Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘krypa’

Ett härligt inlägg.


 

 Mycket folk runt Anna Nilsson Spets

Vi var inte ensamma på Anna Nilsson Spets boksläpp…

Å, vad det är roligt att göra saker som man inte gör så ofta. Åker på boksläpp i Enköping, till exempel. I värsta dimman. Vi kröp dit och vi tog myrsteg hem med Clark Kent*, men sköj var det. Framför allt var det kul att se att så många hade hittat till biblioteket i Sveriges närmaste stad för att vara med om Anna Nilsson Spets boksläpp av Änglarnas tårar. I kväll såg författaren för övrigt boken i tryckt form för första gången.

Nä, vi var inte ensamma på bibblan. Massor av folk bland hyllorna och Sunes band spelade både bosnisk och svensk folkmusik. Medryckande även när det verkade som om musikanterna spelade olika låtar. Fast bäst av allt var det att få krama om ”Sylten” som jag inte hade sett på ett decennium – eller mer… Och så fick jag ett signerat exemplar av boken som naturligtvis ska recenseras på en blogg nära dig så småningom. TACK, Anna!

Vita elefanten grundande vi med lekamlig thailändsk spis före den kulturella. Mystisk förrätt, rikliga portioner, fräscha grönsaker och friterade bananer med både glass och grädde. Fästmön bjöd på maten, TACK! Jag hoppas vi hinner bli hungriga till i morgon kväll när vi ska äta julbord på Odinsborg

 

Här kommer några bilder från vår trevliga kväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

*Clark Kent = min lille bilman som inte gnisslade idag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning! Det här inlägget är inget för kackelmagade!!!


Ett inlägg som vänder sig till dig som tål äckliga kryp. 


Igår var vi ju och
badade i en riktig sjö, Fästmön och jag. Det var verkligen härligt att få doppa inte bara fötterna utan resten av sin feta lekamen i vattnet. Jag har ingen aning om vattentemperatur. Först tycker man ju bara att det är skitkallt, men förr eller senare brukar i alla fall jag doppa mig och simma lite.

Grusiga fötter

Grusiga fötter.


Vi skrattade lite
åt den där spinkige mannen som blev biten i tån av nåt, men det jag råkade ut för skrattade jag inte åt. Det var allt annat än najs och jag tvekade länge om jag skulle blogga om det. Nu skriver jag – bara för att bevisa hur mycket jag bjussar på mig själv. Det är ju så många som nattetid lus(!)läser varje ord jag skriver här – nu kommer nånting riktigt maffigt!

Vi satt ju först på filten en god stund och fikade. Det var ingen direkt sol där vi var, vilket tyvärr inte hjälpte nämnvärt mot mina soleksem. I natt kliade de värre än värst! Men… på tal om att klia… När jag satt där på filten kände jag att det killade till i brallan shortsen. Du som är tjej/kvinna känner säkert igen fenomenet och ofta är ett sånt kill nånting trevligt. Det killade till två gånger och jag försökte riva lite diskret. Sen killade det inte mer, vi badade och jag glömde bort alltihopa.

Hemma i New Village framåt kvällningen skulle jag gå på toa. Jag öppnar dasslocket, drar ner shorts och underkläder, sätter mig på toa – OCH FÅR SYN PÅ ETT SVART DJUR SOM KRYPER I MINA TROSOR!!! Jag hoppade inte upp och skrek, men det var inte långt ifrån. I stället tog jag ett resolut tag om krypet, slängde ner det i toaletten och kissade på det. Det rörde sig inte mer.

kryp i muggen

Kryp i muggen kan man säga att det blev…


Så nu går jag och undrar
om det bara var en tillfällig myra i brallan jag hade eller om det där krypet nu har placerat ett gäng ägg som ska bli nya aliens, kanske?

To be continued. Eventuellt, dårå…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en kamp mot snedställda möbler, byråkrater och annat.


Uppdaterat inlägg:
Mamma hittade lite mer grejor i kväll som ska ner i källaren. Jaha, i morgon blir det nyordning i källaren igen…

Kassar med ljusstakar
Lite mer till källaren… 


Det har grejats i mammas källarförråd.
För nåt år sen påbörjades ventilationsarbeten i huset där hon bor. Hantverkarna behövde tillgång till hennes källarförråd, vilket de fick. Men de fick förstås flytta på alla hyllor och grejor på egen hand så att de kom åt det som skulle åtgärdas. Tror mamma närde nån förhoppning om att de skulle flytta tillbaka saker och ting också. Svar: Nej!

Mamma är både äldre och rörelsehindrad, så hon kunde inte flytta möbler och tunga lådor på egen hand. Hon kan faktiskt inte ens gå ner i källaren eftersom trappan ner är brant och inte har nån ramp för rullstol eller rollator. Det tog flera månader, förresten, innan hon fick tillbaka nyckeln till sitt förråd, så hon har inte ens kunnat engagera nån att hjälpa henne. Bovärden har lovat att göra det. Grejen är bara att det har blivit indragningar på bovärdar. Och de som jobbar har inte haft tid. Mammas dotter, det vill säga jag, bor 30 mil härifrån. Den senaste tiden har jag jobbat väldigt mycket och inte orkat åka 2 x 30 mil. Före dess genomgick jag en bukoperation som innebär att jag inte fick ägna mig åt tunga lyft, in fact, inga lyft alls den första månaden. Jag fick inte heller köra bil på en månad.

Jag tog en tur ner för att byta glödlampa i taket och kolla på förödelsen. Det jag såg gjorde det omöjligt för mig att låta bli att ingripa. Tyvärr tog jag inget före-foto, men en gigantisk och tung hylla, som i vanliga fall står upptryckt mot ena kortväggen, var ställd diagonalt i förrådet. Alla kartonger och väskor var upptryckta mot andra väggen. Mitt i förrådet stod en glasdörr från vardagsrummet och kilade fast hyllan. Mammas rullstol stod mitt på golvet.

Det går ju aldrig att göra fint i ett förråd, tycker jag, men jag försökte åtminstone göra logiskt. Fast först baxade jag hyllj#¤%&{n på plats. Svetten rann. Mina rena mjukisbrax blev dammbruna på knäna. Ja för jag fick liksom krypa och kräla under hyllan också. Till slut gick det och så här blev slutresultatet:

Mammas källare andra väggen
Inte fint men logiskt.


På översta hyllplanet ligger smålampor,
småhyllor och två kartonger med prydnadssaker. Mittenhyllan innehåller julsaker, påsksaker och mammas resväska på hjul. På nedre hyllplanet finns extratäcken och -kuddar och vinylskivor, det vill säga sånt som man inte drar fram så särskilt ofta.

På motsatta kortväggen finns en väggfast hylla med stång. Där hänger klädgarderober. Nedanför står tre extrastolar och en gammal träkista.

Mammas källare ena väggen
Klädgarderober och extrastolar.


I mitten står glasdörren
till lägenhetens vardagsrum, en stege samt mammas rullstol, lättåtkomlig – för den som kan ta sig ner för källartappan.

Mamms källare rakt fram
Rullstol, stege och dörr.


Jag fotade och visade mamma bilderna,
förklarade hur jag hade ställt saker och ting. Hon blev nog nöjd, tror jag, för hon tyckte att jag skulle ta en kall öl som belöning. Det gjorde jag och det var förstås underbart gott!!!

 En kall starköl
Underbar belöning!


I mammas gömmor i köket
grävde hon fram ytterligare en belöning – en fin gammal burk med blommor på. Den ska få följa med hem till Uppsala.

En fin burk
En fin burk som följer med till Uppsala.


Mamma har många fina saker,
men nåt som jag alltid beundrar är ett par gamla stolar. Stolarna är gamla på riktigt, för att klädseln på dem sägs vara original. Enligt mamma är det pappas farmor Mabel som har broderat sitsar och ryggstöd. Mamma har paret, men här är en av dem på bild:

En fin stol
En fin stol! Dess make/a står utanför bild.


I övrigt har jag försökt förstå ett brev
om kommunens nya färdtjänstregler, regler som gäller från och med den 1 juli, det vill säga nu i veckan. Om detta kommer ett särskilt inlägg, för jag är riktigt förbannad, på ren svenska, för att byråkraterna inte kan skriva på… ren svenska!

I kväll är Findus vår kock eftersom jippot har stängt av här runt omkring så vi inte kunde åka iväg och handla med bil. Sen blir det TV-deckare och prästostbågar och före dess kanske en promenad. Om vädret håller sig. Himlen liksom öppnar sig då och då och det har åskat så lamporna här har blinkat!..’


Livet är kort.

Read Full Post »

Om det kändes som vinter i lördags och som vår igår, känns det baske mig som höst idag. Det började regna på förmiddagen och på lunchen, när jag trippade ut till närmaste lunchställe för att äta en sörja av fisk, mos och sås, blåste det en kall vind. Det var rätt skönt att krypa tillbaka in i den falska tryggheten på kontoret.

Regnigt fönster
”Jag har bara regn hos mig…”


Att tryggheten på ett kontor är falsk
har jag fått känna av flera gånger än en. Den första gången var det som att bli hemlös när jag inte få komma tillbaka dit. Jag plockade med allt som gjort kontoret ombonat – bilder, växter och mina kända, röda fönsterlampor. (Jag ser dem skymta fram ibland, längst bak i mitt linneskåp hemma.) På vägen hem hoppades jag att den som skulle flytta in efter mig skulle vantrivas. Jag hade ett av Företagets mysigaste kontor, det var det flera som sa. Jag vet vem som fick mitt kontor efter mig lika väl som jag vet vem som fick min tjänst efter mig – två personer som kunde tala för sig. Så mina lyckönskningar behövde de aldrig. Att sen en av dem hade mage att beklaga sig i media om sitt stressiga liv som karriärsklättrande småbarnsförälder gjorde mig smått rasande. Det var ju inte ens så att h*n var ensamstående förälder och väldigt beroende av sin höga inkomst. JA, JAG ÄR BITTER SOM FAN!

