Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Förkunnaren’

Berit Hård is back! Unni Drougge låter sin antihjältinna härja vidare efter Bluffen i Förkunnaren, som jag just har läst.

Berit Hård is back!


Den här gången
har Berit Hård fått i uppdrag att följa en artist som predikar om kärlek – samtidigt som han bränner Koranen och gör en hel del andra märkliga saker. Berit ska skriva ett personporträtt på artisten och finner sig plötsligt vara i Indien på ett ashram. Det är första delen av bokens totalt fyra delar. I de andra delarna kommer plötsligt sossarna in på byrån där Berit jobbar och vill bli kunder – tillsammans med Lotuz af Love, den karismatiske artisten.

Jag skrattar högt när jag läser – så gott som varje kapitel lockar fram ett garv. Kapitlen, som hela tiden avslutas som cliffhangers, typ:

[…] Hon fick bråttom när hon såg munkens uppsyn. De där gallergrindarna – de kändes plötsligt hotfulla.[…]

Som sist är det mycket sex och mycket ätande, Berits favoritsysselssätningar. Det skrattade jag kanske inte så mycket åt. Däremot kan såna här rader få mig att vråla av skratt:

[…] Sekreteraren, som hette Jenny eller Malin (Berit förväxlade alltid de två namnen) svischade fram och tillbaka mellan köket och mötesrummet […]

Den här boken har genrebeteckningen deckare tryckt på omslaget. Jag skulle snarare vilja kalla den en pikareskroman. Jag tycker att den består av flera berättelser som är mer eller mindre lustiga. Ibland känns det nästan som om författaren inte riktigt orkar fortsätta på den påbörjade berättelsen utan i stället tar fatt i en annan, med delvis samma persongalleri. Det är ett under att Unni Drougge får ihop det hela i slutet…

Visst är det här roligt och visst sägs det många sanningar i boken, men jag har ändå svårt för det här röriga. Det gör att boken, trist nog, bara uppnår medelbetyg.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det sista jag gjorde i Förorten var att åka till min favoritaffär ICA Solen och handla med Fästmön. Det första jag gjorde i New Village, var så gott som att gå till Tokerian och handla. Men jag packade upp först, förstås.

Det är emellertid lite svårt att packa upp i mitt hem just nu. Eller… det är svårt att göra nånting här. Saker står på fel plats, saker står ovanpå saker de annars inte skulle umgås med och så, som grädde på moset, denna jädra plast. Så därför var det inte så svårt att rymma över till Tokerian ett tag.

Jag ville prova hur det var att gå, för just idag är hälen inte så ond. Det gick ganska bra och gjorde inte alltför ont. Tyvärr har jag fått ont uppe på vaden också och jag gissar att det är ett muskelfäste – eller också den där bindvävsinflammationen som Nål-Janne pratade om i torsdags. Anyway, jag överlevde promenaden! Beklagar, belackare, men ni får stå ut med mig ett tag till!

Det fanns lite att pyssla med här hemma, lite plast att drapera och en och annan digital termometer att rädd till eftervärlden. (Det som sitter i vägen och inte har tagits bort = kastas, menar Dalkarlarna. Misstänker starkt att de har nåt ihop med Clas Ohlson, han är ju dalkarl han också, ursprungligen, i alla fall…).

Satte mig vid datorn och skrev lite på ett par skrivuppdrag. Det gäller att ligga lite före – som alltid när det gäller mig. Jag gillar när jag kan impa på folk genom att leverera FÖRE utsatt tid! Måste vara synnerligen irriterande för somliga slök*kar… Ingen nämnd, ingen glömd…

Det började dra sig mot middagsdags och då uppstod ett litet problem. Var i hela Plastinge ska måltider intas? Köksbordet är visserligen bara plastat och bebott av majoriteten av kökets femtontal krukväxter, men där finns ingen taklampa. Och nu är det ju höst och mörkt om kvällarne. Så det fick bli upplägg på tallrik vid diskbänken för vidare färd in till vardagsrummet.

Middag å Restaurang Plastinge.


