Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘diagnos’

Ett uppmätt inlägg.


 

Graffiti på matvagne gubbe med jordgubbe

Läskande gubbe på Dr Falafels matvagn observerades igår på väg till tandläkaren.

Fredag. Idag har jag varit arbetssökande i en vecka. Än så länge har jag lyckats hålla mig ifrån att klättra på väggarna och det har jag min mage att ”tacka” för. Efter förra helgens attack, som jag fortfarande inte har fått nån läkardiagnos på, har jag varit ganska matt och medtagen. Det går si och så att få i sig föda, den blir mest i flytande form. Det fastaste jag har ätit är knäckebröd med makrill i måndags kväll (och det var INTE bra), ett par kycklingkorvar (tisdag) och rostat bröd (i onsdags och igår). I kväll ska jag testa att variera den fasta kosten. Nä, det blir inte ostbågar eller choklad, utan nåt åt räkhållet. Igår kväll i sängen gick jag igenom mina matbilder på Instagram och ärligt talat blev jag nästan hungrig. Nästan. Aptiten är inte riktigt här än. När jag passerade Dr Falafels vagn igår mådde jag snudd på illa av dofterna – graffitin på vagnen såg härligare ut!

Rostad macka med ett bett

Middag igår och i förrgår.

Torsdagskvällen förflöt med en alltmer till verkligheten återkommande överläpp och kind. (Jag orkade till och med se sista avsnittet av Gåsmamman utan att kollapsa samt ha en dialog per sms med en före detta kollega.) Min tandläkarmottagning är bara fenomenal på kundservice. Inte nog med att jag fick min tandläkare privata mobilnummer igår, i morse ringde också min tandhygga för att kolla läget! Läs och lär, somliga! För övrigt, när jag sen väl åt min middag, två (2) rostade mackor med ost, gick det hur bra som helst att tugga. Lagningen som min tandhygga gjorde igår har dessutom gett mig ett rakare bett. Och sånt är viktigt när en sån som jag med såväl diagnosticerade magåkommor som odiagnosticerade. För är maten inte tuggad tillräckligt… Tja, tänk själv. För övrigt diskuterade vi vad den fördröjda elefantbedövningen kunde bero på. Gissningsvis handlar det om mitt skumma blod som är dåligt på att bilda röda blodkroppar tillräckligt snabbt, nåt som får till följd att det blir små proppar i kärlen. Detta i sin tur leder till att det tar längre tid för bedövningen att släppa.

På förmiddagen idag sökte jag jobb, förstås, bland annat det jobb en underlig arbetsförmedlare i länet mejlade tipsade mig om senare under dan. (Tror Arbetsförmedlingen att jag inte söker lediga jobb som stämmer med min profil??? Kolla in min aktivitetsrapport, där finns svart på vitt vilka jobb jag har sökt!) Jag tog också ett varv med dammvippa och dammsugare. Jag har bestämt mig för att inte städa på lördagar och söndagar så länge jag är arbetslös. Nu närmar sig helgen och med mina ögonmått mätt behövdes här bli dammfritt. Jag vattnade alla mina numera 50+ krukväxter också. Amaryllisen kommer med ytterligare en stängel. Snäppet roligare är att orkidén som jag fick av vännen Agneta för snart exakt ett år sen, bär knopp igen. JA, JAG ÄR EN BLOMMUPP!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Mitt på dan flydde jag hemmet. 
Jag hade fått ett uppdrag av Fästmön att ta en sorts ögonmått. Inte mig emot, för då blev det några timmars umgänge innan jag skjutsade Anna till jobbet. Självklart fick jag lite katt-gos på köpet! Mamma Mini sov mest hela tiden. Vi tror att hon påverkas av sina p-piller. Kattungdomarna är också rätt slöa, men framför allt Citrus älskar när en busar med henne och hennes kapsyler. Lucy, formerly known as Lucifer, tycks ha nån sorts renlighetsnoja – han tvättar sig ofta. När han inte kan tvätta sig själv tvättar han den som gosar med honom.

Avslutningsvis får du titta på några kattbilder från idag medan jag fortsätter städa mitt badrum och duschrummet/toan, en lagom sysselsättning så här på fredagskvällen, med mina ögonmått mätt… Under tiden jag skrubbar ska jag fundera över planerna för helgen som ligger alldeles blank framför mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag önskar Dig en trevlig helg och att Du fyller den med sånt Du gillar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok om en ovanlig sjukdom.


 

Diagnos kortisolsviktMin mamma har Addisons sjukdom. Hon är inte ensam om Addison, men det är bara ungefär 1 500 personer i Sverige som har den. Min mamma har varit sjuk nästan hela mitt liv. När jag var nio år blev hon jättesjuk. Mamma vägde 35 kilo när hon var som sjukast. Det var inte mycket för en kvinna i 35-årsåldern som var 171 centimeter lång. Det tog över ett år innan hon fick diagnosen. Min mamma höll på att dö. Jag vet inte om jag riktigt förstod det då, det hade varit lite mycket sjukdom och död i vår familj just då. Och jag var ju bara ett barn som mamma inte riktigt orkade med – hon var ju så sjuk. Var hon inte på sjukhus så låg hon hemma och var dålig. Jag lärde mig tidigt att leka tysta lekar och att inte ta hem kompisar. Självklart har det genom åren dykt upp många frågor kring mammas sjukdom. Tack vare den vänliga Krönikören, Lotta Modin, har jag nu fått svar på en del av frågorna. Lotta sände mig nämligen boken Diagnos: Kortisolsvikt. Boken består av av 17 berättelser av lika många sjuklingar. Redaktörerna för boken, Eva Rafner och Linda Skugge, har själva kortisolsvikt.

Det som slår mig och som är lika för alla de 17 personerna i boken är att de alla blev misstrodda av vården. Det var likadant för mamma. Hon fick höra att hon var deprimerad, psykiskt sjuk, anorektiker. Och hon såg ju inte sjuk ut först – hon var ju så brun. Jag har ett minne av mamma när hon var som sjukast. Då, när hon kräktes upp allt hon åt och drack. Ett benrangel på 35 kilo, iförd en blå, kinesisk sidenmorgonrock. Till sist kom hon i alla fall iväg till Karolinska och professor Luft. Det var där hon fick diagnosen Addisons sjukdom.

Jag får kanske inte alla svaren i den här boken. Nåt jag fortfarande undrar över varför just min mamma fick sjukdomen. Men hon fick den och nu vet jag mer om den och hur den funkar – och inte funkar. Tack Lotta!

Vill du veta mer om sjukdomen eller kanske träffa andra som har sjukdomen? Kanske vill du bara stödja… Svenska Addisonföreningen välkomnar såväl medlemmar som stödmedlemmar och hjälper till att göra sjukdomen mer känd.

Toffelomdömet för boken blir det högsta. Den behövs.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bilkörning och sjukdomar och en viss sorts blinkning.


 

Frågan i rubriken är omvandlad från ett påstående i en ledare i Expressen den 7 augusti. De farliga bilister som avses är dementa och synskadade – men äldre. Det är så det står i texten. Visst håller jag med om att en dement bilförare med all säkerhet är minst lika farlig som en bilförare som är påverkad av alkohol eller droger. Och jag tycker inte att man ska få köra bil – eller annat fordon – om man inte ser tillräckligt bra med eller utan hjälpmedel.

Rayban glasögon

Jag har ALLTID kontaktlinser i ögonen eller glasögon på näsan när jag kör bil, trots att jag INTE har det som villkor på mitt körkort…


Varje år får ungefär 25 000 svenskar diagnosen demens,
enligt ledarskribenten. Men det var bara 2 500 körkort som drogs in av hälsoskäl. I vårt land behöver man inte, i takt med stigande ålder, genomgå några tester av ens lämplighet som bilförare. Däremot har läkare en plikt att rapportera bilförare, som de anser vara olämpliga bakom ratten/vid styret (jag hoppas att det också gäller MC!!!), till Transportstyrelsen. Av olika skäl görs det troligen inte tillräckligt. Varför? Säkert för att det är svårt för doktorn i sin kontakt med patienten att tala om för den senare att h*n inte funkar som h*n ska längre. Det är… jobbigt. Fast ärligt talat, är det inte svårare att lämna ett dödsbud till närstående i samband med att det har skett en olycka där en dement bilförare varit inblandad..?

I ledaren framgår att dessa dementa

[…] i allmänhet […]

är äldre. Och så avslutas texten med ett stycke i fetstil där skribenten återkommer till åldern:

[…] Det faktum att vi lever allt längre kommer göra att vägarna fylls av bilister som fyllt både 80 och 90 och det i sig är inget som helst problem. Men antalet dementa och på andra sätt medicinskt olämpliga bilförare kommer därmed också att öka och det måste vi göra något åt.

Självklart håller jag med om att vi inte kan ha folk som är dementa eller ser för dåligt bakom ratten! Men demens är en sjukdom som drabbar allt fler längre ner i åldrarna. Sämre syn kan också drabba människor i olika åldrar, inte bara människor som ledarskribenter klassar som äldre.

rattmuff

Bakom ratten ska man vara både medicinskt lämplig och kunna blinka när man svänger, tycker jag.

Varför har vi, helt enkelt, inte hälsokontroller lite oftare och inte bara för att vi har körkort? Vissa sjukdomar kanske till och med kan botas vid tidig upptäckt. Men så klart. Det handlar ju om resurser. Som vanligt! Det finns inte tillräckligt med utbildad sjukvårdspersonal. Hade det funnits det skulle vi inte ha råd att betala deras löner.

Sen borde vi satsa på att utrusta våra nya bilar bättre. Idag har jag nämligen noterat att många bilar är väldigt fina och nya. Men de har ett stort problem: de verkar inte vara utrustade med blinkers!.. Ibland undrar jag om vissa bilförare – inte äldre! – tycker att det är pinsamt att blinka när de ska svänga…

Har DU några tankar kring medicinskt – och andra – olämpliga bilförare??? Skriv några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår kväll visade SvT den andra delen av tre i serien Mina två liv. Ann Heberlein är lysande som programledare, intervjuare och ciceron. Hon har verkligen lyckats få till möten med intressanta personer. Den här gången fick vi tittare möta en programledare, en journalist, en konstnär och en psykiatriker. Vidare fick vi en glimt av en teaterföreställning, baserad på Anna Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Mina två liv

Andra delen av dokumentärserien Mina två liv gick igår kväll. I totalt tre delar får vi tittare höra och se människor om livet med bipolär sjukdom.


Ann Heberlein har,
som jag nämnde i det jag skrev om förra programmetsjälv sjukdomen bipolaritet. Ibland är hon manisk, nåt som sen följs av en period med svår depression. I den här andra delen av tre bjuder hon på spännande möten, men också på sig själv och sina egna erfarenheter. Sjukdomen finns i hennes släkt och en faster till henne tvingades till abort och tvångssteriliserades därefter på grund av att hon ansågs för sjuk för att ha barn.

Vidare berättar Ann Heberlein på SvT:s webbplats om hur dåligt hon mådde medan serien spelades in. Men kampen mot den dagliga ångesten syns inte på TV. I rutan framstår både Ann Heberlein och dem hon möter som välfungerande individer. Och det kanske är det som bidrar en del till dilemmat och skammen kring psykisk sjukdom. Alla vill väl vara välfungerande och framför allt normala individer..?

Lite publikfriande kan det tyckas vara att ta med riktiga kändisar i ett sånt här program. När Filip Hammar dyker upp blir jag aningen besviken – han är egentligen inte utredd för sjukdomen utan har fått höra av en amerikansk läkare att han kan vara bipolär. Men när han sen berättar finns det förstås ett och annat som tyder på att läkarens utslängda ord kan vara sanna. Filip Hammar säger bland annat i programmet:

[…] Jag kan vakna klockan sex och känna mig kanon, sedan när jag rostat min första macka och det kanske gått tolv minuter, då mår jag skitdåligt […]

Aningen intresserantare – om man nu kan gradera människor så – var mötet med konstnären Fia Backlund i USA. Fia Backlund fick riktiga psykoser i sena tonåren. Sen dess har hon medicinerat, men på senare år har hon valt att sluta med läkemedel. Hon fick hjälp att trappa ner. Vidare ägnar hon sig åt en, totalt sett, sundare livsstil som inkluderar träning och vettig kost. Fia Backlund blir därmed beviset för att medicin inte alltid är det bästa och rätta för alla.

Journalisten Kristofer Andersson är den jag som tittare kommer minst nära. Han skriver och driver ett modemagasin. Och just mode har blivit hans räddning, eftersom det handlar om så mycket yta. Han säger:

[…] Yta kan bli det som räddar liv, därför att du får en rustning mot livet. Mode transformerar människor, från att vara den aparta till att bli drottningen eller kungen. […]

Psykiatrikern Simon Kyaga berättade om sin intressanta forskning kring sambandet mellan bipolär sjukdom och kreativitet. Han menar att det finns ett påvisat samband mellan kreativa yrken och personer som har sjukdomen. Och även om bipolär sjukdom är en funktionsnedsättning ser man också ökad kreativitet och ledarskap bland de sjuka. Det sägs ju, för övrigt, att många historiska framstående personer har haft bipolär sjukdom…

Nästa vecka visas det tredje och sista avsnittet. Självklart tittar jag då! Det här är mycket intressanta program som ger mig nya kunskaper om hur personer med diagnosen bipolär sjukdom fungerar.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

I tisdags visade SvT den första delen av tre av dokumentärserien Mina två liv. Ann Heberlein, författare, teolog och doktor i etik träffar människor som fått diagnosen bipolaritet och låter dem berätta om sina liv, sin sjukdom och dess symtom.

Mina två liv

En dokumentärserie i tre delar om om livet med bipolär sjukdom började i tisdags på SvT 1.

 


Eftersom Ann Heberlein själv
är bipolär får samtalen en stor tyngd och trovärdighet – trots att hon inte vill vara sin diagnos. Det är inte så att hon skäms, utan att hon inte vill vara sin sjukdom. Hon säger vid ett tillfälle i programmet, ungefär:

Man är ju inte cancer bara för att man får den diagnosen.

Vi tittare får lyssna till Olofs, Toves och Lizas berättelser om hur de fick sina diagnoser, hur de hanterar att leva med sjukdomen och hur de mår. Olof ser bipolariteten som en liten del av honom själv, som ett lillfinger. Men, tillägger han…

Det är ett lömskt lillfinger!

Prästen Liza skildrar de maniska perioderna och de depressiva ungefär som en bergsklättring. I början går det bra att klättra uppför, det är spännande och man får en annan syn på tillvaron.

Men sen, när man är där uppe, då finns det bara en avgrund när man tittar ner.

Jag tycker att det var en stark start på den här programserien. Efter programmet insåg jag att jag har en del frågor som jag hoppas jag får svar på under de kommande två delarna. Vi satt också och pratade en stund om mående, Fästmön och jag, efter att vi hade sett den här första delen. Det kan ju lätt bli så att man kanske ser många symtom som sina egna och det är viktigt att vara observant på vad som faktiskt är och vad som ”bara” är tankar och funderingar. För egen del känner jag mig djupt deprimerad då och då, men jag försöker hantera det med de verktyg jag har. Nån större hjälp av ”vården” har jag inte fått. Och att vara orolig för sin ekonomi och sin framtid för att man är arbetssökande är ju inte nån sjukdom, trots att man känner sig lika värdelös som en person med bipolaritet kan känna sig. Det är… ett tillstånd som jag snart hoppas ska gå över.

Det här programmet får högsta Toffelomdömet.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Vi pratar alltför sällan om döden, det vet du som läser min blogg att jag tycker. Men vi pratar nästan ännu mer sällan om psykiska sjukdomar. I kvällens När livet vänder träffar vi tittare Marcus, en man som under lång tid levde med missbruk och en svår psykos. Detta gjorde gjorde honom schizofren. Till sist vägde han 45 kilo och kunde inte ta hand om sig själv. Och alltid var han rädd. Marcus berättar för Anja Kontor om sin psykiska sjukdom. Svårt, men inte ovanligt – idag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivningar.

Marcus i När livet vänder

Marcus var alltid rädd och kände sig jagad. Han fick diagnosen schizofreni. (Bilden är lånad från Svt:s webbplats.)


Allt började nog
när familjen flyttade. Innan dess hade barndomen varit en idyll fylld av trygghet. Men Marcus tror att han redan då, som tolvåring, blev deprimerad. Så småningom drog han ensam till Stockholm för att syssla med musik – och alkohol och droger. Det var då ångesten slog till. Han kände sig jagad och hade svårt att ta hand om sig själv.

Det fanns ingen historia av psykisk sjukdom i familjen och heller inga kunskaper. Marcus togs in på psyket, men skrevs ut som frisk efter en vecka. Ganska snart kom tankarna på självmord. Men just som han skulle ta stegen mot döden vände hans liv. Marcus säger att han mötte en änglavakt.

Till sist tar Marcus också hjälp av mediciner. Han får äntligen uppleva öar av lugn. Och mitt i allt träffar han sin kärlek. Hon som ser kärnan i Marcus, inte det sjuka. När barnen sen kom kunde Marcus lägga sig själv åt sidan. Idag sammanfattar han läget med orden:

Jag har inte mycket mer att önska av livet.


Missade du programmet med Marcus? Se det här på SvT Play!


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)


Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program!
 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett diskutabelt inlägg.


 

GlasbordUnder november månad har lokalblaskan publicerat ett antal artiklar och reportage om psykiatrin. Jag tycker att de har gjort ett bra jobb! Äntligen får läsarna lite riktig journalistik sig till livs.

För snart ett par år sen invigdes en förskräcklig glasbyggnad vid Sjukstugan i Backen här i stan. Det var det nya, fina Psykiatrins hus. Påminner lite om Arbetsförmedlingens hus i mina ögon. En hög byggnad, glas överallt. Som människa känner man sig ganska liten när man står utanför. Tack och lov har jag inte haft nåt ärende dit in…

Upsala Nya Tidning kallar psykvården vilsen. Vården har aldrig varit prioriterad, enligt en av de citerade, en specialistsjuksköterska på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin).

Ett par personporträtt vittnar om att det stämmer: vården är vilsen. Pernilla säger i en artikel att hon aldrig har mått så här dåligt. Ändå får hon ingen hjälp. Sara gråter och ber om hjälp, men under sommaren får hon ingen hjälp eftersom psykdoktorn har semester. Som patient blir man blir ju inte psykiskt frisk bara för att det är sommar.

Reportern Martina Lindvall kräver att psykisk ohälsa tas på allvar. Själv känner hon fyra personer som har tagit självmord och två som har försökt. Och hälften i hennes bekantskapskrets är eller har varit deprimerade. Martina Lindvall och hennes vänner och bekanta är inte unika: tre av fyra svenskar har erfarenhet av psykisk ohälsa på nåt sätt. Hon har träffat och pratat med 20 personer som nu är i kontakt med psykvården i Uppsala. Det är människor som är ensamma, har familj, jobbar, är arbetslösa, studerar… Det som är gemensamt för dem alla är emellertid att de känner sig mindre värda än andra, eftersom de inte får nån hjälp – hur dåligt de än mår. Patrik har, till exempel, sökt hjälp i ett år. Han har ännu inte fått varken diagnos eller behandling. Lisa har adhd och svår ångest, men har inte fått nån behandling under nästan två år. Däremot har hon fått stark medicin… Och Stig… han tog livet av sig inne i Psykiatrins hus. Kims mamma mådde riktigt dåligt, men nekades att träffa en läkare. Två dar senare tog hon livet av sig. 

Det är dags att inse att psykisk sjukdom kan vara dödlig. UNT:s artikelserie är en riktig ögonöppnare. Jag hoppas att ansvariga politiker läser texterna, tar dem till sig och agerar. Gör nåt!

Tack Martina Lindvall och UNT för god journalistik och för att ni tar upp ett angeläget ämne!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »