Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘för kort’

Ett inlägg om att försöka både vila och ladda för arbetet.


 

 Jobbväska och Campuskort

Jobbväskan är packad och Campuskortet framlagt. Jag är redo för en ny arbetsvecka!

Snart är den här söndagen slut. Jag hade bestämt mig för en rejäl vilodag efter två veckor på nytt jobb och en halvdags lokalvård hemma igår. Men… du vet hur det är… Det finns alltid nåt att göra i ett hem. Knappt har en hunnit vila ut efter en arbetsvecka förrän det är dags att ladda för en ny. Nu klagar jag inte. Den som tror det känner mig inte. Tvärtom älskar jag att plocka fram såväl rena måndagskläder som jobbväskan. Den senare står nu packad och redo för fem nya arbetsdar. Jag känner mig också rätt redo, bara jag får slappa lite i kväll och sova gott i natt.

Ända till åtta sov jag i morse. Det var skönt. Jag läste ut den urspännande boken Prio ett och påbörjade Tunneln i slutet av ljuset. Den senare ska, vad jag förstår, vara en typ av spänningsroman också. Men den börjar med Stockholm-Stockholm-Stockholm och lika mycket ångest. Därför tror jag inte att jag kommer igenom Martin Falkmans bok lika snabbt som Emelie Schepps.

Prio ett och Tunneln i slutet av ljuset

Från seriemord i Norrköping till ångest i Stockholm…

 

Äggmackor kaffe och bok

Brunch med bok, kaffe och äggmackor.

Förmiddagen gick och jag fick en del läst och en del skrivet. Jag blev enbart störd av en torrgråtande* unge på framsidan. Stor var h*n och den förtvivlade och till sist rätt arga mamman försökte till sist lyfta berget ungen från asfalten där h*n låg och skrek och frakta det ungen med sig. Det gick sisådär. Ibland är det skönt att vara barnlös. Efter en skön dusch med hårtvätt fixade jag mig brunch nånstans mitt på dan. Jag har längtat efter ägg och eftersom det gick bra igår gjorde jag två äggmackor idag. Det har gått lite mer än en månad sen gallstensanfallet, men den här gången har jag inte glömt det lika snabbt – bland annat eftersom det förde med sig ett tarmvred light strax efteråt…

Mamma fick helgens andra samtal på cirka en timme. Jag har sånt fruktansvärt dåligt samvete, för jag vet att hon är så ensam. Men när en jobbar en hel dag och bara har några timmar ledigt på kvällen måste i alla fall jag vara pigg och utvilad för att orka lyssna i en timme på mammas prat om räkmackor, sin frissa, knäppa tanter med mera. Därför ringer jag vanligen på helgen, men då oftast både lördag och söndag. Idag pratade hon om lite annat, visserligen om sånt som varit, fast lite nytt för mig. Jag märker att hon glömmer en del namn. Kanske handlar det om åldern, kanske till viss del att hon blir lite stressad när jag ringer. Idag blev det ett bra samtal.

Efter samtalet tog jag bilen för att leta upp stället jag ska till i morgon på ett möte. Passade på att kolla parkeringar i närheten också. Jodå, det finns, men det kostar, förstås… Så åkte jag och hämtade Fästmön efter jobbet. Vi for till Stormarknaden. Anna hade ett par ärenden där och det var faktiskt inte så mycket folk. Men Anna och jag är väldigt olika när vi handlar. Jag hade nog plockat på mig varor på tio minuter, medan Anna går och kikar, klämmer, känner och… velar. Ja, hon vet med sig att hon är en riktig lite velpotta. Tur att jag kompletterar med mina ibland rätt förhastade beslut… För det mesta har vi trots allt rätt kul när vi handlar. Vi tramsar och flamsar, idag redan vid ingången till Kvantum där månadens grönsak presenterades. Anna förklarade väldigt detaljerat vad hon tyckte att den vita sparrisen såg ut som.

Månadens grönsak vit sparris

Månadens grönsak är vit sparris och den liknar nåt annat, tycker Anna.


På vägen ut träffade vi vännen M 
och fick en pratstund innan vi tuffade vidare till Himlen i Förorten. Jag hjälpte Anna att bära in alla miljoner kassar och sandpaket. Sen var det dags att vända hemåt och värma mat. Lasagnen kompletterades med ett glas rött och det var lika gott som igår.

Bästefåtöljen ropar och jag svarar att jag snart landar där. Jag hoppas att du har haft en bra helg. Min har varit givande och både slitsam och trevlig. Men alldeles för kort…

Den kommande veckan – eller nästa – skrivs det allra sista inlägget på den här bloggen. Det måste jag förhålla mig till på nåt sätt…


*torrgråtande = Annas beteckning på en unge som gråter utan att vara ledsen på riktigt

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett oskyldigt inlägg.


 

 Innocent dryck

Innocent – oskyldig? (Drycken fotade jag på ICA Solen idag.)

Efter lite mer än ett dygn i Himlen är jag helt slut. Och det handlar inte om att bonussönerna (båda var hemma i helgen) har varit besvärliga. Det är familjen Katt som har kört slut på mig. En katta och två ungar har varit busigare än människobarn, tror jag bestämt. Inte för att jag har så stor erfarenhet av små barn i grupp, men dessa två håriga typer – och deras moder (som visst löper…) var helt galna. Det var tur att kattungarnas mormor, det vill säga Fästmön, kom hem tidigare än beräknat idag.

Det blev lite sent igår kväll för mig och Elias. Det sista som hände var ju att en av kattungarna lyckades krascha Annas fina regnbågskula som hängde i ett sidenband i en gardinstång. Jaa, den kulan har länge levt farligt, har jag förstått. I natt fick den sätta livet till. Små, små bitar av vasst glas for överallt. Eftersom det var miss i nassen kunde jag inte släpa fram dammsugaren, utan jag fick sopa efter bästa förmåga. Tursamt nog var Johan vaken så vi kunde leta efter sopkvasten och skyffeln gemensamt. Jag sopade idag också, fast eftersom jag skulle åka in till centralen och hämta Anna och Jerry hann jag inte suga innan. Nåt kul lyckades jag spara till min kära, alltså. Hoppas bara att ingen lite flisa fastnar i nån söt, rosa tass.

Den umbärliga o kaffe på sängen

Det blev kaffe på sängen i morse också.

Jag sov till klockan åtta idag, ungefär. Då skuttade jag ur sängen och gav familjen Katt sin äckliga mat – nån sorts torsk i gelé som stank. Annas Moccamaster kom jag bra överens med och kunde därför dra mig tillbaka till sovrummet med en kopp nybryggt kaffe och Ida Bäckmann. Ja alltså boken om Ida Bäckmann av Sigrid Combüchen. Fröken Bäckmann är död sen länge.

Det blev en stunds läsning innan jag klev upp och gjorde frukost till Elias och mig. Anna hade messat att jag fick ta hennes hemkokta äpplemos med mjölk och det gjorde jag. Strösslade på lite kanel också och det smakade bara ljuvligt. Sen hörde Anna av sig igen att de skulle åka hem med ett tidigt tåg, så jag fick plötsligt bråttom. Det hade varit kallt under natten och taken lyste vita. Därför var jag införstådd med att jag behövde skrapa rutor på bilen.

Annas äplemos m mjölk o kanel

Annas ljuvliga äpplemos med mjölk och kanel blev min frukost.


Anna och jag fick lite extra tid idag
och det var mysigt. Tid har blivit en sån bristvara för oss. Hur det blir nästa helg är osäkert. Vi har ju då en större födelsedag inom familjen, men om Anna jobbar till klockan 21 på Dagen D får vi två helt enkelt fira födelsedagsbarnet på söndagen. Helgen därpå hoppas vi få mer tid för varandra, men vi ska också in till Stockholm och träffa FEM och Soffan på lördagen. Jaa, det är lite mycket nu…

Alldeles nyss har jag avslutat ett 50 minuter långt telefonsamtal med min mamma. Hon har en infektion och kände sig klen, men näbben verkade det inte vara nåt större fel på. Fast hon pratade inte hela tiden, vi, det vill säga jag, beställde julklappsböcker åt oss från Bokus. Mamma får fyra, jag tre och så delar vi på fakturan. Men när hon började prata julmat avbröt jag henne – jag kan inte handla sånt förrän om en månad. Sen följde en diskussion om pengar hit och dit, för vi vill ju vara ”oskyldiga” båda två. Bestämt blev att jag betalar och lägger ut så länge.

Nu ska jag värma min ICA-pizza och läsa en stund innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för en av veckans TV-höjdpunkter, Bron. Jag hoppas att du har haft en jättebra helg – det har jag haft! Den var både lugn och händelserik, men lite för kort, känner jag. Clark Kent* är tankad och gnisslar och vi är båda redo för en ny arbetsvecka.

 

Två som mest är redo för bus är kattungarna. Fast de är ju också väldigt, väldigt söta…

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

En av mina vänner skrev igår i en kommentar till ett av mina inlägg:

Tänk om saker kunde låta bli att hopa sig hela tiden.

För visst är det väl så att det alltid kommer flera jobbiga saker samtidigt? Men kroppen är en konstig historia också! Det jag igår trodde var förkylning är idag… nån enstaka nysning, lite klåda i näsa och ögon och lite feber. Ingen huvudvärk, ingen muskelvärk. Jag tror att min kropp har ett fantastiskt immunförsvar mitt i allt skit och försöker mota bort det den kan. Tänk om immunförsvaret kunde få min alien att bara flyga iväg också… Jag ser INTE fram emot läkarbesöket på tisdag morgon, mitt under fönsterbytesdagarna. Hantverkarna börjar vid sjutiden på morgonen och kör hårt hela dan och ganska långt in på kvällen. Hur lätt är det då att förbereda sig för ett läkarbesök? Under tre dagar ska jag ha okända män springades i mitt hem. Inte nåt jag längtar efter, så på måndag efter jobbet åker jag ut till Himlen och vikarierar som kock och förälder.

Jag skrev igår ungefär att jag inte är rädd för smärta. Inte heller är jag rädd för att dö, för det är nånting vi alla ska göra. Ett annat faktum som inte kan bestridas är att man ska leva med sig själv hela livet. Det borde man tänka på lite oftare. För det är inte särskilt kul att leva med nån som är arg, otrevlig, bitter. En sån som jag är – understundom. Det finns stunder när jag är pigg och glad och omtänksam och gillar att roa människor. Men ibland sjunker jag ner av tyngden från allt som hopat sig – för att finna att det är väldigt få som finns här just då. Nu lever jag inte genom vänner och bekanta, det finns mycket jag hämtar kraft från. Vänner och bekanta är ett folk som, liksom jag själv, står sig själva närmast, har jag insett. När man ropar i sin djupaste förtvivlan möts man ofta av… sitt eget eko. Nu gör inte detta ont LÄNGRE. De senaste årens erfarenheter har gjort mig starkare i mig själv – fast också mer misstänksam mot människor.

En skugga av den jag var en gång..?


I morse
skulle mina nya fönster levereras och via lift ställas på ballen*. Nåt fönster kanske måste förvaras inne i lägenheten, stod det på en lapp nere i trappuppgången. Jag har funderat på var de kan tänkas ställa nåt fönster inne hos mig – jag åkte ju till jobbet betydligt före halv åtta när de hade aviserat att de skulle komma. Har inte så mycket plats, liksom… Dessutom har det fortfarande inte levererats nån täckplast så ingenting i mitt hem är plastat. Suck och stön… I helgen gör vi det sista, flyttar sängar, matsalsbord, krukväxter och monterar ner rullgardinen i sovrummet. Den lär förresten bli för kort för det nya fönstret, men jag får väl sätta upp den ändå. Nästa storlek blir ju gigantisk!

Min dag idag börjar med ett morgonmöte om återvinning. Har lite webbpyssel att fixa och trixa med under dagen, pressmeddelandet är klart och tidsinställt hos presstjänsten för utskick i morgon bitti, webbversionerna (svenska och engelska) klara och bara ett klick från publicering. Vid 15-tiden sticker jag till sjukgymnastiken och leker voodoodocka igen. Ser fram emot lite smärtlindring. Undrar om akupunktur skulle funka mot aliens också..? Och för snabb och smidig fönstermontering samt allt runt omkring..?


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »