramla in i mitt duschdraperi – som består av en bild med en yellow cab framför en massa byggnader.

Att drömma om att resa är OK, men jag ska erkänna att jag mer och mer skulle vilja upptäcka världen i verkligheten för min personliga del, inte genom andras texter och bilder. Innan det är… försent. En blir ju liksom inte yngre…

 

Men nån New York-resa blir det förstås inte för min del, däremot för en god väns del, i höst. Det är vännen väl unt! Själv åker jag till mamma i Metropolen Byhålan i morgon. Det blir inte nån semestertripp direkt. Det är lite saker jag ska försöka hjälpa min mamma med – om jag nu får. Och sen ska vi ju fira hennes 80-årsdag. Vi far bort över dagen med hjälp av Clark Kent*. Jag tror att det blir en bra liten roadtrip på en dag, det är nog vad både mamma och jag orkar med. Jag har gjort en reseplan i huvudet och färden inkluderar ett besök i en stad jag bodde i som litet barn, innan jag började skolan, på äldre stenåldern, alltså.

Idag har jag tusen och en saker att göra, men som vanligt går halva dan åt till att administrera. Och så skriver jag. Igår fick jag ett grönt paket som visade sig innehålla en nyutgiven bok. Den läste jag och bloggade om här samt skrev om i UppsalaNyheter här. Förresten väntar jag på ytterligare ett bokpaket, men det lär nog inte hinna hit innan jag åker till mamma. Då har jag två spännande böcker att se fram emot när jag kommer tillbaka hem i stället. Två böcker, som jag köpte för namnsdagspengen från mamma. Den ena är en antologi över deckare och deckarförfattare i Sverige, den andra är en deckare. Tur att jag har ett och annat hyllplan kvar i mina två deckarhyllor i hallen. Dessa inrymmer främst svenska deckare, men också knappt två hyllplan skandinaviska, särskilt norska, deckare.

Skandinaviska deckare

Knappt två hyllplan inrymmer skandinaviska, främst norska, deckare.


Min dag ska nu fortsätta med 
alla måsten och några viljen, förutom sedvanlig jakt på grundtrygghet i tillvaron. Jag ska åka och tanka, handla mat (fisk och potatis finns, måste köpa nån sås av nåt slag) och införskaffa en blomma till mamma. Som belöning tänker jag titta på första avsnittet av sarkastiska Vera, som jag inte kunde glo på i fredags för att jag körde bil just då – DVD-spelaren klarar bara av att spela in ett program och det gick två samtidigt. Därför spelade jag in avsnittet i natt i stället.

Packa behöver jag visst också göra, kom jag på. Det ligger nån lapp på ena köksbänken där jag bockar av efter hand. Jag får INTE glömma mina mediciner den här gången, för mina e-recept är slut! Försöker slutligen upparbeta lite reselystnad inför de här dagarna.


Slutligen vill jag tacka för ALLA vänliga kommentarer och pepp i föregående, lösenskyddade inlägg! Det betyder oerhört mycket ska ni alla som skrev veta! Eftersom jag skriver det här i orange är det väldigt viktigt – och sant! TACK!


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sorgset inlägg.


 

Löv med droppar på asfalten

Det är så svårt för mig att ta till mig andras sorg och ledsenhet. Ja jo, jag har tittat på När livet vänder och ser och vet att andra har det svårt. Men de människor som är med i programmet… för dem har livet vänt. Jag har levt in och ut i ett helvete i över sex år. Jag ser inget ljus i nån tunnel, inget slut. Det finns bara kamp och stånga pannan blodig och tjafsa med Myndigheten eller dess Kontrollmyndighet och dem där tillhörande byråkraterna som ser ner på en… Fantastiska Sverige, det enda jag vill är att jobba och göra rätt för mig!

Jag kan inte… jag pallar inte se eller höra andras tårar och saknader. Vågar inte komma för nära. Vad ska jag säga? Vad ska jag tycka? Ska jag ge nåt råd? Herregud, jag känner ju kanske inte personen ifråga! Vis av egen erfarenhet vet jag hur hårt och fel det slår, nämligen, när nån tycker nånting om min person. Hur kan du tycka och veta så mycket om mig, du som inte ens har träffat mig, som inte ens läser det jag skriver bakom lösen på min blogg? Dessutom… en blogg är inte ett liv. Min blogg är valda delar av mitt liv.

Blött löv med droppar på marken

Alla dessa tyckare om min person… Ni är rätt fantastiska som har så många åsikter om en liten människa som jag. Vad är det som ger er rätten att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv – ni har ju möjligen bara en bråkdels aning om det! Och när ni går för långt… Inte en ursäkt. Ni kan inte se att ni har gjort fel för att ni värnar om… yttrandefriheten? Alltså, kan ni ens redogöra grundlägganade för Sveriges grundlagar?

Min förmåga till empati är krockskadad efter allt detta. Det var så skönt att få vara skitsjuk i tre dar och så febrig och bortom all sans. För en gångs skull kunde jag glömma tillvaron och bara flyta bort i feber. I natt blev jag uppenbarligen feberfri igen, för då återvände grubblerierna. Är det dem du kallar gigantisk offerkofta?

Allt hån, all falsk välmening har gjort att jag har byggt upp en mur av oemottaglighet. Jag klarar inte av att möta din sorg, du får gå nån annanstans. Det finns inget kvar inuti mig av den människan jag en gång var. Inte för att jag var felfri då – långt därifrån! Men jag var i början på ett nytt liv och jag såg ljust på framtiden och hade planer, drömmar, förhoppningar. Sen kom Djävulen själv och svepte med sin hand – i all välmening det också, enligt honom själv! – och ödelade allt. Nästan. Kärleken rådde han inte på! Men det lidande Herr Teufel har orsakat mig och min familj kan jag inte förlåta. Och kanske är det just därför jag inte kommer vidare: jag kan inte förlåta! Men tro mig, jag har tränat på det varje dag i över sex års tid.

Ros med ljuspunkt

I morgon är det den 26 april. Jag har ett paket att öppna och ett kuvert från mamma att sprätta. Delar av min familj här kommer på fika. Det är jag glad och tacksam för. Jag får försöka börja på nytt där i morgon, även om jag vet att det som står överst på önskelistan inte kommer att tilldelas mig. Jag fyller 53 år och har levt i helvetet av och till under över sex år. Ytterligare sex år orkar jag inte.

Nu har jag skrivit mer öppet än jag borde, vilket jag med all säkerhet får sota för. Jag har valt att ta bort kommenteringen på det här inlägget. Det finns nämligen ingen som känner mig tillräckligt för att kunna förstå hela min situation tillräckligt för att just kommentera.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »