Inkomstförsäkring genom facket som komplement till ersättning från a-kassan gör att du kan betala dina räkningar OCH leva.
Idag är det den 25:e. Herr Uggla är kung i baren, jag känner mig som en miljonär. Jag har nämligen turen att ha ett jobb och jag fick lön idag. Den som har följt mina öden och äventyr vet emellertid att det inte alltid har varit så – att jag har haft jobb och lön, vill säga.
Ända sen jag började jobba på bronsåldern (1986) har jag varit med i facket och i a-kassan. Många är mina synpunkter på dessa tu och jag har ofta skrivit rätt negativt om dem här. Därför behöver jag inte dra det ytterligare en gång att jag tycker att framför allt a-kassans personal har ett bemötande som borde vara mycket bättre.
Men varför är jag med i fack och a-kassa, dårå, om jag tycker att de som jobbar där är så oförskämda? Jo, för trots allt är det en trygghet. Det känns som om jag har betalat dem båda rätt mycket pengar varje månad under de här 30 åren. Jag har betalat samma avgifter när jag har jobbat som när jag har varit utan jobb. Det var naturligtvis tufft och kändes rätt ironiskt att göra som arbetssökande – det blev ju så att a-kassan både gav och tog pengar.
Under större delen av tiden som arbetssökande hade jag en ersättning från a-kassan som netto är mindre än en tredjedel av den nettolön jag får idag. Men en lär sig att leva på det också. Jag har blivit en fena på att leva billigt – och ändå kunna unna mig nånting då och då. Men en stor hjälp var det förstås att ha ytterligare en försäkring om man blir arbetslös.
Genom mitt fack kunde jag ta del av en inkomstförsäkring. Detta innebar att jag under en begränsad tid när jag fick ersättning från a-kassan också kunde ansöka om att få ersättning från inkomstförsäkringen. För min del handlade det om många tusenlappar – varje månad. Det var pengar som jag behövde väl – jag har ju varken karl eller hustru som jobbar och vars inkomst jag skulle ha kunnat leva på! Och till skillnad från a-kassan var försäkringsbolaget smidigt och obyråkratiskt att ha att göra med. Inkomstförsäkringen kompletterade min ersättning från a-kassan så att jag kunde betala mina räkningar och leva på den lilla slant som blev över.
Att mitt fack har inkomstförsäkring för sina medlemmar är viktigt för mig. Jag kan ju aldrig mer känna mig säker på att jag har ett arbete i morgon. Nu har jag bytt sektor och det är lämpligt och dags på alla sätt och vis att jag byter facktillhörighet och a-kassa. Jag kollar upp detta lite då och då när jag får en stund över. Framför allt är det ettfack och det fackets a-kassa som det lutar åt. Dessvärre har jag inte fått nåt svar på mitt mejl som jag skickade till facket för tre dar sen, vilket naturligtvis inte ger dem några pluspoäng. Men deras a-kassa svarade så gott som bums!
Är DU med i nåt fack och nån a-kassa och har DITT fack inkomstförsäkring för sina medlemmar??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!
Ett inlägg om att försöka både vila och ladda för arbetet.
Jobbväskan är packad och Campuskortet framlagt. Jag är redo för en ny arbetsvecka!
Snart är den här söndagen slut. Jag hade bestämt mig för en rejäl vilodag efter två veckor på nytt jobb och en halvdags lokalvård hemma igår. Men… du vet hur det är… Det finns alltidnåt att göra i ett hem. Knappt har en hunnit vila ut efter en arbetsvecka förrän det är dags att ladda för en ny. Nu klagar jag inte. Den som tror det känner mig inte. Tvärtom älskarjag att plocka fram såväl rena måndagskläder som jobbväskan. Den senare står nu packad och redo för fem nya arbetsdar. Jag känner mig också rätt redo, bara jag får slappa lite i kväll och sova gott i natt.
Ända till åtta sov jag i morse. Det var skönt. Jag läste ut den urspännande boken Prio ett och påbörjade Tunneln i slutet av ljuset. Den senare ska, vad jag förstår, vara en typ av spänningsroman också. Men den börjar med Stockholm-Stockholm-Stockholm och lika mycket ångest. Därför tror jag inteatt jag kommer igenom Martin Falkmans bok lika snabbt som Emelie Schepps.
Från seriemord i Norrköping till ångest i Stockholm…
Brunch med bok, kaffe och äggmackor.
Förmiddagen gick och jag fick en del läst och en del skrivet. Jag blev enbart störd av en torrgråtande* unge på framsidan. Storvar h*n och den förtvivlade och till sist rätt arga mamman försökte till sist lyfta berget ungen från asfalten där h*n låg och skrek och frakta det ungen med sig. Det gick sisådär. Ibland är det skönt att vara barnlös. Efter en skön dusch med hårtvätt fixade jag mig brunch nånstans mitt på dan. Jag har längtat så efter ägg och eftersom det gick bra igår gjorde jag två äggmackor idag. Det har gått lite mer än en månad sen gallstensanfallet, men den här gången har jag integlömt det lika snabbt – bland annat eftersom det förde med sig ett tarmvred light strax efteråt…
Mamma fick helgens andra samtal på cirka en timme. Jag har sånt fruktansvärt dåligt samvete, för jag vet att hon är så ensam. Men när en jobbar en hel dag och bara har några timmar ledigt på kvällen måste i alla fall jag vara pigg och utvilad för att orka lyssna i en timme på mammas prat om räkmackor, sin frissa, knäppa tanter med mera. Därför ringer jag vanligen på helgen, men då oftast både lördag och söndag. Idag pratade hon om lite annat, visserligen om sånt som varit, fast lite nytt för mig. Jag märker att hon glömmer en del namn. Kanske handlar det om åldern, kanske till viss del att hon blir lite stressad när jag ringer. Idag blev det ett brasamtal.
Efter samtalet tog jag bilen för att leta upp stället jag ska till i morgon på ett möte. Passade på att kolla parkeringar i närheten också. Jodå, det finns, men det kostar, förstås… Så åkte jag och hämtade Fästmön efter jobbet. Vi for till Stormarknaden. Anna hade ett par ärenden där och det var faktiskt inte så mycket folk. Men Anna och jag är väldigt olika när vi handlar. Jag hade nog plockat på mig varor på tio minuter, medan Anna går och kikar, klämmer, känner och… velar. Ja, hon vetmed sig att hon är en riktig lite velpotta. Tur att jag kompletterar med mina ibland rätt förhastade beslut… För det mesta har vi trots allt rätt kul när vi handlar. Vi tramsar och flamsar, idag redan vid ingången till Kvantum där månadens grönsak presenterades. Anna förklarade väldigt detaljerat vad hon tyckte att den vita sparrisen såg ut som.
Månadens grönsak är vit sparris och den liknar nåt annat, tycker Anna.
På vägen ut träffade vi vännen M och fick en pratstund innan vi tuffade vidare till Himlen i Förorten. Jag hjälpte Anna att bära in alla miljoner kassar och sandpaket. Sen var det dags att vända hemåt och värma mat. Lasagnen kompletterades med ett glas rött och det var lika gott som igår.
Bästefåtöljen ropar och jag svarar att jag snart landar där. Jag hoppas att du har haft en bra helg. Min har varit givande och både slitsam och trevlig. Men alldeles för kort…
Den kommande veckan – eller nästa – skrivs det allra sista inlägget på den här bloggen. Det måste jag förhålla mig till på nåt sätt…
*torrgråtande = Annas beteckning på en unge som gråter utan att vara ledsen på riktigt
Jag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en rödkeps.
År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.
Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuteradesnämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa
Tyst!
eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han
inte fattade nånting.
Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.
Information före beslut
var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationenifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varitsitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.
Den här mössan hade Q aldrig accepterat.
Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.
Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.
Jag är så tacksam! Det finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.
Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.
Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)
Torsdagskvällen blev lugn. Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…
I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.
I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårtatt fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???
Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORMbit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!
Detta bildspel kräver JavaScript.
Medan jag mätt och go’ väntade på bussen sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.
Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.
Morotskakan var verkligen enorm så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.
Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nyaarbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!
Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfektkort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte trolleller galna… Tacksamhet!
Detta bildspel kräver JavaScript.
I morse när jag vaknade var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!
Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.
