Hur gick det här till..?

Ett inlägg om min första arbetsdag på nya jobbet.

---

 

Idag skrev jag på anställningsavtalet för tjänsten som informatör vid Uppsala universitets IT-avdelning.

Jaha. Hur gick det här till? Att jag blev med nytt jobb, vill säga? Tja jag sökte en ledig tjänst, var på två intervjuer, befanns duglig, blev referenstagen hos fyra tidigare chefer och sen… började jag jobba som informatör idag på IT-avdelningen på Uppsala universitet, enheten för användarstöd och e-lärande. Än så länge är jag provanställd i sex månader (det är rätt vanligt idag). Dessutom kan nån fortfarande överklaga beslutet att anställa mig, nåt som blev offentligt två dar innan jag visste det (kan det stämma?). Det var nog världens finaste födelsedagspresent jag fick, ett nytt jobb. För om allt går bra och min arbetsgivare och jag trivs med varandra övergår provanställningen i en tillsvidareanställning den 9 november, dan efter Fästmöns och min åttonde förlovningsdag. Den som inte tänker överklaga och som är lite glad för min skull får gärna hålla en liten teoretisk vänstertumme fram till dess.

Min första arbetsdag fick jag sovmorgon till klockan nio, men vanliga dar är arbetstiden klockan 8 – 16.30, med en halvtimmes lunch. Larmet är ställt till 6.30 vardagsmorgnar. Jag åker en annan väg till jobbet än jag gjorde till mitt förra jobb, fast det går faktiskt att ta gamla vägen också. Bilköerna på min nya väg är inte att leka med, erfor jag när jag åkte hem. En restid på mellan 20 och 30 minuter är ändå absolut inget att klaga på. Kostnaden för parkering är samma som på förra stället – 20 kronor om dan.

Back in business!

 

God och nyttig frukost blev en bra grund för min första arbetsdag.

Jag sov gott och bra i natt trots att jag hade hunnit bli rejält nervös igår. Vaknade bara nån gång av att det var varmt i sovrummet – och ändå sov jag med öppet fönster. För sista gången, hoppas jag, loggade jag in hos a-kassan när jag hade klivit ur sängen och fyllde i ett tvåveckorskort för a-kasseersättning. Sen intog jag frukost fil med linfrön, som är bra för mig och jordgubbar, som är både goda och nyttiga. Två baljor kaffe till det så var jag redo att möta min nya chef och mina nya kollegor.

Min nya chef mötte mig i entrén och där och då ordnade vi en massa praktiska saker som passerkort och parkeringstillstånd etc. Jag fick också lägga in en kod för passerkortet ifall jag jobbar mycket tidigt eller mycket sent.

Det är en väldigt häftig byggnad jag jobbar i, en gammal militär sådan. För tillfället delar jag kontor med två andra personer, varav en ska sluta snart. Rummet är stort och luftigt och en känner inte att en trängs eller stör varandra. Troligen får jag emellertid snart byta kontor och sitta närmare ledningen. Men nästa sommar ska vi flytta närmare stan – och min gamla arbetsplats – till nybyggda lokaler. Jag tycker att huset vi nu sitter i är väldigt charmigt. Tyvärr finns det mögel på en våning, vilket ju är ett bra skäl till att flytta. Sen är verksamheterna idag alltför utspridda. I det nya huset blir fler samlade.

I den här häftiga byggnaden har jag mitt kontor.

Det blev cirka en timmes sittning med chefen på hennes kontor. Jag fick ett bra och lagom introduktionsschema som innehåller allt från mötesdeltagande och nätverkande till utbildningar och information från personalavdelningen. Det känns inte svårt att ställa dumma frågor till chefen. Därför passade jag på att kontrollfråga om jag hade uppfattat lönen korrekt. Det hade jag. Jag är mycket nöjd.

Efter timmen med chefen tog kollegan, som tyvärr ska sluta om en månad, vid. (Hon har fått ett fantastiskt spännande jobb, så jag är glad för hennes skull.) Vi tog en runda genom husets fem våningar och sen var det lunchdags. Jag hamnade i värsta rusningen, trots att jag hade blivit förvarnad. Till sist fick jag i alla fall min kolja och kunde dra mig tillbaka till ett ledigt hörn och äta och mobilsurfa.

Kolja med saffranssås och räkor blev det till lunch.

 

Jag tog en eftermiddagsfika utomhus.

