Rör, tårtor och lite spill

Ett inlägg i vilket Tofflan smörjer kråset och spiller medan andra arbetar i hennes hem.

---

 

Röris knackade på före sju i morse.

Det ljusnar på morgnarna när jag åker till jobbet och det är ganska ljust fortfarande när jag åker hem framåt seneftermiddagen. När jag sitter i bilen ser jag så många vyer jag skulle vilja fota. Men när en kör bil, kör en bil och gör inget annat, tycker jag. Möjligen lyssnar en på musik. En fotar inte.

I morse var jag uppe med tuppen. Rörmokaren skulle ju komma klockan sju och jag ville vara tvättad och klädd och helst ha ätit frukostfilen till dess. Jag vaknade en kvart tidigare än vanligt – utan att behöva ställa om alarmet på mobilen. Ibland är det bra att ha vissa… gåvor. Jag visste nämligen att rörisen skulle komma före utsatt tid. Jodå, tio i sju rullade en Riksbyggenbil in på gården och två minuter senare plingade det på dörren. Rörmokaren tittade på det jag behövde få hjälp med, hummade lite, gav ett par alternativ, kollade priser etc och så kom vi överens. Han skulle åka och handla och sen utföra arbetena medan jag åkte till mitt arbete. Vi möttes i ytterdörren när jag skulle åka. Prisuppgift har jag fått mellan tummen och pekfingret, medan rörisen fick ansvar för mina nycklar. Det kändes lite läskigt att lämna sitt hem i nån annans händer, men ibland har en inget val. Och jag slapp ta ledigt från jobbet. Nu hoppas jag förstås på ett gott utfört arbete, så att jag kan både diska och tvätta mig utan läckage samt på en låg faktura. Det senare kan jag drömma om, men jag får i vart fall 30 procents ROT-avdrag. Hemma på kvällen gick jag runt och testade kranar, bland annat. Och tänk! Det var länge sen jag slapp spänna musklerna för att vrida om… Dessvärre upptäckte jag ett ställe där det kan bli problem. Jag får helt enkelt hålla ögon och öron öppna!

På jobbet har jag tragglat med en text i två dar. Jag säger inte att den är tråkig, den är omfattande och har ett ganska avancerat språk. Men det är fredag idag och jag hade tur som en tokig och blev serverad go-fika redan vid förmiddagskaffet. Vi hade en nybliven pensionär på återbesök och det bjöds på tårta. Eftersom fredagar är den enda dag jag äter fikabröd passade jag på att ta en rejäl bit. Ja… ehum… En ser hur stor den är när en jämför med kollegan F:s bit… Till eftermiddagsfikat klämde jag dessutom i mig en synnerligen färsk och sockrig äppelmunk. Men sen spillde jag ut mitt kaffe så två kollegor fullkomligt flög upp ur sina stolar och min mobil blev blöt, så nån bild blir det inte.

Detta bildspel kräver JavaScript.

NK* och jag var helt slut på eftermiddagen. Det visade sig genom att somliga kom in och LA SIG på andras kontorsgolv. Vi klappade oss på axlarna efter en rejält tuff vecka där det har ställts hårda krav på oss och vi i mångt och mycket har varit helt självstyrande. Det är väldigt skönt att vi har varandra, för där hämtar vi kraft och stöd när det behövs. Och så avslutade vi arbetsdan med att poppa en alternativ version av Syster Jane först, via skillingtryck, fram till första gången Simon & Garfunkel drog sin Bridge over troubled water på en konsert. Du vet, den där låten som ska spelas überhögt klockan fyra en morgon medan solen går upp och baksmällan sätter in…

En go helg önskar jag dig!

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fröken Tofflan och annat… roligt

Idag är jag fröken. Ja, jag är ju ALLTID fröken sen jag skilde mig (jag vägrar att förbli fru, fast det sägs att det är en titel man har kvar även efter en skilsmässa), men låt oss säga att jag är fröken Fröken idag, dårå. På förmiddagen har jag försökt lära ut konsten att göra personliga hemsidor till sex elever (varav alla utom två är disputerade). Det känns alltid så märkligt – och fascinerande! – att stå framför en grupp intelligenta intellektuella och försöka dela med sig av sina egna enkla kunskaper. Såna grupper har ofta hårda krav och kommer med svåra frågor, men vanligen är personerna synnerligen ödmjuka. Dessutom är de motiverade och villiga att lära, vilket gör mitt jobb lätt.

Kjolen och brillorna lämnade jag hemma. Och förresten är jag blond, men jag vill verkligen ha en pekpinne!!!

Tyvärr hade två personer problem med sina inloggningar, så de fick snegla över axeln på sina ”kursare”. Jag tror att det gick bra! Tiden gick fort och när vi skildes åt var det ett synnerligen motiverat gäng som genast ville börja jobba på sina respektive kammare. Och alldeles nyss har jag haft besök med kompletterande frågor. Det visar ytterligare att motivationen är hög och bådar gott.

Den här lilla utbildningen håller jag idag för institution 2, men även hugade vid institution 1 har fått förfrågan om de vill ha kurs. Där har man kommit lite längre vad gäller personliga hemsidor, fast behov av hjälp finns alltid ändå. Låt oss säga att jag kör på tills intresset har sinat ut på båda ställena och sen tar jag dem i hampan som inte vet hur man gör och visar dem. Vi ska nämligen alla ha personliga hemsidor på jobbet, eftersom vi och våra namn gör sökmotorerna heta.

Dagen går fort och när jag har mycket roligt att göra glömmer jag bort trista saker som smärta. Dessutom ska jag träffa en bloggvän efter jobbet i kväll. Jag har följt hennes blogg ett tag, inte så jättelänge, men sen i våras, ungefär. För det mesta tycks (blogg)vänner bo på annan ort, vanligen närmare Stockholm, men även på ställen som västkusten (”Baksidan”), Dalarna, Skåne och norra landet. Den här bloggvännen bor emellertid här i Uppsala. När man har träffat en bloggvän i verkligheten och tycke uppstår, kan man stryka förleden blogg- och bli bara vän. Om vännen då finns i samma stad blir det liksom lite extra roligt!

Från bloggvänskap till ”bara” vänskap kan det bli när man har träffats i verkliga livet.

Nu hoppas jag bara att orken räcker till kvällen, men som sagt, när man gör nåt roligt (jobbar här) och ska göra nåt roligt efter det (träffa en bloggvän) brukar det funka av bara farten. Hälen har hållit för en promenad Thaistället tur och retur, men den trilskades först. Vi får hoppas att det där som känns som en kniv som körts rakt upp har bedövat hälen. I annat fall hotar jag eländet så gott som varje dag med amputation.

Stor KRAM till vännen KL som bryr sig om via små meddelanden! Det betyder mycket – även om jag känner mig asocial i vissa lägen (det är inte personligt).

Livet är kort!

Read Full Post »