Först och främst… Min mejl fungerar inte igen.Det är alltså ingen idé att du mejlar mig på nån av mina e-postadresser – om du önskar svar. Jag kan inte logga in på nån av dem och kan alltså varken läsa mejl eller svara på mejl. Det är samma problem som förra veckan. Det tog dem nästan tre dygn att fixa inloggningen då och jag hade massorav olästa mejl sen. Det här är lite förödande med tanke på ”min situation”. Dessutom vet jag att jag får en del fakturor via e-post. Morr!
Morrigt värre blev det igår eftermiddag. Jag har liksom ingen lust att sitta och lyssna på nån som gnäller och klagar över människor som visserligen är lite för ”på”, men som vill väl, i över en timmes tid. När jag väl fick frågan om mitt läge fångade jag den bara för att förlora den efter en halv minut. Och så var vi tillbaka till det ursprungliga gnället. Jag blev faktiskt ganska ledsen. Det känns som om jag ingenting är värd ibland i vissas ögon och att det jag säger misstolkas, eller tolkas om negativt. Lite avis blev jag att höra att somliga fick glada och trevliga tillrop samt erbjudanden om hjälp i stället. Men, men, det är som det alltid har varit: det är bara ensom räknas, det är bara en som har det allra värst i hela världen. Jag grät i duschen och jag grät över laxen. Sen föll f*n i mig och jag hörde av mig med en fråga om min person, mest för att kontrollera om jag inte möjligen räknades… lite, lite grann.
Jag får väl ta mig ett glad-piller i form av Pepskarameller.
Det tar mycket kraft och energi att försöka stå ut med ovanstående. Jag fick sms från en kompis som jag inte har sett sen i höstas, tror jag, men jag ringde upp och bad att få återkomma om nån vecka. Jag känner mig så slut och trött i vissa lägen och även om jag vet att vänner gerenergi, fick jag lov att senarelägga träffen. Men på söndag ska jag kanske(om flygplan och annat sköter sig)träffa en annan väldigt god vän och tillika före detta kollega – även om det senare snart är preskriberat. Jag hoppas att jag känner mig lite gladare till dess – så att det inte är jagsom bara sitter och gnäller… Får väl ta mig ett glad-piller. Pepskarameller brukar hjälpa…
Via mitt arbete kan jag också hämta kraft och energi av somliga. Fast jag gillar inte att bli anklagad för att missa mötestider när jag är på plats och väntar i nästan tio minuter vid utsatt tid. Min kollega med kvisttomaterna berättade på lunchen att h*n fått rätt mot butiken och en ursäkt inklusive ett presentkort på 25 kronor. Jag fick mig ett gott skratt igen. Det är så härligt när den här personen berättar, för vi skrattar liksom tillsammans, h*n inser att h*n är en aning… ettrig. Självinsikt är underbart!
Ett inlägg i vilket Tofflan smörjer kråset och spiller medan andra arbetar i hennes hem.
Röris knackade på före sju i morse.
Det ljusnar på morgnarna när jag åker till jobbet och det är ganska ljust fortfarande när jag åker hem framåt seneftermiddagen. När jag sitter i bilen ser jag så många vyer jag skulle vilja fota. Men när en kör bil, kör en bil och gör inget annat, tycker jag. Möjligen lyssnar en på musik. En fotar inte.
I morse var jag uppe med tuppen. Rörmokaren skulle ju komma klockan sju och jag ville vara tvättad och klädd och helst ha ätit frukostfilen till dess. Jag vaknade en kvart tidigare än vanligt – utan att behöva ställa om alarmet på mobilen. Ibland är det bra att ha vissa… gåvor. Jag visste nämligen att rörisen skulle komma föreutsatt tid. Jodå, tio i sju rullade en Riksbyggenbil in på gården och två minuter senare plingade det på dörren. Rörmokaren tittade på det jag behövde få hjälp med, hummade lite, gav ett par alternativ, kollade priser etc och så kom vi överens. Han skulle åka och handla och sen utföra arbetena medan jag åkte till mittarbete. Vi möttes i ytterdörren när jag skulle åka. Prisuppgift har jag fått mellan tummen och pekfingret, medan rörisen fick ansvar för mina nycklar. Det kändes lite läskigt att lämna sitt hem i nån annans händer, men ibland har en inget val. Och jag slapp ta ledigt från jobbet. Nu hoppas jag förstås på ett gott utfört arbete, så att jag kan både diska och tvätta mig utan läckage samt på en låg faktura. Det senare kan jag drömma om, men jag får i vart fall 30 procents ROT-avdrag. Hemma på kvällen gick jag runt och testade kranar, bland annat. Och tänk! Det var länge sen jag slapp spänna musklerna för att vrida om… Dessvärre upptäckte jag ett ställe där det kan bli problem. Jag får helt enkelt hålla ögon och öron öppna!
På jobbet har jag tragglat med en text i två dar. Jag säger inte att den är tråkig, den är omfattande och har ett ganska avancerat språk. Men det är fredag idag och jag hade tur som en tokig och blev serverad go-fika redan vid förmiddagskaffet. Vi hade en nybliven pensionär på återbesök och det bjöds på tårta. Eftersom fredagar är den enda dag jag äter fikabröd passade jag på att ta en rejäl bit. Ja… ehum… En ser hur stor den är när en jämför med kollegan F:s bit… Till eftermiddagsfikat klämde jag dessutom i mig en synnerligen färsk och sockrig äppelmunk. Men sen spillde jag ut mitt kaffe så två kollegor fullkomligt flögupp ur sina stolar och min mobil blev blöt, så nån bild blir det inte.
Detta bildspel kräver JavaScript.
NK* och jag var helt slut på eftermiddagen. Det visade sig genom att somliga kom in och LA SIG på andras kontorsgolv. Vi klappade oss på axlarna efter en rejält tuff vecka där det har ställts hårda krav på oss och vi i mångt och mycket har varit helt självstyrande. Det är väldigt skönt att vi har varandra, för där hämtar vi kraft och stöd när det behövs. Och så avslutade vi arbetsdan med att poppa en alternativ version av Syster Jane först, via skillingtryck, fram till första gången Simon & Garfunkel drog sin Bridge over troubled water på en konsert. Du vet, den där låten som ska spelas überhögt klockan fyra en morgon medan solen går upp och baksmällan sätter in…
En sladd och två kaffebönor blev en kul figur för mig.
Plötsligt pratades det om nerförsbacke på jobbet idag. Javisst ja, det är ju onsdag och mer än halva arbetsveckan är nu gjord för oss som arbetar på Myndighetens kontor. Min arbetsvecka började lite trögt, men tog ny fart idag. Den tog sån fart och en sån vändning att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Eller nja, gråter gör jag inte. Däremot kan jag sucka lite över… tillvaron och brist på beslut på olika plan. En sån brist leder till att somliga kanske gör saker i onödan eller kanske får göra om saker från början på nytt sätt. Då blev det lite av en lisa att få skratta åt kollegan A:s fynd av tidskrifter med vitsiga namn vid en av vattenmaskinerna. Tyvärr kan jag inte lägga ut nån bild, för då skulle jag avslöja var jag arbetar. För din del räcker det med att veta att jag jobbar som konsult vid en myndighet i Uppsala. Så i stället får du titta på hur roliga en sladd och två kaffebönor kan vara, även det en bild från mitt jobb. Sladden och bönorna blev en kul figur i fotografens ögon.
Lagen när det gäller näthat är lite… oskarp idag.
Nåt som inte är kul är näthat. Och då menar jag inte yttrandefrihet. Det är nämligen en och annan som menar att menar att de inte ägnar sig åt näthat utan exekverar sin rätt till yttrandefrihet. Än så lägen är lagen rätt oskarp när det gäller näthat. Idag har en utredare lämnat ett betänkande om näthat och straff för detta till regeringen. Hatiska yttranden ska kunna straffas som ofredande om förslaget går igenom. Betänkandet innehåller i korthet följande förslag (notera dock att det inte omfattar grundlagsskyddade medier):
En ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång utanför det grundlagsskyddade området. Med detta menas att en kan straffas om en sprider bilder eller uppgifter som kan innebära skada för den det handlar om. Förslaget omfattar bilder eller uppgifter som till exempel handlar om den berördes sexualliv, hälsa, brottsoffer, nakenbilder etc. Detta skulle innebära att den som sprider uppgifter som att nån har supit bort sitt jobb eller att nån är psykiskt sjuk kan straffas.
Ett utvidgat ansvar för olaga hot. Detta innebär att det kan bli straffbart att hota nåns frihet eller frid. Även hot som är menat att göra den hotade allvarligt orolig ska kunna straffas.
Bestämmelsen om ofredande ska gälla den som agerar hänsynslöst, till exempel genom upprepade kontakter direkt eller via internet.
Frågan om grovt förtalsbrott ska bedömas utifrån uppgiftens art och hur det sprids, till exempel via internet. Straffansvar för förolämpning ska gälla den som ägnar sig åt beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot nån annan på ett sätt som är avsett att kränka den utsattes självkänsla eller värdighet. Ett solklart exempel på detta är att sprida i sociala medier att en viss person är knäpp och därför ska förföljas.
Straffansvaret för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla utvidgas.
Brottsskadeersättningen ska utvidgas till grovt förtal.
Vintern 1962-63 var det mamma som tog hand om mig.
Jag gissar att en och annan fick ett och annat att tänka på… För egen del tänker jag mest på lilla mamma i kväll. Hon var på ett läkarbesök igår och det var ganska mycket oro innan av olika skäl. Det är inte lätt att vara gammal och sjuk i Sverige, inte när en är beroende av samhällets hjälp, vården eller andra människor. Jag är i vart fall så stoltöver att mamma inte bangade utan att hon tog tag i vissa saker i stället för att bara gnälla och klaga. Samtidigt har jag ett stort dåligt samvete för att jag inte kan hjälpa henne rent praktiskt så mycket som jag skulle vilja. Det är lite svårt när avståndet är 30 mil.
Nu har jag varit både flamsig och djup så det räcker en stund. Jag ska ta nåt ätbart och sen en värmande dusch innan jag skriver färdigt några litterära tankar, läser en stund och tittar på när Lars möter Christer klockan 21 i SvT1.
Ett inlägg i vilket jag låtsas ha lite kontroll på tillvaron.
Jag vände blad i fotoalmanackan i morse.
I morse vände jag blad i min fotoalmanacka. Jag fick fram en bild på en snötäckt gravhög i Gamlis. Riktigt lika mycket snö finns inte i februari innevarande år (bilden har ett par år på nacken), men vi fick både snö och minusgrader igår. Och mer ska det visst bli. Det gillar jag inte, fast jag är ju inte förvånad över att det kommer – februari är fortfarande en vintermånad för mig. Idag och i morgon pågår Distingsmarknad på Vaksala torg. Ursprungligen hölls disting, ett medeltida rådslag, i Gamlis. Nu är det bara marknaden kvar. Det brukar vara en kylslagen historia, men samtidigt att bra tillfälle att köpa på sig ett halvårs lager av strumpor till bra pris. Dessvärre hinner jag inte ner på marknaden. Ja, ja, jag får väl handla i nån av dussinaffärerna på Stormarknaden vid tillfälle.
Jag har som vanligt arbetat idag. Vissa saker, som skrivaren, var väldigt tröga. Andra saker, som jag och NK*, var förstås väldigt alerta. Min känsla vid arbetsdagens slut var att vi båda har kommit ifatt saker och ting nu och känner att vi har kontroll – så gott det nu går. Ett arbetsmöte på lunchen med vår nya chef var en halvtimme långt och ganska effektivt även det. Vi har ett behov av att stämma av. Dessutom måste nån prioritera bland det vi gör och det är en chefsfråga.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Hamlet på besök på kontoret? Nej, bara kollegan N!
Före och efter mötet har jag lay outat, jobbat med några foton och haft ett kort arbetsmöte på kontoret för att få in lite kompletteringar till ett material. En kunde nästan tro att jag fick besök av Hamlet – se bilden! Vidare har jag fått ett mejl från Arbetsförmedlingen. Det är intressant att de faktiskt bryr sig mer om mig nu när jag jobbar än när jag var/är arbetslös…
Mina nya brillor och jag kommer finfint överens. Det var bra att jag kunde testa dem hemma i helgen. Inte är det fel, heller, att de fungerar både vid datorn på jobbet och vid datorn hemma!
Jag har vikt lite rentvättade lakan (det är tur att en är utrustad med aparmar) och nu ska jag efterforska uppgifter som finns nånstans i mina gömmor om en konstnär. I kväll står det läsning på min agenda. Jag känner att jag vill bli färdig med min bok på gång så att jag kan läsa nåt mer… lättsamt.
Vad läser DU just nu??? Skriv gärna några rader och berätta!!!
Jag vann inte bara min lunch, jag lyckades knacka min pepparkaka i tre delar och fick därmed tre önskningar också.
Jag hetew Bawbwo fwån Mawabo. Glöm inte att hashtagga ewt kwamkalasch!
Den reklamen hör jag på radio varje vardagsmorgon och den är så dålig att den är bra. Jag börjar mina dagar med ett skratt, alltså. Så lättroad är jag! Därför är det inte konstigt att jag kommer till jobbet med garv i kroppen. Inte trodde jag att jag skulle fortsätta skratta denna fredag när jag fick ett akutjobb dumpat i knäet i onsdags eftermiddag, ett jobb som skulle vara klart senast söndag (eller fredag, dårå, eftersom jag jobbar kontorstid). Men det jobbet flöt på så bra. Vi kom snabbt överens om nivå, vem som skulle göra vad och sen var det bara att göra det. Extra roligt var det förstås när den nöjde författaren via e-post uttryckte sin stora uppskattning. Sånt värmer. Sånt ger bränsle att gå vidare och vidare och vidare… Med lite paus för lunch och fika. En lunch som jag för övrigt VANN – det vill säga jag slog tärningarna, fick triss i ettor och kunde äta lunch i restaurangen alldeles gratis. Tur som en tokig! Och som NK* sa:
Nu kan du köpa en flaska vin för lunchpengarna i stället.
Och det gjorde jag… Men först jobbade jag färdigt. Och tog också flera tillfällen i akt att dokumentera så kallad kontorshumor. Just skratt kring kontorshumor började redan häromdan när kollegan E undrade om jag trodde att jag skulle få skorna putsade av Nån eftersom jag hade ställt dem utanför min kontorsdörr. I torsdags höll en av cheferna på att fnittra ihjäl sig i korridoren utanför mitt kontor eftersom h*n tyckte att mina urhoppade skor utanför dörren indikerade att jag eventuellt hade flugitin på kontoret – i hejdlös glädje över mitt arbete. Jodå, jag älskar mitt arbete och tycker att det är nördigt, galet och roligt. Men skorna… Jag tar av dem utanför för att inte skita ner golvet inne hos mig. Sen ställer jag dem på en bit kartong innanför dörren. Fast ibland tar det en stund från själva urhoppandet till inbärandet… Så mina skor dokumenterade jag, lite kontorskonst likaså samt saker som kan vara bra att ha på ett kontor, fotade inne hos kollegan H. H kunde direktredogöra för varför det var bra med böcker, en liten handduk, vantar, mössor, en solhatt med mera på kontoret.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Paus för att hämta dagens första senapsmugg kaffe.
Mina nya brillor.
Men dagens riktiga höjdpunkt blev nog ändå… mina nya brillor! Det kom ett sms redan härom kvällen att de var klara för hämtning och igår åkte jag lite tidigare från jobbet för att hämta dem hos Synsam på Stormarknaden(Här finns förrestenett ledigt jobbom du är optiker! Jag trivs jättebra som kund där. Bara som ett tips… Men sista ansökningsdagen är i morgon.). Nu är det inte brillor jag ska ha på mig jämt, för jag har ju linser. Nä, detta är brillor jag ska ha när jag arbetar för att både kunna se vad som står på datorskärmen och även kunna läsa manus bredvid. NK skrattade frustande när han föreställde sig pilsnerbottnar med en tjock skiljelinje i glaset à la Jan-Öjvind Swahn, men så roligt ska h*n inte få ha på jobbet när h*n ser mig. Mina nya brillor är ganska små, har bajsbrun båge och är väldigt, väldigt bra… Jag provade dem hemma vid datorn igår kväll och även om avstånden här inte stämmer till fullo med de uppmätta avstånden på jobbet fungerade brillorna hur bra som helst – jag såg både skärm (när jag lät ögonmusklerna vandra uppåt) och tangenbord (när jag lät ögonmusklerna jobba neråt).
På Stormarknaden nappade jag på NK:s tips. Men jag la till några spänn också för att få med mig ett fint Amarone hem. På ICA Kvantum valde vi ut några goda ostar som skulle göra vinupplevelsen mer komplett. Ja, jag har ju en Fästmö i mitt liv som jag träffar då och då trots att vi jobbar väldigt olika tider och dessutom inte bor i samma stad, som somliga tror. (Stad, förresten… Det finns det väl inget som heter numera? Försök uppdatera vokabulären till vad som gäller det tjugoförsta århundradet! Administrationsskorpionen skrattade nästan läppen av sig.) Godsakerna avnjöts under dialog som inte återges här. Och kvällen avslutades med Shetland. Ingen av oss somnade framför TV:n.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Det blåste visst i natt.
Denna lördag började jag med lite sängläsning innan jag gav mig ut på en kort utflykt. Boken jag läser är uppenbarligen av genren erotic crime, så det passade bra att läsa den i sängen. Det började blåsa hårt igår kväll och detta hade satt sina spår utomhus. Det blåser lite fortfarande, men nu ska jag vara inomhus fram till kvällen. Det står nämligen städning och tvätt på mitt schema idag. Nån i huset har redan börjat –före klockan sju startade tvätteriverksamheten i morse. Jag vet ju sen tidigare att det är svårt att förstå ordet hänsyn, men uppenbarligen kan de som tvättar inte läsa heller. Och nån folkbildare tänker jag inte bli, ärendet ligger fortfarande hos BRF-ordföranden.
Om du har orkat läsa ända hit kanske du orkar skriva en liten kommentar också och berätta vad du håller på med i helgen! Det vore roligt att få veta.
Jag kom sent till förmiddagsfikat, men fick sällskap vid bordet.
En brukar säga att
allting har en ände.
Då finns det alltid nån som lägger till:
…men korven den har två!
Helgen ändade vid midnatt och i morse var det dags för en ny, härlig arbetsvecka. På jobbet drar förändringens vindar in och skapar en del förvirring, en del frustration, men också en hel del positivism. Det senare gläds jag åt för mina arbetskamraters skull. Jag tror att jag har bland de finaste arbetskamrater en kan ha. De är både vanliga och vänliga, men också speciella och… ganska normala. Förhoppningsvis smittar sånt av sig. Det värmde i alla fall ett Toffel-hjärta att en del bytte bord för att hålla hjärtats ägare sällskap när det kom sist till förmiddagsfikat. Vill jag tro. (Låt mig få tro det!)
Här finns alla sorter, men nånting som har slagit mig är hur en del påminner så mycket om andra människor jag har mött i livet. Här finns till exempel en Micke som heter Anders, en Farouk som heter Tomas och en Christina som heter Helena, för att nämna några. Det är nästan ruggigt så lika de är, både till utseende och till sätt.
Idag har jag textgranskat en rapport på engelska, fipplat lite med bilder samt filat lite på en beskrivning. Under morgondagen skickar jag iväg ett slutkorrektur och påbörjar en lay out. Det händer saker – och det händer att jag blir färdigmed saker också. Och snart är jag färdig där jag är just nu. För allting har ju en ände, även det som är roligt och bra.
Hemma i New Village väntar jag (förgäves?) på ett återbesök av BRF-ordföranden. Eller åtminstone att h*n ska höra av sig angående en uppföljning av värmen samt mina klagomål angående störning, som h*n lovade. För tillfället känns det inte så akut, vi har fått en plusgrad idag utomhus och jag har över 20 grader i köket. Underbart!
Jag har suttit en stund med mina räkningar, för idag fick jag lön. Jag hade väldigt många räkningar den här månaden, så jag är extra tacksam för den där lönen. Och nu är alla räkningar betalda och jag har pengar kvar. (Nej, jag skryter inte, jag har ingen jättehög lön, men jag har ett uns smålänning i mig och kan leva sparsamt. Det var för övrigt tack vare min sparsamhet som jag hade råd att köpa en bästefåtölj, till exempel, för snart tio år sen. Jag sparadetill den.)
I kväll blir det ingen lyxmiddag utan rostade mackor med ost och ett par glas mjölk. Men att det skulle vara felatt unna sig god mat, framdukad på ett trevligt sätt, med tänt ljus, bra läsning och ett glas vitt vin – såsom jag gjorde igår… Det tycker jag inte! Ska inte jag få ha det mysigt trots att jag äter ensam? Hur äter DU när du äter ensam??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!
Jag unnar mig att äta gott och mysigt ibland. Gör du???
I morgon är det redan tisdag och jag ska handla efter jobbet. Tänk om jag kunde komma ihåg att köpa tulpanertill köksbordet…
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Jag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 