Det sägs att en blir smart av fisk, därav valet. Dessutom har magen varit besvärlig idag och när jag kom hem fick jag näsblod. Tänkte att fina fisken skulle vara bra för såväl kropp som själ, framför allt hjärna, men det hindrade inte att jag gjorde rent tokiga saker idag. Till exempel frågade jag trevliga tjejen i receptionen om kod till mitt passerkort när jag gick för att ta en kafferast utomhus på eftermiddagen. Det var liksom den koden jag själv fick välja och knappa in bland det första jag gjorde idag… Sen sa jag tack till en snubbe när jag menade hej och så skickade jag ett mejl till kollegan fast det skulle gå till nån helt annan. Och det sista jag gjorde innan jag gick hem var att tända en lampa på vägen ut – jag trodde att jag tryckte på låsknappen… (Jag hoppas att min nya chef inte läser det här…)

Min arbetsstation såg så här välstädad ut när jag åkte hem i eftermiddags.

Resten av dan kollade jag runt på externwebb och intranät, letade lite information, försökte reda ut det här med lönekonto, hittade ett par fel som andra hade gjort (skönt att jag inte är den enda!) som jag påpekade, fixade lite fler behörigheter samt bokade möten och utbildningar och skrev in i kalendern på datorn. Jag ska få en tjänste-iPhone där jag sen kan synka kalendrarna. Privat funderar jag på att köpa en iPhone SE. Min chef hade en ROSA som hon stolt visade upp.

 

 

Jag sa till Anna när vi telefonerade i kväll att jag inte kände mig så trött eller förvirrad när jag kom hem, men nu när jag börjar känna efter… Det är nog dags att hoppa i duschen och spola av sig så att en orkar med möten och nätverksträff i morgon. Den senare innebär som bonus ett kärt återseende med en före detta kollega på SLU. På torsdag blir det ett annat kärt återseende. Då kommer NK* på cykel och hälsar på för lunch. Saknar!

I natt lär jag också sova gott. Om jag nu bara inte börjar fundera på hur det gick till, det här att jag får åka till en väldigt spännande arbetsplats i morgon igen…

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Säsong 4: Mr Selfridge

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I lördags var det premiär för första avsnittet av den fjärde och sista säsongen av Mr Selfridge på SvT1. Och även om jag verkligen gillar den serien tror jag att det är klokt att sluta när den är på topp. Men ytterligare nio lördagar framöver får vi njuta av serien och det känns tryggt – vad ska en annars glo på en lördagskväll?

Mr Selfridge är tillbaka! (Bilden är en skärmdump från SvT:s webbplats.)

Fart och fläkt är det redan från start i detta första avsnitt av sista säsongen. En kan ana såväl kommande problem som pågående. Avsnittet slutar dessutom med… ett platt fall, kanske rentav en katastrof? Att saker och ting inte är riktigt OK mellan mr Selfridge och sonen Gordon noterar jag. Mr Grove har det tufft att räcka till som ensam förälder för alla sina barn. Och är verkligen lyckan total för paret som ska få barn? Gladast är i alla fall jag över att Lady Mae är tillbaka, hon är en riktig personlighet även om hon nu är i trångmål.

Säsongsstarten av Mr Selfridge var riktigt bra. Jag ser redan fram emot nästa lördag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

”… ett ögonmått i sänder…”

Ett uppmätt inlägg.

---

 

Läskande gubbe på Dr Falafels matvagn observerades igår på väg till tandläkaren.

Fredag. Idag har jag varit arbetssökande i en vecka. Än så länge har jag lyckats hålla mig ifrån att klättra på väggarna och det har jag min mage att ”tacka” för. Efter förra helgens attack, som jag fortfarande inte har fått nån läkardiagnos på, har jag varit ganska matt och medtagen. Det går si och så att få i sig föda, den blir mest i flytande form. Det fastaste jag har ätit är knäckebröd med makrill i måndags kväll (och det var INTE bra), ett par kycklingkorvar (tisdag) och rostat bröd (i onsdags och igår). I kväll ska jag testa att variera den fasta kosten. Nä, det blir inte ostbågar eller choklad, utan nåt åt räkhållet. Igår kväll i sängen gick jag igenom mina matbilder på Instagram och ärligt talat blev jag nästan hungrig. Nästan. Aptiten är inte riktigt här än. När jag passerade Dr Falafels vagn igår mådde jag snudd på illa av dofterna – graffitin på vagnen såg härligare ut!

Middag igår och i förrgår.

