Moln över Arcadia

Ett inlägg om en bok.

---

 

En helg i början av maj kom vännen FEM på besök. Vi gjorde en rejäl loppis- och secondhandrunda och FEM var så gullig och köpte några böcker åt mig. Nu har jag läst ytterligare en av dem, Jojo Moyes Moln över Arcadia.

Som vanligt i Jojo Moyes tidiga böcker utspelar sig händelserna både i dåtid och nutid och i slutet får vi läsare ihop trådarna. Även denna gång är det 1950-tal när boken inleds. Den lilla kuststaden Merham är en byhåla. Där bor Celia med sina föräldrar och syskon tillsammans med Lottie, fostersystern från London. Lottie kom till familjen under kriget och har blivit kvar. Tjejerna börjar bli vuxna, men innan de hinner leva sina ungflicksliv färdigt har naturligtvis Katastrofen inträffat. Och allt har att göra med Arcadia, stans finaste hus. En dag säljs huset till en skådespelerska. Det får en magnetisk dragningskraft på Celia och Lottie. Till sist inträffar en skandal och Celia skickas till London av sina föräldrar. Efter ett år kommer hon tillbaka – med sin fästman Guy, en kille som även Lottie faller för… Ungefär 50 år senare är huset sålt igen och ska renoveras. Nyblivna mamman Daisy finner sig inte bara en dag vara ensamstående förälder, hon har blivit ensamföretagare också sen mannen lämnat henne. Under renoveringen hittar Daisy en målning som gör att allt ställs på sin spets.

Det här är Jojo Moyes andra bok. Den utkom 2003 i Storbritannien och två år senare kom den ut på svenska. Efter att ha läst både debutboken Det skyddande regnet av Jojo Moyes och senare böcker av henne kan jag väl säga att vissa författare utvecklas med tiden. Moln över Arcadia är inte dålig, men den är väldigt förutsägbar. Ungefär i mitten av boken har jag nästan helt klart för mig hur den ska sluta. Och det är inte så roligt. Första halvan av boken känns som längre och långsammare, medan andra halvan bitvis känns ihoprafsad.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Matbelöning – feodalt sätt mot undersåtar?

Ett inlägg om matbelöning inom offentliga sektorn.

Häromdan ondgjorde sig en av politikerna i lunchrummet vid en arbetsplats inom offentliga sektorn över att fruktförmånen hade tagits bort. Med ett halvt öra lyssnade jag till hur politikern… inte blev uppläxad men motargumenterad på ett häftigt sätt av den högste tjänstemannen. Den Högste menade att folk som arbetar här uppbär lön och minsann har råd att köpa sig en frukt om dan – till skillnad, kanske, från de ensamstående föräldrar med barn som tvingas medföra frukt till skolan. Den Högste var väldigt tydlig:

Matbelöning är ett feodalt sätt att hålla undersåtar nöjda och lugna. Vi ska inte ägna oss åt att belöna våra anställda med mat.

Matbelöning?

Jag blev därför lite full i skratt när jag såg att man på ett annat huvudkontor inom offentlig sektor ska bjuda alla 170 anställda på middag. Middagen bjuds de anställda på efter en utbildningseftermiddag – en halv dag, alltså, om Radio Uppland har uppfattat rätt. Kostnaden beräknas bli runt 60 000 kronor. Enligt radion gör man alltså detta trots att man inte kunnat betala vettiga löner till sköterskors och barnmorskor som därför i protest har sagt upp sig.

Peng från en annan påse.

Nu vet även jag att det handlar om olika pengapåsar. Men det känns ju inte precis som om huvudkontoret föregår med gott exempel. Facket Kommunals ombud, ett fack där mången vårdpersonal av lägre rang i vårdskalan är medlemmar, uttrycker förvåning, men tycker att det är bra att man visar sin personal uppskattning. Och att det hela ska ses som ett budskap och en uppmaning till andra chefer att visa sin uppskattning gentemot personalen.

Själv tar jag mig för min panna och suckar åt att man lever kvar i det feodala systemet. Snart, om man inte redan har gjort det, börjar man säkert utnämna Månadens Mupp Medarbetare på huvudkontoret ovan också…

Livet är kort.

Read Full Post »

Höstliga tankar om falsk trygghet och annat i livet

Om det kändes som vinter i lördags och som vår igår, känns det baske mig som höst idag. Det började regna på förmiddagen och på lunchen, när jag trippade ut till närmaste lunchställe för att äta en sörja av fisk, mos och sås, blåste det en kall vind. Det var rätt skönt att krypa tillbaka in i den falska tryggheten på kontoret.

”Jag har bara regn hos mig…”

Att tryggheten på ett kontor är falsk har jag fått känna av flera gånger än en. Den första gången var det som att bli hemlös när jag inte få komma tillbaka dit. Jag plockade med allt som gjort kontoret ombonat – bilder, växter och mina kända, röda fönsterlampor. (Jag ser dem skymta fram ibland, längst bak i mitt linneskåp hemma.) På vägen hem hoppades jag att den som skulle flytta in efter mig skulle vantrivas. Jag hade ett av Företagets mysigaste kontor, det var det flera som sa. Jag vet vem som fick mitt kontor efter mig lika väl som jag vet vem som fick min tjänst efter mig – två personer som kunde tala för sig. Så mina lyckönskningar behövde de aldrig. Att sen en av dem hade mage att beklaga sig i media om sitt stressiga liv som karriärsklättrande småbarnsförälder gjorde mig smått rasande. Det var ju inte ens så att h*n var ensamstående förälder och väldigt beroende av sin höga inkomst. JA, JAG ÄR BITTER SOM FAN!

I mitt nyaste kontor har jag inte en enda krukväxt. Inte heller några röda, jävla fönsterlampor. Jag har satt upp ett par bilder på Prinsarna på min anslagstavla, en och annan rolig seriestripp samt fem naturbilder jag har tagit och är stolt över. That’s it. Det skulle ta mig två minuter att rafsa ihop. Och tro mig, jag är alltid redo att dra. Jag ska aldrig mer känna mig trygg i vilket arbetsliv det vara månde.

Så klaga för 17 inte du som har både jobb och familj. Och dessutom en fin villa, som personen ovan hade. Det är många som vandrar på den här jorden som inte har någotdera. Men dem ser väl inte somliga som går där med näsan i vädret och är så viktiga. Fast om man inte ser upp kan man snava. Det är hur lätt som helst att förlora allt.

Memento mori!

Det borde vi alla, var och en, tänka på…

Livet är kort.

Read Full Post »