Det var en märklig känsla
att äta middag på vardagsrumsbordet, ett glasbord noga insvept i en skitful duk från 1990 kallt samt plast. Och sen att ha ytterligare ett bord, matsalsbordet*, ovanpå, liksom. På matsalsbordet hade jag dryck och tillbehör, medan tallrik, bestick och senare även boken åkte snäppet ner till glasbordet. För läsa måste man ju när man dinerar ensam. Och läsa lite till ska jag strax, för nåt annat finns det just inte att ta sig för i Plastinge – jag har ju redan gjort allt som måste göras.

Särskilt muntert är här inte heller. Inte som igår kväll i Himlen, när man tämligen sent på kvällen fick LUSTIGA foton sig tillsänd å mms. Foton på Fryntlige Herrn anno 2012,  till exempel. ÅÅÅ, vad jag skulle vilja lägga ut just den bilden på en blogg nära dig, men då kan jag tala om att jag inte lär leva länge till alls.

Min största förhoppning inför kvällen är, modest nog,  att jag ska hitta till sängen vid läggdags… Må Gud stå mig bi!


*matsalsbordet är egentligen Chuckys förra köksbord, omgjort från bok till mörk ek av fyra händiga händer…


Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens ord kom ur Berit Hårds mun i boken Förkunnaren av Unni Drougge:

Cyklopat!

Och det är en snygg sammanskrivning av cyklist och psykopat, vilket ger beteckningen för cykeldåre, ungefär, på gammelsvenska.


Livet är kort. En del cyklopater förkortar både sina egna liv och andras.

Read Full Post »

Urp! Jag sitter och fredagsmyser för mig själv. I Plastinge. De flesta av mina möbler är inplastade på grund av fönsterbytet nästa vecka. När jag ser mig omkring undrar jag först ett tag om jag har fått väldigt dålig och oskarp synskärpa. Sen inser jag att det är plasthelveteten.

Jag hatar att bo i ett kaos!

Så. Nu var det sagt. Nu har jag beklagat mig tillräckligt om detta.

Fredagsmyser, alltså, i min ensamhet. Fästmön fick hem barnena idag, men i morgon ses vi allihop. Jag har lagat mat. Det krävde först att jag gick ut i lägenhetsförrådet och krälade. Krälade på mage, med röven i vädret. Vilken syn!.. Och nej, det blir ingen bild på det, hur ska jag kunna fota min egen bakdel, liksom?! Framför ölplattan – öl var nämligen en huvudingrediens i kvällens middag – stod fem av de sex antika och astunga ekstolarna till matsalsbordet. Gick inte att rubba. Tofflan fick helt enkelt lägga sig ner och kräla. Krypa under stolarna och sträcka ut ena armen. Det gäller att ha aparmar, men att definitivt inte ha klaustrofobi…

Först telefonerade jag med mamma när jag kom in med alla lemmar i behåll samt ett par öl. Vi avhandlade krämpor och läkarbesök och fönster och tappade prylar och frissan och hejåhå. Sen lagade jag mat. Visst ser den… plastad ut..?

Min middag, oskarp som om den vore plastad som allting annat här hemma…


Ska strax slänga mig
i bäste fåtöljen, den som brukar tappa en skruv då och då (skrivbordsstolen har börjat härma den – dags för somliga tjockisar att banta, månntro?). Tänkte nog läsa så att jag snart får byta bok från Berit Hård-tvåan (tro inte Bokus genrebestämning av boken till deckare – detta är en… modern pikareskroman, skulle jag vilja säga!) till Tusen klassiker.

Lite TV kan det kanske också bli vad det lider i afton. Jag somnar ju så bra då… Men innan jag dess gick jag in och proteströstade i lokalblaskans sommarbildstävling! Av tio bilder bestod 50 procent av bilder på barn – SÅ TRÅÅÅKIGT! Så jag röstade på en svartvit bild på två kossor som bråkar. Bara för att… bilden var läcker och ovanlig och för att sommar inte är lika med barn för min del…


Livet är kort.

Read Full Post »