Det är april…

Ett skämtfritt inlägg.

---

 

April i fotoalmanackan representeras av ett surt aprilbarn i vagn, fotat av pappa.

Det är april. Den första april, skämtens dag. Jag tänker inte skämta i det här inlägget, för i skrivande stund finns inget skämtsamt i min tillvaro. I morse gick inget mobillarm igång klockan 6.30. I stället vaknade jag prick en minut efter klockan sju och började fundera på hur jag skulle lägga upp min dag. När jag skriver dessa första rader har jag varit vaken en timme och 14 minuter. Jag klättrar redan på väggarna.

En liten stund låg jag kvar i sängen och försökte läsa om Leffes liv och leverne (202 spänn på Bokus, 15 kronor på Myrorna, som ett tips på var en kan köpa böcker i bra skick billigt…). Men det är liksom inte sånt jag gör en vardagsmorgon. Ändå känns det nog inte lika jobbigt idag som det lär göra på måndag när en hel arbetsvecka startar och jag inte får vara med på den.

Jag rev ur sängkläderna för idag ska jag bädda rent. En maskin jobbar redan frenetiskt med min tvätt. Har en inget bättre för sig kan en nämligen alltid ägna sig åt hushållsarbete. Vårsolen är som bekant skoningslös och jag såg i dess obarmhärtiga strålar hur otroligt skitiga mina fönster är – och vilken jädra dammig spis jag har… Sen vände jag blad i min fotoalmanacka och såg den enda bilden i den som jag inte har tagit själv. Bakom kameran stod min pappa och motivet på bilden är jag, sur, i min vagn. Ja, jag är ett ju ett aprilbarn och det sägs att vi är som aprilvädret – ömsom sol, ömsom regn. Vid fotograferingstillfället var humöret uppenbarligen inställt på regn. Eller kanske sol, för jag gillar ju regn.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli åtta gjorde jag ett toabesök. En av fördelarna med att inte jobba var i detta läge att jag slapp Toalettjakten. Här fanns inte nån upptagen toalett. Men nackdelarna överväger naturligtvis. Det går åt betydligt mer toapapper och kaffe när en går hemma och är arbetslös. Dessutom är det jävligt ensamt trots att folk i huset ägnar sig från allt från att spela plåga fiol till att renovera så här på morgonen. Ja, jag drömmer fortfarande om en stuga i skogen, kan du förstå det? (<== retorisk fråga).

Två minuter över åtta ringde jag så till Arbetsförmedlingens kundtjänst, som det egentligen inte heter numera enligt ställets webbplats, men ändå. Det var dit jag skulle ringa och påanmäla min arbetslöshet, enligt min handläggare som tar över ett dygn på sig att besvara ett kort mejl. Och tro det eller ej, men…

• jag slapp vänta i telefonkö
• jag fick prata med en trevlig Bodil

och

• min handläggare hade gett mig korrekt information, det var hit jag skulle ringa.

En tröstpresent till mig själv igår.

Vad ska jag göra nu då? Klockan har just passerat halv nio. Kuvertet till a-kassan ligger tjockt av alla papper igenklistrat och frankerat i hallen. Det ska jag gå ut och posta lite senare och samtidigt utföra ett ärende åt Fästmön. Ja självklart ska jag surfa runt och kolla om det finns några lediga jobb att söka, för jag kan ju inte gå till brevlådan så länge tvättmaskinen jobbar. Sen ska jag duscha, bädda rent och kanske unna mig en stunds läsning. Igår levererades, förutom en felaktig faktura, även en bok från Bokus (ordinarie pris: 201 kronor, mitt pris 171 kronor). Jag väntar på ytterligare ett bokpaket därifrån och senare under kvällen igår fick jag en signal om att det är skickat. Senare idag levererar jag en rapport om huruvida jag lyckades uppnå mitt bokmål för mars månad.

Det blir nog Den Långa Vägen till brevlådan, för aprilsolen lyser just nu lyste nyss och jag behöver ljus och luft. Jag har nämligen lovat mig själv att gå minst en promenad varje dag. (Fy så jobbigt och tråkigt att göra ensam, men bra och nyttigt.) Jag tänker på NK* och saknar redan otroligt mycket. Det blir nog ett sms om nån halvtimme när det är förmiddagsfika på jobbet.

Det här med att se framåt är inte alltid så lätt. Det är grundläggande svårt när framtiden är oviss – jobb eller inte? Men i april månad är det två födelsedagar i familjen (du som vet eller kan gissa fattar att en är min), jag ska på en anställningsintervju, jag ska till tandläkaren och jag är inbjuden till en after work med några av mina numera före detta arbetskamrater.

Och nu får DU faktiskt roa mig genom att berätta om dina aprilplaner i en kommentar här. Sluta skyll på att det är svårt att kommentera från mobilen – gör det från en dator då. Eller övervinn svårigheterna och överraska dig själv!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Måndagsexemplar av måndag

Ett måndagsexemplifierat inlägg.

---

 

Den här måndagen blev verkligen ett riktigt måndagsexemplar redan från start. Innan jag åkte till jobbet skulle jag fylla i och skicka in mitt sista tvåveckorskort till a-kassan. Gick det bra? Nej. Var det enkelt? Nej. Problemet även denna gång är att jag började jobba mitt i en vecka. Såna utsvävningar finns det inte utrymme för i a-kassans små boxar. Jag fyllde i arbetslös måndag, tisdag och onsdag och därefter arbete torsdag och fredag. När jag sen kom till lördag och söndag, då en kontorsråtta som jag är ledig, blev det också problem. Till sist kryssade jag i

Förhinder

Idag kostade den så kallade gratisparkeringen mig 800 spänn.

Det kändes varken rätt eller bra, men vad skulle jag göra? Vidare besvarade jag meddelandet som kom in för ett tag sen och skrev att Arbetsförmedlingen gjort rätt, jag arbetar sen den 24 september och bla bla bla. Där stod inget om nåt arbetsgivarintyg, men när jag hade fyllt i kortet såsom jag gjort, uppmanades jag att sända in ett sånt till a-kassan. Som tur var hade jag låtit göra en kopia vid kontraktsteckningen i Stockholm den 23 september. Jag vek därför ihop den och stoppade den i ett kuvert som jag frankerade och adresserade till a-kassan. På väg från parkeringen nära jobbet stoppade jag brevet i en gul postlåda. Ja, jag parkerade på samma gata som i fredags, det är tillåtet att parkera där, men jag ställde bilen betydligt högre upp. Jag har ingen lust att bli nästan påhoppad av arga gubbar i eftermiddag igen. På grund av detta ställde jag mig för nära en korsning. När jag skulle åka hem satt det en p-bot om 800 kronor på bilen. Jättekul – NOT!!!

Vi var två som stod utanför huvudentrén och huttrande väntade på nån icke-konsult som kunde släppa in oss. Vi konsulter kommer nämligen inte in i byggnaden före klockan åtta. Detta är ett litet problem, eftersom jag måste komma tidigt till jobbet för att få parkering. Men än så länge är det ändå skönt att få en stunds frisk luft. Väl inne i byggnaden och på mitt kontor hade jag inget för att jag hade halvstressat iväg hemifrån efter a-kassetjafset: jag var en av några som inte hade kontakt med nätverket. Måndagsexemplar av den här måndagen var det alltså även på jobbet. Irriterande, men inte nåt att hetsa upp sig över. Det fanns ju kaffe i automaten och en kollega hade med sig urgoda kanelbullar med rosa pärlsocker.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Våra duktiga IT-tekniker jobbade på bra och efter nån timme, en och en halv, kunde jag gå till min dator för att arbeta. Under tiden hade årets Nobelpristagare i medicin utsetts och nyheten att Henning Mankell hade avlidit spridits.

Jag lagrar inget lokalt på min dator och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med detta. Fördelarna överväger emellertid – vi är ibland flera som jobbar med samma saker. Tyvärr visade det sig att jag saknade vissa mallar. Medan jag väntade på installationen började jag jobba ändå. Det kändes ju som om jag inte hade gjort nånting på hela förmiddagen! Nu har jag lämnat Dalarna i tjänsten och befinner mig på västkusten, faktiskt i vännen Grethes trakter. Där finns också en del lustiga namn. Lustigast hittills är Balltorp. Ja, jag har snuskig fantasi samtidigt som jag är pryd – en märklig kombo. Men jag undrar också om en käftkross hör hemma i Tandvärksgruvorna, som jag ramlade ner i i fredags…

Nu har jag lyckats ta mig hem utan att nåt har hänt. Parkeringsböterna har jag lagt in för betalning och det var ju tur att jag vann 750 kronor på en Trisslott igår – det täcker ju nästan böterna.

I morgon väntar nya äventyr. Vi får besök av huvudredaktören från norr och jag har förstås tusen frågor som jag hoppas redaktören har lika många svar på. Om inte får jag muta med nåt gott från min kontorsliga lilla frukt- och godisskål.

Kontorslig frukt- och godisskål.

Har DU haft ett måndagsexemplar till måndag eller har din dag varit bara toppen??? Skriv gärna några rader och berätta innan utrymmet tar slut. Det är bara åtta procent kvar nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skit-Sverige!

Ett förbannat inlägg.

---

 

Mamma på kvällspromenad med mig på sin 79-årsdag i juli i somras. Jag intygar på heder och samvete att det är hon!

Jag trodde aldrig att jag skulle häva ur mig det jag gör i rubriken, men i kväll gjorde jag det. Högt och tydligt i min ensamhet skrek jag:

Skit-Sverige!

Nog för att a-kassans regler är knäppa och obegripliga… Jag undrar om inte det jag hörde i telefonen i kväll är snäppet värre. Det var lilla mamma som ringde och hon var gråtfärdig och mycket uppstressad och orolig. Hon har nämligen ingen giltig legitimation och har stora svårigheter att skaffa sig en ny.

Detta är bakgrunden:

I förra veckan skulle mamma hämta ut medicin. Det gör hon regelbundet. Precis som alla andra legitimerar hon sig. Men nu sist blev det nästan stopp: apotekspersonalen upptäckte att mammas legitimation hade gått ut – FÖR ÖVER ETT ÅR SEN. Nu är det en liten kommun mamma bor i. Hon är ganska ”känd” där: hon är född på orten, har bott där större delen av sitt liv och har en stödkrage eftersom hon har en sjukdom som gör henne handikappad.  Detta är säkert skälet till att ingen har upptäckt att mammas legitimation har gått ut – varken på banken eller apoteket har man tittat

så noga,

på hennes framsträckta id-kort, gissar jag. Det är naturligtvis både fördelar och nackdelar med det. Nu visade det sig att det skulle bli en nackdel.

Idag skulle mamma få hjälp av tant och farbror Blå att åka till polisen och ordna en ny legitimation. Men hos polisen blir det tvärstopp. Att mamma verkligen är den hon är syns på det utgångna id-kortet – om man jämför fotot med den verkliga personen. Det räcker inte. Hon kommer dit med två vänner, som hon har känt i 30 år –  varav den ena är en pensionerad polis (!). Båda intygar att hon är hon. Det räcker inte heller.

Det är endast en nära anhörig som räknas om man inte har nån giltig legitimation. Mamma är änka och hon är inte sambo, hon har inga föräldrar, farföräldrar eller morföräldrar i livet, hon har inga syskon, ingen vårdnadshavare, ingen god man, ingen familjemsförälder, ingen arbetsgivare. Hon har bara mig. En dotter. Och jag bor 30 mil bort. Ska jag, hennes enda barn, åka sextio (60) mil för att mamma ska få ett id-kort? Till saken hör att jag är mer eller mindre livegen med tanke på min situation. Eftersom jag knappt har mat för dagen (idag åt jag nudlar för 3:90 kronor) har jag knappast råd med bensin för de 60 milen.

Mamma är 79 år. Hon blir 80 år nästa sommar om hon får leva. Jag vet, jag kan intyga det. Men jag bor inte i Metropolen Byhålan och kan göra det. Mamma är inte kriminell. Hade hon varit det hade en utredande polis kunnat intyga att hon är den hon är!!! Ja, det är sant!

Men farbror Blå är envis och ska försöka hjälpa mamma. Om det inte går vet jag inte hur vi ska lösa det. To be continued, alltså…

Det här är Sverige 2014. Skit-Sverige. Mitt land, när det visar sig från sin allra sämsta sida.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite mer tillfreds

Ett inlägg om livet, typ.

Vissa dagar känner jag en sån stor frustration och maktlöshet. Jag tycker att jag inte kan påverka min tillvaro nästan nånting. Livet bara rullar på och jag med det. Men just i den här stunden känns det som om jag är på väg att nå… inte toppen, men en smärre platå där jag kan stanna en stund.

En smärre platå där jag kan stanna en stund?

Det finns många saker som jag skulle vilja göra om. Dessvärre har jag inte makten att göra om allt. Men jag kan jobba med mig själv och få mig själv att bli ”bättre”. Utvecklas. Våga lite mer. Tro lite mer. På mig själv, framför allt.

Idag på förmiddagen hade jag ett bra samtal med min chef. Det är ofta svårt att få en stund med honom, för som alla chefer har han många järn i elden och hans närvaro är önskad både här och där. Att sitta i möte med honom är lite grann som att sitta på Centralstationen – en strid ström av människor passerar. Men vi fick till det i alla fall.

Min chef och jag är rätt lika, kunde vi konstatera idag. Nu gillar jag långtifrån allt med mig själv, men det jag gillar med chefen är att han, precis som jag, inte ger några falska löften eller förhoppningar. Vi gick igenom läget idag och diskuterade vad som är tänkbart i framtiden. Allting är mycket oklart, beroende på hur ledningen vill organisera saker och ting. Enheten där jag jobbar, till exempel. Men jag har sagt att jag är villig att jobba ytterligare ett tag till dess att rekryteringen  är klar. Vi får se hur och om det går att lösa. Jag söker ju andra jobb och måste börja söka mer intensivt. Det är också ett par, tre arbetsgivare som eventuellt återkommer i februari/mars.

Men hur det nu än är vill jag ha ett jobb jag brinner för. Och vad jag än tror så har jag faktiskt börjat… pyra lite kring detta. Det brinner lite grann. Inte för alla konstigheter som dyker upp utan för det faktum att jag vill göra ett jobb där vanliga människor har nytta av det jag gör. Och liiite så jobbar jag just nu. Därför brinner jag liiite. Eller pyr, då. Det är bara att erkänna att så är fallet.

Vill brinna – och gör det liiite.

Nackdelarna är att resten av livet står på vänt. Fortfarande. Jag vill till exempel kunna gå vidare med mitt förhållande till Fästmön. Ta det till nästa steg. ”Barnen” blir ju äldre och tre av dem är redan vuxna. Kanske börjar de sina egna vuxenliv på riktigt inom en snar framtid. Och kanske, kanske finns det nån arbetsgivare som vill ha mig på mer permanent basis. Det skulle underlätta när man, så att säga, vill erbjuda sin älskade lite mer än bara kärlek och luft. En fast inkomst är en fast inkomst och skapar andra möjligheter för så mycket mer än det som finns idag.

