Zombie

Morgonmänniska eller kvällsmänniska? Vi människor brukar gilla att klassificera oss själva. När det gäller den tid på dygnet vi är piggast bruka vi säga att vi antingen är morgonmänniskor eller kvällsmänniskor alt. nattugglor. Själv tillhör jag kategorin morgonmänniskor. Jag funkar bäst på morgonen, får mest och bäst saker gjorda på förmiddagen. Och så är jag rätt kvällstrött.

Men även solen har fläckar, är det bara att inse. För till och med jag kan vända på dygnet – som jag till exempel gjorde den sista veckan jag var sjukskriven efter operationen. Då började jag må bra och hade inte så ont. Det var roligt – och kändes lite förbjudet!.. – att sitta uppe på nätterna och glo på film. Dessutom är det så att jag oftare än man kan tro är en zombie på morgonen – åtminstone mellan klockan sex och sju, min första vakna timma…

Zombie-Tofflan.

Vad grundar jag detta på, att jag är en zombie den första vakna timman? En grej är att jag svarar på både tilltal och frågor – men sen kommer jag inte ihåg varken tilltal/frågor eller mina egna svar. En annan, ganska vanlig sak jag också gör är att jag låser in folk. Med folk menar jag i det här fallet min mamma och min Fästmö. När de är på besök hos mig händer det att jag ofta är den som ger mig av ensam och först på morgonen. ÄNDÅ pillar jag ner piggen till nedre dörrlåset, låser det samt låser den övre låset. Jag låser alltså in min gäst. För om hon vill komma ut sen måste hon använda både nyckeln till nedre låset och nyckeln till övre låset – från insidan. Min mamma lider av klaustrofobi, bland en massa andra saker, och hon får naturligtvis svår panik när hon upptäcker att hon är inlåst. Anna, däremot, brukar antingen skratta åt mig och messa

Tyckte du att jag skulle skita i att gå och jobba och stanna hemma idag i stället eftersom du låste in mig? *gubbe med pussmun alt. gubbe med hjärtor till ögon*

eller bli irriterad eftersom hon är lite sen

Var du trött i morse? Jag var inlåst och blev rätt stressad eftersom jag hade en buss att passa. *sur gubbe*

Igår morse var jag för övrigt fullt påklädd – skor, dunjacka och handskar, jobbväskan på axeln och skopåsen i handen – och på väg ut genom ytterdörren när jag kom på att jag inte hade skrivit nån morgonlapp till Anna. Jag skriver ALLTID morgonlappar till Anna med små hälsningar, ibland väderleksrapporter, någon gång ber jag om handlingshjälp. Men mest är det några triviala rader som avslutas med att jag –  och detta är inte trivialt! – skriver pussar samt att jag älskar henne. För tänk – TÄNK! – om livet är så kort att det inte varar till kvällen eller nästa gång vi ses? Jag vill att hon ska veta vad hon betyder för mig. Och nu vet du som har läst hela det här inlägget det också.

Vad är du för en sort – morgonmänniska eller nattuggla??? Eller zombie..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Fredagsmys i Plastinge

Urp! Jag sitter och fredagsmyser för mig själv. I Plastinge. De flesta av mina möbler är inplastade på grund av fönsterbytet nästa vecka. När jag ser mig omkring undrar jag först ett tag om jag har fått väldigt dålig och oskarp synskärpa. Sen inser jag att det är plasthelveteten.

Jag hatar att bo i ett kaos!

Så. Nu var det sagt. Nu har jag beklagat mig tillräckligt om detta.

Fredagsmyser, alltså, i min ensamhet. Fästmön fick hem barnena idag, men i morgon ses vi allihop. Jag har lagat mat. Det krävde först att jag gick ut i lägenhetsförrådet och krälade. Krälade på mage, med röven i vädret. Vilken syn!.. Och nej, det blir ingen bild på det, hur ska jag kunna fota min egen bakdel, liksom?! Framför ölplattan – öl var nämligen en huvudingrediens i kvällens middag – stod fem av de sex antika och astunga ekstolarna till matsalsbordet. Gick inte att rubba. Tofflan fick helt enkelt lägga sig ner och kräla. Krypa under stolarna och sträcka ut ena armen. Det gäller att ha aparmar, men att definitivt inte ha klaustrofobi…

Först telefonerade jag med mamma när jag kom in med alla lemmar i behåll samt ett par öl. Vi avhandlade krämpor och läkarbesök och fönster och tappade prylar och frissan och hejåhå. Sen lagade jag mat. Visst ser den… plastad ut..?

Min middag, oskarp som om den vore plastad som allting annat här hemma…

Ska strax slänga mig i bäste fåtöljen, den som brukar tappa en skruv då och då (skrivbordsstolen har börjat härma den – dags för somliga tjockisar att banta, månntro?). Tänkte nog läsa så att jag snart får byta bok från Berit Hård-tvåan (tro inte Bokus genrebestämning av boken till deckare – detta är en… modern pikareskroman, skulle jag vilja säga!) till Tusen klassiker.

Lite TV kan det kanske också bli vad det lider i afton. Jag somnar ju så bra då… Men innan jag dess gick jag in och proteströstade i lokalblaskans sommarbildstävling! Av tio bilder bestod 50 procent av bilder på barn – SÅ TRÅÅÅKIGT! Så jag röstade på en svartvit bild på två kossor som bråkar. Bara för att… bilden var läcker och ovanlig och för att sommar inte är lika med barn för min del…

Livet är kort.

Read Full Post »

Below

En lite seg kväll med ösregn och åska. Fästmön hittade filmen Below (2002) på TV6 och vi bänkade oss för lite rysare. Och som jag rös…

Ryslig u-båt. 

Below utspelar sig under andra världskriget, på en u-båt. Den som jobbar på en u-båt måste inte bara kunna simma och dyka, h*n får inte ha anlag för klaustrofobi. Just den här u-båten är på väg hem till Connecticut när den får i uppdrag att ta upp tre överlevare från en sjukhusbåt. En av de överlevande är en kvinna, vilket naturligtvis sätter gammal skrock i fokus: kvinnor på en båt betyder otur. Snart börjar det hända saker – och snart börjar luften ta slut…

Det här är en riktigt läskig film. Jag hoppade till flera gånger. Det som fascinerar mig är kombinationen spänning och det onaturliga. Och just Below får därför högsta betyg!

Read Full Post »

Glömsk och sommar

Understundom är jag bara fantastisk glömsk! Tidigare har jag skyllt på att det är en biverkning av mina dåliga värden – vilket är sant! Men sist jag tog prover var värdena i topp, så… Vad ska jag skylla på nu? Åldern? (Retorisk fråga, bäst att tillägga.)

Glömsk.

Varje kväll måste jag lägga fram morgondagens kläder. Jag måste ladda perkolatorn med kaffe och sätta den i timern. Jag måste ställa fram en skål till morgonyoghurten, ett glas till Pro Vivan och en kaffemugg (före detta senapsmugg i Höganäs-design).

För morgnarna är värst! Om jag inte följer mina rutiner då kan det bli… fel. Ibland, när jag glömmer att Fästmön inte ligger och sover i sovrummet, kan jag glömma att bädda. Och det är katastrof i min värld! En säng som man har sovit i under natten ska bäddas – efter nogsam vädring minst en halvtimma sommartid av sovrummet. De morgnar Anna ligger och snusar kan jag självklart inte bädda. Då blir bäddningen Annas syssla.

Ibland låser jag in Anna också. Min ytterdörr har två lås och en låspigg. Om man låser med låspiggen nere måste man låsa upp dörren med nyckel. Även inifrån. Och har jag dessutom låst med båda låsen… Ja, man kan väl säga att det är skönt att Anna inte lider av klaustrofobi. Det gör däremot min mamma och henne har jag också låst in i rena farten. Sist låste jag in henne i bilen, varpå panik uppstod och släkting skickades in i affären där jag befann mig för att slita ut mig och låsa upp bilen.

Men tro mig. Jag menar inget illa. Jag är bara… glömsk.

Eh… vad var det nu jag glömde..?

I morse var jag visserligen ensam hemma. Tror jag… Men förvirrningen var stor och jag glömde nästan att vakna. Jag brukar nämligen ALLTID vakna en kvart, 20 minuter innan larmet går klockan 6.10. Med en minut tillgodo hann jag stänga av larmet på mobilen klockan 6.09… Om jag inte skriver ner saker glömmer jag bort dem. Därför, enligt anteckningarna på min mobil, gjorde jag följande konstigheter idag på morgonen, samtliga prylar korrigerade i efterhand:

• Jag glömde sätta på mig deo när jag hade tvättat mig.
• Jag glömde sätta i linserna och undrade varför det var så dimmigt i badrummet.
• Jag hällde yoghurt i Pro Viva-glaset.
• Jag glömde stoppa en binda i trosan (ja, jag är inne på min fjortonde blödningsdag och börjar få skavsår du-vet-var).

Alltså, du kan ju bara föreställa dig vilket under det är att jag hittade till jobbet… (Detta inlägg är för övrigt skrivet på arbetstid eftersom jag inte får nån förmiddagsrast idag.)

En sak som jag emellertid kom ihåg att göra i morse var att vända blad i almanackan på anslagstavlan hemma. Nu skriver vi juni månad. Det är sommar! Fast termometern visade endast åtta grader i morse, så särskilt somrigt känns det ju inte. Bilden för juni i min almanacka hemma är en kopp med blå mönster och lila styvmorsvioler i. Passar ju mig, elak styvmor som jag på sätt och vis är. (Det kommer aldrig några protester, så jag gissar att jag har rätt i omdömet om mig själv.) Men jag tycker att just dessa blommor är vackra! Anna och jag är för resten Slotts-vakter från och med idag. Det känns ju liiite trist att det är så dåligt väder och kallt bara för det. Att kunna sitta utomhus omgärdad av blommor och grönt är man ju inte så ofta förunnad…

Read Full Post »

Nytt, svart och gott

I torsdags kom ergonommannen tillbaka till jobbet och ville ha tillbaka det trådlösa tangentbordet jag hade fått prova. Det var sååå bra, men också sååå dyrt att S, vår IT-person, sa att vi kunde köpa ett likvärdigt för hundralappar i stället för tusenlappar. Så när tangentbordet hade försvunnit med ergonommannen hastade jag bort till S och vi beställde tangentbord och separat nummerdel. Min förvåning var ENORM när alla prylarna levererades, till mitt rum igår strax före lunch! Snacka om snabbt! Jag var så tacksam, men mest tacksam var min högra axel som genast hade börjat göra ont.

Mitt trådlösa tangentbord i piano black och svagt svängt. Både snyggt och bra för min krånglande axel.

Jag såg ett intressant ledigt jobb på annons igår och eftersom en gamling* stod som en av upplysningslämnarna ringde jag för att ta reda på mer. Tyvärr svarade h*n inte på hela dan, så jag får göra ett nytt försök på måndag. Det som är intressant med den tjänsten är främst dess innehåll, men också att den är en lite längre tidsbegränsad anställning, ungefär ett år, och att det finns möjlighet till förlängning. Det är ju sånt jag måste tänka på.

Det regnade nog hela dan igår. Det regnade och regnade och regnade. Fästmön och jag strålade samman hemma hos mig för gemensam avfärd till Stormarknaden. Jag är så glad att hon följde med, för jag blir verkligen stirrig där. Anna har en sån lugnande effekt på mig.

På kvällen var det sol, regn,  sol, regn hela tiden, förutom när det var sol och regn samtidigt.

Vi gick först till apoteket där Anna hade ett ärende. Och där stod plötsligt… en gamling från mitt förflutna, pratandes i mobil. Det märkliga var att blicken var vänlig och ansiktet lystes upp av ett leende när h*n såg mig. Jag insåg att h*n faktiskt ville säga några ord till mig, men personen h*n pratade med uppfattade inte det utan pratade på. När Anna blev klar gick vi. Och jag vände mig inte om en enda gång.

Nästa stopp på shoppingturen var Systembolaget. Där skulle inhandlas en flaska vitt vin till kvällens middag, räkor. Jag är skitdålig på vita viner, så vi valde var sin flaska och hoppades på tur.

Sist, men inte minst, skulle vi in på ICA Kvantum. ICA Kvantum är ett perfekt ställe om man vill KBT-träna mot social fobi, klaustrofobi, agorafobi och så gott som vilken jävla fobi som helst. Med det menar jag att stället alltid är packat med folk, man irrar omkring, inga varor finns där de ska eftersom personalen ständigt flyttar runt saker, det pågår matprovningar som medför blockering av gångar och utrymmen, varor är så konstigt placerade att man måste vara vanskapt för att nå dem etc etc. Och redan vid ingången mötte jag en annan gamling, K, som jag inte kom ihåg efternamnet på. (Det var sååå nära att jag messade Agneta, men när Anna och jag gick från garaget hemma kom jag på det!) Så jag gick nästan hela resten av shoppingturen och ältade detta. Anna var förstås jätteintresserad.

Sen mötte vi A som var där i egenskap av barn och chaufför till sin mamma. Som tröst provsmakade han nånting, medan hans ystra moder fick sitt lystmäte och kunde titta på andra saker än mellanmjölk. Låt mig säga som så att jag känner igen beteendet, både A:s och moderns. Helt klart applicerbart även på min familj.

Jag dog inte den här gången heller, utan det bar sig inte bättre än att vi hoppade in på Hemtex på vägen ut. Där annonserades nämligen ut satinpåslakanset, två för 499. Så jag slog till!

Tjockis-svarta påslakanset i satin.

Sen insåg jag att till påslakanseten behöver man ju också ett underlakan…

Tjockis-svarta påslakanset i satin kompletterade med underlakan i satin för dubbelsäng.

Och när jag tänkte efter lite mer insåg jag att vi ju faktiskt har två kuddar var. I varje set ingick endast ett örngott. Så ytterligare två örngott kom med hem.

Tjockis-svarta påslakanset i satin kompletterade med underlakan i satin för dubbelsäng samt två extra örngott.

Varför heter det örngott, för resten??? Påslakan fattar jag, liksom underlakan. Men örngott… Vad har fåglar med min huvudkudde att göra???

Idag på morgonen skjutsade jag Anna till jobbet strax före sju och sen har jag förberett för en ombäddning med nya påslakan. Alla duntäcken och kuddar är inknölade i frysen, för så ska man göra om man vill bli kvitt kvalster. Sen sitter jag här och nästan svimmar när jag ser kvittot för min orgie på Hemtex – över tusen spänn. Tjolahopp, när är det lön, sa du? Jaså, om två veckor. Jahaja… Ja, jag överförde en extra slant på ICA-kortet igår, så jag borde ha så det räcker till mat i alla fall. Men jag är ändå nöjd, för nu har jag två helt nya påslakaset (fick ju ett i julklapp av jobbet också) och kan kassera mina gamla som är så slitna att det har gått hål i en del…

För övrigt blev det som sagt räkor till middag igår. Medan maten lagade sig själv (hårdkokta ägg och räkor på tining) tog Anna och jag var sin öl och lite nötter. Vi var så veliga igår att vi köpte chilinötter, wasabinötter och vanliga jordnötter. Dessa utgjorde en utmärkt förrätt!

Efter måltid, disk och tur till soprummet innan räkskalen börjat stinka sjönk vi ner framför TV:n. Anna ville helst se Catwoman, som gick på Tv3, på grund av huvudrollsinnehavarens läckra dräkt, men så uppspelta skulle vi inte bli, tyckte jag. Det fick bli två gamla avsnitt om några FBI-agenter som letade seriemördare i stället. Och till det lite choklad med detta märkliga påtryck:

Vadå heja Sverige???

*en gamling = avser oftast en före detta kollega från mitt förra arbetsliv

Read Full Post »

Mittwoch

Visst sa jag nån gång att jag har börjat sjunga i bilen igen till och från jobbet? Tro nu för all del inte att jag är som en lärka om morgnarna. Visserligen vaknar jag tidigt och de flesta morgnar utan att klockradion dansar igång. Huset har ju en levande väckarklocka som brukar ge hals vid sextiden, vilket egentligen är en halvtimma innan jag ska upp. Men jag ligger väl på nån sorts stand by och sover lätt för jag brukar kliva upp mellan fem och tio över sex. Sen är jag som en zombie. Om jag ska göra nåt som kräver nånting utöver det vanliga robotbeteendet på morgonen måste jag skriva tydliga lappar. Det blir något bättre när jag har tvättat mig och fått i mig lite kaffe. Ändå brukar jag för det mesta lyckas låsa in Fästmön – eller mamma, när hon är på besök – genom att låsa båda låsen och peta ner piggen. Det innebär att låset måste låsas upp med två nycklar – inifrån. Eller utifrån, dårå. Men den som är inlåst är ju där inne. Min mamma lider av klaustrofobi (hon lider av ”allt”! Hon har för övrigt också bråck. Jag mindes inte om mitt bråck sitter på matstrupen eller magmunnen – mamma har bråck på båda ställena.). I mellandagarna uppstod en paniksituation när jag lyckades låsa in henne i bilen tillsammans med EL, kära sysslingens hustru, under tiden jag skulle in till blomsterhandeln för att köpa blomma till kära sysslingens mors grav… Jag blev helt enkelt utkallad till bilen och fick låsa upp.

Solen tittar fram mellan stammarna. Jag tog bilden i morse genom bilrutan när jag stod och väntade på grönt ljus.

När jag kommer fram till jobbet är det inte alltid med hoppsasteg jag hasar mig in. Men nånting märkligt händer! Så snart jag kommer innanför luftslussen blir jag glad. Min fula nuna spricker upp i ett äkta leende. De första jag möter är städarna och vi hälsar alltid på varandra. De ler också alltid. Man tror att man har kommit till paradiset…

Denna onsdag, Mittwoch, mitt i veckan, ska jag utföra två intervjuer, en på morgonen, en på seneftermiddagen. Efter lunch får jag studiebesök av fakultetskommunikatören L och en prao. Mellan varven blir det lite webbande och intranätande samt jobb med kommunikationsplanen. Torsdag och fredag är hittills blanka, men jag vet ju hur det brukar bli.

På torsdag fyller för övrigt Fästmöns pappa 75 år. Och det märkliga är, insåg jag just, att även min före detta svärfar fyller år denna dag! Varför kommer jag ihåg såna saker???

Igår kväll segrade pizzorna över fiskbullarna till middag, så jag gissar att det blir fiskbullar idag i stället. Inga problem med det, jag gillar fiskbullar. Men efter att min magen har velat vända ut och in på sig de senaste veckorna unnade vi oss pizzor igår. Jag började ju knapra magsårsmedicinen igen efter undersökningen i måndags och nu är mitt liv drägligt igen. Det enda jobbiga är att magsårsmedicinen tar ut funktionen av två andra tabletter jag äter, men jag hoppas doktor Jan hör av sig snart och har en lösning på det. Vidare knaprar jag på piller som ska göra mitt blod bättre och jag känner mig piggare, i alla fall lite piggare. Påpiggandet går inte riktigt lika snabbt som jag skulle önska, men man får ju, som bekant inte allt man önskar sig här i världen.

Jag är mycket bekymrad över min Storasyster och om du är en snäll människa tycker jag att du går in på hennes blogg och ger henne en kram! Hon behöver det!! Och hon är värd alla kramar i hela världen såsom hon kämpar!

Read Full Post »

Utdraget. Del 66

Äntligen kände jag något hårt med ena handen. Mina fingrar trevade runt föremålet. Det var ett skrin, ett skrin i snidat trä. Och om jag inte kände fel hade det ett märkligt metallås som var liksom avlångt. Jo! Det var rätt. Jag greppade skrinet och började sen mitt krypande tillbaka. I mitt stilla sinne svor jag något över E som gömt skrinet på detta märkliga ställe, så svårt att nå. Men jag förstod ju att syftet var att det inte skulle hittas förrän tiden var inne.

Nu var tiden inne. Medan jag kröp och svettades i den trånga gången försökte jag hålla klaustrofobin borta genom att fantisera om skrinets innehåll. Det var ett skrin av medelstorlek, ungefär tre decimeter på längden samt två decimeter djupt och ungefär lika högt. Det var tungt och sniderierna gjorde illa mina händer. Den lilla nyckeln till skrinets lås hade jag haft i en kedja kring halsen ända sen E:s frånfälle, så gott som. Den hade hittats i en kedja kring E:s hals och jag lyfte helt enkelt över kedjan till min egen hals. Nyckeln kände jag igen efter E:s beskrivning. Även skrinet, som jag faktiskt en gång hade sett.

Det var svårt att avgöra nåt om dess innehåll. Det var ingenting som skramlade. Men E hade sagt att det innehöll alla svar och att jag personligen skulle vara den som valde vad som skulle offentliggöras eller inte. Han hade sagt att skrinet innehöll hans liv. Det som format det, men också det som tagit hans liv. Och de skyldigas namn, framför allt. De skyldigas namn samt deras respektive skuld.

Read Full Post »