Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vänta’

Tacksam i solen

Ett tacksamt och soligt inlägg.


 

Jag är så tacksamDet finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.

Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.

Solen genom kattnätet

Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)


Torsdagskvällen blev lugn. 
Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Selfie nyklippt

Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…

I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.

I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???

Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Medan jag mätt och go’ väntade på bussen 
sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.

Hus på Vaksalagatan

Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.


Morotskakan var verkligen enorm 
så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.

Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!  

Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galnaTacksamhet!

Detta bildspel kräver JavaScript.


I morse när jag vaknade 
var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!

Hyllplan med olästa böcker

Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.


*balle = balkong

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg skrivet mellan värkarna.


 

Lampa

Smärtan är som starkt ljus…

En ska inte skjuta upp till morgondagen vad en kan göra idag. Jag förbannar mig själv för att jag är så… mañana ibland. Fästmön har skaffat ett nät till sin balle* med syfte att katterna inte ska trilla ner. Ja alltså nätet ska förhindra detta. Och nätet skulle vi sätta upp igår. Sen tyckte jag att det var lite dåligt väder, en aning kyligt och kunde vi inte bara göra några ärenden och sen åka hem och äta god mat och dricka svindyrt vin? Jodå. Så blev det. Bara det att jag har haft ont i magen igen sen i fredags kväll… Under lördagskvällen och natten blev det värre. Nu på söndagen får jag ta allt jag ska göra i etapper.

Det är INTE gallan den här gången. Det här handlar om min vanliga, krånglande mage som bestämde sig för att sluta fungera. Fettfri kost funkar inte för mig. Följden har blivit att magen är svullen och öm och att tarmen krampar. Av och till går/sitter/ligger jag som en fällkniv. Av detta har jag nu lärt mig att inte lyssna på andras så kallade goda råd utan följa mina egna som jag vet fungerar. (Det enda vettiga rådet var det jag fick av FEM om mineralvatten, för vätska måste jag få i mig.) Min dietist har sagt att jag ska ta tre matskedar olivolja varje dag. Det skulle jag aldrig kunna göra. Men jag måste ha fett annars blir det… proppar. Smärtan är understundom skarp. Ungefär som att få ett starkt ljus i ljuskänsliga ögon.

 Lampa

Smärtan är… skarp.


Jag kan skrika

Jag har inte tid att vara sjuk!!!

och dunka nävarna i kudden, förbanna livets orättvisa. Men jag kommer inte undan. Jag vet bara tusen andra ting jag borde göra och skulle vilja göra. Nu lyckades jag i alla fall skjutsa hem Anna med stege. Jag hoppas äldste bonussonen håller i den när hon klättrar. Anna skaffade medicin åt mig IGEN, denna gång från apoteket. Jag orkade inte gå ur bilen.

Kristallkrona

Smärtan är som ett skarpt ljussken, men tillvaron i övrigt är svartvit idag.

Mamma har fått sitt söndagssamtal och det blev ju som det blev med det. Hon har lite svårt att förstå om och när nån annan är dålig. Vidare blir det ett stressmoment för mig när hon ena dan säger att hon ska ordna en sak, för att nästa dag undra om jag kan ordna den. Men faktum är att jag just idag bad min lilla mamma ordna en viss del, för jag har så ont.

Idag har tillvaron runt smärtan mest varit suddigt svartvit. Det lättar lite att skriva, det lättar när ingen lägger sig i och tycker saker och undrar och… Fast jag hade gärna haft Anna här hos mig. Hon är inte som ”alla andra”. Men jag vet att hon förbereder sig för en ny jobbvecka som bland annat innebär intensiva kursdagar.

Jag går här, mellan datorn, gästsängen och kökssoffan. Ser på golven som behöver dammsugas, strykhögen som är som ett utropstecken. I morgon hoppas jag att magen är bättre och kroppen inte för svag, så att jag orkar

  1. förbereda mig inför tisdag eftermiddag
  2. fälla sätena i bilen och få in sommardäcken
  3. duscha.
Mugg Det lutar åt ett åk till

”Det lutar åt ett åk till!” stod det på en mugg jag såg igår. Jag hoppas jag mäktar med morgondagens tre ting.

Tre saker som jag bara måste fixa i morgon. På tisdag klockan nio ska jag och Clark Kent** till bilverkstan. Då ska han få på sig sommartofflorna och så ska det göras två garantiåtgärder. Vidare har jag bett att de ska kolla bromsarna också inför besiktningen i maj.

Nu har jag tagit medicinen. Det kan ta timmar innan den verkar, men jag orkar inte sitta uppe och vänta. Jag har bäddat upp i min vanlig säng och fällt ner persiennen. Kan bara hoppas att folk i huset slutar gräla och misshandla en fiol. Det är förstås alltid bättre än att de misshandlar varandra fysiskt. Som boende i samma hus är det ändå rätt jobbigt att det är så lyhört.

Jag fryser, jag fryser! Får nog leta fram morgonrocken och ta med mig pläden in till sovrummet. Går och lägger mig en stund, väntar på att medicinen ska verka. Mellan värkarna har jag skrivit det här inlägget. Jag hoppas att morgondagen blir bättre.


*balle = balkong

**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ilsket och ledset inlägg.


 

Knuten hand

Morr!

Först och främst… Min mejl fungerar inte igen. Det är alltså ingen idé att du mejlar mig på nån av mina e-postadresser – om du önskar svar. Jag kan inte logga in på nån av dem och kan alltså varken läsa mejl eller svara på mejl. Det är samma problem som förra veckan. Det tog dem nästan tre dygn att fixa inloggningen då och jag hade massor av olästa mejl sen. Det här är lite förödande med tanke på ”min situation”. Dessutom vet jag att jag får en del fakturor via e-post. Morr!

Morrigt värre blev det igår eftermiddag. Jag har liksom ingen lust att sitta och lyssna på nån som gnäller och klagar över människor som visserligen är lite för ”på”, men som vill väl, i över en timmes tid. När jag väl fick frågan om mitt läge fångade jag den bara för att förlora den efter en halv minut. Och så var vi tillbaka till det ursprungliga gnället. Jag blev faktiskt ganska ledsen. Det känns som om jag ingenting är värd ibland i vissas ögon och att det jag säger misstolkas, eller tolkas om negativt. Lite avis blev jag att höra att somliga fick glada och trevliga tillrop samt erbjudanden om hjälp i stället. Men, men, det är som det alltid har varit: det är bara en som räknas, det är bara en som har det allra värst i hela världen. Jag grät i duschen och jag grät över laxen. Sen föll f*n i mig och jag hörde av mig med en fråga om min person, mest för att kontrollera om jag inte möjligen räknades… lite, lite grann.

Hand med Pepskarameller

Jag får väl ta mig ett glad-piller i form av Pepskarameller.

Det tar mycket kraft och energi att försöka stå ut med ovanstående. Jag fick sms från en kompis som jag inte har sett sen i höstas, tror jag, men jag ringde upp och bad att få återkomma om nån vecka. Jag känner mig så slut och trött i vissa lägen och även om jag vet att vänner ger energi, fick jag lov att senarelägga träffen. Men på söndag ska jag kanske (om flygplan och annat sköter sig) träffa en annan väldigt god vän och tillika före detta kollega – även om det senare snart är preskriberat. Jag hoppas att jag känner mig lite gladare till dess – så att det inte är jag som bara sitter och gnäller… Får väl ta mig ett glad-piller. Pepskarameller brukar hjälpa…

Via mitt arbete kan jag också hämta kraft och energi av somliga. Fast jag gillar inte att bli anklagad för att missa mötestider när jag är på plats och väntar i nästan tio minuter vid utsatt tid. Min kollega med kvisttomaterna berättade på lunchen att h*n fått rätt mot butiken och en ursäkt inklusive ett presentkort på 25 kronor. Jag fick mig ett gott skratt igen. Det är så härligt när den här personen berättar, för vi skrattar liksom tillsammans, h*n inser att h*n är en aning… ettrig. Självinsikt är underbart!

Jag gjorde lite nytta igår också förutom att jag lagade mat. Två maskiner tvätt körde och hängde jag. Nu i kväll har jag startat ytterligare en. Men mer tänker jag inte göra den här aftonen än att läsa. Jag började på en ny bok igår. Mars är en månad när jag ska läsa enbart svenska författare. Nu läser jag en deckare, för säkerhets skull skriven av två svenska författare. Om en liten stund ska jag skriva några rader om boken jag läste ut igår kväll. Boken om den svenskaste av svenska författare – Astrid Lindgren. Så vill du läsa vad jag tyckte om den får du vänta här en stund…

Vänta här på vidare anvisning

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket jag låtsas ha lite kontroll på tillvaron.


 

Februaribild i almanackan

Jag vände blad i fotoalmanackan i morse.

I morse vände jag blad i min fotoalmanacka. Jag fick fram en bild på en snötäckt gravhög i Gamlis. Riktigt lika mycket snö finns inte i februari innevarande år (bilden har ett par år på nacken), men vi fick både snö och minusgrader igår. Och mer ska det visst bli. Det gillar jag inte, fast jag är ju inte förvånad över att det kommer – februari är fortfarande en vintermånad för mig. Idag och i morgon pågår Distingsmarknad på Vaksala torg. Ursprungligen hölls disting, ett medeltida rådslag, i Gamlis. Nu är det bara marknaden kvar. Det brukar vara en kylslagen historia, men samtidigt att bra tillfälle att köpa på sig ett halvårs lager av strumpor till bra pris. Dessvärre hinner jag inte ner på marknaden. Ja, ja, jag får väl handla i nån av dussinaffärerna på Stormarknaden vid tillfälle.

Jag har som vanligt arbetat idag. Vissa saker, som skrivaren, var väldigt tröga. Andra saker, som jag och NK*, var förstås väldigt alerta. Min känsla vid arbetsdagens slut var att vi båda har kommit ifatt saker och ting nu och känner att vi har kontroll – så gott det nu går. Ett arbetsmöte på lunchen med vår nya chef var en halvtimme långt och ganska effektivt även det. Vi har ett behov av att stämma av. Dessutom måste nån prioritera bland det vi gör och det är en chefsfråga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Döskallemugg

Hamlet på besök på kontoret? Nej, bara kollegan N!

Före och efter mötet har jag lay outat, jobbat med några foton och haft ett kort arbetsmöte på kontoret för att få in lite kompletteringar till ett material. En kunde nästan tro att jag fick besök av Hamlet – se bilden! Vidare har jag fått ett mejl från Arbetsförmedlingen. Det är intressant att de faktiskt bryr sig mer om mig nu när jag jobbar än när jag var/är arbetslös…

Mina nya brillor och jag kommer finfint överens. Det var bra att jag kunde testa dem hemma i helgen. Inte är det fel, heller, att de fungerar både vid datorn på jobbet och vid datorn hemma!

Jag har vikt lite rentvättade lakan (det är tur att en är utrustad med aparmar) och nu ska jag efterforska uppgifter som finns nånstans i mina gömmor om en konstnär. I kväll står det läsning på min agenda. Jag känner att jag vill bli färdig med min bok på gång så att jag kan läsa nåt mer… lättsamt.

Vad läser DU just nu??? Skriv gärna några rader och berätta!!!


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ändligt inlägg.


 

 Muggar och händer

Jag kom sent till förmiddagsfikat, men fick sällskap vid bordet.

En brukar säga att 

allting har en ände.

Då finns det alltid nån som lägger till:

…men korven den har två!

Helgen ändade vid midnatt och i morse var det dags för en ny, härlig arbetsvecka. På jobbet drar förändringens vindar in och skapar en del förvirring, en del frustration, men också en hel del positivism. Det senare gläds jag åt för mina arbetskamraters skull. Jag tror att jag har bland de finaste arbetskamrater en kan ha. De är både vanliga och vänliga, men också speciella och… ganska normala. Förhoppningsvis smittar sånt av sig. Det värmde i alla fall ett Toffel-hjärta att en del bytte bord för att hålla hjärtats ägare sällskap när det kom sist till förmiddagsfikat. Vill jag tro. (Låt mig få tro det!)

Här finns alla sorter, men nånting som har slagit mig är hur en del påminner så mycket om andra människor jag har mött i livet. Här finns till exempel en Micke som heter Anders, en Farouk som heter Tomas och en Christina som heter Helena, för att nämna några. Det är nästan ruggigt så lika de är, både till utseende och till sätt.

Idag har jag textgranskat en rapport på engelska, fipplat lite med bilder samt filat lite på en beskrivning. Under morgondagen skickar jag iväg ett slutkorrektur och påbörjar en lay out. Det händer saker – och det händer att jag blir färdig med saker också. Och snart är jag färdig där jag är just nu. För allting har ju en ände, även det som är roligt och bra.

Hemma i New Village väntar jag (förgäves?) på ett återbesök av BRF-ordföranden. Eller åtminstone att h*n ska höra av sig angående en uppföljning av värmen samt mina klagomål angående störning, som h*n lovade. För tillfället känns det inte så akut, vi har fått en plusgrad idag utomhus och jag har över 20 grader i köket. Underbart! 

Jag har suttit en stund med mina räkningar, för idag fick jag lön. Jag hade väldigt många räkningar den här månaden, så jag är extra tacksam för den där lönen. Och nu är alla räkningar betalda och jag har pengar kvar. (Nej, jag skryter inte, jag har ingen jättehög lön, men jag har ett uns smålänning i mig och kan leva sparsamt. Det var för övrigt tack vare min sparsamhet som jag hade råd att köpa en bästefåtölj, till exempel, för snart tio år sen. Jag sparade till den.)

I kväll blir det ingen lyxmiddag utan rostade mackor med ost och ett par glas mjölk. Men att det skulle vara fel att unna sig god mat, framdukad på ett trevligt sätt, med tänt ljus, bra läsning och ett glas vitt vin – såsom jag gjorde igår… Det tycker jag inte! Ska inte jag få ha det mysigt trots att jag äter ensam? Hur äter DU när du äter ensam??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Middag med tänt ljus och bok

Jag unnar mig att äta gott och mysigt ibland. Gör du???


I morgon är det redan tisdag
och jag ska handla efter jobbet. Tänk om jag kunde komma ihåg att köpa tulpaner till köksbordet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fruset inlägg.


 

Bok hand bokmärke

Handen håller boken Gården som jag fick i julklapp från vännen FEM. Bokmärket är en julklapp från vännen IZ.

Ha! Trodde du att jag har ägnat min dag åt att plocka barr? Nja, ett och annat har jag nog plockat sen igår, men jag har framför allt ägnat mig åt bilden här intill till vänster. Den föreställer en sida ur min bok på gång. Den bok jag läste ett par sidor i sent igår kväll – och idag är typ halvvägs i. Tom Rob Smith gjorde mig besviken en gång, men den här boken visar att han är en riktigt god berättare. Jag återkommer med några rader om boken sen när den är utläst, förstås! Tack vännen FEM för denna fina julklapp!

Termometer minus 13 grader

Det blev kallt i Sverige… (Men värmerekord inomhus för mig.)

Det blev sent igår kväll. Jag läste ut Färjan och kollade på en dokumentär om Sjöwall-Wahlöö. Och däremellan avjulade jag. Nu har jag ett par juldukar, den fina julkulan i sovrumsfönstret, julfigurerna i köksgardinen, julgardinen i vardagsrummet samt stakar och stjärnor kvar. De sistnämnda får sitta uppe några dar till – och kanske figurerna och julkulan också. För det har ju blivit vinter och kallt i Sverige, på flera sätt än ett… Inte för att jag tror att mina juleljus lyser upp eller värmer den kyla som har smugit sig in i vårt land, men… I eftermiddag ska jag i alla fall skjutsa hem en arbetande stackare som jag inte vill ska frysa ihjäl i väntan på nån UL-buss. Den andra kylan kan jag inte skriva om, för jag har svårt att uttrycka det jag känner. Dessutom finns det alltid folk som vänder och vrider på mina ord – så mycket att orden inte längre är mina. Men Trolluggla har väldigt väl beskrivit hur mina tankar går, trots att orden är hennes.

Till kvällen är jag så lyckligt lottad att jag har mat. Den är på tining. Jag har plockat fram tre pannbiffar som min mamma stekte på kycklingfärs och tillsammans med sås, potatis, lingon och gurka blir de min trettondagsmiddag. I glaset serverar jag klövermartini, för i morgon är det arbetsdag igen. Vi får se om vännen och kollegan E orkar upp – jag har försökt hålla E vaken med Wordfeud, men har även erbjudit mig väckning i morgon bitti. Det är svårt när en har vänt på dygnet efter ett par veckors ledighet…

Och ja just det… Jag har också författat ett viktigt dokument och sänt iväg det. Nu ligger min framtid på sätt och vis i andras händer igen…

Det är dags att ringa lilla mamma. Men vad händer hos DIG idag, dårå??? Har du inget bättre för dig kan du väl slänga ner några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mål och att vara utvecklingsbar – och att inte vara det senare…


 

Kardemummablomma

Troll gillar att gömma sig i buskarna. Själv föredrar jag buskarna. Busken på bilden är min kardemummablomma på jobbet, köpt för ett presentkort från Elliot.

Tänk att jag inte kan sluta skriva här nån gång! Det ska jag, var så säker, men utrymmet är inte slut än. Och vad ska då vissa trollpackor göra som i dagsläget kommer på oönskade besök flera gånger om dan? Deras liv lär bli tomt. Mitt liv… går vidare, för jag är utvecklingsbar. Men än så länge fortsätter det som tidigare. Jag skriver och jag har i alla fall en trogen läsare som höjer min besöksstatistik (det gäller att tänka positivt).

Vid nyår avger många löften. Det gör inte jag. Jag sätter upp mål för det kommande året. Vilka mina mål är för 2016 vill jag inte gå in på alltför detaljerat här – se stycket ovan! Ett mål som är ganska oskyldigt att nämna i alla fall är att jag ska bredda min läsning och läsa fler böcker som inte är deckare. Förra året försökte jag införa

varannan icke-deckare

men det sket sig ganska snart – jag köpte ju nästan bara deckare. I år ska jag skärpa mig. En god början är två av julklappsböckerna. Vännen Inger skickade mig Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin och vännen Jerry gav mig Eva Wiklunds Hon som ser. Vidare hittade jag en intressant lista hos Johanna. En del av böckerna som hon klassade som de bästa romanerna hon läste förra året har jag läst, men jag hittade ett och annat intressant tips också. (Jag måste erkänna att jag glodde en hel del på hennes lista över de bästa deckarna hon läste förra året också… Till min förvåning hittade jag ett par för mig okända författare där.)

Julklappsböcker

Den sista från höger och den tredje bakåt räknat från höger blir bra starter på mitt mål att bredda min läsning. Tack, givare!


Under ett par veckors tid
har jag varit ganska sänkt, trots att jag inte haft nåt galet att peka på i tillvaron. Men idag på förmiddagen kom jag på orsakerna. Det är tyvärr

minnen

som jag inte kan radera. Däremot bleknar de för varje år och jag känner mig stärkt av att jag hanterade smärtan så bra som jag har gjort och att jag kan få ro i att veta vad det handlar om. Därför blir ett annat av mina mål för det nya året att stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv. Det är först när jag liksom har klarat av mig själv som jag kan vara av värde för andra.

Promenadväg

Ibland måste jag stanna upp, tänka och lyssna bättre på mig själv.


När jag scrollar upp och läser
vad jag har skrivit ser jag en del kloka och sansade ord. Annars började den här 2016 års första dag i raseri (ja, jag bultade i elementet och skrek ”IDIOTER” till sist. Det hjälpte dock inte, jag fick bara ont i handen och blev hes.). För en kan verkligen undra vad jag har för grannar som sätter igång att spika klockan 9.40 en nyårsdag. Det spikades av och till i tio minuter. Jag har svårt att tänka mig att detta var nåt akut och inte kunde väntas med ett par timmar. Puckon! (Nu tycks de i stället ägna sig åt att möblera om, tvätta och gräla. Att en ska behöva höra allt…)

Nu är jag rejält kaffesugen och ska veckla ut mina onda ben ur sängen och ta mig ut i köket. Det blir åter en lugn – och pratsam… – dag med mamma i NewVillage. Men vad händer hos DIG??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!

Syltburk

Kanske fastnar mina fingrar i en syltburk ute i köket???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »