Idag är det lön, men inte för alla

Ett inlägg om lön, försäkringar och fack.

---

 

Inkomstförsäkring genom facket som komplement till ersättning från a-kassan gör att du kan betala dina räkningar OCH leva.

Idag är det den 25:e. Herr Uggla är kung i baren, jag känner mig som en miljonär. Jag har nämligen turen att ha ett jobb och jag fick lön idag. Den som har följt mina öden och äventyr vet emellertid att det inte alltid har varit så – att jag har haft jobb och lön, vill säga.

Ända sen jag började jobba på bronsåldern (1986) har jag varit med i facket och i a-kassan. Många är mina synpunkter på dessa tu och jag har ofta skrivit rätt negativt om dem här. Därför behöver jag inte dra det ytterligare en gång att jag tycker att framför allt a-kassans personal har ett bemötande som borde vara mycket bättre.

Men varför är jag med i fack och a-kassa, dårå, om jag tycker att de som jobbar där är så oförskämda? Jo, för trots allt är det en trygghet. Det känns som om jag har betalat dem båda rätt mycket pengar varje månad under de här 30 åren. Jag har betalat samma avgifter när jag har jobbat som när jag har varit utan jobb. Det var naturligtvis tufft och kändes rätt ironiskt att göra som arbetssökande – det blev ju så att a-kassan både gav och tog pengar.

Under större delen av tiden som arbetssökande hade jag en ersättning från a-kassan som netto är mindre än en tredjedel av den nettolön jag får idag. Men en lär sig att leva på det också. Jag har blivit en fena på att leva billigt – och ändå kunna unna mig nånting då och då. Men en stor hjälp var det förstås att ha ytterligare en försäkring om man blir arbetslös.

Genom mitt fack kunde jag ta del av en inkomstförsäkring. Detta innebar att jag under en begränsad tid när jag fick ersättning från a-kassan också kunde ansöka om att få ersättning från inkomstförsäkringen. För min del handlade det om många tusenlappar – varje månad. Det var pengar som jag behövde väl – jag har ju varken karl eller hustru som jobbar och vars inkomst jag skulle ha kunnat leva på! Och till skillnad från a-kassan var försäkringsbolaget smidigt och obyråkratiskt att ha att göra med. Inkomstförsäkringen kompletterade min ersättning från a-kassan så att jag kunde betala mina räkningar och leva på den lilla slant som blev över.

Att mitt fack har inkomstförsäkring för sina medlemmar är viktigt för mig. Jag kan ju aldrig mer känna mig säker på att jag har ett arbete i morgon. Nu har jag bytt sektor och det är lämpligt och dags på alla sätt och vis att jag byter facktillhörighet och a-kassa. Jag kollar upp detta lite då och då när jag får en stund över. Framför allt är det ett fack och det fackets a-kassa som det lutar åt. Dessvärre har jag inte fått nåt svar på mitt mejl som jag skickade till facket för tre dar sen, vilket naturligtvis inte ger dem några pluspoäng. Men deras a-kassa svarade så gott som bums!

Är DU med i nåt fack och nån a-kassa och har DITT fack inkomstförsäkring för sina medlemmar??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kundbemötande och dialog… jag lovar, det gör inte ont!

Ett inlägg med exempel på gott kundbemötande och mindre gott..

---

 

Jag har talat med Hasse Te… nej, med chefen på Bokus kundservice.

Jag är konsument. Jag köper varor och tjänster. Ibland vill jag ha service också inför eller kring ett köp. För cirka två dygn sen skrev jag ett blogginlägg om Bokus, i mitt tycke undermåliga, kundservice. Det gick inte i tisdags att kontakta Bokus via det formulär som finns webbplatsen, så jag skickade länken med mitt inlägg till dem på Twitter i stället. Nu, två dygn senare, svarade de på Twitter att de vill ha mina kontaktuppgifter så vi kan reda ut saken. Jag twittrade tillbaka att jag genast skulle DM:a mitt mobilnummer så de kunde ringa mig. Det tog ungefär en timma, sen hade jag en ansvarig person på Bokus kundservice i luren. Äntligen dialog! Det blev ett bra samtal och även om det inte finns nån lösning på det mångåriga problemet ÄNNU, känner jag mig hoppfull och vill tro att den här personen tänker ta tag i det struliga. Att lova kunden på webbplatsen att kunden ska kunna göra ett val när detta i själva verket inte är möjligt, är fel. Då förlorar man förr eller senare kunder. Men att lova kunden att ta tag i problemet och jobba för såväl tekniska som praktiska lösningar är… bättre. 

Idag vid lunchtid draschlade jag in till stan för att göra ett tandläkarbesök. Regnet bara öste ner och eftersom bussen stannar långt ifrån min centralt belägna tandläkarmottagning – vid stans berömda (!) Paradgata (vilket löjl!) – tog jag faktiskt bilen. Jag parkerade vid S:t Eriks torg. Vi var flera stycken som försökte köpa parkeringsbiljetter, men den ena automaten svalde bara pengar och gav inga biljetter. Min parkering kostade 55 spänn. Jävla hutlöst, på ren svenska. Men ska en till tandläkaren måste en komma i tid och besöket kan ta längre tid än planerat. Bara att betala och se glad (nåja…) ut.

Det är bra att Mamsell K säljer regnbågsflaggor, men det vore bra om de hade tid för kunderna också. Och fanns regnbågsflaggorna vid barngrejorna?

Eftersom jag var ute i god tid hoppade jag in på en affär i gränden för att titta efter en present till en mig närstående person som fyller år nästa vecka. En kund gick just som klev in. Inne i affären stod två personal och pratade med varandra. Ingen av dem tycktes notera att jag passerade dem två gånger, andra gången fick jag be om ursäkt för att de skulle flytta lite på sig så jag kom fram. Jag är INTE LITEN… Nu hade jag tänkt fråga om en specifik vara fanns i deras sortiment, men eftersom de var fullt upptagna med varandra lät jag bli. Ska jag säga nåt gott om Mamsell K, som affären heter, är att de säljer regnbågsflaggor. Fast varför dessa står bland barngrejorna fattar jag inte riktigt.

På Paradgatan slank jag i stället in i dess bokhandel. Och se där var det annat ljud i skällan! Jisses vilken LAGOM uppmärksam person som jobbade där. Hit ska jag gå mycket oftare, absolut! Om inte annat så för att försöka hjälpa till att få rörelsen på fötter igen efter kommunens tramsiga Paradgatsbygge. (Asså, det enda som är annorlunda är att gatan har fått ny beläggning. Medan detta arbete pågick gick det bara utför för de stackars affärsidkarna: eftersom inga människor kunde passera kunde affärsidkarna heller inte idka så mycket affärer. Och nu är gatan TUNGT trafikerad. Är det bättre? NEJ!)

Utsikt mot domkyrkotornen från min tandläkarmottagning.

Sen var det tandläkaren… Min tandhygga Sara och min tandläkare Outi är bara bäst. Jag har gått hos dem sen bronsåldern, det vill säga slutet på 1980-talet. Jag är alltid skitskraj, men Sara är så lugn och fin och tänk, jag nästan somnade vid dagens lagning. Fin utsikt är det i väntrummet också.

Eftersom jag hade bilen med mig tog jag den och for för att köpa ett par presenter efter tandlagningen. Visserligen var det mitt på dan, men den affär jag kom till hade en enda person ute i affären som en kunde fråga om saker och ting. Nu kan jag dessvärre inte avslöja vilken affär det gäller, eftersom jag trots allt handlade där. Och födelsedagspresenter ska vara överraskningar. Men ändå… Det verkar som om företag är rädda för kunddialog!..

Så åkte jag hem. Det gick ett tag. Det gick typ tre, fyra timmar – och min bedövning efter tandlagningen hade fortfarande inte släppt! Inte syntes det att jag kände som om jag haft flera svåra ansiktsförlamningar, men det var bra läskigt att inte ha nån känsel i högra halvan av överläppen och en del av kinden. Jag ringde min mottagning. Och trots att min tandläkare var ensam i tjänst idag tog hon sig tid att prata med mig, lyssna på mig och förklara. Avslutningsvis fick jag hennes privata mobilnummer att ringa i kväll om bedövningen inte har släppt! Min tandläkare kan ju då inte få annat än högsta Toffelomdöme i bemötande, eller hur?

Och medan jag pratade med Bokus kundservicechef och sen skrev ner dessa rader har bedövningen börjat släppa, tack och lov! Så kära företagare, dialog med kunderna är inte farligt, det kan ju till och med vara bra för kundernas hälsa…

NU ska jag skriva ner några kompletterande uppgifter och mejla till Bokus kundservicechef. UTAN att få nåt ärendenummer – HURRA!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snus(k)förbud?

Ett snusförnuftigt (?) inlägg.

---

 

Snus eller snusK?

Maj gadd! Morgonens och dagens snackis såväl lokalt som riks är ett förslag från V om att införa snusförbud inom den organisation som ansvarar för länsinvånarnas vård och hälsa. Det tog inte många minuter innan folk blev ömsom upprörda, ömsom hånade förslaget. Själv tycker jag att det är… nja…

Nej, jag snusar inte. Jag har snusat i min ungdom, på bronsåldern, när jag pluggade. Det berodde på att jag var rökare på den tiden. Men när man satt på föreläsningar var det glest mellan rasterna – därav prillan under läppen. Sen dess har jag blivit både vuxen och slutat med såväl snus under läppen som tröstaren mellan över- och underläpp.

Den som känner mig vet hur illa jag tycker om rök. Det beror på att jag var dum nog att röka i nästan 30 år. När jag låg på gränsen till astma slutade jag. Tyvärr slutade jag försent – jag reagerar på röken genom att få både hosta och svårt att andas. Sen tycker jag att det luktar förfärligt illa.

Snus luktar också illa, tycker jag. Jag skulle aldrig kunna pussa vare sig en snusare eller en rökare, men det har jag gjort förr om åren.

Grillrök, parfym och rengöringsmedel luktar inte illa utan doftar gott. Men jag blir sjuk av dem ändå. Vitlök, curry och stekos smakar rätt OK, men luktar inte gott. Fast jag blir inte sjuk av dessa lukter, bara lätt illamående i deras närhet om det är dålig luftcirkulation – som på bussar.

Det är när jag tänker på lukta, dofta och svårt att andas som jag tycker att snusförbudet är fel. Nån kan tycka att det är rättvist med snusförbud eftersom det sen tidigare finns ett rökförbud, men är nånsin livet allt igenom rättvist? Nej.

Hade V i stället lyft fram att det finns viss forskning som tyder på att snusare oftare än andra får cancer i bukspottkörteln eller lättare drabbas av fetma, förhöjda blodfetter, kranskärlssjukdomar och blodpropp i hjärnan… ja då kanske vi hade köpt ett snusförbud lite lättare. Eller? Visserligen ska väl Organisationen strunta i om jag vill bli sjuk, men om jag kostar Organisationen pengar..? Och hur många är det som tycker att jag har rätt att ta mitt eget liv?

Så jag tycker att ett snusförbud för att snus luktar illa är fel. Vad tycker du?

PS Snusare och rökare får gärna sluta slänga sina snuskluttar respektive fimpar på marken.

PS 2 Kan vi bli upprörda över viktigare saker?

 

Snuskluttar kan vara lika äckligt som fimpar att hitta där de inte ska vara. 

 

Här kan du läsa i media om det föreslagna snusförbudet:

UNT

Radio Uppland 

   Mer på Radio Uppland

Svt Uppsala

   Mer på SvT Uppsala

Expressen

   Mer på Expressen

Aftonbladet

  Mer på Aftonbladet

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I natt jag drömde något som… var urknäppt!

Ett drömmande inlägg.

---

 

I natt har jag varit i Västerås. Två gånger. Det regnade och var ett riktigt skitväder och jag skulle på två anställningsintervjuer. Den första intervjun var på en tidning. Där blev jag genast indragen i ett samtal om en författare, som jag känner och om Stina Wollters mamma, som jag har jobbat med en gång på bronsåldern. Jag blev i eld och lågor och tänkte

HÄR vill jag jobba!

När jag kom ut från byggnaden stod Åke Spross, tidigare medicinreporter på lokalblaskan,  utanför och undrade om jag skulle röka.

Nehej du! Såna dumheter slutade jag med för tio år sen

svarade jag. Och så skuttade jag vidare till anställningsintervju nummer två. (I drömmen är ju allt möjligt, som sagt…)

Nästa intervju hölls i ett hus med en massa kontor, det kan ha varit ett kommunhus. Alla var jättetrevliga och vi fikade och pratade och sen behövde jag akut gå på toa.

Solstollar?

Scenbyte. Jag går i regnet på en trottoar – fortfarande i Västerås. I sällskap med… mamma och pappa… Det var ju trevligt i och för sig att träffa min döde far igen, men jag började nog vakna för jag kände mig liiite misstänksam. Plötsligt tappade jag ett glas i mina glasögon och vi gick in till en optiker för att få hjälp med detta. Sen var drömmen slut och jag vaknade till en solig söndag, med Fästmön bredvid.

Hur ska man tolka den här drömmen, då? Tja, jag har ju ett och annat att fundera över på jobbfronten. Under morgondagen ska jag ringa ett samtal och berätta vad jag har kommit fram till. När det gäller mamma och pappa hade de bröllopsdag i fredags. Eller skulle ha haft. Då skulle de ha varit gifta i 55 år. Glasögonglaset, då? Jo, igår kväll satt vi och slöglodde på FOX och såg bland annat ett avsnitt av CSI Miami i vilket en mördare fälldes på grund av lite blod på ett tappat glasögonglas… Betyder det att jag är kriminell?

Tankarna fortsätter snurra och nåt beslut har jag inte kommit fram till än vad gäller två brännande heta frågor. Det är lätt att bara se problem, men samtidigt kan båda frågorna ge så mycket glädje och stimulans…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inga hål, inga HÅL, INGA HÅÅÅL!!!

Ett hålfritt inlägg.

---

 

Här satt jag och darrade i väntan på Sara.

Jag tänkte nästan filma mig själv dansandes runt sjungandes

Inga hål, inga HÅL, INGA HÅÅÅL!!!

och lägga ut här. Men så roligt ska inte DU som läser få. För glädjen är mest min och min plånboks: jag hade inga hål i tänderna!!! Men du ska veta att jag var både darrig och nervös när jag stegade in i väntrummet. Det var ett tag sen sist. Och då blev det dyrt, för jag hade tappat en lagning. Visst är jag rädd att det ska göra ont när de grejar i käften, men idag kan jag säga att jag var räddast för vad det skulle kosta.

Min tandläkare Outi och min tandhygienist Sara vid Dômentandlläkarna är de bästa i sin yrkeskategori – för mig. Jag har gått hos dem nästan sen bronsåldern. De är så snälla och försiktiga. Sara är extra förstående vad gäller min tandvårdsrädsla, Outi är extra förstående vad gäller min plånbok. Så jag mer eller mindre krävde att få dem när jag ringde och bokade tid igår. Och det fick jag! Sara kollar alltid först i käften samt röntgar. Därefter kikar Outi. Sist brukar Sara putsa bort lite beläggningar om det behövs. Det var väldigt lite såna, sa hon, trots att jag inte varit där på ett och ett halvt år…

Men… jag har ett par gamla tandborstskador som behöver fixas till i framtiden eftersom det gärna fastnar skräp i dem. Samtidigt sköter jag mina tänder så bra att det inte har blivit några hål. Än så länge… Med tiden kan det ju bli. Jag fick veta vad det kan tänkas kosta mellan tummen och pekfingret – så att jag ska kunna försöka spara pengar till mars 2016 när jag blir kallad nästa gång.

Eftersom det är ganska dyrt att fixa tänder brukar jag inte göra mer än det allra nödvändigaste. Jag har i åtanke bekantingen L, som bytte ut samtliga sina lagningar mot porslin. Det var svindyrt. Två år senare dog han. Hans sambo K var nästan mer tandläkarrädd än jag, men till sist gick även hon och fick tänderna lagade. Det var också svindyrt. Vad tror du hände sen? Tja, förra året dog K också.

Fyrisfloden, lika skitig som alltid, men spegelblank denna septemberförmiddag.

Det var väldigt märkligt att vara på stan en vardag. Det händer ju inte så ofta att jag är det. Men idag åkte jag buss och jag kände att jag ville gå en lite sväng när jag nu ändå var där. Det mesta var sig likt på min väg genom centrum. Floden låg där, lika skitig som alltid, fast ovanligt spegelblank på ytan denna september-förmiddag. Minnena från en annan tid kommer tillbaka. Det är smärtsamt att gå här, smärtsamt att påminnas. Nu var jag emellertid lite glad, så jag stegade upp till min vän Greken på Kafferummet Storken för att fika.

Ovanligt folktomt var det när jag kom uppför trappan, men jag träffade min vän och fick skryta med att jag inte hade några hål i tänderna. Jag ville fira och den snälle mannen lät mig köpa kaffe och gigantisk räkmacka för endast 50 spänn… Vilken vän, va´?! Och ändå har vi varit grannar. Men somliga grannar är ju faktiskt väldigt snälla, medan andra är det motsatta.

Kaffe och gigantisk räkmacka för bara 50 pix.

Jag satte mig vid ett fönsterbord för omväxlings skull. Såna platser brukar inte vara lediga, utan upptagna av studenter som dricker te i tre timmar. Utsikten var Stora torget, bussar och… valstugor… Det var riktigt intressant att se politikerna i stugorna agera som värsta inkastarna på en icke svensk restaurang. Och nej, jag slapp förstås inte undan när jag kom ut – både Vänsterpartister och sossar attackerade mig. Jag tackade vänligt men bestämt nej till deras valpropaganda, helt enkelt för att jag har bestämt vilket parti som får min röst på söndag. Nu är jag orubblig!

Valstugor på Stora Torget. Närmast Kafferummet Storken de rödgröna, på andra sida alliansens.

Jag var hemma vid elvatiden och har ägnat en del tid åt att fixa fram arbetsprover till ett företag där jag har sökt jobb samt svara på mejl från ett annat. Några nya lediga jobb har jag dessvärre inte hittat än idag. Men jag ger mig två poäng för de lika många kontakterna och så hoppas jag hitta åtminstone nåt att söka idag.

Jag fick ett ”bokmärke” för att jag var så duktig…

Det blir ingen bokskrivning idag, utan nu ska jag ta en promenad med dammsugaren. Det behövs. Jag behöver bädda rent och skrubba i badrummet och i duschrummet/toan också, men det kanske blir i helgen. I morgon är Fästmön ledig och då tror jag vi ska göra lite annat än städa, bädda rent och skriva bok. Och så ska jag förstås beundra och vara stolt över det fina ”bokmärket” jag fick på tandläkarmottagningen idag för att jag hade skött mina tänder så bra… Jaa, jag är 52, men när jag kliver upp i tandläkarstolen blir jag inte en dag äldre än fem.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gå med i facket nu!

Ett fackligt inlägg.

---

 

Min morfar startade en lokalavdelning av Metall.

När jag började jobba, på bronsåldern, gick jag med i facket. Men fackföreningar har funnits långt innan dess. Min morfar, till exempel, startade en lokalavdelning inom Metall.

Det var liksom ingen tvekan om att jag skulle gå med i facket redan från början. Sen dess har jag varje månad, oavsett om jag har jobbat eller varit arbetssökande, betalat såväl fackavgift som avgift till a-kassan. Och även om jag gnäller om det ibland finns det liksom inget annat alternativ för mig: facket ska man vara med i.

Idag tycks det vara så att de flesta unga inte är med i facket eller anslutna till nån a-kassa. Det som händer när de blir arbetslösa är att de får minsta ekonomiska hjälp från samhället. Tro det eller ej, det är betydligt lägre än a-kassan. A-kassan har inte höjts på tolv, tretton år vad jag har förstått. Men snart är det val och då hoppas nog många med mig på en höjning.

Att vara med i facket handlar om mer än bara pengar. Du kan få hjälp och stöd av ditt fackliga ombud om du har problem på jobbet med till exempel en chef som vill peta dig eller om du känner dig diskriminerad. Facket kan löneförhandla åt dig om du tycker att det är svårt. Facken har också olika medlemsförmåner. Det handlar om allt från rabatter till prisvärda försäkringar och banklån. Många fack ordnar utbildningar och kan hjälpa dig med praktiska saker som coachning och till och med ditt CV.

Medlemsavgifterna till de olika facken skiljer sig åt. Det handlar också om vilken inkomst du har. Man kan gå med i facket redan när man studerar. Många fack har gratis eller väldigt förmånliga medlemsavgifter för studenter.

Så vad väntar du på, du som inte redan är medlem? Surfa in på webbplatsen Gå med i facket nu och kolla upp vilket fack som passar dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

White lady, pretty in pink..?

Ett färggrant inlägg.

---

 

Namnsdagsgott.

Hoppas nu att vissa journalister läser undertiteln på det här inlägget. Jag tänkte så de lär sig stava till ordet ”färggrant”. Men nu ska jag inte vara sån! För idag är det ju MIN dag och jag har mått gott hela dan. För en gångs skull. Promenaden var verkligen stärkande för såväl kropp som själ.

Dessutom träffade jag Lucille när jag var nästan hemma. Det blev, som alltid, en trivsam pratstund. Det känns så gott, för vi är på samma våglängd när det gäller mångt och mycket. Idag berättade hon om sin söta man som på hemväg från jobbet hade stannat och plockat blåklint till henne – bara för att han vet att hon älskar den blomman. Det är väl kärlek, det..?

Vidare fick jag veta att han som stängde av musiken i tisdags när jag bad honom sänka volymen hade blivit rädd för mig. Ja jisses, jag är nu inte bara husets elaka tant, jag är dess farliga tant också! Men då hade Lucille skrattat åt honom (han hade darrande pratat med henne om att jag plingat på) och sagt att jag är så snäll, så! Jag fick veta att grannen blivit rädd att jag anmält honom som störande. Det hade jag ju inte gjort. Jag vill försöka kommunicera direkt när problemen uppstår (och han inte har gäster). Med de förra puckona funkade det inte alls. Med den nye grannen… tror jag att jag måste prata lite mer… Jag vill självklart inte att han ska vara rädd för mig!

Ben som inte sett solljus sen 1995, ungefär.

Promenaden – och värmen – gjorde mig ganska slut. Jag trollade fram lite namnsdagsgott och smaskade i mig på ballen* medan tvättmaskinen skötte sitt i badrummet. Sen fällde jag ner ballestolen**, ställde ballepallen*** i rätt läge… och blundade lite… Faktum är att jag snarkade – allt medan jag försökte få färg på mina blekfeta, vita ben. De har inte sett solens ljus sen 1995, ungefär… För nej, jag bär inte shorts offentligt utan promenerade i mina jeans. Mina ganska tunna jeans. Absolut inte tajta jeans.

Grisrosa Toffelaxel.

Men det var en varm dag och solen lyste så starkt på ballen att min telefon dog. Jag somnade ju och när jag vaknade och skulle flytta luren var den stendöd. Jaha. Jag hade mördat batterierna, alltså. Som tur var hittade jag nya i kylen som jag stoppade i telefonen. Fortfarande dött. Satte luren på laddning – och tack och lov började den ladda! Fast tack och lov… När jag kikade på batteriförpackningen stod det att batterierna absolut inte fick laddas. HJÄLP! Jag slet ur telefonen ur laddaren och därefter batterierna. I med de ”gamla” igen och ner i laddaren. Det tog en liten stund, men sen började den blinka. Den återuppstod, med andra ord! Och den fungerar också att använda, för Fästmön ringde i kväll på den. Medan vi pratade började jag klia mig lite i nacken. I badrummet råkade jag få syn på min nacke och mina axlar… Grisrosa!!!  Tänkte inte på det…

Chicken sandwiches och öl = middag à la Tofflan.

Det blev inte världens finaste namnsdagsmiddag idag, men jag överraskade mig själv med att vara fyndig. I stället för att micra den andra halvan grillad kyckling som blev kvar från igår, tog jag bitar av den och la på bröd. Som pricken över i:et spritsade jag barbequesås. Sen la jag locket på och skar. Dessa chicken sandwiches blev nästan lika goda som dem jag åt i London på bronsåldern…

Medan jag åt lyssnade jag på några som lät som om de monterade ihop ett tält. I sitt vardagsrum. Jag var omåttligt nyfiken, men även Tofflor har sin gräns och lutar sig inte över räcket, sträcker på halsen och glor in till dem bredvid. (Kan du ens föreställa dig mig i den gymnastiska övningen..?)

Nä, jag fick nöja mig med att läsa min bok på gång – se bilden! Och mejla lite med Mohamed om hans diktbok som jag ska få recensera – på en blogg nära dig, förstås, i nästa vecka! DET är inte alls dumt det, för är det nån jag är nyfiken på så är det Mohamed som poet. Mer nyfiken än på huruvida mina grannar tältar i vardagsrummet eller inte…

*ballen = balkongen
**ballestolen = balkongstolen
*** ballepallen = balkongpallen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokrea och annat gamm-aktuellt

Ett inlägg om lite sånt som händer just nu.

 

Fredagens bokpaket bestod av tre böcker som jag ville ha, men som inte finns på bokrean.

Igår, tisdag, startade årets bokrea. Jag har blivit – och blir – bombarderad av framför allt Bokus med erbjudanden. Bokus är för övrigt ett lustigt företag. Så snart man köper en liten bok därifrån överöses man med reklam från dem via e-post. Eller erbjudanden, som de som sagt kallar det. Knappt att man kan freda sig.

Bland de senaste utskicken finns inget som lockar mig, jag blir mest irriterad. Jag har kollat igenom vad som erbjuds på bokrean och funnit att jag redan har dem jag vill ha. Och de böcker jag vill ha och som jag inte redan har, de är förstås inte på nån rea.

Så här har det varit ganska länge, tycker jag. För så där en tio år sen fanns det fortfarande böcker på bokrean som stod på min inköpslista. På den tiden kunde man förhandsboka dem hos sin lokala bokhandlare – bara för att finna att nån hunnit före och fyndböckerna var slut… Ännu lite längre tillbaka i tiden, på sisådär bronsåldern, kunde man fortfarande göra fynd på bokhandeln när rean ändå hade pågått ett tag. Därför tycker jag med rätta att man – eller i alla fall jag själv – kan undra om inte bokrean har överlevt sig själv. Den är liksom ingen höjdare längre. Men…  Enligt Svenska Bokhandlareföreningen har kunderna börjat återvända in i bokhandeln igen.  På Akademibokhandeln tycker man att bokrean aldrig har varit så stor som den är just nu och att den är en sån speciell företeelse att den lär överleva.

Prinsessan Leonore Lilian Maria. Foto: Pappa Christopher O’Neill. Bilden är lånad med Kungahusets tillåtelse.

Förutom bokrean har vi fått veta vad vår nyaste lilla sessa ska heta: H.K.H. Prinsessan Leonore Lilian Maria, Hertiginna av Gotland. Och hon ska kallas Leonore. Så nej. Det blev inte Ulrika den här gången heller. Kanske lika bra det, med tanke på att flickan inte bor i Sverige och att fadern är amerikan. Ulrika är så gott som omöjligt att uttala korrekt för icke-svenskar. Dessutom är den lilla söt som socker – och det vet jag ingen Ulrika som är!

En mindre trevlig aktuell händelse var det bomblarm som kom på Arlanda idag. Det handlade om ett plan som skulle ha lyft nånstans kring lunchtid. En del av området runt planet spärrades av. Vid 17-tiden flyttades planet och avspärrningarna hade hävts. Förhoppningsvis var det ingen allvarligare incident. Det var emellertid fullt av blåljus på hemvägen och de flesta av oss bilister höll sig inom ramen för tillåten hastighet, för omväxlings skull… Lite svårt för den som var aningen sen till en hämtning. Men det gick bra.

Livet är kort.

Read Full Post »

Att lära sig den hårda vägen…

Läste i Svenska Dagbladet på nätet om att undersökningar visar att vi svenskar är så bra på engelska. Fast det är ju inte riktigt sant. Språkföretaget EF, som till och med arrangerade språkresor på bronsåldern när jag var tonåring, har, för att bevisa lite av motsatsen, sammanställt en lista på de tio ord vi svenskar har svårast med. Här kommer orden – tillsammans med mina kommenterar inom [ ]

• Catch (fånga) och Cash (kontant) [Men hallå! Där finns ju ett t i catch, vad är problemet?]
• Chips och Ships (skepp) [Ch i början ska uttalas Tj, Sh ska uttalas Sch]
• Watch (klocka, titta på) och wash (tvätta) [Samma som Catch, ju. Där finns ett t, vad är problemet?]
• Juice och Use (använda) [J ska uttalas Dj, inte svårare än så]
• Jet (ung. luftström) och Yet (ännu) [Jet uttalas med Dj i början precis som Juice]
• Buzz (surr) och Bus (buss) [MEH! Det syns väl att Buzz har en surrande ändelse och Bus en ganska tonlös?]
• Three (tre) och Free (fri) [Ja, vi svenskar tycker att det är pinsamt att läspa. Det tycker inte jag. Men jag är ju lesba, hö! Och b:et i lesba uttalas som p på svenska.]
• Thin (tunn) och Fin (fena) [Se Three och Free!]
• Wine (vin) och Vine (vinranka) [Ja jösses så svårt det är när W uttalas som W…]
• Phoned (ringde) och Found (fann) [Hur kan man uttala dessa ord fel???]

Jag åkte ett par svängar med EF till Brighton under senare hälften av 1970-talet. Eftersom jag bodde i en familj som hade en dotter i samma ålder som jag själv plus det faktum att jag inte är helt socialt inkompetent fick jag snart infödda vänner. Som skrattade åt mina klanterier. Men jag lärde mig av detta! Mitt största problem var när jag trodde att jag sa

I’m only joking!

fast jag i själva verket sa

I’m only yolking!

Joke = skämt; yolk = äggula. Att lära sig den hårda vägen, bland infödingar, har emellertid sina fördelar. Vissa saker fastnar för evigt!

Livet är kort.

Read Full Post »