Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inspirerad’

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.


 

Röd kepsJag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Grinande mössa svartvit

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett trött inlägg.


 

Jag är så arg och besviken nu för tiden. Därför var det extra gott att både få en inbjudan till en intervju och att få tillbringa kvällen med delar av familjen. Vi firade Fästmöns pappa som fyllde 79 bast. Han påminde om att de är två som fyller jämnt nästa år, men jag tänker inte tala om vem den andra är. Inte här och nu i alla fall. Eftersom det inte blir nåt go-fika på jobbet på fredag svullade jag rejält med både wienerbröd och tårta. Fast som Annas svägerska sa var ju tårtan väldigt nyttig – det var ju en frukttårta. Jag tog en bit med kiwi på och kiwi är C-vitaminrikt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Hur det är på jobbet 
ska vi tala tyst om just nu. Men jag kan säga att jag är väldigt, väldigt besviken. Saker och ting – och människor, framför allt – har visat sig vara annorlunda än jag först hade uppfattat. Den här sista månaden har varit rent förfärlig. Vissa personer är som schackpjäser, medan andra leker gudar. Det har gjort – och gör – så ont i mig att se det som händer andra. Dessutom kommer Det Som Hände tillbaka till mig och lägger sig som en tung, blöt och vidrig filt av bitterhet. Hur jag än försöker slänga av mig den ligger den kvar och tynger mina axlar. Men… har jag överlevt så här länge lär jag göra det ett tag till. Jag har saker att se fram emot med spänd förväntan, bland annat intervjun och besked i en liknande fråga. Det är gott att veta att åtminstone några arbetsgivare är intresserade av mina kompetenser och erfarenheter. Intresset är för övrigt omvänt – det är riktigt spännande arbetsgivare med, som jag ser det, stora utvecklingsmöjligheter för den som får jobba där. Så jag räknar ned dagarna med lite, lite tillförsikt och en gnutta hopp, i alla fall. Det är bättre än totalt mörker och hopplöshet.

Ännu fler roliga och spännande saker händer i privatlivet. En lämplig rubrik på ett kommande inlägg om en del av detta skulle kunna vara

Alla heter Anna

eller nånting ditåt. Men det inlägget ska jag inte skriva nu, för nu ska jag borsta tanden och hoppa i säng. Jag vaknade redan klockan fyra i morse av en ivrig Wordfeudmotståndare och det satte sina spår i form av huvudvärk hela dan. Nu ska jag vila en stund så att jag kan upparbeta kraft till det jag ska ta itu med i morgon på jobbet. Särskilt inspirerad är jag inte, ärligt talat, men jag kan vara professionell när jag behöver. Och det som håller mig flytande är såna här hälsningar från en och annan kollega:

Magnet glöm aldrig att du är unik

Den här hälsningen värderar jag högt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite tungt inlägg.


 

April vid Fyrisån

April vid Fyrisån – men inte Sista april. Då är här fullt av fyllisar och forsränningsflottar.

I morgon är det Sista april här i Uppsala. Tack och lov ligger New Village inte i centrala stan, för där brukar råda krigstillstånd en sån dag. Jag minns min förrförrförrförrförra arbetsplats mitt i centrum. Det var nästan omöjligt att telefonera en Sista april. Den man pratade med i andra änden trodde att man befann sig i ett krigshärjat land. Jag är så glad att jag slipper såväl krig som Sista april – och min förrförrförrförrförra arbetsplats!

Fästmön mår bättre, men är fortfarande klen. Jag har därför åtagit mig att storhandla. Till helgen kommer de två yngsta hem. Yngsta bonusdottern med kille kommer på middag på lördag. Det ska bli så roligt att träffas igen, det var några månader sen sist. Yngsta bonussonen träffade jag ju i söndags, men det är alltid mysigt att träffa honom också.

Anna och jag ska inte ut och festa i morgon. Jag ska handla hem lite gott att äta i stället. Det blir matjessill med potatis, gräddfil och gräslök mitt på dan och räkor och vitt vin till kvällen. Den 1 maj, det vill säga på fredag, kan Anna inte vara hemma från jobbet längre. Hon inleder sin friskskrivning med en lång dags arbetspass. Skönt sen att hon är ledig lördag och söndag.

En fördel med att vara arbetssökande är att man inte behöver ha dåligt samvete gentemot kollegor eller arbetsgivare när man är sjuk. Det ser jag på Anna att hon har – trots att hon har varit så himla sjuk. Men det är en pressad situation på hennes jobb och det finns uppenbarligen inte så gott om vikarier att ringa in. Jag tror att de har ringt från jobbet nästan varje dag för att höra när hon kommer tillbaka i tjänst.

Löv på fönstret

Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet…

Men att inte ha nåt jobb och vara sjuk kan i stället innebära att ingen saknar en alls. Man kan ligga hemma och ruttna i värsta fall utan att nån bryr sig. Det är jobbigt att tänka på, nästan för svårt. Vi vill väl alla ha ett socialt nätverk utanför hemmet, ett ställe vi hör till tack vare våra kompetenser.

Ibland är tillvaron för tung för många. Häromdan läste jag om en ung man som gått bärsärkagång på Arbetsförmedlingen på en av länets orter. Han hade gått dit för att diskutera sin ersättning. Sen hade han blivit arg och slagit sönder saker. För detta dömdes han till dagsböter. Jag undrar hur han ska kunna betala dem… Jag försvarar inte mannens beteende – varken våld eller att slå sönder saker hjälper. Men jag förstår så väl hans förtvivlan, den bor även i mig vissa dar. Det enda man vill är att jobba, men… Med de regler vi har idag är det i princip omöjligt att jobba ens lite grann om man skulle kunna. På sätt och vis är det OK att ersättning ryker från den lilla a-kassan, men att ersättningsdagar också ryker för en timmes jobb, det känns inte OK! Så det är ju inte så konstigt om det finns arbetssökande som jobbar svart för struntpengar. Jag tycker inte att svartjobb är OK, jag tycker att man ska göra rätt för sig och betala skatt. Men ibland har nöden ingen lag. Själv är jag tacksam att jag inte är där riktigt än.

Gul orkide

Den gula orkidén från A sätter lite färg på en annars ganska grå dag.

Det här inlägget har jag skrivit medan jag har väntat på ett telefonsamtal. Ja, jag väntar på flera telefonsamtal men just detta har jag väntat på i ungefär två timmar nu. Under tiden har jag inte bara skrivit, jag har surfat runt på nätet och försökt ta till mig lite nyheter. Dagens största hittills tycks vara att man från och med den 1 november inte längre ska kunna köpa Alvedon i sin livsmedelsbutik. Skälet är att flera unga tjejer, framför allt, har försökt skada sig själva med Alvedon. Dumt på många sätt, tycker jag, som en gång i min ungdom inte dog av 75 Sobril och en förpackning insomningstabletter. Frågan är hur långt vi kan skydda de unga. Jag menar, så länge det inte ens finns staket vid järnvägsspåret i Gamla Uppsala, så…

Den här dan är lite grå och lite tung. Jag har i alla fall en helt underbar gul orkidé att titta på. Den gör dan lite mer färggrann. Men vad gör DU för att sätta färg på DIN dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta så blir jag glad – och kanske inspirerad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Jag skulle vara din hundNån tipsade mig här på bloggen en gång om Anneli Jordahls lilla bok med den långa titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). I slutet av februari fyndade jag boken för tio kronor på Myrorna inne i stan. Nu har jag läst den sorgliga historien.

Boken är baserad delvis på existerande brev, men uppdiktad av författaren och fiktiv. Ändå går det inte att låta bli att tänka att den kanske var precis så här, kärlekshistorian mellan Ellen Key och godsägaren Urban von Feilitzen. Boken börjar medan Ellen är lärarinna i Stockholm och Urban bor med sin fru och fyra barn på ett gods utanför Linköping. Urban blev kritiker och essäist och kallade sig då Robinson. I den här romanen blir den 15 år yngre Ellen hans platoniska kärlek, men också hans mentor.

Det är en sorglig histora. Ellen är den eviga fröken, medan Urban är fången i ett kärlekslöst äktenskap. Skilsmässa var naturligtvis inte att tänka på under den här tiden. Ellens kärlek är stark och kvävande. Han är inte fri, han vill, men kan inte vara med Ellen. Hoppets låga tänds många gånger – och släcks bryskt.

De träffades inte så ofta, men de skrev alltså brev till varandra. Enligt efterskriften är boken inspirerad av brevväxlingen, men Ellen Key brände sina brev till Urban von Feilitzen och bara ett fåtal finns bevarade på Kungliga Biblioteket. Av Urban von Feilitzens brev till Ellen Key finns 76 bevarade.

Toffelomdömet blir högt. Berättelsen är så trovärdig, även slutet på Strand. Storstadskvinnor kan fortfarande ansöka om att få bo på Strand ett par veckor om sommaren. Kanske ansöker jag till nästa sommar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett uppdiktat inlägg.


 

Poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer har avlidit. Jag gillade många av hans dikter, men min klara favorit är denna, så tydligt inspirerad av musiken. Känn glädjen i de lekande orden. Jag tror inte Tomas Tranströmer vilar i frid, för övrigt – han spelar med all säkerhet piano!

 

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Pianotangenter

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett månsigt inlägg.


 

Knappt har Melodifestivalen 2015 gjort sitt förrän röster höjs att vinnarlåten är snodd – eller delar av den. Ja ja, schlagern ska alltid orsaka rubriker, det ligger liksom i dess natur. Samtidigt tycks det ligga en hel del avundsjuka och missunnsamhet i somligas natur.

Först var det nån som ansåg att Heroes

 

är alltför lik David Guettas Lovers on the sun

 

Idag läser jag i DN att man undrar om han inte har snott ”tomten” också. Måns har tidigare förklarat på SvT:s webbplats vad låten och MP, gubben med strut, handlar om. Strutmannen, i DN kallad Tomten (av mig kallad Stjärngossen) är en bild av Måns själv som barn. Koreografen till Måns musikvideo (säger man så fortfarande?), Benke Rydman, säger i Aftonbladet att han har sett en video, The Alchemy of Light,  av performanceartisten A Dandy Punk och blivit inspirerad…


Jag tycker… 
att det är helt OK att bli inspirerad av andra upphovsmäns verk. Men det är självklart inte OK att norpa dem rakt av. När det gäller Heroes tycker jag att det är ganska tydligt varifrån inspirationen kommer, men det är inte norpat.

Vad tycker du??? Titta på filmerna ovan, bedöm själv – norpat eller inte? – och skriv en liten kludd i kommentarsrutan om du känner för det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett felaktigt inlägg.


 

På våra shoppingturer idag, å yrkets vägnar för somliga av oss, blev jag lite förskräckt och undrade om ICA Heidan möjligen har blivit inspirerad av Tokerian. För en skalad banan bland rengöringsmedlen känns inte riktigt… rätt…

Banan o Ajax på ICA Heidan

Förbjuden frukt, skulle jag vilja säga, bland rengöringsmedlen.


På Tokerian kör man på i samma stil som vanligt. 
Här har nån tyckt att en burk läsk hör hemma bland doftljusen.

Doftljus och Cola på Tokerian

En burk läsk bland doftljusen på Tokerian.


En del affärer…
utvecklar sig… medan andra… håller ställningarna i tokerier, så att säga.

Men tokigast av allt var att träffa min och Rippes före detta kollega M på Tokerian – lite mera mörkhårig än sist. (Själv är jag ljushårigare…) Ett oväntat och framför allt kul återseende, verkligen!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »