Päron, jordgubbar och glass

Ett försök till stämningshöjande inlägg.

---

 

Det finns väl inget godare att äta just nu än dessa ”gubbar”?!

Den mest älskade köpte jordgubbar på hemvägen. Själv stannade jag vid Tokerian och köpte kallskuret till middag. Fantasin när det gäller vardagsmat flödar, som synes. När jag är ensam brukar jag äta mitt huvudmål mitt på dan – och då blir det på lunchställe. Men när vi är två tycker jag att det är mysigt att äta nånting tillsammans på kvällen, om Anna inte jobbar. Just nu jobbar Anna inga kvällar och helger, för igår började hon sitt vanliga sommarvik som administratör. Då är det kontorstid som gäller. Vi samåker på morgonen och sen är Anna så duktig och promenerar hem.

Min dag var till viss del bra, till viss del mindre bra. Den slutade med att jag faktiskt vägrade att utföra en uppgift. Jag såg inget värde i uppgiften, jag hittade inget värde alls trots att jag sökte. Tyvärr kände sig nån annan då tvingad att utföra uppgiften. Sånt kan jag må rätt dåligt av. Det handlar inte om att jag är lat, det handlar om att jag faktiskt inte vill sätta mitt namn vid den här typen av uppgift. Och eftersom jag är i det läge jag är blir det inte svårt att sätta sig på tvären. Ändå känns det inte 100 procent eftersom nån annan då får utföra uppdraget.

Frustrerad, ledsen och lite vilse i tillvaron har jag kämpat med att behärska mig hela dan. Det har gått hyfsat. Men långt ifrån bra. Kände ändå att jag behövde ringa mamma, trots att energinivån stod på low. Vi, det vill säga mest mamma, pratade i 36 minuter. Så är det när barn och ”päron” inte bor på samma ort och kan ses mer naturligt. Inte vet jag om det blir nån tur neråt heller i sommar – jag blir ju snart livegen. Mamma fyller år i mitten av nästa månad. I slutet av månaden är det åtta år sen pappa gick bort. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden försvinner aldrig. Sorgen mildras lite. Kanske hade den varit ännu mindre om pappa inte hade gått bort på det sätt han gjorde. Om om inte fanns…

Kvällens energipåfyllning – päronglass med jordgubbar till svart kaffe.

Påfyllningen av energi blev kaffe och päronglass med jordgubbar. Päronglassen smakar som barndoms-somrarna i Varamon, när solen stekte stugväggen så att träet doftade nästan bränt. Och den eländiga Varamosanden i skorna… Längtan bor inuti och vissa dar känner jag mig så underligt rotlös. Rotlös… Hur kan jag känna så..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En vänlig gest

Ett vänligt inlägg.

---

 

Macklunch på Systrarnas bullbod.

Tänk så mycket en vänlig gest kan göra. En gest, om än så liten. Jag hittade ett nytt lunchställe idag, vilket är typiskt eftersom jag ska sluta och inte jobba kvar på orten. Ett kafé på åtta minuters promenadavstånd. Eller en bullbod. Sitt namn till trots, Systrarnas bullbod, såg jag inte röken av några syrror. Däremot skötte en man ruljangsen med bravur. Han serverade mig finfin ost mellan två sportiga brödlock. Energi!

Endast ett bord till i lokalen var upptaget av en räkmackeätande lattedrickare. Under min lunchtimme dök ytterligare två kunder upp. En köpte med sig nåt, en annan gjorde ett toabesök innan h*n tog en coffee to go.

Fri wi-fi gjorde surfningen gratis. För man måste ju surfa lite under lunchen – trots att jag hade Bang till sällskap.

Och när jag hade satt tänderna i mackan till vänster i bild, gled kaféföreståndaren upp vid mitt bord och undrade med mjuk röst:

Är du allergisk mot mandlar?

En vänlig gest i form av en skorpa.

Förvånad och med käften full av bröd skakade jag på huvudet och fick fram nåt som liknande ett nej. Då bjöd han mig… den mest utsökta lilla mandelskorpa jag nånsin smakat! 

En vänlig gest, i form av en munsbit, fick en som kände sig lite… off på bättre tankar. Jag funderade till och med på att skriva en betraktelse över denna skorpa, liknande Marcel Prousts över Madeleinekakan. Men jag har ju inte riktigt den svadan, tror jag. Bara nästan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 7: Glasyr och Yr

Ett hissande och dissande inlägg.

Redan torsdag och snart helg. Men innan dess, den gångna, Tofflianska veckans höjdpunkter (glasyr) och dalar (yr). Och det är inte svårare än så här:

Glasyr

• En bra dag på jobbet (JA!)
• Underbar tystnad (Jag njuter!)
• Cabaret i Uppsala (Snart är det dags!)
• QX-gala i lördags, Fullerö i söndags (Båda med Fästmön.)
• Hjärta av jazz (En riktigt bra bok!)
• Kurres lunchställe (Där trivs jag!)

Yr

• Huvudvärk och illamående (Nej, det är inte roligt.)
• Ettor & nollor (Fy vilken skit!)
• Sättet Försäkringskassan behandlar vännen Klara på (Hoppas, hoppas att hon får juridisk hjälp!)
• Goda råd efteråt (Svara när jag frågar i stället, så blir det rätt från början!)
• Hemskt formgiven tub för barntandkräm (Är barn små hajar, eller?)

Livet är kort.

Read Full Post »

Vit helg

Ett inlägg om tillvaron.

Jag visste det! Jag visste att jag skulle vakna upp till en vit helg. Tyvärr. Men i januari ska det vara vinter och snö. Och jag hatar det. Jag hatar att frysa, halka, skotta. I skrivande stund har himlen och marken samma färg – vit. Mina ögon, som föredrar mörker, kämpar med att stå ut i det ljusa. Fult är det också. Fult!

Titta så fult det är på baksidan av huset jag bor i!

En del säger:

Det blir ju mycket ljusare och finare med snön!

Vad spelar det för roll när jag åker hemifrån och solen ännu inte har gått upp och åker hem när solen har gått ner. Däremellan går jag tio steg utomhus till lunchstället. Det är synd att vi inte slapp snön den här vintern, tycker jag. Synd. Men självklart är jag inte förvånad. Nu är mitt största problem mina trasiga vinterskor som lär ta in snö om jag inte får dem lagade. Fast vad ska jag då ha på fötterna?

Det blev sent igår kväll. Jag hade bestämt mig för det. Det var därför jag inte körde igång filmen förrän klockan passerat halv elva. För att hålla mig vaken, alltså, så att jag skulle kunna sova i morse. Annars vaknar jag nämligen så himla tidigt den första av min veckas sovmorgnar. Visst var jag upp en sväng på morgonen, men jag kunde somna om. Fick ta en Ipren för huvudet bultade som om jag hade varit på fest igår. Stor fest. Det var ju bara fredagsbajs hos mig. För att överleva fredagen sköljde jag ner den med en (1) starköl.

Jag är mycket nöjd med att jag packade ner stakar, stjärnor och mina julfigurer från köksgardinen igår kväll. Visserligen var jag skittrött, för det tog sin lilla tid. Framför allt att byta gardin i vardagsrummet. Men med detta gjort kunde jag verkligen unna mig en sovmorgon idag. Det enda jag gjorde alldeles nyss – eller det sista jag gjorde som har med julen 2013 att göra (förutom att läsa julklappsböckerna!) – var att kasta två döda, blåa hyacinter och gå ut med julkrukorna i förrådet. Och tänk! Inte en enda jädra eftersläpande tomte har jag upptäckt sen jag packade ner dessa förra helgen! Måtte ha haft ögonen med mig då.

Va? Tomtemor på ballen*? Hur hamnade hon här? Den här filten är för övrigt försvunnen. Om nån vet var vi har lagt den, låt oss gärna få veta det!

Idag ska jag halka ut till Himlen. Det faller bara enstaka flingor här, men jag gissar att jag får skotta både här och där. Min rygg lär älska det – NOT! Mina magmuskler är ännu kassare efter ingreppet 2012, så de kan inte bära upp min feta lekamen som de ska. Ja, jag vet att jag borde träna, men jag vill inte. Då tar jag hellre ryggskott. Att träna är för andra, inte för mig.

Inte har vi några större planer för helgen, Fästmön och jag. Det ska gissningsvis (stor)handlas eftersom alla fyra ”barnen” är där i två veckor nu och så ska vi väl ha nåt gott till middag. Ja, Anna lagar bara god mat, förstås, aldrig äcklig. I kväll ser vi nog Stjärnorna på Slottet: Leif Andrées dag. Och i morgon är det söndag. Ännu en vilodag. Ännu en vit dag. Jag är så väldigt, väldigt… trött…

Vad händer hos dig i helgen??? Varför inte skriva några rader här och berätta???

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Höstliga tankar om falsk trygghet och annat i livet

Om det kändes som vinter i lördags och som vår igår, känns det baske mig som höst idag. Det började regna på förmiddagen och på lunchen, när jag trippade ut till närmaste lunchställe för att äta en sörja av fisk, mos och sås, blåste det en kall vind. Det var rätt skönt att krypa tillbaka in i den falska tryggheten på kontoret.

”Jag har bara regn hos mig…”

Att tryggheten på ett kontor är falsk har jag fått känna av flera gånger än en. Den första gången var det som att bli hemlös när jag inte få komma tillbaka dit. Jag plockade med allt som gjort kontoret ombonat – bilder, växter och mina kända, röda fönsterlampor. (Jag ser dem skymta fram ibland, längst bak i mitt linneskåp hemma.) På vägen hem hoppades jag att den som skulle flytta in efter mig skulle vantrivas. Jag hade ett av Företagets mysigaste kontor, det var det flera som sa. Jag vet vem som fick mitt kontor efter mig lika väl som jag vet vem som fick min tjänst efter mig – två personer som kunde tala för sig. Så mina lyckönskningar behövde de aldrig. Att sen en av dem hade mage att beklaga sig i media om sitt stressiga liv som karriärsklättrande småbarnsförälder gjorde mig smått rasande. Det var ju inte ens så att h*n var ensamstående förälder och väldigt beroende av sin höga inkomst. JA, JAG ÄR BITTER SOM FAN!

I mitt nyaste kontor har jag inte en enda krukväxt. Inte heller några röda, jävla fönsterlampor. Jag har satt upp ett par bilder på Prinsarna på min anslagstavla, en och annan rolig seriestripp samt fem naturbilder jag har tagit och är stolt över. That’s it. Det skulle ta mig två minuter att rafsa ihop. Och tro mig, jag är alltid redo att dra. Jag ska aldrig mer känna mig trygg i vilket arbetsliv det vara månde.

Så klaga för 17 inte du som har både jobb och familj. Och dessutom en fin villa, som personen ovan hade. Det är många som vandrar på den här jorden som inte har någotdera. Men dem ser väl inte somliga som går där med näsan i vädret och är så viktiga. Fast om man inte ser upp kan man snava. Det är hur lätt som helst att förlora allt.

Memento mori!

Det borde vi alla, var och en, tänka på…

Livet är kort.

Read Full Post »

Nedstämt, kalas, tjat… och förlovningsdag!

Jo jag var ju rätt nedstämd igår på seneftermiddagen när jag kom hem. De fyra akupunktursessionerna har inte gjort nån som helst nytta. Nån annan smärtlindring har jag inte fått. Husläkarmottagningen hade inte tid att ta emot mig tidigare i höstas när jag ringde utan hänvisade mig direkt till sjukgymnasten. Nu måste jag ringa mottagningen IGEN och stå med mössan i hand för att höra om jag kan få nånting som tar udden av den värsta smärtan. Närå, jag tänker visst inte springa nåt maraton, men jag vill kunna gå utan att det gör alltför ont, till exempel till närmaste lunchstället på jobbet eller Tokerian.

Tårarna sprutade medan jag skurade i våtutrymmena hemmavid. Det finns inget bättre än att skura och städa när nånting gör så ont att man gråter! Jag skrev ett riktigt gnällinlägg och se! Framåt aftonen hörde Mie av sig och erbjöd mig en kompis till min krycka! Vilka snälla människor det finns!

Jag satt och softade lite vid datorn när det plingade på dörren. Utanför stod Lucille (som egentligen heter nånting helt annat) med den felande dynan till min samling köksstolar. Mina stolar var nämligen på kalas i helgen – de brukar vara det ibland. Självklart var jag tvungen att fråga om kalaset. Det bar sig inte bättre än att Lucille kom in och slog sig ner och berättade hur gräsliga barn kan vara. (Som om jag inte visste det…) Stackars familj! Till och med storasyskonet reagerade på ljudnivån.

Jag ringde mamma för det var tre dar sen. Det blev tjat om julen IGEN och jag bröt nästan ihop. Det är bara snack om hur ensam hon är och blir, men jag blir väl också ensam i jul om jag är nyopererad? Inte orkar jag åka nånstans, jag vill väl bara ligga och ta det lugnt? Så berättade jag om hälen och att jag behöver två kryckor. Mamma förstår inte att jag nästan inte kan gå ibland. Hon liksom vill inte förstå, känns det som. Så jag sa att om hon ringer hit nån gång får hon låta många signaler gå fram eftersom jag inte kan springa efter telefonen.

Så la vi på och jag la telefonen ute i köket och satte mig i arbetsrummet igen. Naturligtvis ringde det. Det var… mamma igen. Som berättade om sina bananflugor och sin städtjejs tips och så vidare.

Men det har du ju redan berättat…

sa jag.

Har jag?

svarade hon.

Ja, det går ju inte att bli irriterad, men hälen är ond och när vi hade lagt på igen kom det några tårar igen. Inte för att det är synd om mig utan för att det gör så ont att gå.

TV-serien Stalker hade premiär igår kväll och jag måste säga att det var skrämmande att höra och se hur dessa förföljare beter sig. Påminner till viss del om somliga som förföljer mig på olika sätt. Jag är både rädd och förbannad, men det var skönt att få bekräftat att dessa människor är väldigt sjuka. Samtidigt är det inte roligt att ha galningar efter sig. Vem vet när spärrarna släpper..?

Idag är det Fästmöns och min förlovningsdag. Vi ska fira den i nästa vecka, men det klart att jag tänker och längtar! Och tycker att det är väldigt irriterande att jag har fått eksem av förlovningsringen…

 

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag har unnat mig själv!..

Jepp! Jag har slagit på stort idag och

unnat mig själv.

Vad jag har unnat mig själv? En ny vattenflaska till jobbet! Det jag betalade för var förstås inte vattnet inuti utan den otroligt praktiska flaskan med bra dryckespip eller vad man nu ska kalla det!

Skål, jobbhuset!

Lunchstället blir allt tommare på folk. Ljudnivån är nästan uthärdlig. Men naturligtvis var jag tvungen att sätta mig intill ett bord där en dam höll låda med en förskräcklig pipa. Jag kastade därför i mig mina fyllda avocador – med magont som följd – och sprang så gott det nu gick när man är skittjock och har en ond häl – tillbaka till jobbet.

Filar på ”min” startsida på externwebben och den börjar ta form nu, utseendemässigt sett. Huvudtexten måste skrivas om, men det behöver jag underlag till för att kunna göra. Det känns lite segt att jobba idag. Trots det får jag, till min egen stora förvåning, mycket gjort. Dessutom har jag lyckats beställa tid åt mamma hos min frissa den veckan mamma är här och hälsar på.

Måste rusa nu. Vatten i flaska ger viss… output…

Read Full Post »

Irriterande människor 1: Visslare

Finns det en människotyp som kan göra mig vansinnig är det

Visslaren.

Du vet han, för det är vanligen en han, som går omkring och småvisslar hela tiden. Vackert eller falskt – det spelar ingen roll. Jag vill inte ha hans musik i mina öron, tack!

Visslaren träffar man oftast på i affärer. Det är säkert därför jag blir überirriterad eftersom jag oftast är stressad av situationen: trängas med en massa främlingar som kommer lite för nära en ibland. Idag träffade jag på en visslare på lunchstället, dessutom. Ännu värre, man vill ju liksom ha matro när man äter!

Vanligt manligt irritationsmoment i affärer. (Bilden är lånad från Skogs-Evas blogg.)

Read Full Post »

En morgon med bättre flås, stora kranar och ett upphittat lunchställe

Förmiddagen har svischat förbi – är det inte så tiden gör när man har roligt? Får man ha roligt på jobbet? JA! Låter jag äckligt positiv nu? Men jag har verkligen roligt på jobbet.

I morse var jag iväg på sedvanligt möte via Dödens Uppförsbacke. Jag flåsar mindre och mindre, tycker jag. Detta är toppen för mina luftrör. Och konditionen…

Efter mötet blev det shopping. Besökte områdets kontorsmaterialaffär och beställde en kalender. Tyvärr blev det inte den varianten jag var ute efter, men den jag valde får duga.

På väg tillbaka letade jag efter ett populärt lunchställe som tillfälligt har flyttat – och fann inte bara det utan denna jättekran som jag blev tvungen att fota för Monica, som älskar stora kranar… (Vi har alla våra… intressen.)

Den är lång…

                                                                                                                                                                              Resten av förmiddagen ägnade jag och S åt att fixa till en av de åtta utbildningssidorna. Nu ska den slutgranskas före publicering men annars är den helt klar. Äntligen!

Read Full Post »