Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gömma’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

För fjärde säsongen har jag och alla andra som kan se SvT2 möjligheten att få följa När livet vänder i åtta program. Anja Kontor är den som står både bakom och framför serien – och i allra högsta grad är mitt i den.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor är tillbaka och möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Johann

Johann Neumann berättade sin uppväxt, om sitt liv och om när livet vände.

I mina ögon är När livet vänder en av svensk TV:s bästa serier. Mina förväntningar var höga när jag äntrade bästefåtöljen och startade TV:n klockan 20. Premiäravsnittets huvudperson var Johann Neumann, kanske mera känd som Iprenmannen, vars föräldrar tänkte sälja honom till en cirkus.


I kvällens program
blev det både tårar och skratt. Så där som… livet är. Det var hemskt att höra hur Johann gömdes i tvättkorgen, att han längtade efter att mamman skulle tvätta honom med sitt spott för då fick han känna närheten av henne. Många och tunga var stunderna av svartaste svarta mörker i Johanns liv, men där finns också ljusa tillfällen. Som när han kom till Stockholm för att spela teater. Och när han äntligen mötte kärleken på riktigt. I mitt hjärta finns han för alltid som Iprenmannen. Det var faktiskt nästan så att jag slutade köpa Ipren när reklamfilmerna med Iprenmannen upphörde…

En stark öppning, men som vanligt ger jag inte programmen i När livet vänder några omdömen i rosa toffelform. För vem är jag att betygsätta andra människors liv och svårigheter? Däremot ger jag högsta betyg till Anja Kontor. Framför allt gladde jag mig åt att hon var mer synlig i detta säsongens första avsnitt. Det var bara bra.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 8 april 2016).


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket jag låtsas ha lite kontroll på tillvaron.


 

Februaribild i almanackan

Jag vände blad i fotoalmanackan i morse.

I morse vände jag blad i min fotoalmanacka. Jag fick fram en bild på en snötäckt gravhög i Gamlis. Riktigt lika mycket snö finns inte i februari innevarande år (bilden har ett par år på nacken), men vi fick både snö och minusgrader igår. Och mer ska det visst bli. Det gillar jag inte, fast jag är ju inte förvånad över att det kommer – februari är fortfarande en vintermånad för mig. Idag och i morgon pågår Distingsmarknad på Vaksala torg. Ursprungligen hölls disting, ett medeltida rådslag, i Gamlis. Nu är det bara marknaden kvar. Det brukar vara en kylslagen historia, men samtidigt att bra tillfälle att köpa på sig ett halvårs lager av strumpor till bra pris. Dessvärre hinner jag inte ner på marknaden. Ja, ja, jag får väl handla i nån av dussinaffärerna på Stormarknaden vid tillfälle.

Jag har som vanligt arbetat idag. Vissa saker, som skrivaren, var väldigt tröga. Andra saker, som jag och NK*, var förstås väldigt alerta. Min känsla vid arbetsdagens slut var att vi båda har kommit ifatt saker och ting nu och känner att vi har kontroll – så gott det nu går. Ett arbetsmöte på lunchen med vår nya chef var en halvtimme långt och ganska effektivt även det. Vi har ett behov av att stämma av. Dessutom måste nån prioritera bland det vi gör och det är en chefsfråga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Döskallemugg

Hamlet på besök på kontoret? Nej, bara kollegan N!

Före och efter mötet har jag lay outat, jobbat med några foton och haft ett kort arbetsmöte på kontoret för att få in lite kompletteringar till ett material. En kunde nästan tro att jag fick besök av Hamlet – se bilden! Vidare har jag fått ett mejl från Arbetsförmedlingen. Det är intressant att de faktiskt bryr sig mer om mig nu när jag jobbar än när jag var/är arbetslös…

Mina nya brillor och jag kommer finfint överens. Det var bra att jag kunde testa dem hemma i helgen. Inte är det fel, heller, att de fungerar både vid datorn på jobbet och vid datorn hemma!

Jag har vikt lite rentvättade lakan (det är tur att en är utrustad med aparmar) och nu ska jag efterforska uppgifter som finns nånstans i mina gömmor om en konstnär. I kväll står det läsning på min agenda. Jag känner att jag vill bli färdig med min bok på gång så att jag kan läsa nåt mer… lättsamt.

Vad läser DU just nu??? Skriv gärna några rader och berätta!!!


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om pengar, livet och laglösheten.


 

Sing dance dream tavla Helping Hand 20 kr

Sjunga, dansa, drömma… (Den lilla tavlan såg jag på Helping Hand i lördags. Pris: 20 kronor.)

Pengar är inte allt här i världen, men att säga att de inte fyller nån funktion i ens tillvaro vore att ljuga. Helt klart underlättar pengar att leva livet. Idag upptäckte jag hur mycket mer pengar jag får den här månaden efter att ha jobbat fem dar i september och fått ersättning från a-kassan för 13 dar. Ersättningen från a-kassan var dessutom höjd från 680 kronor till 910. Ja, det var länge sen jag slog i ersättningstaket, men det var 14 år sen a-kassan höjdes. Jag tror bestämt att det skulle gå att leva på den nu. I reda pengar handlar det om 5 000 kronor – före skatt – varje månad. Fast nu ska jag inte titta bakåt utan se framåt mot några månader med lön. Kanske kan jag till och med spara lite. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Och så vill jag, som alla andra, sjunga, dansa och drömma…

Mitt lunchsällskap idag var inte min närmaste kollega. Kollegan är ute och ser sig om i världen den här veckan. Jag marscherade ner till restaurangen ensam, men fick sällskap av en lugn, klok och trevlig person som också är kollega fast lite på håll. Det gick bra att äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med den kollegan också. Vi kom att prata om resor just med anledning av min kollegas semester. Mitt lunchsällskap frågade hur det ser ut för mig, om det blir nån ledighet eller resa framöver. Tyvärr blir det inte det som jag kan se – inte inom den närmaste framtiden, i alla fall. Jag har ju nyss fått jobb och vill jobba nu, inte vara ledig. Och ska jag vara ledig får jag vara det utan lön. Det går ju inte heller. Sen har jag naturligtvis ingen hemlig rese- eller semesterkassa heller i mina gömmor. Så jag harvar på, men har det ganska gott i tillvaron i alla fall.

Mönster stol

Det har gått ganska smidigt att byta mönster. (Mönstret på bilden finns på min besöksstol på kontoret.)

Det har gått ganska smidigt att byta mönster i tillvaron. Jag är visserligen fortfarande mycket trött om kvällarna, men jag är mindre trött nu än de första veckorna. Nattsömnen är bättre, krampen i benen borta och viktminskningen… står lite stilla nu. I helgen blev det en smaskig kakbit på söndagen, men annars är det som om jag har tappat sötsuget helt. Matportionerna är mindre också, ändå är jag sällan hungrig. Trots höstmörkret är mina dagar för det mesta ljusa. Det var länge sen jag hade en svart dag. Jag hinner inte ens känna mig bortglömd längre. Är jag det, så må det vara hänt. Fast det finns vänner som fortfarande vill träffa mig. Genom att jag mår bättre i mig själv och också vågar sänka ribban vad gäller framtid och drömmar till en mer realistisk nivå går det sakta men säkert åt rätt håll.

Men det är i min lilla värld. Världen utanför är kall och hemsk. Idag har det varit en svart dag i en svensk skola. Det är hemskt att tänka på att barn, unga vuxna och lärare inte är säkra på sin arbetsplats. Vart bär det hän? Det är lika gräsligt som alla bränder på asylboenden – eller planerade asylboenden. Laglöst land… Har människoliv verkligen blivit så lite värda? Vi pratade lite om detta, mitt lunchsällskap och jag. Rörande eniga var vi om att samhället har vänt alltför många som behöver hjälp, stöd och kanske vård ryggen. Och samhället… det är ju faktiskt… vi…

 

Det är så många människor som aldrig mer får sjunga, dansa, drömma…

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hundvänligt inlägg.


 

Å vilken fin dag jag har haft! Jag har kommit ut flera gånger och fått ljus och luft. Vi såg nog ut som Mårran och Bubben, det vill säga jag var Mårran i Mumin och Bubben, det var Elliot. Jag har till och med bränt så många kalorier att jag skulle kunna äta en chokladkaka i kväll. Bara det att jag inte har nån hemma. Hundar är verkligen rätt medicin för både kropp och själ. Elliot är en sån fin sällskapsherre, en riktig kung.

Kung Elliot

Kung Elliot.


Vädret har varit perfekt för promenader. 
Den första tog vi på förmiddagen och den var längst, så lång som min hälsporre fixade. Jag skrev lite av och till före och efter och när jag åt frukost framåt lunchtid fick Elliot lite mat på ett eget fat – på golvet, förstås. Inga hundar på matbordet! Men det var svårt att motstå den både bedjande och flirtiga blicken…

Sen busade vi lite bland filtar och kuddar. På eftermiddagen stack vi ut igen och inhandlade ett ben och hundgodis. Jag gömde godiset och Elliot gömde benet, men han hittade såväl gotta som ben.

Så blev vi lite trötta efter allt spatserande, busande och letande. Vi slappade på gästsängen. Jag läste och Elliot sov och var min alldeles privata benvärmare. Men som alla sagor hade även denna slut. Morfar LP ringde och sa att han var på ingång. Elliot fick på sig kopplet och jag packade ihop hans saker.

Den här dan har gått så fort och jag har verkligen gillat att ha Elliot hos mig. Jag hoppas att han snart kommer tillbaka och önskar lite, lite att han inte får den där dagisplatsen. Samtidigt önskar jag en aning mer att jag får ett jobb och då kan ju Elliot inte vara hos mig på dagarna.

Stort TACK för sällskapet, Bubben och TACK till LP för vinet!!!


Här är några bilder från Elliots och min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag hoppas att DU har haft en bra dag!!! Skriv gärna några rader och berätta om den i en kommentar, så blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Medan min sköna soverMedan min sköna sover Det är en vacker titel på en bok. Men Mary Higgins Clarks deckare med den titeln är allt annat än vacker. Boken inleds med ett mord på en känd författare och journalist, som sen paketeras in i plast och göms. TACK, Agneta, boken var riktigt spännande!

Tanken är väl att ingen ska hitta mordoffret Ethel Lambston. Fast man finner henne förstås och på så sätt dras Neeve Kearney, som driver en framgångsrik modeboutique, in i utredningen. Detta väcker hennes tankar på det ouppklarade mordet på modern Renata.

Den här boken har några år på nacken – den kom ut redan 1990. Ändå tycker jag att den håller bättre än många andra deckare (och trots avsaknaden av mobiltelefoni och datorer i boken). Den är spännande och det är inte förrän i slutet det avslöjas vem mördaren är och mördarens skäl till mordet. Men det finns många som har orsak att ta livet av Ethel Lambston…

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett toffligt inlägg.


 

Häromdan noterade jag att jag borde ha skrivit

ny toffla till Tofflan

på min önskelista till Tomten. Efter att ha hört ett flaffande ljud upptäckte jag att sulan hade släppt…

Trasig toffla

Lika trasig som sin ägare.


Idag såg jag önsketofflan 
i en annons i UppsalaTidningen. En riktig fårtoffla… Men JISSES vilket pris, en tusenlapp minus en krona!

Fårskinnstoffla

Önsketoffla till Tofflan. Men hallå! Tusen spänn…


Nä, då är det faktiskt billigare
med en tub lim. Och faktum är att jag redan hade en sån i mina gömmor (jag hade ju köpt och använt till Fästmöns brillor). Jag limmade min sula och nu är Tofflans toffla hyfsat hel igen. I vart fall flaffar det inte när jag går.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett julförberedande inlägg.


 

Man dras med i julerierna vare sig man vill eller inte. Som idag, till exempel. Jag passade på att göra ett hembesök hos Tomten själv

Tomte

En tomte som vaktar Kobratelefonen. hos Tomten

 

Självklart passade jag på att snoka efter julklappar, men Tomten hade gömt dem väl. Eller glömt dem? Eller inte kommit till skott än, kanske? Vad vet jag, vad vet jag… (Nu är han kanske påmind…)

Hur som helst, mitt jobb var att leverera en särk och ett stjärngosseset tillsammans med stjärngossens mamma. Uppdrag utfört!

Stjärngosseset

Stjärngosseset levererat!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-film.


 

Greenshaw's FollyVem vill se på tråkig fotboll när man kan se på miss Marple? Fästmön sussade gott i soffan medan jag glodde på Miss Marple: Greenshaw’s Folly (2013).

Miss Marple har åtagit sig att gömma en mamma och hennes lille son undan en brutal make och far. Hon tar dem till Greenshaw’s Folly, där hennes väninna miss Greenshaw forskar i botanik. Mamman får arbete som miss Greenshaws sekreterare. Men fler gäster finns på plats. Pojken Archie får berättat för sig om ett spöke. När butlern sen plötsligt faller från en stege har Archie just sett spöket. Först ser dödsfallet ut som en olycka. Så sker ytterligare ett dödsfall.  Fast det är uppenbarligen ett mord. Miss Marple nystar – och det handlar inte bara om handarbete och stickning… Det handlar om riktigt otäcka övergrepp på ett barnhem.

Den här filmen är riktigt spännande! Inte så man blir fruktansvärt rädd, men nog hoppar jag till ett par gånger. Så även Anna, innan hon somnade i soffan.

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ryggande inlägg.


 

Tofflan på köksgolvet

Tofflan på köksgolvet, mitt bästa tillhåll just nu.

Som du kanske fattar av inläggets rubrik gick det inte alls bra att jobba idag. Jag vaknade efter att ha sovit uruselt (vaknar varje gång jag vänder mig i sängen), tvättade mig och la mig på köksgolvet. Redan då hade jag skitont, alltså, och arbetsdagen hade inte ens börjat.

Att köra bil gjorde ont typ hela tiden – vilket det inte har gjort riktigt tidigare – så när jag kom fram till kexfabriken/besticklådan hade jag, på ren svenska, inte bara skitont utan jävligt ont. Jag var rejält smärtpåverkad, nästan omtöcknad.

Och faktum är att jag gjorde nåt ovanligt: jag insåg mina begränsningar och ringde min husläkarmottagning. Efter trekvart blev jag uppringd. Under tiden gjorde jag lite nytta och fixade en nyhet. Vet inte hur texten blev med tanke på mitt tillstånd.

Jag har fått en läkartid klockan 13 idag och är evigt tacksam för den! Igår kväll tog jag nämligen den sista tabletten av den receptbelagda antiinflammatoriska medicinen jag hade i mina gömmor. I morse blev det den receptfria. Nu hoppas jag att doktor Jan skriver ut nåt som gör susen. Eftersom jag var hemma hela förra veckan behöver jag också ett läkarintyg. Jag vet ju inte om jag blir sjukskriven, men jag skulle tro det. Sist jag hade ett liknande rejält ryggskott blev det sex veckor. Det var för övrigt under den tiden min dåvarande chef planerade och förberedde för min avpollettering, fick jag senare veta. Snacka om att hugga i en rygg som redan var kass!..

Spottande grodor

Hade ingen bild på nån potta, så det blev sPOTTAnde grodor i stället. Ungefär så jag känner mig.

Nu tror jag inte att det blir sex veckor, möjligen nån. Det här är ju fjärde veckan med ryggont, så det bara måste bli bättre snart. (Eller?) Min nuvarande chef behöver inte planera min av-pollettering, för min visstidsanställning gäller ju bara till och med den 30 april. Nåt annat vet jag inte. Trots det har jag dåligt samvete för att jag inte är på jobbet eftersom jag sätter mina kollegor på pottan. Men jag tror att de hellre blir satta där än att jag är på jobbet och stönar och gnäller och nästan grinar, som idag.

Detta inlägg har jag för övrigt legat ner och skrivit. Den enda ställning som funkar just nu.

To be continued…  

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Older Posts »