Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘senarelägga’

Ett ilsket och ledset inlägg.


 

Knuten hand

Morr!

Först och främst… Min mejl fungerar inte igen. Det är alltså ingen idé att du mejlar mig på nån av mina e-postadresser – om du önskar svar. Jag kan inte logga in på nån av dem och kan alltså varken läsa mejl eller svara på mejl. Det är samma problem som förra veckan. Det tog dem nästan tre dygn att fixa inloggningen då och jag hade massor av olästa mejl sen. Det här är lite förödande med tanke på ”min situation”. Dessutom vet jag att jag får en del fakturor via e-post. Morr!

Morrigt värre blev det igår eftermiddag. Jag har liksom ingen lust att sitta och lyssna på nån som gnäller och klagar över människor som visserligen är lite för ”på”, men som vill väl, i över en timmes tid. När jag väl fick frågan om mitt läge fångade jag den bara för att förlora den efter en halv minut. Och så var vi tillbaka till det ursprungliga gnället. Jag blev faktiskt ganska ledsen. Det känns som om jag ingenting är värd ibland i vissas ögon och att det jag säger misstolkas, eller tolkas om negativt. Lite avis blev jag att höra att somliga fick glada och trevliga tillrop samt erbjudanden om hjälp i stället. Men, men, det är som det alltid har varit: det är bara en som räknas, det är bara en som har det allra värst i hela världen. Jag grät i duschen och jag grät över laxen. Sen föll f*n i mig och jag hörde av mig med en fråga om min person, mest för att kontrollera om jag inte möjligen räknades… lite, lite grann.

Hand med Pepskarameller

Jag får väl ta mig ett glad-piller i form av Pepskarameller.

Det tar mycket kraft och energi att försöka stå ut med ovanstående. Jag fick sms från en kompis som jag inte har sett sen i höstas, tror jag, men jag ringde upp och bad att få återkomma om nån vecka. Jag känner mig så slut och trött i vissa lägen och även om jag vet att vänner ger energi, fick jag lov att senarelägga träffen. Men på söndag ska jag kanske (om flygplan och annat sköter sig) träffa en annan väldigt god vän och tillika före detta kollega – även om det senare snart är preskriberat. Jag hoppas att jag känner mig lite gladare till dess – så att det inte är jag som bara sitter och gnäller… Får väl ta mig ett glad-piller. Pepskarameller brukar hjälpa…

Via mitt arbete kan jag också hämta kraft och energi av somliga. Fast jag gillar inte att bli anklagad för att missa mötestider när jag är på plats och väntar i nästan tio minuter vid utsatt tid. Min kollega med kvisttomaterna berättade på lunchen att h*n fått rätt mot butiken och en ursäkt inklusive ett presentkort på 25 kronor. Jag fick mig ett gott skratt igen. Det är så härligt när den här personen berättar, för vi skrattar liksom tillsammans, h*n inser att h*n är en aning… ettrig. Självinsikt är underbart!

Jag gjorde lite nytta igår också förutom att jag lagade mat. Två maskiner tvätt körde och hängde jag. Nu i kväll har jag startat ytterligare en. Men mer tänker jag inte göra den här aftonen än att läsa. Jag började på en ny bok igår. Mars är en månad när jag ska läsa enbart svenska författare. Nu läser jag en deckare, för säkerhets skull skriven av två svenska författare. Om en liten stund ska jag skriva några rader om boken jag läste ut igår kväll. Boken om den svenskaste av svenska författare – Astrid Lindgren. Så vill du läsa vad jag tyckte om den får du vänta här en stund…

Vänta här på vidare anvisning

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Den som känner mig och vet hur min situation är, känner säkerligen också till att jag är en planerare av rang. Jag gillar att planera framåt, peta in aktiviteter och människor, måsten och roligheter, i min kalender. Tyvärr har jag inte kunnat göra det på ganska lång tid. Först kretsade allt kring att vara arbetssökande. Då har man inte rätt att ha roligt, resonerade jag, och tillät mig ytterst sällan att träffa människor och göra saker som stimulerade mig. I stället blev jag ett plåster och en börda för min familj, främst för Fästmön, som skulle ha kunnat lämna mig hundra gånger om för att jag var så jobbig. Men det gjorde hon inte! Och till somligas förtret. Ja, för det var en och annan som hade mage att påstå att jag skulle blåsa (!) henne (på vad?). Vi är fortfarande tillsammans idag och det vi har, har ingen annan! 

Här blåser det i Annas hår. Och det är inte jag som blåser (på) henne!


Idag är det andra skäl
som gör att jag inte kan planera framåt. Jobbfrågan är förstås fortfarande inte löst – jag har bara jobb till årsskiftet – men det är andra frågor som känns större som gör att jag har svårt att tänka framåt. Det känns lite ironiskt att gå från att vilja göra slut på sig själv till… att vilja leva. Men jag gissar att det är Guds mycket konkreta sätt att lära mig saker om livet.

Så jag får nöja mig med att planera kanske högst ett par dag framåt åt gången. Det jag gör på jobbet tar lite mer tid än så, men i tjänsten bokar jag in saker i livets kalender precis som vanligt. Det går så länge det går.

Det kommer dagar framöver när jag förväntas göra saker och jag vet inte hur jag ska hantera detta, för jag orkar inte. Jag hanterar det genom att säga att

vi får senarelägga XX i år.

Vänner och bekanta vill ha min hjälp med saker och ting och jag anser att sina vänner hjälper man – gratis. Men jag har inte en smula ork över till detta just nu. All kraft går åt till att försöka hålla mig upprätt och låtsas fungera som vanligt i vardagen.

Jag fick ett erbjudande i veckan där det stod

Skicka ett riktigt vykort gratis till fars dag via Facebook!

Ja, det är visst Fars Dag snart… Fast hur ska det gå för mig som inte finns på Fejan? För övrigt tror jag inte min pappa bryr sig om nåt riktigt vykort där han befinner sig just nu… Ibland känner jag att det ligger… inte så mycket tanke bakom såna där erbjudanden, inte om man ska sända dem direkt till vissa i förväg utvalda målgrupper. Man bör ta reda på lite fakta först.

Några andra som gick dagarna i förväg var en familj på gården. Uppenbarligen hade de läst fel i sin kalender, för i torsdags satte de upp adventsstjärnor i kök och vardagsrum. Igår kväll hade de insett sitt misstag och tagit ner dem igen…

Under veckan som gått har jag läst Mymlans twitter och sett hennes bilder från Auschwitz och Birkenau. Bilder som är helt tomma på människor därför att de flesta av dem som en gång rörde sig där sen länge är döda. Mördade. Här kan du se bilderna i på Mymlans blogg. Det kan inte finnas nån som inte blir berörd av dessa bilder… Bilder från människors sista vistelse, människor, som nog hade andra planer för sina liv än att bli utrotade. Människor, som kanske gick dagarna i förväg ibland och som hamnade i detta helvete – utan skuld. Man ska tänka på sånt här då och då, tänka över varför man bär på ett sånt hat till andra, så kanske, kanske man blir lite ödmjuk inför livet – och andra människor.


Livet är kort. Nothing else matters.

Read Full Post »