I mitt nyaste kontor har jag inte en enda krukväxt. Inte heller några röda, jävla fönsterlampor. Jag har satt upp ett par bilder på Prinsarna på min anslagstavla, en och annan rolig seriestripp samt fem naturbilder jag har tagit och är stolt över. That’s it. Det skulle ta mig två minuter att rafsa ihop. Och tro mig, jag är alltid redo att dra. Jag ska aldrig mer känna mig trygg i vilket arbetsliv det vara månde.

Så klaga för 17 inte du som har både jobb och familj. Och dessutom en fin villa, som personen ovan hade. Det är många som vandrar på den här jorden som inte har någotdera. Men dem ser väl inte somliga som går där med näsan i vädret och är så viktiga. Fast om man inte ser upp kan man snava. Det är hur lätt som helst att förlora allt.

Memento mori!

Det borde vi alla, var och en, tänka på…


Livet är kort.

Read Full Post »

Urp! Jag sitter och fredagsmyser för mig själv. I Plastinge. De flesta av mina möbler är inplastade på grund av fönsterbytet nästa vecka. När jag ser mig omkring undrar jag först ett tag om jag har fått väldigt dålig och oskarp synskärpa. Sen inser jag att det är plasthelveteten.

Jag hatar att bo i ett kaos!

Så. Nu var det sagt. Nu har jag beklagat mig tillräckligt om detta.

Fredagsmyser, alltså, i min ensamhet. Fästmön fick hem barnena idag, men i morgon ses vi allihop. Jag har lagat mat. Det krävde först att jag gick ut i lägenhetsförrådet och krälade. Krälade på mage, med röven i vädret. Vilken syn!.. Och nej, det blir ingen bild på det, hur ska jag kunna fota min egen bakdel, liksom?! Framför ölplattan – öl var nämligen en huvudingrediens i kvällens middag – stod fem av de sex antika och astunga ekstolarna till matsalsbordet. Gick inte att rubba. Tofflan fick helt enkelt lägga sig ner och kräla. Krypa under stolarna och sträcka ut ena armen. Det gäller att ha aparmar, men att definitivt inte ha klaustrofobi…

Först telefonerade jag med mamma när jag kom in med alla lemmar i behåll samt ett par öl. Vi avhandlade krämpor och läkarbesök och fönster och tappade prylar och frissan och hejåhå. Sen lagade jag mat. Visst ser den… plastad ut..?

Min middag, oskarp som om den vore plastad som allting annat här hemma…


Ska strax slänga mig
i bäste fåtöljen, den som brukar tappa en skruv då och då (skrivbordsstolen har börjat härma den – dags för somliga tjockisar att banta, månntro?). Tänkte nog läsa så att jag snart får byta bok från Berit Hård-tvåan (tro inte Bokus genrebestämning av boken till deckare – detta är en… modern pikareskroman, skulle jag vilja säga!) till Tusen klassiker.

Lite TV kan det kanske också bli vad det lider i afton. Jag somnar ju så bra då… Men innan jag dess gick jag in och proteströstade i lokalblaskans sommarbildstävling! Av tio bilder bestod 50 procent av bilder på barn – SÅ TRÅÅÅKIGT! Så jag röstade på en svartvit bild på två kossor som bråkar. Bara för att… bilden var läcker och ovanlig och för att sommar inte är lika med barn för min del…


Livet är kort.

Read Full Post »

Äntligen kände jag något hårt med ena handen. Mina fingrar trevade runt föremålet. Det var ett skrin, ett skrin i snidat trä. Och om jag inte kände fel hade det ett märkligt metallås som var liksom avlångt. Jo! Det var rätt. Jag greppade skrinet och började sen mitt krypande tillbaka. I mitt stilla sinne svor jag något över E som gömt skrinet på detta märkliga ställe, så svårt att nå. Men jag förstod ju att syftet var att det inte skulle hittas förrän tiden var inne.

Nu var tiden inne. Medan jag kröp och svettades i den trånga gången försökte jag hålla klaustrofobin borta genom att fantisera om skrinets innehåll. Det var ett skrin av medelstorlek, ungefär tre decimeter på längden samt två decimeter djupt och ungefär lika högt. Det var tungt och sniderierna gjorde illa mina händer. Den lilla nyckeln till skrinets lås hade jag haft i en kedja kring halsen ända sen E:s frånfälle, så gott som. Den hade hittats i en kedja kring E:s hals och jag lyfte helt enkelt över kedjan till min egen hals. Nyckeln kände jag igen efter E:s beskrivning. Även skrinet, som jag faktiskt en gång hade sett.

Det var svårt att avgöra nåt om dess innehåll. Det var ingenting som skramlade. Men E hade sagt att det innehöll alla svar och att jag personligen skulle vara den som valde vad som skulle offentliggöras eller inte. Han hade sagt att skrinet innehöll hans liv. Det som format det, men också det som tagit hans liv. Och de skyldigas namn, framför allt. De skyldigas namn samt deras respektive skuld.

Read Full Post »