Ett trött inlägg om drömmar, ältande och ensamhet, faktiskt, när man läser mellan raderna.
Det var en helt fantastisk regnbåge här i Uppsala igår kväll. Bilden är tagen vid 21-tiden och den gör naturligtvis inte bågen rättvisa!
Sist det var fullmåne var jag inte alls påverkad. Igår kväll bjöds på Uppsala den vackraste och största och mest fantastiska regnbåge jag nånsin har sett. Kan den ha gjort det svårt att sova för mig? Jag trodde bara det var fullmånen som åstadkom sånt..? Ibland bedåras vi av det vackra, det storslagna, kanske så till den milda grad att vi bländas. Och jag är ju en ljusskygg figur. En sån som vill ha kolsvart i sovrummet (jag har persienner OCH mörkläggningsgardiner) och gärna på gränsen till kyligt också. Regn brukar ha en sövande effekt på mig också, men igår var det som om allting inuti tjorvade ihop sig till ett trassligt nystan.
Det händer lite för många obra saker nu och mina krafter går åt till att både försöka reda ut och stå ut. Vissa stunder är det så illa att jag nästan skrattar åt eländet. Och tänk… det enda jag vill är att jobba… Detta ältar jag inuti och delvis här på bloggen. Jag struntar i att somliga läser och gottar sig, jag måste få ur mig det som är tungt, för det gör mig faktiskt lättare efteråt. Det vore skönt att ha nån att älta alltihop inför. Du som läser mina rader får veta en del. Men den kloke förstår att mina ord här bara är ett urval. Den utomstående som jag senaste ältade med tog betalt för sina tjänster och finns sen en tid tillbaka inte längre till för mig. Nej, sjuk är jag inte, fast vi kom gemensamt fram till att jag behöver ett jobb. Att aldrig få lugn och ro på den fronten tär. Det gör stora sår på insidan. Visst, jag är tacksam för livet och ser det som en gåva, framför allt efter det jag var med om 2012, men… Ärligt talat… nu börjar mina reservkrafter sina. Jag drömmer fortfarande om att få slippa vakna en morgon för att mitt hjärta har stannat och såna drömmar vill jag inte ha.
Sovmorgon med kaffe på sängen och läsning.
Idag är det inte bara Kristi Himmelsfärdsdag och röd dag utan också Folknykterhetens dag. Jag firar ingetdera utan har ganska enkla planer för dan: duscha, gå till Tokerian och handla samt styrka. Men jag unnade mig en rejäl sovmorgon idag, ända till klockan 8.30. Jag tyckte att jag var värd det när jag inte somnade förrän vid tvåtiden och sen vaknade av och till fram till klockan fyra. Fast när jag vaknade kände jag mig inte ett dugg utvilad, snarare tvärtom. Jag gav mig själv kaffe på sängen och låg och läste en stund i min bok på gång, med den fantastiska titeln Livet går vidare. Boken fick jag på min födelsedag i år av vännen Jerry och han sa att han hade valt boken just på grund av titeln. Vackert!
Jag tog ett glas Valpolicella ripasso superiore Ville de Antane igår kväll och slukade de sista bitarna av FEM:s ostar.
Igår kväll avnjöt jag de sista bitarna ost som FEM hade med sig från Skafferiet tillsammans med ett glas Valpolicella Ripasso, den andra flaskan födelsedagsvin från min mamma. Innan dess hade jag telefonerat med mamma. Hon ringde för att höra hur det hade gått med bilen. Och den blev ju underkänd, fast jag slipper ombesiktning om jag snarast byter den trasiga bromslampan (det blir en tur till grabbarna på Bil 3:an i morgon, igår stängde de före min besiktningstid). Sen ältade hon kaffeperkolatorn jag hade köpt åt henne och jag känner bara att det var ett stort jävla misstag att försöka hjälpa min mamma genom detta inköp för halva min matkassa i maj. Men jag vet hur det är, hon har ingen annan än mig att älta sånt med…
Nu ska jag fixa lite frukost och idag tänker jag unna mig ett kokt ägg. Löskokt, förstås, det är så äggen ska vara.
Så… hur ska DU ta vara på denna Kristi Himmelsfärdsdag/Folknykterhetens dag??? Skriver du några rader i en kommentar blir jag glad!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Märkligt, men jag kunde stört omöjligt sova igår..”ältade” och mådde inget vidare… somnade först vid 2-tiden…så jag känner igen det du skriver. Livet går vidare, vare sig vi vill det eller inte.. så det är lika bra att ta ”matchen” här och inte på annat ställe… då blir det som att börja om.
Hade så mycket i hjärnan och funderade på att blogga öppet om det, men det är någonting inom mig som inte vill det. Vill inte delge allt för en del..
Kramar om!
Ibland är det skrämmande hur lika vi är… 😮
Jag vet att jag tar risker när jag bloggar öppet om det här och det stod inte på förrän jag fick besök som säkert läste varje ord för att sprida det vidare. Men samtidigt… Det här är min verklighet och jag kan inte låtsas som att jag har det skitbra. Gamarna får gotta sig om de inte har nåt bättre för sig, känner jag. Det är en sjuk fixering somliga lider av och jag tycker nästan synd om dessa människor. Nästan. För om man är sjuk söker man väl hjälp och vård, eller hur?!
Kramar till dig också och tack för en jättebra bok! Den ger mig glädje – och en stunds verklighetsflykt! 😛
Den här dagen har varit, och är, lång och svår, inget vettigt har blivit gjort. Nervös, rastlös, orolig inför morgondagen som kommer att bli en svår och känslomässigt jobbig dag- ta farväl av en mångårig kär arbetskamrat. 😦
Jag tänker på dig!!!