Inspiration i byggnader, grönska och människor

Ett inspirerat inlägg.

---

 

En modern lärosal.

På bilden här intill ser du en modern lärosal. Idag har jag varit på besök i ett rätt häftigt och ganska nybyggt hus som hör till vårt universitet. Tänk om gamla Humanistcentrum, numera Ekonomikum, hade sett ut så här när jag – och N:s pappa – pluggade där. (N var min medresenär igår. Hennes pappa har också pluggat på Humanistcentrum. Han är två år yngre än jag… Gammal? Jag? Eh…) Hade jag blivit mer inspirerad då? Kan nog tänka mig det. Men senare kom inspirationen under min studietid med de äldre byggnaderna i universitetets värld, när jag läste idé- och lärdomshistoria en termin i gamla universitetshuset, det som syns på startsidan på webben, och på Gustavianum, där jag identifierade krukskärvor med mera. Nästa år, om jag får vara med då, flyttar jag till ett hus mitt emot den här lärosalen. Det är ett hus som är så nytt att det inte är färdigbyggt än. Vilken spännande resa blir inte det?!

Ibland vaknar jag tidigt om vardagsmorgnarna. Jag ligger i sängen och låter en svag vind från mitt öppna fönster svalka mig. Och så tänker jag och funderar på om jag ska duga och räcka till, om jag ska motsvara förväntningarna. Jo, jag tvivlar på mina förmågor minst en gång om dan, men jag har fina kollegor och chefer som inte alls tycker att det är konstigt att jag inte greppar helheten efter två arbetsveckor och två arbetsdar… Jag blir glad och peppad av deras förtroende för mig. De är positiva och inspirerande, inte nedlåtande, sarkastiska eller otrevliga. Understundom tror jag att jag är… i himlen… Känslan förstärktes av att jag mötte en ängel i en korridor, men jag bevärdigades inte varken blick eller nick. Ja, jo, jag vet att jag har åldrats 30 år de senaste sju åren. Det var en märklig känsla…

Grönt så långt ögat kan se. Här tittar jag in mellan tujorna i Botaniska trädgården.

Det har varit ytterligare en solig och varm dag, men till eftermiddagen började det mulna på och vinden blev kallare. Grönskan exploderar runt omkring och många drabbas av allergier. Vi som inte drabbas njuter mest av sol, ljus, värme och det gröna… Jag var lite tidig till dagens första möte i byggnaden med den moderna lärosalen. Då stod jag utanför staketet till Botaniska trädgården och kikade in mellan tujorna. Grönt så långt ögat kunde se. Ett besök i Botan åker upp på att göra-listan!

Dagens lunch var väldigt gul.

Jag hade hoppats på en spontanlunch med NK* när jag var så nära, men tyvärr var NK hemma med sjuk småtting. Därför lunchade jag på sedvanligt ställe, Rullan, i sällskap med min bok på gång. Idag blev det majskyckling och saffransris, gult värre – och som vanligt var maten väldigt god!

Efter lunch var vi en minimerad skara – blott en trio – som deltog i stabsmöte. Men vi hade en hel del att avrapportera ändå. Jag berättade lite om förmiddagens möte kring studentwebben och om kommunikationsplanen. Vidare pratade vi om materialet till nyanställda som jag och R nu går igenom och uppdaterar. Lite andra småsaker avhandlades också. Och så fick jag ett nytt uppdrag att varje fredag skriva ett blogginlägg med information från ledningen.

Jag har mellan dagens möten petat i materialet för nyanställda och även fått både besök på rummet och uppdrag den muntliga vägen. Än så länge känns det bra och helt OK att ha dörren öppen. Under morgondagen räknar jag med att få klart mina synpunkter på nyanställdamaterialet så att jag kan börja titta på tre sidor översättningar.

Boken jag läser just nu matchar min inredning i köket.

Efter arbetsdagens slut blev det tisdagshandling på Tokerian. Jag inhandlade bland annat ett Mors dags-kort, skrev det, stoppade i en Trisslott och postade det – IFALL paketet inte hinner fram. Mamma är emellertid förvarnad, men jag vet hur besviken och ledsen hon blir om hon inte har nånting att öppna på Mors dag på söndag.

 

Jag har en fruktansvärd huvudvärk – det är bestämt oväder på gång – men jag ska ändå försöka läsa boken jag ska recensera. Den matchar för övrigt min inredning i köket så totalt perfekt!

Ha en riktigt skön tisdagskväll! Jag skrockar åt att jag får min sista (?) ersättning från a-kassan på torsdag!

*NK = Närmaste kollegan på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Här vare både verkstad och snack…

Ett mötande inlägg.

---

 

Den här dagen den 19 april 2016 visade i alla fall i Uppsala upp alla sorters årstider, förutom vinter, tack och lov. Jag vaknade redan klockan sex. Och tänk! Magen var bättre OCH lite senare tittade solen fram. Eftersom jag helst ställer mina egna diagnoser kom jag sent igår kväll fram till att jag har haft nån form av tarmvred eller stillastående tarm efter gallstensanfallet. Det är inte helt ovanligt att en drabbas av det efter gallstensanfall. Igår kväll var det som pingisbollar som studsade i tarmen. Och no output. Idag är smärtan betydligt mindre, men eftersom inputen är dålig är outputen fortfarande noll. (I kväll har jag ätit knäckemacka med leverpastej på. Det var jag så sugen på. Och ännu lever jag, magen krampar inte så mycket.) Däremot kunde jag gå rak idag och inte som en fällkniv. Det såg bra mörkt ut igår kväll. Fast jag är väl envis. En del av mig har finskt sisu, en annan del har det ökända Bergahumöret. Tillsammans gör det att även en halvdöd reser sig, tar sin säng sina däck med vännen Agnetas hjälp och åker till verkstan.

Tillvaron såg rätt mörk ut igår…

En brukar ju säga

Mycket snack och lite verkstad

Det gick ingen nöd på mig under väntetiden. Jag hade mycket att läsa.

För min del har den här dan inneburit ungefärligen lika stora delar snack som verkstad. Förmiddagen var jag ju inställd på att tillbringa på verkstan. Clark Kent* blev vårskodd**, hans bromsar kollades, airbag byttes och fönsterhissar justerades. Klockan nio skulle jag vara där, men eftersom nästa viktiga möte var klockan 13 var jag tvungen att kolla av så allt arbete skulle hinna bli utfört. Den totala arbetstiden var nämligen satt till mellan tre och fyra timmar… Det hanns! Dessutom fick jag flera timmars lugn och ro där jag inte kunde göra annat än ägna mig åt att läsa min bok på gång, lokalblaskan, ett svårt sudoku och spela Wordfeud. En kan tycka att det var bortkastade timmar och tid, men faktum är att jag behövde vila och rensa skallen inför eftermiddagens övningar.

Intressant om äldreomsorgen i Uppsala.

Numera läser jag lokalblaskan ytterst sällan. Det står ju ändå mest bara om sport (ointressant för mig) i den. Och så tycker jag att den har blivit så stockholmifierad. Jag undrar ärligt talat om nån som jobbar på Upsala Nya Tidning faktiskt bor i Uppsala… OM jag läser tidningen gör jag det på nätet, men typ två gånger om året bläddrar jag i pappersutgåvan. Idag blev jag riktigt förvånad för jag hittade en rolig artikel om en musicerande före detta samarbetspartner OCH en intressant insändare, signerad Sören Snygg om äldreomsorg.

Eftermiddagen bjöd på hela TRE positiva möten. För det första mötet gäller att jag har gjort vad jag kan och om det inte går vägen… Möte nummer två blev en konfrontation utan agg, ett möte jag borde ha tagit initiativ till för länge sen. (Nu skedde det rätt spontant.) Men tiden går och ju längre den går, desto svårare blir det. Det som hände går inte att förändra. En får lära sig acceptans och att hitta nya vägar. Sen erkänner jag att jag i mitten av Det som hände var i kris, i chock. Och jag var inte snäll. Det var emellertid gott att så här sju år senare ändå få höra att nån jag delade åtta timmar med varje dag under många år tyckte att Det som hände var fel. Det underlättar. Vidare är jag tacksam för att personen jag träffade idag bjöd in till detta möte. Människor är utvecklingsbara, även jag. Respekt!

Det sista mötet för dagen blev med mina kära före detta kollegor. Jag saknar dem så otroligt mycket och jag ser fram emot nästa månad och varmare kvällar så att vi kan återsamlas utanför jobbet. När en har lämnat så många fina arbetskamrater känns det bara självklart att vi ses igen. Och jag har redan hunnit träffat flera av dem privat, trots att det bara har gått lite drygt två veckor sen jag slutade.

En omtumlande dag går mot sitt slut. Det har varit en av de bästa dagarna på länge. Jag önskar att De sju svåra åren vore över så att jag kan lägga Det som hände helt bakom mig. Manuset finns emellertid kvar…

Och en av de riktigt braiga sakerna var förstås verkstadsräkningen – 250 spänn inklusive moms. Toyota rules!

Dagens bästa: verkstadsräkningen!

*Clark Kent = min lille bilman
**vårskodd = fått sommardäcken på

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bageri Brantingstorg – en doft av bak (i positiv bemärkelse)

Ett inlägg om ett bageri och kafé som jag upptäckte igår.

---

 

Leverpastejmackan slukade jag – brödet var så färskt och gott!

För ett tag sen berättade Fästmön om hur hon och hennes mamma besökte ett härligt fikaställe i Uppsala. Syftet var att fördriva tiden, men det blev en riktigt härlig upplevelse. Jag blev också sugen på att testa och igår svängde vi in på Brantings torg och parkerade (fem kronor/timme) efter utförda ärenden.

Redan när vi gick över gatan kändes doften av bak. GOTT bak, vill säga, bak i POSITIV bemärkelse (inte slamlukt som i Faringe…). Och trots att det var en vardagseftermiddag fick vi köa. Det talade för att det är ett bra ställe. Enligt White Guide Café 2015 har det

god klass.

Gott kaffe kunde de också göra. Muggarna från ett visst kaffeföretag var läckra!

Det fanns mängder av smaskens i diskarna – smörgåsar, kakor, bakelser, bullar, tårtor… Vidare erbjöds lättare luncher såsom pajer och sallader. Helst av allt ville jag ta en en hel tårta, men valde en leverpastejsmörgås på rågbröd – med tomater, gurka och paprika på. Dels behövde jag järnet från pastejen för mitt blod, dels ville jag testa om magen reagerar. (Järntillförsel fick jag, men inte ont i magen, tack och lov!) Och så kunde jag inte motstå att ta en liten kaka. Tyvärr var det en kund som trodde att h*n var ensam framför disken. Till kunden anslöt efter en stund även partner och barn. Detta gjorde att jag hade lite svårt att se vilka kakor som erbjöds. Jag valde till sist en kokostopp, som var lagom stor. Dessvärre satte jag tänderna i kakan innan jag hann fota den.

Spännande interiör på Bageri Brantingstorg.

Såväl smörgås som kaka var supergoda! Mackan var verkligen rejäl. Brödet var färskt för dagen och alldeles lagom tjockt. Kokostoppen smälte i munnen… Priset minns jag inte riktigt, men mackan kostade 45 kronor. Det var den helt klart värd!

Medan vi smaskade och sörplade gott kaffe fascinerades jag av inredningen. Märkliga färgade fönsterrutor och kakel, snedtak, öppen spis och lampor gav en bild av ett vardagsrum på 1950-talet. Klientelet bestod av allt från äldre herrar i grupp och ensamma tidningsläsande kvinnor till barnfamiljer, två killar i yngre medelåldern och så Anna och jag. Med andra ord är det här ett ställe jag skulle kunna gå till med, förutom Anna, en kompis eller mamma.

Bageri Brantingstorg är öppet på vardagar klockan 8 – 17 samt på lördagar klockan 9 – 17. Bageriets webbplats är under rekonstruktion, men det går att kolla vad de har för sig via deras konton på Instagram och på Fejan.

Toffelomdömet blir det högsta. Hit kommer jag gärna igen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fundersam och lite lurig

Ett inlägg om dagens svängningar.

---

 

NK vill inte vara med på bild i sociala medier, så jag lägger ut en bild på ett paket med rött snöre. Det är sån jag tycker att h’*n är, nämligen.

Den här torsdagen kan inte klassas som annat än… svängig. Jag är så glad att NK* finns i min närhet. H*n är min sparringpartner, samtalspartner, jobbpartner och jag vågar nog numera säga vän. Igår var det en sån tung dag på flera sätt, men den som gjorde nåt åt detta och försökte göra dagen lättare för mig var NK. Jag kan inte nog önska att alla människor hade en NK. Därför såg jag denna nya dag an med lätthet, trots att jag var så trött i morse att jag övervägde att snooza, nåt jag inte har gjort på typ 20 år. Men några nätters dålig sömn och ett par dars oro sätter sina spår.

Vid jobbdatorn har jag dykt ner i vatten på olika sätt. I vissa sammanhang handlar det om att försöka slutföra ett antal beskrivningar. I ett annat att påbörja en rapport. Det är viktiga saker jag får ta del av, men eftersom de inte är riktigt klara eller offentliga än kan jag inte säga mer än så här.

I morse blev det ett samtal med min ”nya” chef. Jag gillar att h*n tar sig tid att kommunicera ifall nåt känns oklart. Sen förstod jag inte riktigt ett budskap som h*n förde fram, men det är en annan historia och jag tänker ärligt talat inte grotta ner mig i den. Jag kan bara åter igen konstatera att jag har så många fina och duktiga kollegor på mitt jobb. Och tanken på att snart behöva lämna dem är inte allt igenom angenäm. Men jag tänker inte lämna alla, för det finns fler än NK som jag numera klassar som vänner och där jag vet att vi båda vill hålla kvar kontakten. Ja, du som kan läsa innantill förstår att jag har en del funderingar och att det pågår saker och ting som jag inte skriver öppet om här bland snokande farmödrar (jag vet inte vad det är med just farmödrar, jag tycks råka ut för illvilliga såna – jag, som hade den snällaste, snälla egna farmodern!).

Jag känner mig lite lurig – i positiv bemärkelse!

Dagens lunch bjöds jag på. Det var en återträff och den blev dagens riktiga höjdpunkt. Jag hoppas nu att det inte dröjer ytterligare fem år innan vi träffas igen. Jag fick höra många spännande saker och fick ännu mer att fundera över samtidigt som jag känner mig lite lurig – i positiv bemärkelse.

Min kväll innebär en annan höjdpunkt, Antikrundan. Men sen funderar jag på vad jag ska hitta på i helgen. I morgon kväll, fredag, ska jag ringa till en go dam som fyller hela 99 år. Inte vet jag om jag kan sjunga ”Ja må hon leva”, för jag vill ju att hon ska leva längre än 100 år. Ringa och prata en stund ska jag i vart fall göra. Sen har jag en strykhög att ta tag i innan den blir alltför enorm.

På lördag blir det ett varv med dammvippa och dammsugare. En river med sig en faslig massa grus utifrån och in. Dessutom noterade jag att en granne med vattenskada nu får sitt badrum renoverat – och hantverkarna storstädar inte precis i portuppgången och trappan, de gör tvärtom. Efter städningen ska jag åka och handla mat och dryck och kanske till och med att Clark Kent** får en dusch***. Han är i stort behov av en sån… Lite administration behöver jag ägna mig åt också, till exempel skaffa mig en ny e-postadress. Jag är trött på opålitliga home.se/spray.se 👿

På söndag ska jag vila mest och läsa, telefonera med mamma, förstås. Hon ska ju på kalas på lördag, så då får vi prata på vilodagen. Framåt kvällningen hoppas jag få sammanstråla med en go vän som har varit på en spännande resa som jag vill veta ALLT om – bara vännen orkar.

Min helg blir lite både och, det vill säga både nytta och nöje, alltså. Det enda trista är att Fästmön och jag inte kan ses, men så är det när vi jobbar olika och ”i kors”. När det blir vardag är det min tur att jobba och då ska familjen få en liten Lucy. (Den som fattar, fattar. Övriga får finna sig att inte förstå. Idag är jag lurig som fan!)

Men vad har DU för dig i helgen??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

*NK = Närmaste kollegan
**Clark Kent = min lille bilman
***dusch = biltvätt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stormen före lugnet…

Ett söndags-inlägg.

---

 

Skyddsängeln från IZ.

Rubriken är ett citat från en av mina vänner (jag avslöjar inte vem) och avser tillvaron före mammas avfärd idag på förmiddagen. Mamma var så orolig att hon inte skulle vakna och komma upp i tid, men jag lovade att väcka henne två timmar innan riksfärdtjänstens taxi skulle anlända. När jag klev upp lite tidigare än så för att göra mina egna morgonbestyr rumsterade mamma om för fullt. Klarvaken. Och hade säkert så varit större delen av natten…

 

Bilen kom nästan exakt på avtalat klockslag. Nu väntar en eftermiddag med lite dotterlig oro innan lilla mamma har kommit hem. Men det var bra väglag och inte mycket trafik, enligt chauffören, så det går nog bra. Jag får krama den lilla skyddsängeln jag fick i julklapp av vännen IZ till dess att mamma ringer hemifrån sig. Förresten vet jag inte om den lilla ängeln hör till det fina bokmärket som jag också fick av IZ eller om det är en bonusskyddsängel. Jag tar det som det senare!

Mamma gillar också att läsa. Här är det en julklappsbok. Bilden tog jag i smyg, men jag ville visa att vi faktiskt är boktokar i vår familj!

Det blir med ens väldigt tyst och lugnt här, men också väldigt tomt. Jag började röja så snart mamma hade kommit iväg. Gästsängen är renbäddad (jag får ju så många gäster som övernattar…), toa och badrum skurade, ett snabbt varv med dammsugaren är avklarat och maskin nummer två med tvätt jobbar just nu. Till skillnad från somliga i huset tvättar jag inte före klockan elva på sön- och helgdagar och inte heller på nätterna. När jag tänker efter var det förresten otroligt länge sen – typ aldrig – som jag spikade tjugo i tio en nyårsdag… Jag har varit ute med sopor, matat husdjur och tagit in post reklam och lokalblaska hos L, men höll nästan inte på att komma in för nyckeln krånglade. Eller låset, snarare. Jag provade nämligen nyckeln i förrådslåset och där fungerade den perfekt.

En kopp senapsmugg kaffe har det blivit medan jag har skrivit detta. Nu ska jag fortsätta och bädda rent i min egen säng också. Till middag har jag tagit fram två laxfiler ur frysen, för jag tänkte inviga min grillpanna. Till firren kokar jag nog potatis och så försöker jag få ihop nån sås av filmjölk, rom och gul lök – en tager vad en haver en dag som denna. En tager kanske till och med ett glas vitt till maten.

Två julklappar på bilden – det fina bokmärket från IZ och Färjan från Jerry.

I afton ska jag se den andra delen av dokumentären om Leffe, men mest av allt ska jag nog läsa i tystnad. Färjan börjar bli riktigt läskig och påminner mycket om John Ajvide Lindqvists obehagliga romaner (obehaglig i positiv bemärkelse, skräckroman) snarare än Stephen King, som jag har sett nånstans att Färjans författare Mats Strandberg har läst mycket av.

Det blir tidig sänggång i kväll. Jag tillhör ju de lyckligt lottade som har ett arbete att åka till i morgon, måndag. Men där är jag bara i morgon och halva tisdag – sen är jag ledig till på torsdag.

Vad händer hos DIG denna gråa söndag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Omertà

Ett inlägg om en bok.

---

 

Vännen Agneta är en källa för många positiva saker coh företeelser i mitt liv. En sån är att hon är väldigt duktig på att förse mig med litteratur. I december förra året hämtade jag en rejäl samling böcker hemma hos henne. I kassen låg bland annat Mario Puzos sista roman Omertà.

Omertà är den sicialianska koden för heder i bemärkelse tystnad av vördnad för familjen. Den här bokens handling utspelar sig delvis på Sicilien, lite i England, men mest i USA. FBI har nästan utplånat maffiafamiljerna i New York. Familjen Aprile är emellertid kvar. Vid en konfirmation av ett barnbarn mördas dess överhuvud, gudfadern Raymonde. I testemantet ser han till att det är brorsonen Astorre som tar över framför de tre egna barnen. Astorre har tränat i hemlighet för uppdraget. Bland annat ska han sköta familjens banker. Bankerna är av stort intresse för omvärlden och uppdraget blir inte helt enkelt, trots att det sköts av en mellanhand. Astorre söker dessutom efter gudfaderns mördare.

Den här boken är särskilt spännande inte bara för att den är en thriller eller för att den är författarens sista bok om maffian utan för att den är författarens sista bok punkt. Mario Puzo avled strax efter han fått sitt manus till boken färdigt, sommaren 1999. Det känns verkligen som ett sista-verk – inte för att det är dåligt eller skrivet av en åldrande person utan för att det rundar av Gudfadern-berättelserna.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ny personlig assistansanordnare till Uppsala

Ett inlägg om personlig assistans.

---

 

Nån gång i livet skulle jag vilja jobba som personlig assistent (fast inte just nu, jag har ju ett så roligt uppdrag). På nära håll har jag emellertid sett vilket givande jobb det kan vara. Många kanske tror att det är ett lågstatusyrke. Jag har bara hört positiva saker från vänner och bekanta som jobbar som personliga assistenter. De tycker att det är ett roligt och fritt jobb. Och inte är det väl lågstatus att ha en annan människas tillvaro i sina händer, så att säga?!

Att jobba som personlig assistent är lärorikt och ger nya perspektiv.

Det finns flera assistansbolag i Sverige, men på gång här lokalt är Carelli Personlig Assistans i Uppsala. Det är ett företag som finns på flera platser i landet. Uppsala tillhör Stockholms regionkontor, men för den som är intresserad av att bli kund görs det hembesök i Uppsala. Den som blir kund får sen en personlig samordnare. Samordnaren planerar assistansen tillsammans med kunden. Det tycker jag låter som ett alldeles förträffligt upplägg, eftersom kunden ju blir delaktig. Om nu kunden vill och kan – man behöver inte.

Vem kan bli kund då? Den som har ett större funktionshinder har rätt att få personlig assistans och det gäller både barn och vuxna. Kommunen eller staten betalar och assistenten/assistenterna blir en hjälp när det gäller att göra saker man inte kan på grund av sitt funktionshinder.

Det kommer alltid att behövas vård och omsorg eftersom människor föds eller blir sjuka. Därför tror jag att det här är ett framtidsyrke. Om personkemin stämmer mellan assistent och kund tror jag att det blir än bara ett jobb att gå till. Det blir utvecklande och lärorikt. Det är tyvärr så att alla människor inte kan gå och handla själva när de behöver, gå på bio när de vill eller bara ta en promenad. Att då få vara en annan människas förlängda armar och ben, på sätt och vis, tror jag ger en nya perspektiv. Det låter väl häftigt?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tidsbestämt, anmält och vidaregången

Ett inlägg om andras liv och mitt.

---

 

Jag har alldeles nyss läst att pappan som mördade sin dotter har fått sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff. Örebro tingsrätt har ändrat livstid till 24 år. De personer detta handlar om är förstås Fadime och hennes pappa. Fadime sköts två gånger i huvudet i januari 2002 av sin pappa. Redan det första skottet var dödande. Hon hade tidigare också blivit misshandlad av pappan och sin bror. Under rättegången kom det fram att detta var ett så kallat hedersmord. Fadime hade vanhedrat sin familj genom att ha en svensk pojkvän.

Sedan Fadime sköts ihjäl har också brodern avlidit. Han sköts till döds av polisen i april förra året i samband med ett tumult här utanför huset intill mitt. Fadimes syster avled i november. Så när Örebro tingsrätt säger att det är låg återfallsrisk blir detta väldigt ironiskt för mig. Har pappan ens några fler barn att döda? Kanske det. Jag känner inte familjen, jag vet bara att den har drabbats hårt.

Pappan själv erkände först, senare i hovrätten förnekade han mordet och idag erkänner han igen att han har mördat sin dotter. Under tiden i fängelse har han gått i terapi och han säger att han är en ny människa som aldrig mer ska bruka våld mot sin familj, en familj han tänker att bo med när han blir fri.

Jag vill tro på förlåtelse. Men frågan är om det är möjligt och frågan är vad ett tidsbestämt straff för ett hedersmord ger för signaler till andra som tänker på detta sätt kring heder och vanheder.

 

Lilla mamma, 80 bast. En kan inte tro’t, men bilden är från hennes födelsedag i somras…

I den lilla världen, bortom mord och död, men ändå… nära katastrof, har lilla mamma gjort en anmälan angående det som hände för ett par veckor sen. Jag är stolt över hennes mod. Själv tänkte hon på den som gjorde fel, oroade sig för att h*n skulle råka illa ut på grund av anmälan. Men vem var det som gjorde fel..? Jag tycker att det är viktigt att det som hände kommer fram så att det inte drabbar en person i sämre skick än min mamma. Det som hände, ja… Allt sånt borde få komma fram i ljuset, men handlar det om (halv)gamla icke-kändisar är det visst inte så intressant…

 

 

 

 

Jag har i alla fall en nyhet som är positiv för egen del: jag har gått vidare i en rekryteringsprocess och ska nu på en ”fysisk” intervju – den tidigare intervjun skedde per telefon. Företaget vill träffa mig direkt, utan att vänta på att jag intervjuas rekryteraren. Det låter som om mitt CV tilltalar dem. Och jag sträcker lite på mig – en stund. Sen måste jag sätta mig och läsa in ett och annat.

Jag lämnar dig med en rofylld bild av de två små, tagen i eftermiddags. De är tretton dar gamla…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Read and weep – eller gråt och bli glad

Ett smått fundersamt inlägg om gråt av olika slag.

---

 

Att gråta är hemskt, men efter ett tag tycker jag att det känns bättre.

I morse läste jag en TT-artikel om att en faktiskt mår bättre när en har gråtit. I alla fall om en ska tro på holländska forskare som har gjort en studie på 60 lättrörda personer. Deltagarna fick se två sorgliga filmer och gradera sitt humör före samt tre gånger efteråt. Resultaten visade att knappt hälften grät och förstås mådde sämre direkt efter filmvisningen. Efter 20 minuter låg humöret på samma nivå som innan. Och efter en och en halv timme mådde de till och med bättre. Vad det beror på utredde inte forskarna. Men kanske kan det vara så att det helt enkelt är bra att gråta..? Personligen avskyr jag att gråta, samtidigt som jag vet att jag faktiskt mår bättre efteråt. Vad tycker DU om att gråta???

Den här bloggen låg på en hedrande åttonde plats idag strax före lunch.

Att ligga i topp är inte alltid en välsignelse. Men Uppsala kommun har hamnat på tionde plats på en lista över hur bra kommunerna är på att nå sina användare på Fejan. Men Enköpings kommun är faktiskt bättre och hamnar på andra plats, nåt som nämns liksom i andra hand i lokalblaskan. Hur kunde Uppsala kommun hamna på tionde plats? Analysföretaget Smampion (vars webbplats inte bedöms som säker av mitt antivirusprogram…) bevakade landets 172 kommuner på Fejan under sommaren och kollade vilka som växer mest (flest följare?), är mest aktiva och engagerar flest följare. Kommunen får gott betyg vad gäller responsivitet (att de svarar), men också för att följarnas frågor hanteras tydligt och trevligt. Det är ju bra. Att Uppsala kommun är bra på Facebook. Men alla finns ju inte på Fejan. Hur står det till i verkliga livet? En sån som jag undrar hur många ÅR det ska ta innan yngsta bonusdottern får svar på sitt ärende, som gått från anmälan till Skolinspeketionen via klander av kommunen från Skolinspektionen till ett skadeståndskrav. Nu har det gått över ett år… Men Enköpings kommun då? Jo, kommunen står för många informationsrika inlägg, inläggen är positiva och varje inlägg delas av minst tio personer (kommunanställda?). Positivism är ju bra, har en hört. Därför delar jag (!) en skärmdump av en annan topplista där den här bloggen ligger på åttonde plats. (Jag tog skärmdumpen idag klockan 11.42.) Det tycker jag är rätt bra med tanke på att jag varken har barn eller sjukdom, är nån fena på matlagning (totalt ointresserad, dessutom) eller skriver om inredning. Vad tycker DU om topplistor??? Skratt eller gråt??? Sött eller salt???

En tand kvar i käften… Jaa, snart är en där…

En fråga som har fått mig att gråta av ilska ibland är varför tandvård inte ingår i högkostnadsskyddet för sjukvård. Är inte tänderna en del av kroppen, kanske? Visst, en del får dåliga tänder för att de inte sköter om dem. Men det finns rätt många människor som inte sköter om resten av sin kropp heller och får fetma, magsår, KOL, hjärtinfarkt med flera sjukdomar som behandlas och omfattas av högkostnadsskydd. Wictor Deverot Hasselmark är bara 21 år, studerande och till på köpet sosse. Detta till trots har han skrivit en väldigt bra artikel på DN Åsikt där han menar att tandvården bör likställas med sjukvården och tillämpa samma högkostnadsskydd. Ja, Wictor Deverot Hasselmark har fyllt 20 och efter en har gjort det är tandvården inte längre gratis. Och tandvård är dyrt! Visserligen finns det idag även ett högkostnadstak för tandvård, men det är ändå patienten som får betala mest. Eftersom Wictor Deverot Hasselmark studerar blir det väldigt dyrt för honom när han ska laga tre visdomständer. Lika dyrt som det blir för mig som har a-kassa. En jämförelse visar att studerande har lika mycket i studiemedel per månad som en arbetssökande med a-kassa. Och för den som jobbar och har lön – men den har ju lite mer att röra sig med. Tandvård har under många år varit på väg att bli en klassfråga IGEN. Det har jag tänkt och känt under ganska lång tid nu. För jag behöver åtgärda flera tänder – och då snackar jag inte tandblekning! – men har inte råd med det. Så vad tycker DU??? Är tänderna en del av kroppen och om du tycker det, bör de som sådana inrymmas i högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvård???

Nu har jag gett dig lite att fundera på medan jag gör annat. Svara gärna på mina frågor i texten i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kisserier och bokhandelsnischer

Ett inlägg om allt från kiss till litteratur.

---

 

Elliot och Mårran från Mumintrollen ute på promenad?

Vi har varit på promenad, killen och jag. Jag startade förstås Runkeeper (stavad med ett k, Gunilla!), stegmätaren på mobajlen får jag inte igång. Däremot kalorimätaren. Över 200 kalorier brände jag under vår vandring. Det är en halv 100 grams chokladkaka, det, ungefär… Synd att Elliot inte är här oftare. Så smal jag skulle bli då.

Det var länge sen jag var ute och promenerade med en killhund. Jag har glömt hur ofta de ”kissar”. Men ändå. Lille Elliots blåsas innehåll är nog en piss i havet (!) jämfört med bötfällda kissande svenskar. Hittills i år har de bötfällda kissat över 400 liter olagligt… Det vill säga ett par badkar, om man nu vill göra bilden tydligare.

Innan det blir frukost här tog jag en liten tur i media. I lokalblaskan läste jag en positiv artikel om att bokhandeln ser positivt på framtiden. Det glädjer mig enormt, för det finns väl inget som är så häftigt som att strosa runt i timmar i en bokhandel? Det gör man liksom inte direkt när man nätshoppar böcker. Då är det snabbt och billigt som gäller. För det är ju onekligen så att nätbokhandlarnas priser är mycket lägre än de fysiska bokhandlarnas. Och ibland har nöden ingen lag – jag har inte råd att köpa böcker i en vanlig bokhandel.

Några av mina hyllor med skönlitteratur. Fast här är inga böcker till salu.

Men den anrika bokhandeln Hedengrens i Stockholm närapå nedläggning skapade ringar på vattnet. Det var som om vi bokmalar insåg att ska vi rädda våra fysiska bokhandlare måste vi ju faktiskt handla där. Bokhandlarna själva försöker också bredda sina verksamheter eller nischa sig. Båda sätten verkar funka! The English Bookshop är tämligen nischad – det säger ju dess namn. Den har funnits i 20 år och har aldrig minskat sin försäljning. Men enligt ägaren Jan Smedh är bokhandeln också personlig i sina möten med kunderna och aktiva i sociala medier. Drottninggatans bokhandel satsar på författarbesök, bokcirklar och kafé. Ägaren Mårten Ericsson säger i lokalblaskan att kaféet har gjort att bokhandeln verkligen har blivit den mötesplats han önskade.

Det låter verkligen toppen och jag – och Elliot! – önskar dem lycka till! Kanske nån av dem välkomnar bokintresserande hundar också..?

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »