Min första chef Q… eller Varför är det så ont om Q?

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.

---

 

Jag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.

Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »