Ett inlägg om att försöka både vila och ladda för arbetet.
Jobbväskan är packad och Campuskortet framlagt. Jag är redo för en ny arbetsvecka!
Snart är den här söndagen slut. Jag hade bestämt mig för en rejäl vilodag efter två veckor på nytt jobb och en halvdags lokalvård hemma igår. Men… du vet hur det är… Det finns alltid nåt att göra i ett hem. Knappt har en hunnit vila ut efter en arbetsvecka förrän det är dags att ladda för en ny. Nu klagar jag inte. Den som tror det känner mig inte. Tvärtom älskar jag att plocka fram såväl rena måndagskläder som jobbväskan. Den senare står nu packad och redo för fem nya arbetsdar. Jag känner mig också rätt redo, bara jag får slappa lite i kväll och sova gott i natt.
Ända till åtta sov jag i morse. Det var skönt. Jag läste ut den urspännande boken Prio ett och påbörjade Tunneln i slutet av ljuset. Den senare ska, vad jag förstår, vara en typ av spänningsroman också. Men den börjar med Stockholm-Stockholm-Stockholm och lika mycket ångest. Därför tror jag inte att jag kommer igenom Martin Falkmans bok lika snabbt som Emelie Schepps.
Från seriemord i Norrköping till ångest i Stockholm…
Brunch med bok, kaffe och äggmackor.
Förmiddagen gick och jag fick en del läst och en del skrivet. Jag blev enbart störd av en torrgråtande* unge på framsidan. Stor var h*n och den förtvivlade och till sist rätt arga mamman försökte till sist lyfta berget ungen från asfalten där h*n låg och skrek och frakta det ungen med sig. Det gick sisådär. Ibland är det skönt att vara barnlös. Efter en skön dusch med hårtvätt fixade jag mig brunch nånstans mitt på dan. Jag har längtat så efter ägg och eftersom det gick bra igår gjorde jag två äggmackor idag. Det har gått lite mer än en månad sen gallstensanfallet, men den här gången har jag inte glömt det lika snabbt – bland annat eftersom det förde med sig ett tarmvred light strax efteråt…
Mamma fick helgens andra samtal på cirka en timme. Jag har sånt fruktansvärt dåligt samvete, för jag vet att hon är så ensam. Men när en jobbar en hel dag och bara har några timmar ledigt på kvällen måste i alla fall jag vara pigg och utvilad för att orka lyssna i en timme på mammas prat om räkmackor, sin frissa, knäppa tanter med mera. Därför ringer jag vanligen på helgen, men då oftast både lördag och söndag. Idag pratade hon om lite annat, visserligen om sånt som varit, fast lite nytt för mig. Jag märker att hon glömmer en del namn. Kanske handlar det om åldern, kanske till viss del att hon blir lite stressad när jag ringer. Idag blev det ett bra samtal.
Efter samtalet tog jag bilen för att leta upp stället jag ska till i morgon på ett möte. Passade på att kolla parkeringar i närheten också. Jodå, det finns, men det kostar, förstås… Så åkte jag och hämtade Fästmön efter jobbet. Vi for till Stormarknaden. Anna hade ett par ärenden där och det var faktiskt inte så mycket folk. Men Anna och jag är väldigt olika när vi handlar. Jag hade nog plockat på mig varor på tio minuter, medan Anna går och kikar, klämmer, känner och… velar. Ja, hon vet med sig att hon är en riktig lite velpotta. Tur att jag kompletterar med mina ibland rätt förhastade beslut… För det mesta har vi trots allt rätt kul när vi handlar. Vi tramsar och flamsar, idag redan vid ingången till Kvantum där månadens grönsak presenterades. Anna förklarade väldigt detaljerat vad hon tyckte att den vita sparrisen såg ut som.
Månadens grönsak är vit sparris och den liknar nåt annat, tycker Anna.
På vägen ut träffade vi vännen M och fick en pratstund innan vi tuffade vidare till Himlen i Förorten. Jag hjälpte Anna att bära in alla miljoner kassar och sandpaket. Sen var det dags att vända hemåt och värma mat. Lasagnen kompletterades med ett glas rött och det var lika gott som igår.
Bästefåtöljen ropar och jag svarar att jag snart landar där. Jag hoppas att du har haft en bra helg. Min har varit givande och både slitsam och trevlig. Men alldeles för kort…
Den kommande veckan – eller nästa – skrivs det allra sista inlägget på den här bloggen. Det måste jag förhålla mig till på nåt sätt…
*torrgråtande = Annas beteckning på en unge som gråter utan att vara ledsen på riktigt
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 