Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘nya arbetskamrater’

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.


 

Röd kepsJag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Grinande mössa svartvit

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spänt inlägg.


Idag är det min första arbetsdag på länge.
Nytt jobb, nya arbetskamrater, ny resväg. Jag är spänd. Mycket spänd!

Vi ses i kväll! Om Gud vill, förstås…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan fryser något, filosoferar över vilka förebilder föräldrar är och är lite allmänt nervös.


Det är kallt i Sverige.
Jag tyckte att det lät bättre som öppningsmening än: Det är lite kyligt och ett par minusgrader idag. Däremot skiner solen. Den skiner totalt obarmhärtigt mot mina renputsade fönster. Fönstren ser nu inte bara flammiga ut – de är randiga och prickiga också. Bara så du vet. Och isiga. Men mina krukväxter mår bra, tack.

Palettblad och is på fönstret

Fönstren är bland annat isiga – det flammiga, ränderna och prickarna får du inte se! – men palettbladet trivs bra i novembersolen.


Idag skulle jag INTE upp och städa.
Vad händer? Jag hade glömt sätta iPhonen på ljudlöst och väcks av en signal om att jag har fått en kommentar på bloggen strax efter klockan sex. Och det var ingen rolig eller intressant kommentar ens utan spam som lyckats slinka igenom administrationsskorpionens klor. Ja, det stackars djuret måste ju sova nån gång det med, så det må vara hänt att ett och annat skräp når fram.

Jag lyckades somna om bara för att vakna förtton gånger av att nya grannarna skrek. Alltså, deras barn låter lite, men föräldrarna skriker typ jämt. Sista gången skrek jag tillbaks, för då hade jag fått nog. Jag fattar inte hur vissa vuxna funkar! En del föräldrar skiter i när deras barn skriker *pekar i en sydlig riktning* medan andra skriker ännu värre när barnen låter lite *pekar i västlig riktning* Finns det inga föräldrar som pratar i vanlig samtalston till sina barn? Inte konstigt att vissa barn är som de är – gapiga. Dessutom förstår jag verkligen inte varför man skaffar barn när man antingen skiter i dem eller skriker åt dem. Hur kul är det, liksom?

Mina två sista lediga dar har inletts. Sen väntar fem arbetsdagar och så två lediga. In i lunken. Det ska bli underbart och jag ser det verkligen inte som bara en lunk – jag längtar efter att få bidra med mina kunskaper och kompetenser, få en inkomst som jag gör skäl och rätt för. Inte nån ersättning från en försäkring jag har betalat till sen 1986 och som ger mig en tredjedel av min senaste lön.

Andra, däremot, har inte ledig lördag. Fästmön, som har ont lite här och var, ska jobba. Jag ska åka och hämta henne och Prinskorven om ett par timmar. Elias får hänga med mig den här helgen. Kanske inte världens roligaste för honom, men han brukar inte klaga utan vara så snäll. Jag hade tänkt att vi skulle tvätta bilen när vi har skjutsat Elias mamma till jobbet. Nu får vi se om minusgraderna sätter stopp för den planen eller inte. Lördagsgodis ska vi i vart fall inhandla på hemvägen! Tokerian har ett bra pris på lösviktsgodis. Dessvärre är det många med bajsiga fingrar som gräver där. Jag har inte riktigt hämtat mig från händelsen för snart ett år sen när jag blev jättesjuk – ett par dar före min operation…

Helgen blir annars lugn. Jag har massor att tvätt och har redan kört igång en maskin med tjockis-svart. Det är gott med sällskap, för då har jag inte så mycket tid att bli nervös. Men tänk… På måndag morgon ska jag infinna mig runt kvart över åtta på mitt nya jobb och delta i mitt första avdelningsmöte halv nio. Jag ska ju inte bara gå dubbelt med Per och få en ny chef som heter Johan – jag får ju nya arbetskamrater också… Per har enligt egen utsagor redan informerat arbetsplatsen om min ankomst via intranätet. Nu finns ingen återvändo… Och jag tycker att det är så spännande!

Vad händer i helgen hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är obotligt nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »