Att ha på fötterna och avjulande

Ett inlägg om fotbeklädnader och julprylar.

---

 

De senaste dagarna har jag insett att det faktiskt fanns saker jag kunde ha önskat mig i julklapp av tomten. Igår, när det var så skitkallt, hade det inte varit fel med en pyjamas. Vid läggdags jublade jag emellertid när jag kom ihåg att jag faktiskt äger ett par duntofflor. Jajamens! De åkte på. Och av under natten, förstås, men värmde Toffelfötterna till dessas ägare somnade.

Jubel! Jag hittade mina duntofflor igår!

Tidigare på kvällen hade jag också konstaterat att ytterligare ett par strumpor skulle gå i sophinken. Jag tyckte att det drog lite kallt om hälen…

Det drog kallt om hälen…

I morse var det nytt jubel i Toffelhemmet! Jag hittade mina stjärnbeströdda stödstrumpor. De är sköna för mina onda ben och samtidigt varma eftersom de går upp till knäna. Skitfula, ja, men ingen tittar under mina jeans.

Stjärnbeströdda stödstrumpor – skönt för onda och kalla ben.

Pyjamas och strumpor kunde jag alltså ha önskat mig, med andra ord. Och hängslen. Jag kan nämligen inte ha bälte, för spännet sitter precis där mitt operationsärr går och det är mycket oskönt.

Men nu är julen slut och det är ett år till nästa, ungefär. Mina planer för kvällen är att avjula mitt hem – åtminstone på de sista julprydnaderna, juldukarna och julgardinen. Det är ju så vintrigt nu att det känns trist att ta ner stjärnor och stakar. De får vara framme ytterligare några dar. Ljusslingan på ballen* får sitt uppe tills kvällarna ljusnar.

Sen ska det tvättas. Strykhögen börjar växa till sig igen, men jag tänkte göra ett ryck medan tvättmaskinen jobbar. Då återstår inte så många måsten i helgen mer än att tvätta ytterligare en eller två maskiner. Ett tag var jag inne på att åka och köpa vin i kväll, men det kan jag spara till i morgon – och samtidigt forsla ut sopberget som har bildats här.

Så varför sitter jag vid datorn i stället för att köra igång med att balansera ner gardinstången i vardagsrummet? Ju tidigare jag blir färdig desto snabbare kan jag slå mig ner och läsa de sista sidorna i Gården…

Vad händer hos DIG i helgen??? Och har du avjulat än??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta, för även om jag balanserar med stänger, tvättar, stryker etc passerar jag datorn då och och då.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite att göra…

Ett inlägg om min arbetsdag, fynd och kylan, förstås.

---

 

Vi är som karbonpapper på jobbet när det gäller val av julklapp… Det på bilden är emellertid ett fynd jag gjorde i mitt nya kontor. Jag har bara Photoshoppat bilden lite.

Det var tur att chefen kom idag – så vi fick skratta lite. Eh ja, det gick inte att låta bli när h*n berättade om eldsvådan h*n nästan orsakade när h*n provade sin julklapp från jobbet. Det verkar som om grillpannan var populär, vi är nu tre som jag vet har valt det. Snacka om karbonpapper… Själv grillade jag lax i min och det blev hur bra som helst. NK* grillade kött och även det gick bra. Bara chefen som lekte pyroman. NK undrade om det i stället för smör eller margarin använts gin i pannan…

Men jag ska varken häckla eller hänga ut min chef på plats. Jag var glad att h*n kom för jag hade slut på arbetsuppgifter. H*n föreslog det ena efter det andra, men allt hade jag gjort – utom att flytta, det vill säga byta kontor, IGEN (tredje kontoret sen slutet av september). Så det satte vi igång med på förmiddagen. Jag skulle ha filmat och lagt ut på intranätet när chefen moppade mitt golv… Samtidigt var jag förstås glad och tacksam för hjälpen både från chefen och NK. Den senare fraktade scannrar och annan utrustning som stod i mitt nya kontor. Själv flyttade jag mina mappar och annat tungt (ha ha ha!) arbetsmaterial och så fick jag hjälp av NK med att rulla över min dator. Men jag installerade den själv – och allt funkade!

Utsikten från mitt nya kontorsfönster.

På eftermiddagen blev det sen plötsligt jobb av det vanliga slaget. Dels hade vi en avstämning, chefen, NK och jag, som gav mig ett par smärre saker att göra, dels hjälpte jag till att reda ut lite saker med en författare. Jag påbörjade en lay out av en rapport och sent på eftermiddagen trillade det in ett korrektur. Det var bra, det, för jag gillar inte att ha för lite att göra. Men jag plockade förstås iordning på nya kontoret också. Jag hoppas mina tre växter – presenter från Elliot Hund – ska trivas i sitt nya fönster. Inte så mycket ljus, men det har jag inte haft i nåt av mina kontor. (Jag har en kardemummablomma, som är en grön växt, en S:t Paulia och en röd novemberkaktus, som har börjat blomma igen. Ingen har dött hittills.)

Skitkallt i Uppsala i morse – och nu i kväll är det på väg ner igen…

Dö var vi emellertid många som höll på att göra av den fruktansvärda kylan. Plötsligt blev det ju liksom inte bara vinter och kom lite snö – det blev skitkallt också. Redan igår kröp kvicksilvret neråt, men i natt och i morse hade temperaturen sjunkit ännu mer. När jag kollade väderappen vid sjutiden i morse visade den -23 grader… Nej, jag gillar INTE vinter och kyla. Dessutom var det ganska halt. Jag lämnade jobbet fem minuter tidigare än vanligt eftersom jag var rädd att Clark Kent** inte skulle starta i kylan – jag har ju ingen motorvärmare. Och före 16.30 kan jag komma in i byggnaden igen och därmed be om starthjälp, ifall det skulle behövas. Men asså… Clark Kent är inte bara Stålmannen, han är en riktig pansarvagn också och startade sååå fint. Tacksam!!!

På vägen hem lämnade jag tillbaka nyckeln till hemmet jag har passat i några dar. Där doftade ljuvligt av nån fisk- och skaldjursgryta, så jag blev riktigt hungrig. Här blir det rostade mackor med leverpastej. Ja, jag behöver få upp järndepåerna lite nu igen. Men faktum är att det är ganska mycket ansjovis i leverpastej, så det brukar gå bra att äta utan att jag tycker att det är vidrigt.

Hur har DU det med kylan och kvällsmaten??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!!!

*NK = Närmaste Kollegan
**Clark Kent = min lille stålman till bil

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Retligt

Ett irriterat inlägg.

---

 

Rethosta!

Bara för att jag inte höll det för mig själv, i tanken, utan uttalade det, kom ett rejält bakslag: hostan, som jag påstod var bättre, var för jäklig, på ren svenska i natt. Jag försökte ligga i sängen och glo på nån gammal thriller med Richard Gere, men det var omöjligt att hänga med på grund av hostan. Snacka om att det är en riktig rethosta jag har fått! Den höll mig vaken av och till frampå småtimmarna och nu på morgonen väckte den mig.

Jag börjar bli lite stressad för att jag inte har skrivit vissa saker. Men det är inte så lätt när mamma huserar i gästrummet. Mitt arbetsrum ligger vägg i vägg (tunn sådan) och det är ett stort, fult valv mellan rummen. Jag får alltså skriva i min säng, vilket inte är särskilt bra ergonomiskt sett. Ryggen gör ont och belysningen är som den är i ett sovrum. Efter helgen får jag väl försöka göra ett ryck, trots allt.

Till julen slog mina blåa hyacinter ut och de började dofta lite grann i alla fall. Rippes tulpaner slog också ut och blev ännu vackrare. Granen barrar förvånansvärt lite och sprider väldoft i vardagsrummet. Men nu är julen slut och därför är sidhuvudet bytt.

Rippes tulpaner har slagit ut.

 

Idag är det visserligen lördag och helg, fast en vanlig helg bara. Jag ska försöka få igång Clark Kent* och ta en tur till Stormarknaden (med den skitfula, uppdaterade webbplatsen – som bokstavsmänniska hittar man ingenting, för sidan är liksom uppbyggd som för ett barn. Kartan är skitdålig och svårläst. Uppenbarligen har formgivaren inte tänkt på användarna!) för att handla mat och göra några ärenden åt mamma, som inte orkar följa med. Jag lär väl inte vara ensam där, men jag kan nog ha rätt vassa armbågar och vara effektiv om jag sätter den sidan till.

Jag längtar efter min Fästmö, men hon har startat ett maratonarbetspass och åker sen hem till sig mest för att sova lite. Det är priset hon får betala för att hon fick ledigt julafton och juldagen. Det är skitkallt ute och jag önskar att jag hade kunnat skjutsa hem henne från jobbet, men jag har en gäst som ställer vissa… krav på min närvaro. För de uteblivna pussarna i bilen blev Sarah Dawn Finer viss kompensation, men henne vill jag ju bara se och lyssna på, inte pussas med.

En liten stunds surfning nu för att kolla media på nätet innan jag skuttar upp i mitt kalla hem och gör mig redo för avfärd. Vad händer hos dig idag???

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Har du mössa på vintern?

Ett redovisande inlägg.

Söndag innebär en ny undran från Tofflan. Men också en redovisning av den gångna veckans fråga. Tofflan undrade om du har möss på vintern. Uppenbarligen en fråga som engagerade många frusna!

Så här fördelade sig de 37 inkomna svaren:

41 procent (15 personer) svarade: Ja så snart det blir kallt åker den på. 

30 procent (elva personer) svarade: Ja om det är skitkallt. 

16 procent (sex personer) svarade: Nej, mössor är töntiga.

Åtta procent (tre personer) svarade: Other:
ÄLSKAR snö&vinter, mössan åker på när jag åker skidor!/Caroline
Använder huvan på jackan istället:)
Ja är jag tar på mig min baglady-utstyrsel för att inte bli igenkänd som Ingen!

Fem procent (två personer) svarade: Nej, jag äger ingen mössa. 

Ingen svarade: Jag emigrerar till varmare ställen på vintern och då behövs inga mössor.

Stort TACK till dig som deltog! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar…

Livet är kort.

Read Full Post »

Kall måndag

Ett inlägg om en måndagsmorgon.

Det är mörkt, det är massor (nåja…) av snö och det är skitkallt (allting är relativt…). Det har snöat en hel del och ingen har plogat på gårdarna här på hela helgen. Igår kom det mer snö. Gissar att jag blir ganska blöt om foten i den trasiga skon när jag går ut till garaget.

Natten har varit urkass. Jag var jättetrött igår och gick och la mig strax före klockan 22 för att se på Poirot i sovrummet. Tror jag missade själva upplösningen. Sen vaknade jag minst en gång i timmen, ofta halvtimmen, från klockan två. Det är alltid så här när jag ska upp och jobba. Ändå vet jag att det inte är nån som bryr sig om jag kommer lite sent. Eller också är det värre när jag, som visstidsanställd, gör det. Vad vet jag..?

Det gick bra att somna till honom.

Idag är det ett evenemang hela eftermiddagen som jag anmälde mig till för länge sen. Tyckte att nån från enheten borde gå, helt enkelt. I fredags fick jag veta att ytterligare två personer är anmälda och ska delta. Tre personer av fem känns ju lite väl många, så jag avstår nog från att gå. Synd att internkommunikationen oss emellan inte fungerar trots att vi delar kontor. Men jag har annat att göra, så…

Nu ska jag sleva i mig morgonfilen och sen försöka upparbeta nån form av lust att ge mig ut på vägarna. Vad gör man inte för pengar (lön)?

Ha en bra måndag!

Livet är kort.

Read Full Post »

Verklighetsflykt…

Ett inlägg om hur jag flyr verkligheten och om att ensam inte alltid är så stark.

Idag ska jag fly verkligheten. Men nej, det är inte så högtravande som det låter. Jag ska städa bort lite negativa energier. Städning är en utmärkt sysselsättning på alla sätt och vis: man jobbar bort smuts och damm, men man jobbar också bort sånt som är mindre bra inuti en själv.

Verklighetsflykt…

Det är skitkallt idag, kallare än sex minusgrader. Jag tänker på Prinskorven och undrar om hans mamma hittade nån vinterjacka till honom igår när hon gick in i garderoben, så att säga. Jag var så frusen igår kväll, men som tur var hade jag kyckling som skulle tillagas i ugnen och av ugnsvärmen blir det varmare – i alla fall i köket. Dessutom tog jag ett glas rött till maten.

Kvällen tillbringades med en god och klok vän i örat samt Bron på TV därefter. Jag är så tacksam att det finns vänner som är smartare än jag och som ändå kan tänka sig att prata med Bebis-Tofflan, typ. Jag hade därför inga problem sen att koncentrera mig på Bron – det var riktigt spännande igår och slutade, förstås, med en cliffhanger… Nu har hälften av denna säsongs avsnitt visats och serien blir bara bättre och bättre och än mer spännande från avsnitt till avsnitt.

Men nu är det idag. Och jag ska inte hänga vid datorn nån lång stund. För tillfället blir det lite paus från jobbsökeri och annat, för nu ska jag som sagt greppa trasor och dammsugare. Jag har nån idé om att jag skulle vilja storstäda ett rum i taget så att det blir riktigt rent – typ vika en dag för badrummet och duschrummet/toan, en för köket, en för smårummen och hallen, en för vardagsrummet och en för sovrummet. Men idag blir det vanlig veckostädning. Det är inte helt fel att dröja sig kvar inomhus tills termometern klarar sig över nollan, i alla fall. För lite senare blir det en promenad. Jag har slarvat med dessa i veckan som gick. Nu är det skärpning som gäller!

Ett ensamt löv.

I skrivande stund känner jag mig omsluten av värme och av nån som vill mig väl, skydda mig. Det är gott! Tillsyn och omtanke är inte alltid fel, för man kan inte jämt och samt vara stark när man är ensam. Det påminns jag om varje gång jag ser och känner av ärret på utsidan, om inte annat. Det är allt annat än vackert, men faktum är att jag lever och mår ganska bra. Idag fick jag mig tillsänt via e-post ett erbjudande om plastikoperation. Mer än hälften skulle jag få i rabatt. Men slutnotan skulle ändå bli över 17 papp. Då behåller jag hellre mitt ärr och funderar på om jag så småningom ska ta hjälp för att få bukt med musklerna runt omkring det genom nån form av träning. Det tar visserligen inte bort det fula, men bättre muskler skulle ta bort onda muskler på annat ställe i kroppen. Ärret får vara kvar som en påminnelse om att livet faktiskt är en gåva.

Livet är kort.

Read Full Post »

Illamående och shopping

Ett inlägg om hur jag mår och att jag köper saker jag inte har råd med, egentligen.

Uppdaterat inlägg: Jag har fått ett Goddag yxskaft-svar från Pensionsmyndigheten. Det förvånar mig att de orkade skicka en länk, de tycks ju tro att jag inte är läskunnig. DET FUNKAR INTE MED GOOGLE CHROME! BASTA!

Uppdatering 2: Jag svarade på mejlet ovan och får då följande, ÄNNU mer Goddag yxskaft-svar:

Pensionsmyndigheten har mottagit ert ärende och registrerat det med id: [här står ett gäng siffror]

Jag vet inte om jag ska skratta eller bli förbannad! Hört talas om kommunikatörer, Pensionsmyndigheten? Ta några till hjälp, för tusan!!!

———————————————————-

Nä, nån drakflygning blev det inte idag. Jag mår illa! Först trodde jag att det berodde på att det luktade så jäkla illa i lägenheten. Det var kompostpåsen som stod på vänt i hallen för utfärd till soprummet.

(Här bryts min koncentration lite, för ett gäng flickor SKRIKER utanför som treåringar. De är lite äldre än så. Ursäkta om jag tappar tråden!.. Nytt försök!)

Men det hjälpte inte att slänga påsen, illamåendet är kvar. Jag tror bestämt att det är bråcket som bråkar idag. Ja, är det inte det ena (hälen), så är det det andra (alien) eller det tredje (bråck på magmunnen).

Jag försökte muta mig med… Eh nej! Jag gick på Bokus reklam och beställde två biografer för 299 kronor. Om några dar kommer Kristian Gidlund och Lena Nyman hem till mig! DET ser jag fram emot, fast… jag har egentligen inte alls råd…

Försökte göra mig lite nyttig och körde en maskin jeans. En och annan tischa slank med, också. Den här är naturligtvis inte min…

Nä, den är inte min.

Sen tänkte jag att jag skulle försöka leta efter en blankett åt mamma på Pensionsmyndighetens webbplats. Bara det att där kan man bara använda senaste versionen av Acrobat reader i kombination med en webbläsare som jag inte använder. Det tog liksom 100 år innan jag kunde öppna skiten blanketten. Och jag kände att det liksom inte var nån idé att försöka hjälpa till att fylla i den – alla papper finns ju hemma hos mamma. Nånstans. Hon hittar dem inte. Synd att hon inte kom på detta när jag var hos henne. Då hade vi kunnat leta och skriva tillsammans. Jag har i alla fall mejlat till Pensionsmyndigheten och lämnat en synpunkt om att jag tycker att man ska informera om att det endast är EN webbläsare som funkar om man ska fylla i en blankett via nätet i senaste versionen av Acrobat… Riktigt dåligt!

När jag var duschad och tvätten hängd traskade jag iväg till Tokerian – tröja på! Det är ju skitkallt här idag! Soppåsarna avlämnades i soprummet först. Inne på Tokerian siktades en trehövdad familj i vilken en av medlemmarna i detalj redogjorde för varor och storlekar inne på Arge Kaj, en annan såg måttligt intresserad ut och en tredje såg ut att vara nån helt annanstans. Jag shoppade och teg.

Oj, så spännande saker jag shoppade idag!

Kaffet var billigt, så jag köpte tre paket. Sen lessnade jag ur på att tänka

bi-bi-bi-billigt

och köpte mig en bok. Ja vaffan, det är ju lite synd om mig, jag mår ju illa och så.

I farans riktning köpte jag till mig själv trots att jag inte har råd.

Hemma igen ville jag testa min nya mobil. Jag är sur på den. Twitter-appen funkar inte som den ska, den vägrar skicka upp bilder. Men att ringa går bra! Och nu provade jag för första gången. Ringde självklart till mamma. Kristallklart ljud! Sen var det väl inte så kul att höra om vissa saker, men då får man försöka lirka sig ur samtalet. I övrigt OK.

Vad händer hos dig idag? Har du blåst bort eller har du fin-väder??? Skriv gärna några rader och berätta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Myror i brallan eller en ny alien???

Varning! Det här inlägget är inget för kackelmagade!!!

Ett inlägg som vänder sig till dig som tål äckliga kryp. 

Igår var vi ju och badade i en riktig sjö, Fästmön och jag. Det var verkligen härligt att få doppa inte bara fötterna utan resten av sin feta lekamen i vattnet. Jag har ingen aning om vattentemperatur. Först tycker man ju bara att det är skitkallt, men förr eller senare brukar i alla fall jag doppa mig och simma lite.

Grusiga fötter.

Vi skrattade lite åt den där spinkige mannen som blev biten i tån av nåt, men det jag råkade ut för skrattade jag inte åt. Det var allt annat än najs och jag tvekade länge om jag skulle blogga om det. Nu skriver jag – bara för att bevisa hur mycket jag bjussar på mig själv. Det är ju så många som nattetid lus(!)läser varje ord jag skriver här – nu kommer nånting riktigt maffigt!

Vi satt ju först på filten en god stund och fikade. Det var ingen direkt sol där vi var, vilket tyvärr inte hjälpte nämnvärt mot mina soleksem. I natt kliade de värre än värst! Men… på tal om att klia… När jag satt där på filten kände jag att det killade till i brallan shortsen. Du som är tjej/kvinna känner säkert igen fenomenet och ofta är ett sånt kill nånting trevligt. Det killade till två gånger och jag försökte riva lite diskret. Sen killade det inte mer, vi badade och jag glömde bort alltihopa.

Hemma i New Village framåt kvällningen skulle jag gå på toa. Jag öppnar dasslocket, drar ner shorts och underkläder, sätter mig på toa – OCH FÅR SYN PÅ ETT SVART DJUR SOM KRYPER I MINA TROSOR!!! Jag hoppade inte upp och skrek, men det var inte långt ifrån. I stället tog jag ett resolut tag om krypet, slängde ner det i toaletten och kissade på det. Det rörde sig inte mer.

Kryp i muggen kan man säga att det blev…

Så nu går jag och undrar om det bara var en tillfällig myra i brallan jag hade eller om det där krypet nu har placerat ett gäng ägg som ska bli nya aliens, kanske?

To be continued. Eventuellt, dårå…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vändande liv och att uppskatta det lilla

Den här infektionen eller vad det nu är, det är en lurig sak. Jag slocknade som ett ljus igår. Tittade på När livet vänder, skrev ett blogginlägg om programmet och gick och la mig. Jag tror inte att jag läste ens ett enda kapitel utan jag bara somnade. Tung som en sten sov jag hela natten tills alarmet gick på i morse. Och idag, dårå,… Tja, jag känner mig inte sämre och inte bättre. Fortfarande seg, men ingen feber, vilket jag är säker på att jag hade igår kväll. Ont i kroppen rent allmänt, i näsa och hals i synnerhet. Just det här INNAN nånting bryter ut ordentligt i kroppen tycker jag känns nästan värre. Jag känner mig oftast sämre och sjukare då. Samtidigt kan jag inte säga vartåt det barkar – jag kan bli jättesjuk under dan, men jag kan också bli helt frisk.

Mår sämst innan det bryter ut.

Det har blivit skitkallt igen. Inte bara lite kallt. I morse visade termometern hemma -14 grader. Dessutom blåser det, så det känns som om det är mins -30 grader. Jag gillar inte kylan. Den gör inte precis underverk med mina luftrör. Ibland kan det vara som att andas och ha glasskärvor luftrören. Bara så du får en aning om hur en före detta rökare får ont av kylan. Så ursäkta mig om jag inte gillar kylan och klagar över den. Jag vet att det är mitt eget fel att jag lider av den, men… Vem i hela friden gillar när det är 14 grader kallt när vi i stället borde njuta av vårsolen och leta efter vårtecken?!

Funderar på att göra ett eget När livet vänder och skriva om året jag trodde att jag skulle dö. När jag lika gärna kunde ha varit så sjuk att jag dog. Det året när jag rensade i mitt liv, försökte göra upp med många gamla spöken i det förflutna. Förnedrade mig till att ta kontakter där jag fick spott och spe tillbaka. Men jag dog inte. Jag blev frisk. Såna här saker går man inte igenom utan att förändras. Men ibland känner jag mig så bitter att jag ändå fick lida i ganska många år innan jag fick hjälp. Och att jag fick kastat i mitt ansikte att det är värre när unga människor är cancersjuka än äldre. Det är inte sånt man vill få sig till livs när man är som mest säker på att man ska dö. Så… än så länge är jag inte riktigt där alla de starka, fina och positiva människorna i Anja Kontors TV-intervjuer är. De som jag som tittare upplever nästan känner sig stärkta av det svåra. Jag är fortfarande arg och ifrågasättande.

Kanske ska jag inte berätta min egen historia utan andras. Jag har fått höra så många livsöden, men jag har lovat att hålla tyst – av olika skäl. De flesta handlar om döden och det är ibland så att de efterlevande fortfarande kan vara i riskzonen om de yppar sina historier. En del på grund av sjukdom, andra på grund av hot. Men jag önskar så att några av dem ville lätta på sekretessen och prata, för det är såna hårresande skildringar ur verkliga livet som vi alla skulle behöva få ta del av för att lära oss att uppskatta det lilla och relativt enkla livet.

Det jag uppskattar i mitt liv just nu är inte att jag har en infektion på gång – KANSKE… – utan att jag har ett stimulerande arbete ett tag till. Idag fortsätter jag mitt husbygge och jag ska försöka få till lite mer om konsten i vårt hus. Du vet, den där konsten som alla inte förstår eller ens gillar, men som engagerar de flesta…

Livet är kort.

Read Full Post »

En promenad till Solen… och lite konsensustankar

Vi sov länge idag. Tänk vilken skillnad det är på hus och hus! I Fästmöns flerfamiljshus finns jag vet inte hur många lägenheter. Ändå är där mycket tystare och jag sover bättre och längre. Här, där det bara finns totalt åtta lägenheter, hör man ta mig fan inte bara att grannen går på toa utan också vad h*n gör där. I detalj. (Vem vill höra, liksom?..)

Det såg ut att bli en solig dag, så jag föreslog Anna att vi skulle ta en promenad. Vi var ju en decimerad familjeskara i helgen och jag tyckte inte att Johan, 22 bast, behövde nån barnvakt. När vi kom ut gick solen i moln. Det var skitkallt och inte bara knaggligt att gå utan också snorhalt. Inte ett dugg skönt ute i Förorten, alltså. Så i stället för att gå i solen gick vi till Solen. För den energi vi gjorde av med på promenaden måste ju fyllas på igen. Jaa, jag erkänner. Vi köpte fikabröd. Bullar och kakor. Ja, Anna köpte förstås lite annat. Men inget kött som vi inte vet vad det är för nåt.

Är det bröderna Carlsson som inte kan stava så bra?

På eftermiddagen softade vi. Jag smällde i mig fyra kanelgifflar, såna där små, visserligen, men ändå. Som avrundning åt jag en jädra massa goa Ballerina mumsbitar som smakade ljuvlig nougat. Underbart goda!

Åkte sen hem till mitt och har suttit med mamma i telefonluren en stund efter att jag packat upp och plockat reda på ren tvätt. Lokalblaskan, som jag tror är den sista jag får hemlevererad, läste jag på typ sex minuter. Såg en annons på ett jobb jag kanske söker. Kanske. Jag rev ur den i alla fall.

Sen fastnade jag för Ulrika Knutsons krönika Är näthatet pursvenskt? Jag tycker att hon, nånstans mitt i, sätter fingret på nånting riktigt intressant och som sällan diskuteras – alla blir ju bara så himla kränkta av det skrivna ordet på nätet hela tiden… Ulrika Knutson skriver:

[…] Konsensus i det offentliga samtalet är en stark tradition i Sverige. Det är inte fint att bråka. I Frankrike är det tvärtom tradition att anmäla avvikande uppfattning, och puckla på motståndaren verbalt. Den svenska samstämmigheten har bara blivit tydligare med åren. Titta på Palme-dokumentären – hur arg och arrogant Olof Palme verkar mot Bohman och Fälldin. Det tonfallet är omöjligt i dagens politiska debatt.

En klassisk paradox – när det blir mindre tillåtet att bråka i det officiella samtalet ökar aggressiviteten på nätet. […]

För är det inte lite så att vi svenskar är så himla konsensuseftersträvande? Jag erkänner att jag tycker att det är jobbigt ibland när folk (nästan alltid samma människor) ska tjafsa om allt jag skriver och alltid tycka tvärtom. Samtidigt tycker jag att alla – även jag på min blogg – ska ha rätt att uttrycka s/mina åsikter. Den som inte tycker som jag kan ju alltid lämna en kommentar här (nästan alla kan det, förutom de tre jag har blockerat) och sen kanske skriva en längre drapa på sin egen blogg om man har väldigt många åsikter i en fråga som jag har skrivit om (förutom såna som enbart flaxar runt och tycker en massa på andras bloggar hela tiden. Get one of your own, i stället!)

Tyvärr noterade jag att Ulrika Knutsons krönika fått en massa rasistiska kommentarer i lokalblaskans nätupplaga. Kanske är dags att ansvarig utgivare plockar bort dem i stället för att censurera sånt som länkar till icke diskriminerande material…

Vad tycker du??? Är det så att vi svenskar eftersträvar konsensus???

Livet är kort.

Read Full Post »