Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘frustration’

Ett inlägg om en bok.


 

De underkändaFörfattarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt upptäckte jag en vinter tack vare vännen Jerry. Jag fick deras första bok i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman i julklapp 2010 av honom. I mellandagarna gick en TV-serie baserad på boken och med Rolf Lassgård i huvudrollen. Detta har självklart färgat min läsupplevelse, men samtidigt… Rolf Lassgård gör rollen som Sebastian Bergman så jäkla perfekt. Nu har jag läst den femte boken i serien, De underkända. Det blev en present från mig själv till mig själv, inhandlad på årets bokrea hos Bokus.

Den här gången har en mördare beslutat sig för att straffa dem som oförtjänt blir hyllade och kända – trots att de inte är särskilt bildade. Det första offret är en dokusåpadeltagare, nästa en bloggare. Offren skjuts ihjäl med en bultpistol. På deras ryggar har mördaren häftat kunskapsprov som offren uppenbarligen inte har blivit godkända på… Samtidigt skildras Riksmordgänget både som grupp och som enskilda individer. Deras (inbördes) relationer påverkar naturligtvis vissa skeenden och framför allt val.

Det här är riktigt lysande! Boken skildrar aktuella fenomen och jag erkänner villigt att jag till viss del kan stämma in i mördarens frustration och ilska. Men till skillnad från en mördare har jag spärrar. Spännande är också berättelsen kring Sebastian Bergmans person. Boken är otroligt snabbläst – den är ju en äkta bladvändare! Lite kritisk i negativ bemärkelse ska jag vara. Jag tycker ibland att det blir lite för många berättelser i berättelsen och jag tycker att slutet inte känns helt bra. Detta till trots får boken högsta Toffelomdöme!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ljus i tillvaron… och mörker.


 

Faktum är att jag citerar mig själv i rubriken. Mitt manus är ännu på rea och när jag sneglar på vissa sidor ramlar historien över mig igen – som en jävla ångvält. Och kanske är det för att allt inte är så idylliskt ute i verkligheten. Det gör mig ont om goa människor som far illa, jag blir förtvivlad när jag känner fina människors ilska och frustration. Ingenting kan jag göra för att lindra, bara lyssna och finnas där som kamrat. Var det nåt jag saknade, för övrigt, när Det hände, var det kamrater. Det fanns en och annan, men de flesta försvann snabbare än en avlöning. Vem vill förknippas med en loser, liksom? Ondast gjorde det när den närmaste kamraten visade sig vara en av några stycken som huggit i min bortvända, vid den tiden sjukskrivna, rygg.

Det finns ett ljus

”…det finns ett ljus…”

 

Skattsedel

Skatt vill jag betala, men rätt sådan.

Nåja. Det retar säkert många att jag har överlevt. För en del bevisar det nog att jag är stryktålig, envis och inte ger upp så lätt. Jag har visat mig själv det, om inte andra… Men var lugn… Historien är inte över än. Jag håller fortfarande på att lära mig att sänka mina mål och acceptera sånt som att jag inte har varit på utlandssemester sen 1996. Det tänkte jag på senast idag och ja, det svider när andra reser kors och tvärs.

Idag har jag i alla fall fått skattsedeln jag beställde häromdan, för se skatt vill jag betala, men korrekt sådan. Brevbäraren hade dessutom stoppat ner två ex av min fackliga tidning. (Förutom att jag fick ett astmaanfall light av den undrar jag hur det står till med läskunnigheten.) På en av mina föregående arbetsplatser hade vi samma problem med våra personaltidningar: trycket luktade ve och fasa och jag, med flera, fick svårt att andas.

Min arbetsdag… På förmiddagen inledde vi med ett sista datormöte i den konstellation vi har varit sen i september. Därefter hade jag ett ”städningsmöte” med min chef. Vi röjde lite här och var och jag visade några… ”handgrepp”. Efter lunch hade jag nån sorts överlämning av en bråkdel till NK*. Jag hade ett intressant utbyte med en av de unga duktiga talangerna. Ibland blir jag positivt förvånad över klokskap hos de yngre. Det var annat än den mossa jag kände växte flera centimeter på mig under eftermiddagsfikat när jag talade om pianofröken som slog mig på fingrarna med en pinne om jag råkade vila handlederna mot klaviaturen. Allt medan metronomen tickade olycksbådande…

Lunchen idag var fullkomlig vidrig. Den smakade ingenting och jag behövde inte en tand för att äta den. Nej du, mamma, den här gången hade du fel! Det finns inget gott eller bra med Findus mandelfisk!

Mandelfisk

Den smakade inget, mandelfisken, och ingen tand behövdes för att äta den.


Lite hungrig är jag allt i kväll. 
Det jobbigaste är att jag vet att det finns en godispåse. Jag vet exakt var den ligger, i vilket skåp, på vilken hylla och vad påsen innehåller…

Godispåse innehåll

Gott…


Men jag har bestämt mig för att ge fan i påsen. 
Och står jag inte ut kan jag alltid ta några söta druvor, för även såna finns det kvar sen igår. Jag ska läsa en stund nu och fundera över det faktum att jag faktiskt inte vet hur den prisade Alicia Vikander ser ut eller vad hon har gjort. JA, JAG ÄR OBILDAD! Däremot vet jag vem Josefin Nilsson var och när nån är 46 år när hon går bort har hon gått bort alldeles för tidigt. Jag har en underbart rolig anekdot om låten Älska mej som hon sjöng med Ainbusk. Men det passar sig inte att berätta den nu. Kanske nån annan gång…


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rätt färglöst inlägg.


 

Fötterna på skrivbordet svartvit

Akutinsatsen krävde fötterna på skrivbordet.

Ja idag är jag så jävla arg att alla färger liksom försvann. Nä, jag vet att livet inte är svart eller vitt. Det är baske mig grått Frustrationsgrått… Jag hålls på nån sorts halster, jag ska prestera, jag ska stå med mössan i handen och jag ska vara glad för visad uppskattning. Det senare är jag verkligen, men det vet vi väl både du och jag att uppskattning inte betalar några räkningar..?

Under förmiddagen jobbade jag på med en rapport som ska levereras till en annan myndighet. Författaren är mycket noggrann och det är bra. Dessvärre är det andra saker som lär fördröja leveransen. Frustrationsgrått var det, ja… Sen fick jag göra en akutinsats som tog resten av dan. Då gjorde jag mig oanträffbar på alla sätt jag kunde, skrev ut, tog fram rödpennan och slängde upp fötterna på skrivbordet.

Jag bröt en stund för lite kaffe. Passade på att muntra upp en sjuk kollega genom att ta en we-fie (jag vägrar skriva groupie!) på NK*, J och mig själv och skickade den via mobilen. Tror sjuklingen blev glad. Inspirerad av detta tog jag en bild på Helpdesktelefonen, som också saknar min sjuka kollega. Den bilden tror jag den sjuk* inte blev lika glad över att få… Mig själv muntrade jag upp genom att upptäcka ett nytt litet bibliotek på jobbet. Jag passade på att låna en bok, helt enkelt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


På vägen från garaget och in 
träffade jag Söta Hundflickan. Idag blev jag inte utskälld utan det var svansviftning som gällde. Husse och jag kunde ha en liten pratstund.

Jag hade fått riktig post idag! Och då menar jag inte räkningar eller Antiktidningen utan ett kuvert med innehåll. Det var bästaste vännen A som ville bidra till en ny kupongfest tillsammans med Fästmön. Väldigt välkommet! Tack och bock! De bästa kupongerna har jag förstås redan ryckt åt mig. HA! Men det var nära att kuvertet länsats på sitt innehåll. Nån hade varit där och rivit sönder det… Inte ens sin post får en ha ifred, alltså…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag har varit ute i soprummet 
med mitt sopberg och jag har vattnat alla mina nästan 50 krukväxter. Om jag pratar med dem? Tja, det händer. Fast idag muttrade jag mest ilsket. De kan inte räkna med att få solsken varje dag. Frustrationsgrått var ju ordet för dagen…

Men nåt bra har väl ändå hänt? Ja, Pinterest har hört av sig och beklagat att de har gjort fel – min blogg är inget skräp, alltså. Skönt att veta. Då slipper jag gråta över det i duschen jag strax ska ta för att spola av mig det gråa. Sen ska jag ringa mamma.

Jag hoppas att DIN kväll blir mer färgglad än min! (En har inte roligare än en gör sig…)


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ändligt inlägg.


 

 Muggar och händer

Jag kom sent till förmiddagsfikat, men fick sällskap vid bordet.

En brukar säga att 

allting har en ände.

Då finns det alltid nån som lägger till:

…men korven den har två!

Helgen ändade vid midnatt och i morse var det dags för en ny, härlig arbetsvecka. På jobbet drar förändringens vindar in och skapar en del förvirring, en del frustration, men också en hel del positivism. Det senare gläds jag åt för mina arbetskamraters skull. Jag tror att jag har bland de finaste arbetskamrater en kan ha. De är både vanliga och vänliga, men också speciella och… ganska normala. Förhoppningsvis smittar sånt av sig. Det värmde i alla fall ett Toffel-hjärta att en del bytte bord för att hålla hjärtats ägare sällskap när det kom sist till förmiddagsfikat. Vill jag tro. (Låt mig få tro det!)

Här finns alla sorter, men nånting som har slagit mig är hur en del påminner så mycket om andra människor jag har mött i livet. Här finns till exempel en Micke som heter Anders, en Farouk som heter Tomas och en Christina som heter Helena, för att nämna några. Det är nästan ruggigt så lika de är, både till utseende och till sätt.

Idag har jag textgranskat en rapport på engelska, fipplat lite med bilder samt filat lite på en beskrivning. Under morgondagen skickar jag iväg ett slutkorrektur och påbörjar en lay out. Det händer saker – och det händer att jag blir färdig med saker också. Och snart är jag färdig där jag är just nu. För allting har ju en ände, även det som är roligt och bra.

Hemma i New Village väntar jag (förgäves?) på ett återbesök av BRF-ordföranden. Eller åtminstone att h*n ska höra av sig angående en uppföljning av värmen samt mina klagomål angående störning, som h*n lovade. För tillfället känns det inte så akut, vi har fått en plusgrad idag utomhus och jag har över 20 grader i köket. Underbart! 

Jag har suttit en stund med mina räkningar, för idag fick jag lön. Jag hade väldigt många räkningar den här månaden, så jag är extra tacksam för den där lönen. Och nu är alla räkningar betalda och jag har pengar kvar. (Nej, jag skryter inte, jag har ingen jättehög lön, men jag har ett uns smålänning i mig och kan leva sparsamt. Det var för övrigt tack vare min sparsamhet som jag hade råd att köpa en bästefåtölj, till exempel, för snart tio år sen. Jag sparade till den.)

I kväll blir det ingen lyxmiddag utan rostade mackor med ost och ett par glas mjölk. Men att det skulle vara fel att unna sig god mat, framdukad på ett trevligt sätt, med tänt ljus, bra läsning och ett glas vitt vin – såsom jag gjorde igår… Det tycker jag inte! Ska inte jag få ha det mysigt trots att jag äter ensam? Hur äter DU när du äter ensam??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Middag med tänt ljus och bok

Jag unnar mig att äta gott och mysigt ibland. Gör du???


I morgon är det redan tisdag
och jag ska handla efter jobbet. Tänk om jag kunde komma ihåg att köpa tulpaner till köksbordet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan berättar att hon har blivit klippt, men också klippt till – verbalt. Hon slåss INTE!


 

Nyklippt

Nyklippt!

Bad hair day? Ja, det har jag haft varje dag i ett par veckor nu. Därför var det extra skönt – om än besvärligt – att ta sig genom rusningstrafiken i centrum till bästa M för en klippning. Blodtrycket åkte upp ett par snäpp när trafikköerna knappt rörde på sig, men jag kom fram med 20 minuter tillgodo. Uppsala centrum är inte gjort för bilkörning. Nehej, det är ju bra på sätt och vis för alla kommunpolitiker som jobbar och bor i centrum att slippa dålig luft. Samtidigt måste en ibland genom centrum för att nå bortom det. Ibland går det att åka på utsidan, som jag gör när jag i vanliga fall åker till och från jobbet. Men idag skulle jag ju stanna till i stan och vägrade köra utanför den. Med håret på ända och säkert högröd av ilska och frustration plingade jag på hos M. Så snart jag fick lägga huvudet i M:s kompetenta händer var all irritation som bortblåst. Ergo: är du förbannad, gå till min frissa! (Fast boka tid först.)

I morse när jag bilade till jobbet var det snorhalt. Uppsala centrum är inte gjort för bilkörning, som sagt, så jag åker utanför och runt. Bland alla j&%¤@ vägarbeten. Sen var jag när jag möttes av en trafikvakt med röd flagga. Jag fick åka en stor omväg och kom tre minuter försent till jobbet. Tisdagar är mötesdagar och vi har alltid vårt kl. 10.30. Före och efter jobbade jag stenhårt med vad jag nu håller på med. Ja, det handlar visst om miljöförstöring… Dock inte dålig luft utan vatten. Som pricken över i:et blev det mildgrader och regn på eftermiddagen.

Efter jobb och klippning besökte jag Tokerian. Köpte ett och annat ätbart där och även ett par små saker till mamma. Hemma i New Village registrerade jag mina inköp och skulle sätta mig med mina räkningar.

 

Då ringde… Telia!