Jag känner att jag plockar ner drömmarna jag hade förra året igen. Plockar ner dem från ovan regnbågen till åtminstone ögonhöjd. Lite mer tillfreds idag än förra veckan och veckan före den…

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Raketer på nyår?

Ett redovisande inlägg.

Det har varit nyår. Idag är det dessutom Trettondedagsaftonl, ifall nån inte visste det. Som bonus, en röd dag i morgon för oss som är kontorsråttor. Andra jobbar som vanligt.

Men åter till nyår. Då brukar det avfyras en och annan raket. Därför undrade Tofflan den gångna veckan om din inställning till raketer på nyår.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

41 procent (nio personer) svarade: Nej, varför då? 

32 procent (sju personer) svarade: Nej bevare sig väl, jag/mitt husdjur är skotträdd.

14 procent (tre personer) svarade: Jaa, det hör nyåret till! 

14 procent (tre personer) svarade:  Other:
Det är fint men jag köper inte själv/Caroline
Både ja och nej. Privata=nej, offentliga=ja.
Bortkastet og altfor mye ulykker

Agneta kommenterade:

Jag har svarat ”nej, varför då” för att jag tycker det är galet mycket pengar som bara eldas upp, det är en massa farliga ämnen som sprids, och för att många (både folk och fä) tycker det är otäckt. Men jag tycker att det är vackert med fyrverkerier det gör jag – dock överväger nackdelarna!

Irene Sjöberg kommenterade:

Hej Tofflan! Jag tycker det är ett stort slöseri att köpa fyrverkerier. Förutom det finns det både djur och människor som är mycket rädda för dessa smällare. Jag förstår inte den hysteri det är runt detta med nyårsraketer. Tomtebloss är lagom och sen kan man ju alltid göra raketen 🙂 Det både smäller och tjuter beroende på hur stark man är i armar, ben och röst.Kram

SoP kommenterade:

Faktum är att mina Nuvarande katter inte är Så rädda,även om A fick en chock av snöras från balkongtaket för ett par år sen, o efter det är räddare 😦 Men mest är det Jag som är rädd för smällare o raketer – fasar för att få in en på balkongen t.ex, eller nåt roligt fyllo slänger upp en i trappan osv. Sen tänker jag på andras djur, o ”skogens djur”, hur reagerar de när helvetet plötsligt brakar löst i deras värld? Nåt jag inte begriper är de som redan vid sextiden på kvällen släpar ut sina ungar för att de ska få se också, o uppmuntrar oskicket med att smälla av raketer ”inom tättbebyggt område” helt utan tillstånd. Gärna ett kontrollerat fyrverkeri på anvisad/ avsedd plats i byn- men dyngfyllon som skjuter av från balkonger o i trädgårdar- näe- jag svär värre ramsor än den lede själv kan hitta på när det smäller här runt kåken

Stort TACK till dig som klickade eller kommenterade! Som vanligt hoppas jag att du kollar in den nya frågan, under rubriken Tofflan undrar… i högerspalten!
Livet är kort.

Read Full Post »

Fick veta om minderårig dotters olycka via Fejan

Sociala medier kan ha både fördelar och nackdelar. En av fördelarna, som jag ser det, är att nyheter kan delas och spridas ganska snabbt. Men frågan är om inte vissa nyheter borde spridas på annat sätt… Föräldrarna till en tonårstjej fick höra talas om att dottern var inblandad i en olycka – via Facebook, dagen efter.

Härom natten var tjejen med om en bilolycka. Hon var passagerare i en bil som kördes av en körkortslös person. Denna person är i skrivande stund misstänkt för rattfylleri. Bilen krockade med en annan bil och föraren av den bilen har fått livshotande skador. Alla inblandade fördes till sjukhus, men tjejen vägrade gå med på röntgen och gick i stället hem. Senare under dagen fick tjejen ont och besökte skolsköterskan.

Varken någon från sjukhuset eller polisen kontaktade den minderåriga tjejens föräldrar. I stället var det en syster till tjejen som dagen efter olyckan läste om olyckan – på Facebook.

Så här får det förstås inte gå till! Kanske hade en förälder fått tjejen att gå med på röntgen om hon hade fått veta att dottern varit  med om en olycka. Enligt polisen är det sjukhuset som ska meddela anhöriga. Från sjukhuset medger man att man har begått ett misstag. Det hela ska nu utredas och troligen Lex Maria-anmälas.

Om det nu är så att vi i Sverige har nånting som kallas myndighetsålder tycker jag att både sjukhus och polis ska tänka till rejält. En 16-åring är nämligen inte myndig. Jag tycker att det är rentav fräckt att skylla på varandra! Om den ena parten inte tar sitt ansvar, borde det vara naturligt för den andra parten att ta det!

Hur skulle du vilja att det vore om din 16-åring var med om en olycka och kom till sjukhus???

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride är slut – in i garderoben igen, eller?

Stannar till och läser en mycket tänkvärd krönika i Svenska Dagbladet, signerad Negra Efendic′. Den handlar om att Pride är slut och att så många som en fjärdedel av Sveriges HBTQ-människor skuttar in, inte bara i vardagen utan i garderoben, också. En fjärdedel. 25 procent. Det är många, det… Det handlar om att inte våga vara sig själv på jobbet.

Rosa hatt med regnbågshår, DET är annorlunda. Eller mindre vanligt..?

                                                                                                                                                                   Många har åsikter om huruvida man ska vara öppen eller inte på jobbet. Vad har ens sexualitet med jobbet att göra? Inget, vanligtvis. Det är ju inte precis så att man sitter och berättar om vad man gör i sovrummet (ja, inte nödvändigtvis där, men det handlar om sex, alltså!) på jobbet. Det är inte det det handlar om. Det handlar om huruvida man kan/vågar delta i diskussionerna kring fikaborden när man pratar om semestern eller helgen som varit.

Det är inte alltid lätt att vara öppen på jobbet. Personligen har jag aldrig dolt hur jag lever privat. Jag har aldrig gjort några regelrätta ”bekännelser” utan berättat när det har varit läge. Ofta väldigt tidigt på en ny arbetsplats. Det har funkat – vad jag vet. Det snack och annat som alltid försiggår bakom ryggen får man ju ändå aldrig höra.

Det jag däremot fick höra av en av mina senare chefer önskar jag att jag hade reagerat på och faktiskt anmält. Det var vårt första jobbmöte och vi skulle tala om mina erfarenheter inom yrket samt mina utbildningar. Då säger chefen plötsligt

Jag vet att du är homosexuell och det är OK för mig.

Jaha. Skulle jag ha varit nöjd med och glad åt det? Jag vet att jag blev betänksam och kontaktade en av chefens tidigare medarbetare, en person som senare om inte högg mig i ryggen så vände mig ryggen. Medarbetaren svooor på att det enbart var ett sätt att tala om att chefen ”visste”, ingenting annat. Men jag gick ändå och grubblade på vad min homosexualitet hade med min kompetens i jobbet att göra… Alltför sent insåg jag tyvärr att det var första spiken i min kista. Och nu går det inte att göra nåt åt.

Det finns både för- och nackdelar med att vara öppen homosexuell på sitt arbete. Trots det som hände mig vill jag nog säga att jag föredrar att vara öppen. Jag vill inte smussla och smyga med hur jag lever. Men jag har blivit mycket väl medveten om vilka konsekvenser det kan få. Finner jag några liknande tendenser nån annanstans tänker jag inte tolerera dessa. Var så säker.

Till dig som är hetero och vill uttrycka din ”tolerans” mot såna som mig vill jag bara säga:

Sluta att se mig som en apa i en bur. Jag är människa som du. Jag äter, sover, jobbar, älskar. Jag är inte annorlunda, bara mindre vanlig, kanske. Men mångfald berikar! Tänk på det en stund.

Read Full Post »

Hemkört – från Systemet…

Systembolaget har planer på att göra hemkört. Alltså leverera alkohol hem till kunderna efter att dessa gjort en beställning via internet.

Frågan är inte på nåt vis ny på Systembolagets agenda. Men den är inte enkel, man måste väga fördelar mot nackdelar och tvärtom. Bland fördelarna finns förstås att det skulle bli en fin service för de kunder som så önskar. Bland nackdelarna att alkoholen blir mer lättillgänglig. Bra service kontra skadeverkningar av alkohol, för att tala klarspråk.

Bland politikerna finns både moderater och folkpartister som tycker att förslaget är bra. Folkpartisten Carl B Hamilton menar att Systembolagets öppettider idag är reglerade av riksdagsbeslut och det är otidsenligt för ett företag som vill ge perfekt service. Systembolagets öppettider är inget riksdagen bör syssla med, anser han och tycker att  Systembolaget bör få möjlighet till modern e-handel med hemleverans. Norska vinmonopolet har ett liknande system (!) och det fungerar väl, menar Carl B Hamilton.

Husets vin, typiskt hemkört, levereras och serveras från och av mig utan tilläggsavgifter.

                                                                                                                                                           Personligen har jag inte nåt emot internetbeställningar och hemleveranser av alkohol – om bara åldersfrågan är klar och tydlig. Idag säger ju våra svenska regler att man måste vara 20 år för att handla på Systembolaget. Jag undrar lite hur man har tänkt sig att kontrollera detta och att köparen inte tänker langa till nån minderårig. Så en viss risk kan jag se med förslaget samtidigt som jag tycker att det är en bra service – till den som har råd att betala för den… För naturligtvis blir hemleveransen behäftad med en tilläggsavgift.

Read Full Post »

En listjävel/en utmaning om bloggerier

Hittade en spännande listjävel utmaning hos vännen Inna, som i sin tur blivit utmanad av sin vän Majsan, och jag antar den härmed!

1. Hur länge har du bloggat?
   Sen i maj 2009. Det blir knappt två år, det.
2. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
   Mellan 30 och 40 som jag besöker minst en gång om dan – om jag inte är sjuk…
3. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
   Många av bloggarna är en blandning av dagbok och annat. De flesta är personliga, några är rena bokbloggar.
4. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
   Det har jag ingen aning om! Det borde de få svara på, inte jag.
5. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
   Jag vill vara personlig och ärlig, men jag skriver inte om ALLT i mitt liv. Svåra och de privataste sakerna håller jag för mig själv. Men jag vill också skriva om angelägna saker och sånt som är på tapeten. Jag skriver en del om fenomen i verkligheten som upprör mig – och då blir jag ganska… affekterad… 😉 Jag tänker ibland att jag inte ska bjussa så mycket på mig själv, för sticker man ut hakan får man garanterat smällar på den, men…
6. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
   Jag skriver för att överleva – och jag överlever så länge jag skriver. Dialog med läsarna är viktigt, men ganska ofta blir jag sårad för jag känner mig påhoppad för mina åsikter eller vad det nu är.
7. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
   Ja, flera stycken och i de flesta fall har det varit jättekul att lära känna människorna även i verkliga livet!
8. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
   Kanske om man lämnar ut sig själv för mycket eller är för ärlig med vad man tycker. Då kommer garanterat gamarna och en och annan stalker.
9. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
   Jag vill skriva ofta och mycket, för jag vill ha en levande blogg, inte en blogg som uppdateras en gång i veckan, eller så. Det kräver sin lilla tid. Men tid är det enda jag har gott om just nu, så för tillfället ser jag inga nackdelar mer än när jag INTE har tid att skriva nån gång…
10. Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
    Nej.

Jag utmanar… Stattinskan, Reb och Fru Hatt!

Read Full Post »