Tacksam i solen

Ett tacksamt och soligt inlägg.

---

 

Jag är så tacksam! Det finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.

Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.

Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)

Torsdagskvällen blev lugn. Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…

I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.

I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???

Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medan jag mätt och go’ väntade på bussen sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.

Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.

Morotskakan var verkligen enorm så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.

Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!  

Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galna… Tacksamhet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morse när jag vaknade var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!

Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill vara glad!

Ett inlägg om en bok.

---

 

Eh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad! 

Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.

Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.

Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara

Fantastiskt!

om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.

Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna…

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Anja Kontor: ”Mitt liv har vänt många, många gånger…”

Ett intervjuande inlägg, en dröm som blev verklighet.

---

Uppdaterat inlägg: Den 1 september startar inspelningen av åtta nya avsnitt av När livet vänder!

Den som läser min blogg då och då vet att en av mina favoritserier på TV är När livet vänder. Jag gillar lugn TV. Program som får mig att stanna upp i tillvaron. Titta, lyssna, tänka. Och ibland till och med fälla en Toffeltår. För det är personporträtt som går rakt in i det mest förhärdade hjärta. Jag är full av beundran för hur lyssnerskan Anja Kontor lockar människor att prata om det svåraste svåra i sina liv. Livsberättelser, som jag kan ta till mig och använda för att kunna gå vidare i mitt liv.

Nu har jag fått chansen att prata med den här lyssnerskan. Nån TV- eller radiomänniska är jag ju inte, så vårt samtal får du ta del av i skriftlig form.

Anja Kontor, lyssnare utan mediarustning i människors hem i programserien När livet vänder. (Bilden är publicerad med tillstånd av SVT. Foto: Carl-Johan Söder/SVT.)

Hallå där, Anja, känns det jobbigt att plötsligt vara den som intervjuas och som ska berätta om sig själv?

– Nej, inte jobbigt, men jag brukar mest prata för att de medmänniskor som valt att våga berätta i min serie ska få den PR de förtjänar. Det finns varken pengar eller någon redaktion för detta hos Sveriges Television, så jag kör hela den grejen solo. Fast berätta om mitt ganska brokiga liv – det sparar jag till Sommar i P1!

Anja skrattar. Hon skrattar ofta under vårt samtal. Det är inte riktigt den bild vi tittare får av henne genom TV-rutan. Där är hon allvarlig, inkännande. Jag tycker att Anja har en otrolig förmåga att få människor att prata om jobbiga saker. Samtidigt undrar jag hur hon hittar alla dessa människor. Människor, som har gått igenom så svåra saker att hälften hade räckt. Människor, som dessutom har fortsatt att leva.

– Det kanske låter lite banalt – men med hjärtat och med min själ hittar jag de här människorna. Jag brukar ha några veckor på mig. Många tror att det finns oceaner av tid. Men icke. En del berättelser har jag ruvat på, en del dyker upp inom mig – som ett ping!

En nerv för vad som håller

Under vårt samtal inser jag hur mycket arbete det är med att göra När livet vänder. Förutom att hitta lämpliga personer som kan och vill ställa upp och prata i TV, måste Anja ägna sig åt en hel del researcharbete.

– Jag läser, lyssnar och reser till dem jag tror på – samtidigt som jag ju har mina andra frilansjobb så att jag kan få ihop till rätt sorts faktureringsutskick i månaden.

Efter 28 år som frilans har Anja utvecklat en nerv för vad som håller. Vad som kan bli något. Det kan finnas bra berättelser, men personen kanske inte är redo att berätta den i TV-rutan.

– Det är ett ansvar jag måste ta. Det kan handla om en verkligen fantastisk tjej som överlevt ett överfall, en berättelse som skulle få tittarna att sitta bänkade vid TV:n. Men jag vill inte utsätta henne för det här. Inte ännu. Hon måste få mera ro. Förstår du hur jag menar?

Jodå, jag fattar. Jag bär själv på några människors historier som jag skulle vilja skriva om därför att jag tror att de kan hjälpa och stärka andra. Men det är för svåra saker och de inblandade är inte redo än. Deras liv har ännu inte vänt.

– Lustigt faktiskt, säger Anja. Alla frågar mig hur jag hittar dem. Och de flesta som frågar är journalister…

Kontakt med alla

Men, Anja, alla program i serien När livet vänder visar människor som kommer igenom en livskris. Går det alltid bra för alla deltagare???

– Ja, jag väljer att berätta om dem som har kommit en bit på vägen. Det är inte den stora lattjolajban-lyckan som vi ibland tycks tro att vi ska leva i – dygnet runt. Det är mer en känsla av att det går att hitta ett nytt sätt att leva.

Jag nickar instämmande, för det är precis så jag har upplevt människorna som porträtteras. Anja förtydligar:

– Deras liv är fyllt av tacksamhet, ögonblick och stark närvaro i nuet. De har helt enkelt hittat ett liv kvar att leva – som är bra. Men så klart att de alla kämpar hela tiden. Det gör man när man mist ett barn, blivit förlamad eller försökt ta sitt liv. Livet är inte alltid så lätt.

Håller du kontakt med alla deltagare?

– Ja, det gör jag. Jag har kontakt med alla – på ett eller annat sätt. Det blir så när även familjerna har många frågor till mig. Det är många känslor också. En del av dem har blivit goda vänner.

Jag blir förvånad. Hur kan det komma sig att du blir vän med dem du intervjuar?

– I just När livet vänder har jag inte varit någon programledare – utan Anja. Det går inte att sitta där i någons vardagsrum med något slags mediarustning. Men jag är noga med att fokus ligger på dem, inte på mig. Jag försöker vara osynlig som en tapet och klipper bort mig själv mycket i redigeringen.

Människor som inte nött TV-soffor

Jag har ju tre drömintervjupersoner: du, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Men finns det någon eller några som du skulle vilja ställde upp i När livet vänder?

– Vad fint av dig! Ja, de är fantastiska kvinnor, Sarah Dawn Finer och Annika Östberg. Jag har mött dem. Mina drömintervjuer är många, men det är inga kändisar. Jag vill ju hitta människor som inte nött sönder TV-soffor eller syns och hörs överallt.

Under samtalet med Anja berättar de intervjuade en gång och aldrig mer. Ofta är de inte vana att prata med en kamera i ansiktet.

– Därför uppstår en viss nerv. Här finns verkligen vårt möte som de måste gå in i.

Uppmärksamheten peppar

När livet vänder har fått stor uppmärksamhet. Men vet du hur stor?

– Mätningar visar att programmen drar tredubbelt så många tittare mot andra program som sänds vid den tiden. Uppdrag granskning, Mästerkockarna och Arga Snickaren drar mycket publik, men de är ofta mycket omskrivna före sändning. När livet vänder har också höga tittarsiffror på repriser och SVT Play. Program ur serien har legat bland tio i topp av hundra program på Best of Play och SVT Hot Webbtopp.

Men blir du inte stressad av det och känner att du måste göra ännu bättre program nästa gång?

– Nej det peppar mig! Sedan är jag frilansare och har alltid höga krav på mig att göra det bästa av det bästa. Men jag har ett starkt eget inre driv och en stor stor genuin nyfikenhet som bär mig i detta.

Att När livet vänder har blivit en populär TV-serie går inte att ta miste på. Och återkopplingen till Anja har varit stor. Hon säger:

– Jag har aldrig under mina 28 år inom media fått så mycket respons från tittare. Och då har jag ju bland annat kört populära program som Karlavagnen i P4 och Gokväll på TV i 13 år…

Så kan vi hoppas på en fortsättning, en tredje säsong av När livet vänder?

– Vi kan väl säga att oddsen just nu ser bra ut, säger Anja hemlighetsfullt.

Med hammare, passion och fyrar

Självklart har Anja ett annat liv än det med När livet vänder. Men programserien har tagit mycket tid i anspråk eftersom Anja gör allt från manus, idé och research till klippning och hela pressarbetet.

– Det brukar vara 200 timmar film att gå igenom. Jag fick fem veckor på mig att sätta ihop med musik, speakertexter och rubbet. Ja du förstår, det fanns inte så mycket tid över till annat.

Men vad gör du mer än jobbar med TV, Anja?

– Jag skriver i olika tidningar. Jag har jobbat en hel del åt Lotta Bromé – P4 Extra, den 20 maj blir förresten nästa gång. Och det är hedrande att få vara vikarie åt Sveriges bästa programledare som har 1,6 miljoner lyssnare om dagen. Sen har jag börjat tacka ja till att hålla föredrag och många vill att jag ska skriva en bok. Och så renoverar jag gamla hus. Det är min passion. Men hammaren har legat rätt stilla nu, ha, ha ha!

Man blir ju väldigt nyfiken på personen Anja Kontor när du börjar prata om hammare och passion…

– Jag är väldigt bra på att rädda gamla, ledsna hus, att vara på Öland eller i skogen och bara glo och lyssna. Jag har inga höga krav. Jag är så oerhört tacksam att leva. Faktiskt. Att krama om mitt barn så mycket som möjligt. Det är nog mitt viktigaste intresse. Och så är jag bra på fyrar. Fyrar är en stor passion!

Nio liv

Anja har en stark Uppsalaanknytning. Hon är född här, hon pluggade här, hon byggde upp Studentradioföreningen, som nyligen firade 30-årsjubileum på Norrlands nation. Och så avslöjar hon att hon är bra på att rädda gamla bilar. Också.

– Jag hämtades på BB i i Uppsala i en VW -64:a som jag ännu äger och har renoverat!

Men Anja, innan vi rundar av… Jag måste bara fråga… Har ditt liv vänt nån gång?

– Jaa! Mitt liv har vänt många, många gånger. Jag har nio liv, säger mina vänner. Men det sparar jag som sagt till Sommar i P1 – om de nu skulle höra av sig i framtiden…

Vet du, Anja Kontor, det tror jag baske mig att de gör. Snart.

Stort TACK för att jag fick prata med dig!

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Se ljuset i det svarta

Ett inlägg om en bok.

Äntligen har jag fått läsa Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta! Boken, som kom ut i höstas, stod länge på min inköpslista och förra månaden skickade jag efter den. Till format och utseende är det en liten bok. Till innehåll är den mycket stor. Lite tung, också. Jag kunde bara läsa den bitvis och göra paus emellan.

Annika Östbergs resa genom livet har varit väldigt olik min. Ändå hittar jag beröringspunkter – och framför allt gemensamma tankar. Men jag har inte suttit i fängelse i 28 år, det är en väsentlig skillnad. En likhet är emellertid den om våra möten med människor – Annika Östberg genom sina föreläsningar och böcker, jag genom min blogg. Dessa möten som har gjort att människor tycker att de känner oss…

[…] på ett nästan intimt sätt. De har ju tagit del av detaljer i mitt liv som man vanligtvis bara delar med sig av till en mycket nära vän, och kanske inte ens det. […]

skriver Annika Östberg. Jag nickar igenkännande.

Se ljuset i det svarta berättar om tiden som fri. Annikas tidigare bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut hösten 2011 och handlade om hennes liv. En självbiografi, helt enkelt, som utspelade sig till stor del bakom lås och bom. Men även om tiden i fängelse var svår, har tiden som fri inte varit helt enkel heller. Många är de människor som skrivit till Annika genom åren. Människor som tycker sig känna henne, som vill möta tacksamhet. De kanske besökte henne i fängelse. Naturligtvis var hon glad för besök och glad för de gåvor besökarna tog med. Men besöken skedde ju alltid på besökarnas villkor. Annika Östberg själv kunde inte välja, hon satt ju där hon satt. Om detta skriver Annika Östberg bland annat i boken:

[…] Det kändes som om jag tillhörde alla andra utom mig själv. […]

En av de svåraste sakerna med att vara fri var den snällhet Annika Östberg mötte. Detta trots att alla förstås inte var snälla och positiva till att hon landat i Sverige och dessutom blivit fri.

Idag reser Annika Östberg runt i Sverige och berättar om sitt liv. Hon får ofta svåra frågor och hon har tvingats att sätta ett värde på sig själv i pengar – hon måste ju överleva och ha en inkomst.

Det här är en fantastisk bok på bara 125 sidor. Men orden jag läser, till exempel det om att älta sånt som har varit och inte kan göras ogjort, sparar jag djupt i mitt hjärta för de är så tunga och kraftfulla. Aldrig glömmer jag hellre orden Annika Östberg gav till mig när vi träffades för två år sen i samband med en föreläsning:

Livet är en gåva.

Det är fyra ord som flera gånger har hindrat mig från att göra slut på mitt liv.

Jag skulle kunna skriva citat på citat här. I stället tycker jag att du ska köpa den här boken.

Toffelomdömet blir utan tvekan det högsta.

Livet är kort. Livet är en gåva.

Read Full Post »

Lösningar

Ett lösande inlägg.

Tänk att jag tog mig till jobbet idag utan större incidenter! Det var väldigt halt även på E4:an, men de flesta – notera de flesta! – sänkte sina hastigheter och höll avstånd. Väl framme på jobbet var det som vanligt akuta situationer som uppstått. Jag lyckades hantera samtliga så att till och med jag blev nöjd. Det vill inte säga lite. Fast det roligaste av allt var att jag fick en kram av en annan inblandad person. Ovanligt att få av nån på jobbet, men jag blev glad över att tacksamheten var så stor över mina lösningar.

Efter diverse turer bland diverse ärenden hamnade jag hos E. Vi kom på att vi inte bara är grannar utan att vi tillsammans med Y kan tänka oss att träffas för prat även efter arbetstid. Roligt! Sen pratade vi jobb och diskuterade olika lösningar på hur man på ett bra sätt får ut information som människor kan ha nytta av. Ingenting annat än att jag gjorde mitt jobb, alltså.

Husmodell som jag hittade på en list på E:s kontor. Den påminner lite grann om husen i mitt grannskap.

 

Min fleecejacka har fått en ny och rejäl dragkedja.

Ytterligare ett par akuta göromål och några planerade blev det innan det var dags för lunch. Dagen till ära skulle jag ju hämta min älskade fleecejacka hos skräddaren. Jag har fått en ny och rejäl dragkedja, så nu ska väl jackan säkert hålla i tio år till. Den är så älskad, underbar att ha på promenader höst och vår, framför allt, men funkar även vintertid ner till tio minusgrader.

Idag skulle en man och jag träffas för att redovisa våra tankar under helgen. Vi har visserligen träffats, men något tankeutbyte blev det inte. Inte fram till lunch i alla fall. Jag hoppas emellertid att han har sett ett och annat idag som kan vara av avgörande betydelse, fast det är jag inte så säker på att han har gjort.

Den återvändande vintern var inte rolig att möta för nån idag, tror jag. Vad jag förstår ska eländet hålla i sig. Jag hoppas att Prinskorven får tag i sina vinterstövlar, för här snöar det tyvärr igen. Själv hoppas jag på att komma precis lika helskinnad hem som till jobbet.

Det löser sig nog, sa han som sket i vasken!

Typ…

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 11: Torsdag och Tisdag

Ett hissande och dissande inlägg.

Idag är det torsdag och dags att repetera veckans höjdpunkter (Torsdag) respektive dalar (Tisdag). Och det är faktiskt inte svårare än så här:

Torsdag

• Vårtecken (Härligt!)
• ICA Solen (En affär som vet vad kvinnor vill ha och behöver.)
• Min roliga Fästmö (Hon får mig alltid att skratta – på ett eller annat sätt.)
• Faster E (Som blev 97 bast i tisdags!)
• Tacksamhet (Det är så mycket jag har att vara tacksam för.)
• Geni (Det är jag ibland, tro det eller ej.)

Tisdag

• iOS 7.1 (För nu kan jag inte kopiera över mina bilder via sladd till datorn)
• Huvudvärk (Nä, inte skönt.)
• Krig (Alla jävla oskyldiga offer som drabbas…)
• Skrevgreppet (Fy så äckligt och ouppfostrat!)
• Olyckor (Håll avstånd i bilköerna, säger jag bara!)

Livet är kort.

Read Full Post »

STOPP och belägg!

STOPP och belägg!

säger stoppljuset i min panna. Det är inte 13 bast jag fyller snart.

Finnar – när man snart blir 51…

Bilden gör inte rättvisa åt finnen i fråga och dessutom är kvartsfinnen (= jag) suddig. Men jag ska säga dig att det är jäkligt svårt att fota sig själv när man är så ful som jag så man börjar asgarva!

Seriöst… vi pratade idag på lunchen om vad som händer med en när man tror man ska dö genom sjukdom och sen överlever. Den tacksamhet jag känner när jag pratar om det gör att min ledsenhet från igår försvann helt. Så jag tar en och annan finne i pannan – även om jag snart blir 51 – för att jag just har uppnått denna aktningsvärda ålder (snart) trots allt.

Livet är kort. Jag lever hellre finnig än jag inte lever alls.

Read Full Post »

På väg tillbaka

Varning för läskiga bilder av sår och sånt (sist i inlägget)!!!

Jag skulle kunna skriva ett raljerande inlägg – och verkligen brassa på! – om hur äcklig sjukhus mat är. Men det här är ju ingen matblogg. Fast… OK, bara lite då… Jag kan säga att frukosten på det här hotellet är helt normal, om man har aptit vill säga.

Frukosten var rätt normal.

Det har inte varit så mycket bevänt med aptiten heller, så nu lär Tofflan bli smal och snygg. Eller ja, smalare, i alla fall. Ful är jag fortfarande. Men i morse var jag för första gången hungrig och gick ut hårt med min beställning: svart kaffe, yoghurt med müsli, två (!) limpmackor med ost och en tetra katrinplommonjuice. Ögat ville ha mer än magen – jag åt en halv macka och  lite mer än en halv tallrik yoghurt…

Maten har varit… rätt obeskrivlig. Den måste ses för att kunna… upplevas. Den har vissa dar inte ens sett ut som mat. Detta har fått mig att gilla nyponsoppa! Svalkande, gott och nyttigt!

Men till lunch idag var det pannkakor och det vet väl alla hur de ser ut. Så det provade jag. En och en halv fick jag ner. De både smakade och såg ut som Svamp-Bob. Dessutom lyckades jag kladda ner mina nyligen påtagna mjukisbrax med sylt.

Pannkakor – med morötter och blomkål?

De flesta av oss vet ju att Sjukstugan i Backen sen många år tillbaka köper sin mat från Västerås. Nån trodde nånstans att detta skulle spara pengar. Hur kan man tro det? Dessutom är vissa rätter inte tjänliga som mänsklig föda! Nuff said!

Paniken var nära dan efter operationen när en synnerligen brysk undersköterska kastade min värmedyna rakt på mitt operationssår bara för att jag inte ville göra som hon sa. Jag var totalt utlämnad, hade slem i halsen så jag kunde inte ens skrika. Med syrgasen nyss borttagen kippade jag efter luft. Jag hade så ont och jag kunde inte vända mig tillräckligt snabbt för att passa denna människa. På östgötska finns ett bra ord som beskriver henne:

härsig

Hon slet och drog i mig och när jag försökte protestera blev hon arg och skrek åt mig:

Jag är hörselskadad!

Som om det hade nåt att göra med hårda händer..? Nej, en del ska inte jobba i vården alls. Det finns åtskilligt att berätta om liknande, okänsliga personer, men jag vill i stället lyfta fram alla dem som har varsamma händer och som talar mjukt till en när man är i utsatt läge: Ann, sjukgymnasten, framför allt och syster Karin och syster Emily. Och klippan Barbro, som klarar att ta av de mest intorkade plåster utan att plåga patienten! Heder till er alla!

Tack vare det här gå-bordet kunde jag ta mig till toaletten själv så småningom. Detta var min bästa kompis under ett dygn!

Första dygnet efter operationen var det inte så mycket liv i Tofflan. Hon spratt till ibland och sjönk sen tillbaka in i smärtdimmorna, tillfälligt lindrad av morfin.

Inte mycket liv i denna.

Idag kan man säga att livet och jag är tillbaka. Jag kan gå utan hjälp på toaletten, jag har duschat själv och jag har klätt på mig mina egna kläder – tischa, underkläder, strumpor och mjukisbrax.

Mer liv idag.

Jag har telefonerat med Fästmöns snälla mamma och hon kommer och hämtar mig i kväll klockan halv sex. Hon hjälper mig ner i bilen, hon hjälper mig in. TACKSAMHET! Hur ska jag kunna återgälda? Annas mamma ställer upp som chaufför och Anna har städat hemma hos mig, handlat, pysslat om mina växter, fått igång mitt trådlösa nätverk och ska från och med i morgon komma och ge mig en spruta om dan! Vilka kvinnor! Anna har dessutom få ta emot min mammas oro per telefon. Inte lätt för nån när Tofflan hittar på och blir så där sjuk…

Mitt sår har blivit tittat på och min  inopererade lilla smärtlindringssladd bortkopplad. Tejpen från operationssåret hade de lyckats sätta fast över en brun prick som hängde i en skinnslamsa mot huden. Barbro fick göra en extra operation idag, så nu är jag en brun prick fattigare! Barbro hade aldrig gjort det förut, men jag ledde arbetet och tillsammans fick vi till det!

Brun prick opererades bort före lunch idag.

Och så själva operationssåret. Nu kommer en läskig bild, så är du känslig ska du inte titta. Jag räknar till 17 klamrar som jag ser på bilden, men det finns fler, jag kunde inte få hela såret på en bild.

Ett långt sår, men det var en klumpeduns som kirurgen plockade ur mig, sa hon…

Nästa söndag ska jag få komma tillbaka hit och ta bort stygnen. Skönt att bli klammerfri till jul.

Idag har jag sprungit ett marathonlopp – på flera sätt än ett – känns det som. Nu kan jag lägga mig ner med gott samvete och vila en stund. Jag bävar inför promenaden upp till lägenheten, främst den långa trappan…

Tack alla som har stöttat och peppat med kommentarer! Det värmer så gott med allas goda tankar!!!

Livet är kort. Vårda det!

Read Full Post »

Lördagsmorgon i juni?

Ursäkta mig, men frågetecknet i rubriken är sannerligen befogat! Här rasar en riktig höststorm utanför fönstret, regnet vräker ner och termometern visar 5,2 grader. Ja, du läste rätt: 5,2 grader.

Regn, regn, regn…

I morse vaknade jag kvart över sju, cirka en timma senare än när jag ska upp och jobba. Jag hade nog sovit klart, för jag kröp väl i säng före klockan 23 igår, om jag inte minns fel. (Fast mitt minne är inte att lita på, som sagt…) Låg och slöade i sängen en timma, slumrade kanske till, men gav upp när grannen intill började skrika i sin telefon. Varför måste folk prata så högt i sina telefoner??? (Retorisk fråga. Jag är fullt medveten om att det inte går att uppfostra andra vuxna eller att få dem att förstå att de stör.) Jag vill inte höra allt de säger.

Det här vädret utanför mitt fönster speglar nog lite mitt inre. Det är nämligen så att jag gärna vill veta var, rent fysiskt, mina fiender befinner sig. Det är en trygghetsfråga. Jag vill inte riskera att möta nåt gammalt Elände bara så där. Igår kväll råkade jag på kombinationen gammal fiende – före före detta arbetsgivare. Det var en märklig känsla. Obehagligt. Fienden är inte placerad där jag jobbade, men på ett ställe där våra vägar skulle kunna korsas inom en snar framtid. Ett ställe där jag har sökt två tjänster (som min före före detta arbetsgivare inte är ansvarig för utan en helt annan). Ärligt talat, jag river mina ansökningar. Hur skulle det gå om vi tvingades dela hus på jobbet? En person, som en gång i tiden var med och ödelade mitt privatliv inklusive min ekonomi (det enda jag hade kvar var min lägenhet) och som sen dess, åratals efteråt, förföljt mig, hånat mig, hotat mig med mera… Nej, det går ju bara inte. 

Mitt liv har inte varit tuffare än de flesta andras. Men jag har varit med om att få både livet hemma och livet på jobbet totalt ödelagda. Jag höll säkerligen också i hammaren som spikade min egen kista, fast det gör väl ingen vettig människa frivilligt, om du tänker efter..?

Vad jag känner idag? Jag är inte rädd längre, men jag vill veta var Odjuren finns så att jag kan undvika någon som helst kontakt med dem. Jag är väldigt medveten om vad de är kapabla till. Livet är inte rättvist. En del får allt, ofta tack vare att de kan prata för sig. Särskilt tycks detta gälla personer som får chefstjänster. Ingen ser ju deras svarta inre. Nu menar jag inte att alla chefer är psykopater, men det finns starka drag hos många – dock inte hos nån av mina nuvarande chefer, tack och lov!

Livet är emellertid också så oberäkneligt att det kan gå itu. Plötsligt och utan förvarning. Och ingen av oss är förskonad. Mitt liv gick itu två gånger. Riskerna att det ska hända igen är minimala, för livet självt är inte lagat ännu. Nej, riskerna torde vara större för dem som har haft totalt flyt. De som är helt oförberedda.

[…] Allting kan gå itu. Ett hjärta kan gå i tusen bitar […]

Därför är det inte helt fel att känna lite ödmjukhet. Att känna tacksamhet. Jag är så tacksam att jag sitter här och skriver idag. För ett år sen trodde jag nämligen inte att jag skulle trampa på den här jorden längre. Men i mitt liv fanns det några som trodde på mig. Några som vägrade ge upp när jag själv nästan gjorde det. Några som förvägrade mig att ge upp. Några som fanns där i vardagen när jag förtvivlade och som finns där fortfarande:

• Fästmön
• Mamma
• Vännen/kollegan L

Ni såg alla tre min djupa förtvivlan och agerade på olika sätt. Jag står i stor skuld till er – en skuld av tacksamhet. Livet är en gåva och tack vare er – och Annika Östberg!  – har jag insett det!

Så sant som det hon skrev i sin/min bok!

Read Full Post »

Ytterligare en listjävel: Tacksamhetslistan

På uppdrag av Systerdyster, en mycket klok syster, kommer här nu en tacksamhetslista för dagen och stunden. Ingen ordning eller värdering i tacksamheten, bara en vanlig listjävel om 100 jävla tacksamma företeelser i mitt liv:

1. Som sagt, vatten i kranen idag.
2. Jag mår rätt bra trots infektion, brister och sånt.
3. Jag kan se.
4. Jag kan gå.
5. Jag kan höra.
6. Jag har en älskad vid min sida – OCH jag har fått en familj genom henne inklusive en pappa.
7. Människor – såväl okända som kända –  är så snälla mot mig och skickar bokpaket och vykort.
8. Många skriver så vänliga och rosande kommentarer här på bloggen.
9. Min blogg är min räddning!
10. Min mamma bryr sig om mig.
11. Jag fick en jacka av Anna häromdan. En jacka som har hängt i hennes garderob ett tag och som var så gott som ny. Den räcker ända till dunjackan!
12. Min bil startar varje dag.
13. Jag slipper göra en stor service på bilen i år, vilket gör det lindrigare ekonomiskt.
14. Jag hade pengar att unna mig lite naturgodis idag.
    Exotic snacks!          
15. Jag har vänner som bryr sig.
16. Jag fryser inte.
17. Jag svälter inte.
18. Jag har en älskad pappa i mitt minne.
19. Jag kan känna.
20. Jag har ännu en tid kvar på min prenumeration på lokalblaskan.
21. NÅGRA grannar hälsar fortfarande på mig.
22. Jag har en fin TV.
23. Jag har en tejpad mobil, men den fungerar.
24. Jag kan läsa.
25. Jag har sköna tofflor att gå i inomhus.
26. Idag har jag en vän att ringa till.
27. Jag fick en skön promenad idag.
28. Jag har fortfarande tak över huvudet.
29. Jag har fortfarande pengar på banken.
30. Jag kom ihåg att gratta en vän på namnsdagen idag.
31. Idag har jag ingen värk.
32. Det är tyst och skönt i huset.
33. Mamma sa att jag får post från henne.
34. Jag har inte skoskav.
35. Min trasiga känga är lagad inför vintern.
36. Jag har en hög med spännande böcker som jag inte har läst än.
37. Vi hittade bra presenter till vårt födelsedagsbarn.
38. Jag ser ett vackert träd utanför mitt fönster.
39. Jag är fri att gå ut när jag vill.
40. Jag har ingen chef.
41. Jag fick en rabattkupong från ICA på 25 kronor idag.
42. Jag kan använda skrivandet för att komma igenom svårigheter.
43. Jag har överlevt en av de svåraste kriser jag gått igenom med exakt 21 månader idag.
44. En före detta vän tog kontakt med mig härom dan och pratade med mig.
45. Jag har modet att säga adjö till människor som jag inte vill ha i mitt liv längre.
46. Jag har modet att höra av mig till vänner och bekanta som har mist en närstående.
47. Jag har en säng.
48. Jag har elektricitet.
49. Jag har en dunjacka till vintern.
50. Jag har fått ett mejl från en vän alldeles nu!
51. Jag har tillgång till dator med internetkoppling.
52. Jag kan ha mina kontaktlinser igen.
53. Jag har humor.
54. Det finns nåt gott i alla – även i mig.
55. Jag blir rörd över omtänksamhet, känner att den alltid är lika oväntad.
56. Jag väcktes med en puss i morse.
57. Jag sover gott på natten.
58. Onda Lårkan var bara en ytlig propp.
59. Jag är en jävel på att skriva listjävlar.
60. Jag kan blockera dem som får mig att djupdyka.
61. Jag är känslig.
62. Jag har många fina bilder på min familj – nu levande och inte längre levande personer.
63. Jag minns hur man stämmer en gitarr.
64. Det finns toalettpapper.
65. Jag är inte rädd för poliser.
66. Jag har Allhelgonahelgen i Stockholm att se fram emot tillsammans med Anna.
67. Det går fler tåg.
68. Jag behöver inte åka buss.
69. Att skriva en tacksamhetslista är precis en sån utmaning jag behövde idag.
70. Jag behöver inte sjukskriva mig om jag blir sjuk. Ingen bryr sig. Än så länge.
71. Jag har sex år kvar och väldigt lite att betala på mitt bolån.
72. Det är många jag ser fram emot att träffa, framför allt bekantskaper genom bloggen!
73. Jag slipper DLF*.
74. Jag har gjort en döskallelista som uppdateras löpande och som bara jag kan se.
75. Jag kan skratta.
76. Jag kan gråta.
77. Jag kan säga TACK!
78. Min fästmö förstår mig!
79. Jag vågar knacka på stängda dörrar.
80. SOS slapp bli en grönsak.
81. Jag kan välja att blunda.
82. Mitt horoskop sa att jag är en vinnare idag.
83. Min mamma trivs i sitt nya hem.
84. Idag var det INGEN räkning i postboxen!
85. Det är roligt att twittra trots att det inte funkar att twittra från mobilen.
86. Jag har gjort två människor glada idag har de sagt.
87. Min lingonvecka slutade idag!
88. Jag kan gå omkring i slafskläder på dagarna – ingen bryr sig.
89. Jag har skrivit en halv bok. Ungefär.
90. Där jag bor får jag uppleva fyra årstider.
91. Jag har fått uppleva så mycket.
92. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte lita på människor, men också att tro dem om gott.
93. Att lära sig ödmjukhet är en utmaning!
94. Jag har snart skrivit etthundra saker/företeelser som jag är tacksam över.
95. Jag har stora fötter och står stadigt.
96. Jag kan fika när jag vill på dan utan att nån har synpunkter på när, var, hur och med vem. Eller vilka samtalsämnen som kommer upp.
97. När jag hör vissa utbrott från underjorden är jag glad att jag inte har egna barn.
98. Jag är inte fullkomlig men jag är utvecklingsbar!
99. Jag behöver inte ägna timmar åt att sminka mig varje dag – inte för att jag är skitsnygg utan för att jag bara inte sminkar mig.
100. Jag har klarat av den här uppgiften – och det trodde jag inte!

Belöningsdags!

Read Full Post »