 

Leksakstelefon

Telia ringde!

Faktum är att det var riktigt bra av Telia att ringa. Äntligen tycktes polletten ha trillat ner efter alla mina skärmdumpar och all chatt med supporten där det gick en dag emellan fråga och svar. Telia ringde! Det funkar även nu för tiden. Jag pratade med en jättetrevlig kvinna som genast fattade mitt problem – och som dessutom lyckades få mig att byta abonnemang. OK, jag förlorar 2 GB surf, men jag har 4 GB kvar och dessutom har jag helt fria sms och samtalsminuter – för 50 spänn mindre i månaden än vad jag betalar idag! Ja, det stämmer. Och jag är inte bunden utan abonnemanget är löpande. Så jag klippte till. Du kanske tycker att en Jenny Lind Evert* inte är så mycket varje månad, men jag, som snart inte har nån inkomst, tycker att det är en hel del.

Jag och Telia är alltså kompisar igen. Men knäpp-appen då? Tekniker ska titta på eländet och jag lär ju inte bli fullt så beroende av den med mitt nya abonnemang – bara den visar rätt saldo för surfen.

Nu ska jag äta middag, det vill säga rosta två mackor och smocka i mig dem med ost. Strykbrädan, som jag ställde fram i morse i gästrummet, får fortsätta stå där som ett utropstecken. Jag tänker inte gosa med den utan efter maten blir det en stunds läsning och därefter ska jag dejta Camilla och Leffe i Veckans brott. (För övrigt får jag lust att klippa till SvT för att de nu har samma fula webbplats som ”alla andra”. TRÅÅÅKIGT!)

Vad gör DU i kväll då??? Skriv några rader i en kommentar och berätta!


*en Evert = en femtiolapp

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

vinskåpet

Det finns nog en och annan flaska hemma…

Bästa kollegan och jag har inte känt varandra i två månader ens. Idag noterade h*n min frustration. H*n försökte muntra upp, peppa och hjälpa, men lyckades inte förrän h*n sa…

Du har väl vin hemma?

Då blev jag så paff att jag fnissade till. Vi är ju inte precis jättebekanta med varandra, men förslaget kom spontant och var säkert det sista h*n hade på lut i uppmuntringssyfte, lite desperat, så där. (Sen kan moraltanter och andra förfasa sig över detta citat. Faktum är att jag ALDRIG tar till alkohol när jag mår dåligt, bara när jag mår bra. Bara så du som läser VET.)

Och by the way, jag drack mjölk i kväll till mackan! Men jag skrattade lite inombords när jag gjorde det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gnissligt inlägg.


 

Istappar

Mitt hus måste ses om. (Istapparna på bilden är dock från 2010, tror jag.)

Den här måndagen stavas frustration. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag känner mig väldigt… oarbetad efter arbetsdagen. Det går att spekulera i orsakerna och det gör jag för mig själv, inte här på bloggen. Glad och tacksam är jag emellertid för fina kollegor. Förändringar är bra. Samtidigt blir det lätt så att vissa saker hänger i luften under pågående förändring. Jag kan bara hoppas att slutresultatet blir bra för mina kollegor som jag upplever som aningen luttrade och frustrerade, men väldigt kompetenta. För egen del ser jag om mitt hus på flera sätt. Jag letar, söker och utnyttjar kontakter på olika plan.

Jag ser om min bil också. I morse sjöng Clark Kent* så vidrigt i falsett att jag bara kände att det var nog. Jag ringde bilverkstan och bokade tid för dels det där rostskyddsarbetet som behöver göras, dels för byte av fläktrem. Slutnotan lär hamna på cirka 1 600 kronor. Överkomligt, men svidigt. Bäst av allt är att jag kan åka dit på torsdag i nästa vecka klockan sju och vänta medan de opererar Clark**. På så vis slipper jag be chefen om ledigt IGEN och dessutom slipper jag jobba över, också det IGEN.

Det har regnat hela dan och om jag hade fått välja idag skulle jag nog ha stannat i sängen med min bok på gång. Jag tänker nog ägna den en stund i kväll i alla fall. Men först blir det strykbrädan där jag ångar av mig lite frustration, helt enkelt.

Hur har DU haft det idag – frustrerat eller flyt? Har du reparerat nåt eller vad har du haft för dig? Skriv några rader i en kommentar och berätta. Men gör det nu, för nu är det bara ju procents utrymme kvar här!

93 procents utrymme använt

93 procents utrymme är använt. Alltså finns det bara sju procent kvar.


*Clark Kent = min lille bilman

**operera Clark = lagar min bil

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »