Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘arbete’

Ett tyst och hyssjande inlägg.


 

Apa som håller för öronen

Jag vill ha tystnad!

Igår läste jag en krönika om tystnadEllinor Skagegård på lokalblaskan avnjöt två dagars tyst retreat och kände en sällan uppnådd frihet. Jag håller med henne fullständigt när hon skriver att det i dagens bruskultur är

[…] ett privilegium att kunna välja bort buller, prat eller mobilsignaler. Det handlar inte om total tystnad, utan om att kunna höra fågelkvitter, vinden i träden, knakandet i ett gammalt hus, mina egna hjärtslag. […]

Vidare beskriver Ellinor Skagegård som jämförelse och kontrast ett besök på Stadsbibliotekets barnavdelning. Där var det allt annat än tyst, det stojades, lektes och sprangs omkring. Inget ställe för barn som bara vill sitta stilla i tystnad och läsa en stund. Vad jag förstår har det tidigare i sommar pågått en diskussion om huruvida det ska råda tystnad på våra bibliotek eller om biblioteken ska vara nån sorts allaktivitetshus. Den diskussionen har jag missat, troligen för att jag aldrig går på bibliotek längre. Skälen till detta är mycket enkla och två:

  1. jag måste in till stan och det kostar pengar och energi (ifall jag ska åka kommunalt)
  2. jag trivs inte på Stadsbiblioteket i Uppsala för där är inte tyst

Hade jag deltagit i diskussionen är jag emellertid osäker på vilken ställning jag hade tagit. Jag är fullt medveten om att det saknas mötesplatser i verkliga livet idag. Ställen där vi kan träffas utan att det kostar nåt. Men det saknas också ställen där vi kan få ro och få uppleva tystnad tillsammans med andra människor. För det finns nåt som heter social gemenskap även i tystnad…

Pojke i porslin s håller för öronen

Det är plågsamt att bo i flerfamiljshus med alla ljud.

I morse höll jag på att bli smått nipprig på ett utdraget och entonigt ljud utifrån. Ja, man har ju öppna fönster lite här och var så här års. Det lät som om jag hade besök av ett mobilt tandläkarteam som borrade i varenda tand i huset. I själva verket var det en sommarjobbande ungdom som med en trimmer höll på att ta bort ogräs kring tennisbanan på baksidan. H*n hade förstås hörselskydd, det hade inte jag. Gissningsvis var det fler än jag som inte uppskattade hans arbete som startade strax efter klockan sju. Jag hade då varit vaken och uppe sen sextiden, men jag satt och skrev. Och det blev plötsligt väldigt svårt på grund av oljudet. När jag skriver behöver jag nämligen tystnaden som enda sällskap. Jag kan inte ens skriva till favoritmusik, det måste vara tyst. Med detta sagt kan du kanske ana hur plågsamt det är för mig att bo i ett flerfamiljshus..? Allt smällande i dörrar, spikande, mobilpratande, musikspelande, borrande, slipande, pratande, gullande med småbarn, skrikande, klampande, dundrande i trappräcket… Det gör ont i mig. Kunde jag så skulle jag flytta, helst till en stuga i skogen.

Märkligt nog är det vid ett enda tillfälle jag verkligen uppskattar ljud. Som svagt, svagt bakgrundsljud vill jag ha TV:n på i sovrummet för att kunna somna. Jag försöker vänja mig av med detta och det går bra ibland, ibland inte. Men jag kan inte låta bli att undra om jag är ljudskadad…

Hur är DU??? Vill DU ha tystnad eller behöver DU ljud??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett frustrerat inlägg.


 

I morse kunde jag återigen konstatera att det inte är värt att jobba lite grann när man är arbetssökande och går på a-kassa – åtminstone inte om man är ärlig. Jag har angett att jag de senaste veckorna har utfört två (2) timmars arbete. I själva verket handlade det om 2 x 20 minuters jobb, det vill säga 40 minuter. För detta straffas jag av a-kassan Vision med såväl ekonomiskt avdrag som avdrag på det antal deltidsdagar jag har rätt (!) att arbeta. Det ekonomiska avdraget var på netto 300 kronor. Detta innebär att jag förlorar ekonomiskt på att jobba lite grann – jag tjänade nämligen 250 kronor netto (ja, jag skattar) på det arbete jag utförde. Fast pengarna jag har tjänat ser jag inte förrän jag har jobbat lite till – man betalar nämligen inte ut för låga summor… Vidare fick jag en halv dags (en halv arbetsdag = fyra timmar) avdrag på deltidsdagarna för 40 minuters jobb. Jag förlorade dagar när jag skulle kunna få ersättning också. Snacka om att det är ovärt att jobba – i vart fall om man är ärlig. Det blir väldigt svårt, bara, när man inget annat vill än att jobba. Som ”alla andra”…

himmel o vatten solnedgång201104253278

Solnedgång i Metropolen Byhålan.

 

10 Regnbågsros

En ros till alla modiga metropolitaner som firar Pride idag!

Jag kanske skulle ha stannat i Metropolen Byhålan. Inte gett mig av därifrån så snart jag blev 18 och myndig. Fogat mig i en tillvaro där jag säkert haft villa, en man som försörjer mig och barn. Som ”alla andra”. Men jag började kvävas där. Jag kunde inte leva som den jag var och jag hade aldrig kunnat leva i en villa om den inkluderade man och barn. Idag är det en historisk dag i Metropolen. Jag känner att jag borde ha varit där. Idag, den 18 juli 2015, hålls nämligen Pride där för allra första gången. Tänk, jag som flydde… Idag skulle jag ha kunnat komma tillbaka… Men inte helt riskfritt. Inte helt utan problem. För i kommentarsfältet till Byhålenytts artikel om Pride hade en man lämnat en kränkande, homofobisk kommentar. Givetvis anmälde jag den och VIPS! stängdes kommenteringen av. Jag hoppas att den här mannen inte är representativ för Metropolitanerna i gemen. Jag önskar er modiga Pridefirare

Happy Pride!


Här kan du läsa mer om Pride i Metropolen Byhålan:

Pridefestivalen behövs i Motala

Det blir Pride i Motala

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om känslor, sår och att ge bort gåvor – och andras saker.


 

Kaffekopp med tecknad figur Social Ekonomi Uppsala 5 kr

Den här kaffekoppen såg jag på Social Ekonomi Uppsala i måndags. Den illustrerar bra detta första stycke i mitt inlägg.

Det är inte alla förunnat att vara Solskenet i nåns liv. Men i morse kunde jag sätta upp det på mitt CV. Fästmön hade klivit upp för att göra sig redo för arbetet. Morgonen var grå och trist. En stund senare, när vi satt i bilen utanför hennes jobb blev det plötsligt soligt. Av detta drog vi båda slutsatsen att det måste vara min förtjänst – jag är helt enkelt Solskenet i Annas liv. (Om du inte fattar att jag är ironisk i den här texten behöver du inte läsa mer.)

Jag skulle vilja fortsätta vara Solsken idag, men efter att ha tampats med tonerbyte i min skrivare är det omöjligt. Tur att det inte fanns några vittnen. Min skrivare behöver jag när jag ”administrerar” för att kunna visa upp att jag ”administrerar”, så att säga. Min skrivare är ingen lyxpryl, den kostade ett par hundralappar för några år sen. Det som är dyrt är toner till den. En behållare svart och en behållare färg behövs och det totala priset ligger på runt 400 spänn. Sånt svider. Men jag har ärligt talat ingen lust att åka in till Myndigheten i stan så snart jag ska göra en utskrift som har med min ”administration” att göra.

Det som händer när jag byter toner är för det mesta att

  1. skrivaren inte fungerar efter tonerbytet
  2. det blir svart bläck överallt – på golvet, på mig etc

Men idag blev det en variation på temat 

Otekniska Tofflan.

Blodsår

Ett blodsår!

Det som skedde idag var att jag lyckades skada mig så att ett blodsår, som barnet I brukade säga, uppstod. I samband med detta passade jag på att KBT:a mig lite och ta en bild. Det är nämligen så att jag svimmar vid åsynen av blod efter en traumatisk vistelse på Sjukstugan i Backen år 2010. Idag höll jag mig på benen – men det var knappt. Och nu sitter jag och skriver med ett plåster på vänster pekfinger för att inte få skit i det djupa såret – som för övrigt gör jätteont när jag skriver. (Det här är självironi.)

Den här gången när jag grejade med skrivaren var det trots allt värt eländet ganska mycket för mig personligen. Jag brukar nätshoppa toner via UppsalaNyheters webbplats (högerspalten) hos InkClub. På så vis gynnar jag två företag här i Uppsala samtidigt som jag tänker lite på miljön (återanvändning av tonerbehållare) och på sysselsättningen (InkClub har anställda i Uppsala samt samarbetar dessutom med Samhall, som ger jobb åt människor med funktionshinder).

Förra gången jag köpte toner fick jag som trogen kund en fin present – det är här det extra värdet för mig personligen kommer in! Jag fick ett paket med två champagneglas från Iittala. Bara så där… Glasen är ännu ouppackade. Tanken är att spara dem för att sen skåla med dem fyllda av champagne när jag har fått nytt jobb. Alternativt ges de bort till nån annan som ska firas. Eller så försöker jag väl sälja dem… (Man ska inte ge bort gåvor man själv har fått, men glasen är ju inte nån gåva från nån jag känner utan från InkClub…) Nån som redan nu vill lägga ett bud på glasen???

Iittala champagneglas

Fina champagneglas från Iittala. Lägg ett bud på dem genom att skriva en kommentar eller mejla mig – adress överst i högerspalten!


En människa som inte tycks ha några skrupler 
vad gäller att sälja andras grejor är Richard Prince, läser jag i Metro. Han är konstnär och fotograf, bosatt i New York – och lever på att göra konst av andras Instagrambilder. Tydligen är detta en mycket lukrativ affärsidé, för enligt Metro

[…] tjänar [han] storkovan. […]

Det är nämligen så att det vi lägger ut på nätet blir allmängods, kan delas fritt och uppenbarligen säljas – i USA, i alla fall. Här i Sverige får man varken låna texter eller bilder hur som helst – men det är inte solklara regler vad som gäller! Så tänk på att det är bäst att fråga om lov först innan du lånar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min Toyotaverkstad.


 

Röda fåtöljer o min sko

Min väntan blev kort hos Toyota Bil 3:an idag.

Finns den bästa Toyotaverkstan i Uppsala, tro? Jag kom dit idag, lite småbekymrad och åkte därifrån glad som en lärka och bara 74 spänn fattigare. Det var 74 väl spenderade kronor för att slippa krångla i ett mörkt garage – och även för att undvika blodvite.

Clark Kent* blev besiktigad i onsdags och blev underkänd. Orsaken var att en av tre bromslampor var trasig. Men jag slapp ombesiktning och det är jag väldigt glad för. Besiktningen var sent på dan och igår var det röd dag, så först idag kunde vi styra kosan till Clarks husdoktor Bil 3:an.

Min bilverkstad har nämligen drop in för lampbyte. Man behöver alltså bara åka dit – utan att beställa tid. Den smarte åker dit lite senare än klockan sju när nymornade Toyotaägare lämnar sina älsklingar för service. Jag åkte dit vid tiotiden idag. Det var perfekt. Trevligt bemötande direkt i kassan och alltid ett

Självklart fixar vi det! Sitt ner så länge och ta en kopp kaffe.

Jag hade förstås både mobil och min bok på gång med mig. Det brukar vara lite pratigt där vi kunder sitter och väntar och TV:n står på. Underförstått: det kan vara svårt att koncentrera sig på en bok och lättare att mobilsurfa på sociala medier.

Idag blev jag glatt överraskad av ytterligare en fin servicegest gentemot oss kunder: gratis wi-fi. Uppenbarligen har de som jobbar där sett det jag har sett: kunderna fikar och mobilsurfar. Och varför inte ge dem gratis internetuppkoppling?!

Jag är nöjd med min bilverkstad och även om det låter som att jag är där ofta är det mest för småsaker och slitagegrejor som att få trasiga lampor bytta eller hjulskifte från vinter- till sommardäck eller tvärtom. En gång om året gör jag service där också. Då blir det lite kostsammare, men jag kan känna mig trygg eftersom jag får bilen genomgången ordentligt. Det är därför det aldrig – ta i trä! – är några allvarliga fel på Toyotabilarna, bara typ trasiga lampor som behöver bytas. (Men stackars Snälla Toyota-meken idag som fick ett blodsår under arbetets gång…)

För dagens besök och goda bemötande får Bil 3:an högsta betyg, det vill säga fem tofflor.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Efter bytet for jag till Stormarknaden
och slog till på två billiga Chardonnay-viner, en flaska Nero d’avolo-vin och en Amarone på Systemet där. Nej, det hade jag inte råd med, men jag använde en fikapeng jag fått av en vän samt lite av mammas födelsedagspeng.

Fyra flytande kompisar till mig, alltså, varav ett ska drickas av mig och Fästmön i kväll till räkorna som nu ligger på tining.

Fyra flaskor vin två vita två röda

Två vita och två röda kompisar fick följa med hem från Stormarknaden.

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett farsartat inlägg.


 

Barnaskrik o jäkelskapNär man är sjuk och inte orkar göra så mycket… Ja, då kan TV:n och nåt lättsamt program roa en. Men det finns nästan inget bra att se på nån av alla mina 15 TV-kanaler (ingår i husets utbud, inget jag betalar för, bäst att tillägga så att jag inte får höra att jag lever som om jag har lön…) en fredagskväll. Därför utmanade Fästmön och jag ödet och bestämde oss för att se nästan två och en halv timme fars. Sånt som förr om åren kallades bondkomik. Sånt som idag stavas Stefan & Krister. Vi glodde på Barnaskrik & jäkelskap på Sjuan.

Handlingen är egentligen enkel, men eftersom det är en fars är handlingen invecklad. Året är 1949. Sonen Lennart ska tillsammans med sin gravida fru Rakel ta över familjegården från pappan Nils-Erik och mamman Matilda. Den late Nils-Erik ser fram emot att få bo kvar på gården som pensionär, men så snart pappren är påskrivna sätter svärdottern sina svärföräldrar i arbete. För att tjäna lite extra har Nils-Erik bland annat i förskott anmält barnbidrag från staten, vilket ju inte är lagligt eftersom barnbarnet ännu inte är fött. Det blir riktiga problem när det dyker upp en kontrollant. Eller vad/vem är hon, egentligen? Grannen Valdemar väntar på sin kvinna, även hon med barn. Samtidigt har han ett horn i sidan till Nils-Erik. När han råkar höra om barnbidragsfusket…

Ja det är en salig röra. Och det var tur att jag hade min mobil att fippla med under timmarnas gång, annars hade jag blivit galen. Detta är riktigt låg humor på riktigt låg nivå. Men ändå… jag erkänner… Jag skrattar då och då, faktiskt. Sen blir jag smittad av alla underlivsskämt och twittrar

Stenis penis 

med anledning av att Ingemar Stenmark vann en viss danstävling i en annan kanal. Ja ja, ingen läste min tweet. Det var ingen som reagerade på den, alla var väl upptagna av… nåt annat än Twitter.

Men åter till farsen. Här är ständiga förvecklingar. Den korkade brevbäraren gör sitt till för att sabba all form av logik i handlingen. Det är en sån fruktansvärt irriterande karaktär att jag nästan smäller av. Det springs på scenen, men smälls inte i så många dörrar – det mesta sker ju på gården utanför huset. Den sedvanliga gömda brännvinsflaskan hittas i en urholkad vedklabb, ölflaskan är gömd i hängrännan och… ja…

Eller nej. Det här är inte bra. Det var en upplevelse att titta på en hel föreställning via TV:n, men nej tack. Aldrig mer.

Toffelomdömet blir…

halv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett något förundrat inlägg och ett inlägg om att söka jobb.


 

naken vid datorn

Det trillar in ett ton mejl varje dag när man är arbetssökande. Fast jag brukar inte sitta naken vid datorn utan ha mysbyxa – enbart hemma, aldrig när jag går utanför dörren!

Knappt hade jag varit ifrån min dator (ett par timmar) på fredagseftermiddagen förrän det hade trillat in två mejl som gjorde mig mycket förundrad. Näst intill stum, faktiskt. Det ena mejlet talade om för mig att jag och 249 andra hade sökt ett och samma jobb.

Fet chans att jag får det, dårå,

tänkte jag modstulet. Men jag är van att få nej och det som gäller är bara att söka igen och igen. En dag blir det napp. Helt fruktlöst har mitt ”arbete” faktiskt inte varit heller, utan att avslöja för många detaljer. Än är jag med i leken, så att säga.

Det andra mejlet gällde ett annat jobb jag har sökt. Mejlet var för att informera mig om att förutsättningarna har ändrats en del sen tjänsten annonserades ut. Kvalifikationerna har skärpts. Den som har sökt behöver inte skriva en ny ansökan, men fler riskerar att sållas bort för att de nu inte har de rätta kvalifikationerna. Till min lättnad (?) noterade jag att jag fortfarande borde vara aktuell för tjänsten, eftersom jag, trots skärpta krav, har det som efterfrågas. Frågan är bara om jag som vanligt har för mycket erfarenhet/kompetens eller är för gammal eller om jag verkligen är med i leken fortfarande.

Jag har en diskussion just nu med en bloggbekanting om hur det är att söka jobb. Eller att vara arbetslös. Vi har väldigt olika erfarenheter och uppfattning om detta. Men jag kämpar som tusan, tro inget annat! Fortfarande. Nu handlar det inte bara om jobbsökeri utan jag har andra saker jag samtidigt måste kämpa emot och med. Det tar liksom aldrig slut. Livet är på det viset. Vad det handlar om reserverar jag för de närmast sörjande i lösenskyddade inlägg. Jag blir så spottad på annars. Och jag orkar inte torka fler spottloskor från folk som bara vill såra mig.

Tofflan i en bok

Jag skriver böcker…

När jag inte söker jobb (att söka jobb tar emellertid ganska mycket av min tid – att leta lediga tjänster och skriva ansökningar, fylla i ansökningsformulär som ofta är alltför ”standardiserade” för att fungera optimalt, uppdatera CV, nätverka etc är inget man gör på en kaffekvart) försöker jag hitta annan meningsfull sysselsättning. Jag skriver böcker, till exempel, och jag läser böcker.

Vidare har jag erbjudit mig att utan arvode sköta en webbplats, att läsa för gamla och lite sånt. Allt blir inte av, av olika skäl. Ett skäl är att man inte får jobba med vad som helst som volontär därför att facket anser att det borde vara lönearbete. Inte heller kan jag åta mig för många gratissysslor ifall jag får jobb. Dessutom måste jag orka med det hela också. Min läkare ville sjukskriva mig tidigare i år, men det ville inte jag. Då hade jag blivit SJUK på riktigt. Jag blir friskare av att ha nåt att göra. Däremot måste jag acceptera att jag inte kan göra vad som helst just nu. Men för tillfället är jag fortfarande med i leken – vill jag tro.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett försök till aktuellt inlägg.


 

Från sjuksängen 1

Här var jag lite sjuk på sjukhus för några år sen. Idag kan jag inte vara sjuk eftersom jag då förlorar min a-kasseersättning.

Igår läste jag på nätet att det väntas bli förändringar i sjukförsäkringen. Riktigt hett är att den bortre gränsen för sjukskrivning, alltså maxtiden som man får vara sjukskriven, ska tas bort. År 2008 infördes den och sen dess får man inte vara sjukskriven längre än 2,5 år. Partierna tycks komma överens i den utredning och socialförsäkringarna som läggs fram idag.

Hur kommer det sig att man nu backar plötsligt? Med maxgränsen fick bara de som var mycket svårt sjuka – och knappt ens dessa! – vara sjukskrivna längre än 2,5 år. Kritiken har inte varit nådig och kanske har politikerna äntligen lyssnat på den. För den som är för sjuk för att jobba väntar ren fattigdom efter 2,5 år såsom reglerna är nu. Det man vill införa nu är att Försäkringskassan genomför kontroller varje halvår för att utreda den sjukskrivnes arbetsförmåga och behov av rehabilitering. Kontrollerna ska också avgöra huruvida man beviljas sjukersättning eller inte. För den som behöver arbetslivsinriktad rehabilitering ska samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen starta tidigare.

Genom de nuvarande reglerna har den som blivit utförsäkrad vanligen gått till Arbetsförmedlingen för att få introduktion till arbetslivet, som det så vackert heter, samt aktivitetsstöd. Efter tre månader kan man ansöka om sjukpenning igen, vilket de flesta av dessa människor gör.

Jag vet alldeles för många som är för sjuka för att arbeta. En del av dem har fått sjukpension, medan andra harvar på som sjukskrivna. Visst ska alla som vill få jobba, men om man inte kan för att man är för sjuk, är det väl bra om man kan få vara sjukskriven? Det finns nämligen många friska som både vill och kan jobba. Sätt in lite insatser för dem i stället och låt de sjuka få vara sjuka. En degenerativ eller kronisk sjukdom blir nämligen inte bättre. En arbetslös person förlorar i värde – såväl eget som i arbetsgivarnas ögon – för varje arbetslös dag som går. Så jag undrar förstås vad som händer med insatser för arbetssökande och a-kassan, som inte har höjts på 13 år? 

brevlåda

Nån idé att lägga nån post på lådan?

Idag läste jag om Posten på lokalblaskans webbplats. Eller PostNord, som den ju heter sen 2009. Själva postverket grundades redan 1636. Sen bolagiseringen 1994 har det blivit allt färre postterminaler. I höstas flyttade delar av Uppsalas terminal till Roserberg. I januari i år stängdes posten i Uppsala.

I förra veckan införde Posten Nord ett nytt arbetssätt för brevbärarna här i stan. Jag är lite fascinerad av detta eftersom det nya innebär att brevbärarna ska åka på två utdelningsrundor varje dag.  Fascinerad är jag för att vi ju här har två ”Posten” – det vill säga PostNord (”Postenposten”) och Bring. Dessutom har väl antalet pappersförsändelser minskat otroligt och mycket ”post” finns att hämta elektroniskt via till exempel e-post. Jag trodde i stället att man redan hade minskat antalet utdelningsrundor här. Nån post från ”Postenposten” kommer till exempel bara tre av veckans fem vardagar. Inte för att jag får mycket post, men det är konstigt att jag aldrig får brev på onsdagar och fredagar…

I lokalblaskan uttalar sig en anonym brevbärare. Han säger att det är mycket lågt i tak hos PostNord. Arbetsmiljön är stressig och det går inte alltid att ta ut rast. Bland annat säger den anonyme brevbäraren:

[…] De pratar om att företaget går med vinst, men vi bryter nästan ihop. […] Det blir ofta fel i sorteringsmaskinerna på postterminalen, och det hinner vi inte alltid justera. När man måste välja mellan att jobba över eller lämna post outdelad är det något som inte stämmer. […]

Vidare rekommenderar han inte PostNord till kunder.

Det är bara att konstatera igen att det är för få människor som jobbar, uppenbarligen, och för många friska som går hemma utan jobb. Ett företag som går med vinst borde ju rimligen kunna nyanställa en och annan. Eller? Var ligger felen i maskinerierna, egentligen???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 446 andra följare