Torsdagskvällen förflöt med en alltmer till verkligheten återkommande överläpp och kind. (Jag orkade till och med se sista avsnittet av Gåsmamman utan att kollapsa samt ha en dialog per sms med en före detta kollega.) Min tandläkarmottagning är bara fenomenal på kundservice. Inte nog med att jag fick min tandläkare privata mobilnummer igår, i morse ringde också min tandhygga för att kolla läget! Läs och lär, somliga! För övrigt, när jag sen väl åt min middag, två (2) rostade mackor med ost, gick det hur bra som helst att tugga. Lagningen som min tandhygga gjorde igår har dessutom gett mig ett rakare bett. Och sånt är viktigt när en sån som jag med såväl diagnosticerade magåkommor som odiagnosticerade. För är maten inte tuggad tillräckligt… Tja, tänk själv. För övrigt diskuterade vi vad den fördröjda elefantbedövningen kunde bero på. Gissningsvis handlar det om mitt skumma blod som är dåligt på att bilda röda blodkroppar tillräckligt snabbt, nåt som får till följd att det blir små proppar i kärlen. Detta i sin tur leder till att det tar längre tid för bedövningen att släppa.

På förmiddagen idag sökte jag jobb, förstås, bland annat det jobb en underlig arbetsförmedlare i länet mejlade tipsade mig om senare under dan. (Tror Arbetsförmedlingen att jag inte söker lediga jobb som stämmer med min profil??? Kolla in min aktivitetsrapport, där finns svart på vitt vilka jobb jag har sökt!) Jag tog också ett varv med dammvippa och dammsugare. Jag har bestämt mig för att inte städa på lördagar och söndagar så länge jag är arbetslös. Nu närmar sig helgen och med mina ögonmått mätt behövdes här bli dammfritt. Jag vattnade alla mina numera 50+ krukväxter också. Amaryllisen kommer med ytterligare en stängel. Snäppet roligare är att orkidén som jag fick av vännen Agneta för snart exakt ett år sen, bär knopp igen. JA, JAG ÄR EN BLOMMUPP!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mitt på dan flydde jag hemmet. Jag hade fått ett uppdrag av Fästmön att ta en sorts ögonmått. Inte mig emot, för då blev det några timmars umgänge innan jag skjutsade Anna till jobbet. Självklart fick jag lite katt-gos på köpet! Mamma Mini sov mest hela tiden. Vi tror att hon påverkas av sina p-piller. Kattungdomarna är också rätt slöa, men framför allt Citrus älskar när en busar med henne och hennes kapsyler. Lucy, formerly known as Lucifer, tycks ha nån sorts renlighetsnoja – han tvättar sig ofta. När han inte kan tvätta sig själv tvättar han den som gosar med honom.

Avslutningsvis får du titta på några kattbilder från idag medan jag fortsätter städa mitt badrum och duschrummet/toan, en lagom sysselsättning så här på fredagskvällen, med mina ögonmått mätt… Under tiden jag skrubbar ska jag fundera över planerna för helgen som ligger alldeles blank framför mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag önskar Dig en trevlig helg och att Du fyller den med sånt Du gillar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett bälte om magen

Ett inlägg om smärta och hur jag hanterar den, bland annat.

---

 

Jag och tillvaron var inte riktigt ett…

Nej fan, den här eländiga värken släpper inte sitt järngrepp om magen. Det känns som om jag har ett hårt åtdraget, brett bälte som klämmer ihop mage och rygg på höger sida. Det gör så ont att jag mår illa, men tack och lov har jag inte kräkts sen i söndags. Faktum är att jag är så smärtpåverkad att jag har svårt att ta tillräckligt djupa andetag. Det gör bara ont. Jag kände mig bättre och piggare på dan igår och fick mycket gjort. Men ärligt, jag ringer hellre och bokar tid hos bilverkstan än hos doktorn. Vis av mitt senaste besök vid husläkarmottagningen och hur uruselt resultatet blev* försöker jag hantera det onda själv. Jag fick tabletter i helgen, men eftersom de krockar med min andra magåkomma (bråck på magmunnen) vågar jag inte knapra dem i tid och otid.

Det blev både pläd och duntäcke till natten.

Igår kväll tror jag att jag fick lite feber också. Jag började frysa igen och det kändes som om tillvaron och jag inte riktigt var ett. Jag satt en stund i bästefåtöljen på kvällen, men fick snart krypa ner i sängen, under såväl duntäcke som pläd. I morse vaknade jag varm och troligen feberfri. Bältet runt magen sitter dock fortfarande kvar och klämmer åt.

Som jag skrev ovan och som jag glömde skriva igår ringde jag bilverkstan och bokade tid en vecka före min födelsedag. Främsta skälet är byte till sommartofflor** för Clark Kent***. Vidare fick jag häromdan ett brev om en garantiåtgärd kring fönsterhissarna, så det ska verkstadskillarna också titta på. Dessutom nämnde killen jag telefonerade med att ytterligare en sån åtgärd ska göras kring airbagarna. Och så bad jag dem för 17 att kolla bromsarna lite när de ändå river bort däcken – jag ska ju besiktiga mannen i mitt liv nästa månad! Garantiåtgärderna är gratis, priset för däckbyte och bromskoll glömde jag fråga om, men det är smällar jag får ta – jag har ju ingen man/fru som har ett jobb och kan försörja mig tillfälligt. Jag måste ha en fungerande bil, annars blir jag totalt isolerad. Vilket påminner mig om att jag nog MÅSTE åka buss in till tandläkaren på torsdag… Jag har inte åkt buss på över ett halvår… Försökte kolla busstider igår, men UL:s jävla app är ju totalt värdelös och funkar inte oftare än den funkar. Ungefär som ICA:s app…

Pappas ryamatta, full av smärta är den knuten.

Usch, så fruktansvärt negativt det här blogginlägget har blivit. Men jag måste ju få gnälla nånstans och genom att skriva av mig tar jag, om än tillfälligt, bort en del av smärtan. Mamma påminde mig igår (ja hon ringde igår kväll igen) om att när min pappa hade gallstensont och gick och väntade på operation (det verkar inte som om de opererar gallan numera om en inte håller på att nästan dö) knöt han en ryamatta. Mattan finns kvar hemma hos mamma. Den går i svart och rött, en nästan ser smärtan i den. Som grädde på moset gick pappa visst igenom en skilsmässa vid samma tid. En olycka kommer sällan ensam. Men sen träffade han min mamma och så kom jag (den tredje olyckan?) så småningom.

Knäckemackor med makrill var uppenbarligen inte bästa kosten för mig just nu. Synd att jag inte blev tipsad om det innan jag åt…

Jag måste få i mig nåt ätbart. Igår på seneftermiddagen åt jag knäckemackor med makrill. Det var inte det smartaste jag kunde äta, blev jag upplyst om. Synd att ingen kunde tipsa mig INNAN om vad jag kan prova att äta för att inte få ont/ondare… I övrigt har jag levt på mjölk, fil, cornflakes och Fästmöns äpplemos sen i söndags. En effektiv bantningsmetod, men jag bantar inte av princip. Dessutom blir jag så medtagen när jag inte får i mig nåt med lite mer substans. Och tjurig. Och grinig.

 

 

 

Amaryllistoken har fått en ny stängel med knopp. Stänglarna drar sig mot ljuset utanför – som nästan inte finns.

När jag får extra ont brukar det lindra att gå omkring. Det är lite svårt att sitta stilla vid datorn och söka jobb och blogga, men samtidigt tar det bort en del av smärtan, som sagt. (Jag har uppfyllt dagens jobbsökarmål med råge, för jag är ju en sån plikttrogen jävel.) Men när jag går omkring i mina rum – som är alldeles för många enligt vissa småländska tanter –  försöker jag njuta av mina vackra blommor här hemma. Utanför mina fönster vräker regnet ner idag. Det gör mig ingenting, även om jag gärna vill komma torrklädd till eftermiddagens anställningsintervju… Måtte jag palla… Gulliga NK**** har messat och önskat lycka till. Fan vad jag saknar mina fina, numera före detta, arbetskamrater…

 

*Jag fick fel kontaktuppgifter för vidare vårdkontakt, jag fick för stor förpackning stark medicin, jag fick en vårdkontakt som skulle vara löpande men som slutade efter mitt tredje eller fjärde besök = uruselt resultat enligt mig
**sommartofflor = sommardäck
***Clark Kent = min lille bilman
****NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Maria Wern: Min lycka är din

Ett inlägg om en TV-serie/film.

---

 

Anna Jansson är en av mina favoritförfattare av spänningslitteratur. Eller deckare, som jag helst kallar genren. TV4 visar då och då filmatiseringar av hennes böcker. Nu har två avsnitt av Maria Wern gått med undertiteln Min lycka är din. I kväll var det dags för upplösningen.

Det är sommar och stockholmarna härjar på Gotland, ön som är Sveriges svar på Midsomer. Maria Wern och en kollega kommer till en fest som är högljudd och på väg att spåra ur. Då hittar de dessutom en död tjej i vattnet. Hon har inte drunknat, hon är ihjälslagen. Under utredningen kommer det fram att det har förekommit droger på festen. Och så dör ytterligare en ung person, även detta ett mord. Samtidigt slåss Hartman för att gruppen ska hållas intakt. Men som på så många andra statliga myndigheter pågår omorganisation. Polisen måste spara och en i gruppen tvingas sluta. Valet är allt annat än lätt för gruppens chef.

Jorå, det är lagom spännande och delvis känns det realistiskt, men… Böckerna ÄR bättre även när det gäller Maria Wern. Ibland känns dialogen krystad och skådespelarinsatserna i säsongens två första avsnitt har högst klass bland ungdomarna, de minst kända, alltså…

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skräpdag med tumsprickor

Ett grinigt inlägg.

---

 

Sprickor i tummen av allt hållande? Nja, jag har en spricka vardera i båda tummarna och en ska ju bara hålla vänstertummen för att få tur.

Det har varit en bedrövlig dag idag. Jag sov kanske tre timmar i natt och det är alldeles för lite. Det gjorde mig trött, illamående och känslosam. Huvudet är tungt och har värkt lite svagt hela dan. Jag har hållit tummen (som synes här intill är den lite sliten och har en ond spricka) för en vän och mig själv – vi skulle få var sina Besked

före påsk. 

Och 

före påsk 

det är idag, det. I morgon inleds påsken med skärtorsdagen. Min vän fick tyvärr ett negativt besked och jag fick inget alls. För min väns del gäller det att ta nya tag alt. fortsätta på nuvarande jobb alt. bli lyxhustru.

För min del gäller det att bita ihop och ta nya tag och ladda inför det stora skämtets dag, den 1 april, när jag ska börja tampas med Arbetsförmedlingen och a-kassan igen. Men jag har också nåt spännande att se fram emot efter påsk. Det gäller bara att inte ge upp innan dess. Jag kämpar och kämpar och kämpar och som så ofta har jag haft ett underbart och gott stöd av NK* idag igen. Vi intog finlunch i restaurangen. Därefter drog NK mig runt kvarteret och de tårar jag hade fällt under förmiddagen och lunchen torkade.

Under förmiddagen fortsatte jag att finputsa på det som ligger i mina mappar. Vidare hade vi ett avstämningsmöte med chefen. Eftermiddagen ägnade jag åt att med bultande huvud kämpa med en hemsk text. Det värsta är att texten är viktig och högprioriterad och ska vara färdig innan jag slutar. Vidare kommer det synpunkter även från GD och dessa ska läggas in. NK och jag har därför bokat in ett överlämningsmöte på tisdag. Det blir nämligen till NK jag får överlämna, sa chefen idag. Själv ska h*n ta påsklov.

Som det här på bilden var min dag.

Sammanfattningsvis har det varit en riktig skräpdag, men om jag ska säga nåt bra är det att jag får två (2) löner den här månaden. Den ena ska jag sätta undan till nästa månad, för då får jag ingen lön alls.

I kväll blir det naturligtvis När livet vänder klockan 20 i SvT2, följt av lite lättsammare spänning i form av Maria Wern klockan 21 på TV4. Om jag nu kan hålla mig vaken… Igår köpte jag TV-tidningen och den läste jag i natt när jag inte kunde sova. Påskhelgen blir ingen större TV-helg för min del, men Det mest förbjudna om Kerstin Thorvall ska jag definitivt se. Nää, i påsk ska jag läsa böcker, äta sill och ägg och dricka snaps och påsköl. Det kanske var dumt av mig att välja ensamheten i år. Samtidigt behöver jag tid att återhämta mig och samla krafter. Helt ensam blir jag inte, för mot slutet av helgen kommer Fästmön hit. Dessutom har jag både en mamma och goda vänner jag kan ringa till om det skulle kännas alltför ensamt.

Vad har DU för dig påsk??? Skriv några rader i en kommentar och berätta! Jag tycker att det är en dålig ursäkt att säga att det är så svårt att kommentera från mobilen, nämligen. Twitter, däremot, har jag inte saknat ett dugg under dan och jag funderar fortfarande på att lägga kontot på is.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mitt 2015

Ett inlägg om mitt år.

---

 

Det gamla året är snart till ända. Det har varit ett omvälvande år på flera sätt, mest kanske för att det inte började så bra, men att det i stället slutar bättre. Här nedan kommer en sammanfattning av några av mitt års toppar och dalar, redovisade månadsvis.

Januari

Toppar
Jag sökte hjälp
Den fina Leffe-mössan från I

Dal
Människor spred påhittade saker om mig i sociala medier

Februari

Toppar
Adas kaffestuga
Ett underbart bokpaket från vännen FEM
Besök av vännen I

Dalar
Författaren till boken Skuggsamlaren som häcklade mig i sociala medier (kan en inte ta kritik om sin bok ska en inte skicka den för recension)
Vården
Filippa Bark var inte rolig i Melodifestivalen (och det har en rätt att tycka. Sen behöver somliga inte gå till överdrift och håna.)

Mars

Toppar
Påfyllningen av god energi (som det blev av att bli vän med Elliots mormor)
Goda vännen Agneta (som en gång var min kollega, men som numera är min vän)
När livet vänder (flera riktigt bra program under våren)

Dal
Arbetslösheten (den sög typ hela tiden de delar av året jag var utan jobb, men på våren var det riktigt tufft)

April

Toppar
Påsken hos mamma (när vi bland annat tittade i Karl XII-bibeln)
Besöket hos I och H (med mamma)
Den finaste födelsdagen

Dalar
Min skuld (mea culpa)
Hån och myckettyckare

Maj

Toppar
Jag upptäckte Swish (en riktigt användbar app)
Vännen FEM:s besök (fyllt av loppisfynd och litteratur)
Hyll-fynd på Återbruket (två deckarhyllor till hallen)
Bokarvet från A

Dalar
Uppsala kommuns omstart av sin bostadsförmedling (det kunde ha blivit så bra, men när alla, som har köat hos förmedlingen kommunen en gång sålde, förlorar sin köplats OCH måste betala en årsavgift tycker jag att det är riktigt dåligt!)
Akassan Vision (som inte kunde lämna besked en minut i förväg utan uppenbarligen tycker att det är bättre att ett massmaskineri dras igång – för att sen stannas. Vilket slöseri med många människors tid…)
Clark Kent blev underkänd vid besiktningen
Tröttsamma människor (alltifrån avundsjuka till såna som ska ha rätt)

Juni

Toppar
Det årliga besöket i Gryttby (alltid trevliga utflykter)
Midsommarfirande på Morgonen

Dal
”Tyska” besökare (men bara sluta läs min blogg)

Juli

Topar
Blommor (de är en tröst)
Mamma fyllde 80 (och jag gjorde mitt bästa för att hon skulle få en fin dag – och hon blev nöjd! Vi gjorde också båda ett viktigt avslut.)
En dag med en vän (Lucille, den här gången)
Mordvandring i Nora (tack vare Sven-Bertil. Eller hette han Karl-Bertil???)
En dag med Elliot (underbara hund!)
Vår minsting blev tonåring

Dalar
Grillrök (jag tål den inte)
Pappersvändning (så mycket papper… i onödan…)
Mitt samarbete med Pronto (två gånger, aldrig mer)

Augusti

Toppar
Det BLEV Pride trots allt (och vi stannade kvar över en natt)
Sarah Dawn Finer-konsert och Stockholmstripp (med älskade Fästmön)
Ett återbesök på Den Bästa Arbetsplatsen (SLU i mitt hjärta)
Antikrundan i Uppsala (äntligen har jag gjort det – jag var där!)
Träff med en ny bloggvän (alltid lika spännande!)
Åtta år sen Annas och min första dejt (och det firade vi med hemmamiddag)
En ny vintage/antik/retrobutik i Uppsala (två trevliga kvinnor med massor av spännande saker)

Dalar
Twitter (nej fy, vilken sandlåda det har blivit!)
Arbetslösheten igen (jag vill bara jobba!)
Antikrundan i Uppsala (köa i sex timmar för tre minuter…)
Ensamhet (sån att en börjar prata för sig själv)

September

Toppar
Intervjun med Ilona och Lotta (tänk att som dem få göra verklighet av en dröm!)
Rökfri i elva år (att sluta röka är det bästa jag har gjort)
Kattungarna kom (och de botade min katträdsla)
Nya pengar (visserligen från den 1 oktober, men jag skrev om dem i september)
Blompresentkortet från Elliot (det kom en dag när jag var så ledsen, så ledsen)
Karl-Bertil gjorde det möjligt för mig att gå till optikern (så tacksam!)
Nytt jobb (å vad det var rätt och det är roligt och… jag bara älskar att gå dit!)

Dalar
Grannar som spikar med mera om natten (det är knappt nån som kan stava till hänsyn numera)

Oktober

Toppar
En grekisk afton (med Anna, förstås)
Roligt på jobbet och snälla arbetskamrater
Vänliga följare och en fästmö som ville göra mig glad (det handlar om böcker, förstås.)
Världens bästa kollega (det är min närmaste kollega, det!)

Dal
Parkeringsböter (800 spänn som jag hade kunnat göra roligare saker för)

November

Toppar
Nya vänner på jobbet (va roligt!*)
Vår sjunde förlovningsdag
En 50-åring i familjen
Träff med FEM och Soffan i Stockholm
Besök i en hemlig trädgård och hos självaste Michelangelo

Dal
Inte en enda!!!

December

Toppar
Min fina penna fick nytt liv tack vare Närmaste Kollegan
Fina klappar från jobbet (i pappersform)
Mamma fick komma med riksfärdtjänst för att fira jul och nyår med mig (ingen av oss behövde sitta ensam)
En fin julafton med massor av fina julklappar
Finpost

Dalar
Bokus som skickar paket till Tjottahejti (hur svårt kan det vara och var är miljötänket?)
Ett kortvarigt bakslag

När jag nu på årets sista dag blickar tillbaka på 2015 kan jag konstatera att det var en lång prövning i början, men fick ett gott slut. Jag är så tacksam för mitt nya jobb, den glädje det ger mig, den gemenskap med fina arbetskamrater jag får uppleva, känslan av att vara behövd och efterfrågad och en lön som det går att leva på. Dessutom har jag gått ner sju kilo i vikt sen jag började jobba. Så nytt jobb är sannerligen årets topp. Sen är jag medveten om att det finns dalar i mitt liv – och alla är naturligtvis inte nedskrivna här med tanke på att det finns en del illvilliga element som läser den här bloggen (och de ska inte få veta vissa saker).

Under året har jag fått mycket glädje från litteraturens värld. Många vänner och även okända vänner har sänt mig böcker. En del har varit riktigt, riktigt bra. Årets bästa bok för min del blev Rött kort.

Den här bloggen har varit på väg att ta slut länge. Det återstår fortfarande sex procents utrymme. Jag har bestämt mig för att skriva slut på det, för de som vill mig illa, bland annat genom att få mig sluta skriva, ska inte avgå med segern. Segern är min! Här kan du läsa om mitt år som bloggare.

Till sist vill jag önska dig som har läst ett gott slut på det gamla året och ett riktigt gott nytt år, det vi skriver som 2016!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rustad!

Ett rustat inlägg.

---

 

Nu är jag rustad! Tro inte att jag bara har såsat omkring denna lördagsmorgon. Nähä da, jag har minsann grejat för fullt. (Och svurit lite, naturligtvis.) Klockan var sju nånting, nästan åtta, när jag slog upp mina ljusblå. I vanliga fall går jag upp senast halv sju, så en kan räkna det som att jag tog en sovmorgon idag. För att lära mig koppla av och inte rusa upp när jag inte måste fixade jag kaffe och tog med mig in till sovrummet. Jag låg och läste en god stund – och la ett och annat ord i mina pågående Wordfeudmatcher. OBS! För tillfället har jag två pågående matcher och jag har tyvärr inte tid att spela med nån mer. (Jag får ofta invites som jag måste avböja, no offence!)

En stunds läsning och kaffe på sängen, denna morgon i blått.

Det var en kylig morgon. Termometrarna visade neråt fyra grader minus. Därför tog jag det säkra före det osäkra och satte på pälskragen på skinnjackan. Skinnjackan är fodrad och funkar ett tag till. I vart fall tills det blir neråt en åtta, tio grader kallt. Då åker dunjackan fram.

Vinterrustad skinnjacka!

Därefter grep jag mig an ett av dagens måsten: ljusslingan till ballen*. Det måste vara ljust när en håller på med sånt. En måste vara utvilad och helst inte hungrig heller. Ljust var det och utvilad var jag. Hungrig? Nja, när jag tänker efter har jag inte ätit nåt sen halv tolv igår på lunchen – om en inte räknar en mindre skål med ostbågar (VARFÖR SLUTADE OLW MED CHILLIBÅGAR???) som jag åt igår kväll, förstås.

Min balle är typ inplastad nu. Eller den är täckt av presenningar. Blöta presenningar. Presenningar där det blöta frusit till is. En snorhal balle, med andra ord. Så med fara för lårbenshalsarna snodde jag ljusslingan runt räcket. Jorå, jag halkade ett antal gånger. Jag svor ett antal gånger också eftersom den %#¤?@ slingan inte var så… lätt att hantera. Men det gick.

Allting går utom tennsoldater och små barn,

som ett gammalt x sa. (Det var för övrigt det enda vettiga hon sa. Tycker jag. En brukar känna så gentemot en del gamla x. Inte alla, dock! Därmed inte sagt att mina känslor är sanningen för nån annan än för mig själv.)

Nu är den snurrad runt balleräcket!

Naturligtvis ser ljusslingan inte mycket ut för världen så länge den är släckt. Jag får ta ett nytt foto senare, när det är kolsvart ute. För övrigt har jag fixat till en timer på den i år. Kan ju vara mysigt att nåt lyser när en kommer hem från jobbet. Och så har jag grejat med förlängningssladdar och dosor kors och tvärs. En får hoppas att jag inte behöver besöka elcentralen senare… (Tack Agneta, för korrekt vokalbulär!)

Dagens födelsedagsbarn fotat på midsommarafton i år. Sen dess har han blivit ännu mindre i omfånget, lillgubben!

De där fejkbarren som slingan delvis består av ligger nu och skräpar överallt. Därför kommer jag inte undan nån promenad med snabeldraken**. Men DÄREFTER (och lite uppfräschning av självet därtill) torde jag vara redo för att uppmärksamma dagens födelsedagsbarn.

Grattis Jerry, 50 bast! Äntligen har du blivit vuxen!!!

Jerka och jag har känt varandra i över åtta år nu. En kan väl säga att vår första tid var… frostig. Faktum är att det tog en del år innan den tinade helt och blev till en varm vänskap. Eller vänskap… Jerry och jag tillhör samma familj, helt enkelt. Därför känns det extra skönt att jag från och med idag slipper vara den enda vuxna i familjen. Men ändå… Han är ju tre år yngre än jag, så det blir ju lite av ett barnkalas när vi strålar samman vid födelsedagsmiddagen i morgon. Idag… sker det lite annat…

Hoppa nu in till Jerrys blogg och skriv ett grattis!
Det är han värd, lillgubben!

Jag ska gå vidare i min dag. Fortsätta rustandet och röjandet i mitt hem. Men en liten frukostrast tror jag att det måste bli först – det tar alla hantverkare.

*ballen = balkongen
**snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

100 Code

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll var det premiär för 100 Code på Kanal 5. Detta tipsade Fästmön mig om, så Broadchurch fick stryka på foten till förmån för denna nya svenskamerikanska serie. (Självklart spelade jag in Broadchurch på DVD-hårddisken.)

Huvudrollsinnehavarna i 100 Code, Michael Nyqvist och Dominic Monaghan.

Svenskamerikanskt samarbete… Kan det va nåt? Det svenska i serie står främst skådespelaren som alltid får heta Mikael även i filmer och TV-serier, Michael Nyqvist. Det amerikanska representeras av Dominic Monaghan, inte helt okänd skådis han heller. Två bra skådisar… Det borde väl bli bra?

100 Code handlar om seriemördade blondiner och gula blommor. Först dyker offren upp i New York, men polisen Tommy Conley misstänker att liknande brott har skett i Stockholm. Därför reser han över. Stockholmspolisen Mikael Eklund är på väg att sluta vid polisen, men får som sista uppdrag att låta Tommy Conley observera. Naturligtvis hittar de mördade unga kvinnor och gula blommor. Däremot har de båda poliserna svårt att hitta ett sätt att kommunicera. Tommy Conley är nån sorts Saga från Bron. Igen. Dessutom är han extremt åksjuk. Kanske elchocker kan vara nåt??? Hur som helst verkar de amerikanska och svenska morden hänga ihop. Frågan är hur.

Tolv delar låter lite långt. Och jag undrar om den här serien inte var lite upphaussad innan. Men, men… Det är spännande och ruggigt och jag får möjlighet att bearbeta min ohyggliga rädsla för att bli levande begravd. Tror jag. I vart fall tänker jag fortsätta att titta på torsdagarna. Sen får andra göra som de vill.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Moln över Arcadia

Ett inlägg om en bok.

---

 

En helg i början av maj kom vännen FEM på besök. Vi gjorde en rejäl loppis- och secondhandrunda och FEM var så gullig och köpte några böcker åt mig. Nu har jag läst ytterligare en av dem, Jojo Moyes Moln över Arcadia.

Som vanligt i Jojo Moyes tidiga böcker utspelar sig händelserna både i dåtid och nutid och i slutet får vi läsare ihop trådarna. Även denna gång är det 1950-tal när boken inleds. Den lilla kuststaden Merham är en byhåla. Där bor Celia med sina föräldrar och syskon tillsammans med Lottie, fostersystern från London. Lottie kom till familjen under kriget och har blivit kvar. Tjejerna börjar bli vuxna, men innan de hinner leva sina ungflicksliv färdigt har naturligtvis Katastrofen inträffat. Och allt har att göra med Arcadia, stans finaste hus. En dag säljs huset till en skådespelerska. Det får en magnetisk dragningskraft på Celia och Lottie. Till sist inträffar en skandal och Celia skickas till London av sina föräldrar. Efter ett år kommer hon tillbaka – med sin fästman Guy, en kille som även Lottie faller för… Ungefär 50 år senare är huset sålt igen och ska renoveras. Nyblivna mamman Daisy finner sig inte bara en dag vara ensamstående förälder, hon har blivit ensamföretagare också sen mannen lämnat henne. Under renoveringen hittar Daisy en målning som gör att allt ställs på sin spets.

Det här är Jojo Moyes andra bok. Den utkom 2003 i Storbritannien och två år senare kom den ut på svenska. Efter att ha läst både debutboken Det skyddande regnet av Jojo Moyes och senare böcker av henne kan jag väl säga att vissa författare utvecklas med tiden. Moln över Arcadia är inte dålig, men den är väldigt förutsägbar. Ungefär i mitten av boken har jag nästan helt klart för mig hur den ska sluta. Och det är inte så roligt. Första halvan av boken känns som längre och långsammare, medan andra halvan bitvis känns ihoprafsad.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »