Tacksam i solen

Ett tacksamt och soligt inlägg.

---

 

Jag är så tacksam! Det finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.

Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.

Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)

Torsdagskvällen blev lugn. Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…

I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.

I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???

Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medan jag mätt och go’ väntade på bussen sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.

Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.

Morotskakan var verkligen enorm så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.

Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!  

Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galna… Tacksamhet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morse när jag vaknade var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!

Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att se lite bakåt är inte alltid fel

Ett inlägg i vilket Tofflan laddar för långkörning, pladdrar om böcker och avslutar med ett oombett råd.

---

 

Min skyddsängel, en julklapp från Sister of Pain förra året.

Jag vaknade till en regnig morgon. Det är väl inte mitt favoritväder att köra i under en långkörning, men det är bättre än snö. Fast snö ska det visst också komma längs vägen jag ska färdas. Det är en klass 1-varning utfärdad, vad den nu innebär. Det oroar mig lite, eftersom jag har sommardäck på bilen. Samtidigt har jag förtröstan i mr Upstairs, herrn däruppe, att han ledsagar mig hem till mamma, och min skyddsängel. Och skulle det vara så att jag inte kommer fram är det nån mening med det. Jag orkar inte oroa mig eller bekymra mig längre. Men håll med om att det skulle vara lite typat om det hände nåt, nu, när jag står inför en sån spännande vändning av livet..?

Den spännande vändningen har jag nästan inte förstått än. Min födelsedag i tisdags blev en helt galen dag med sån fin uppvaktning, presenter och det bästa beskedet. Telefonsamtal och sms hela eftermiddagen och kvällen. Champagne före läggdags så jag inte kunde sova… Det blev två timmars sömn natten mellan tisdag och onsdag. Lite för lite och jag var glad att jag inte hade några måsten igår, jag hade bara några hållpunkter och de var av det roliga slaget.

Ett av hyllplanen med olästa böcker blev fint påfyllt under födelsedagen och igår. Ytterligare fyra böcker är på väg med ett transportföretag.

 

Två Ruth Rendellböcker från Kommunalrådet.

Onsdagen gick och jag hade knappt ro att sitta stilla och läsa. Men oron i kroppen var inte längre av det negativa slaget utan av en motsatt sort. Framåt seneftermiddagen tog jag bilen in till stan för att hälsa på hos Kommunalrådet. Jag hade blivit erbjuden två böcker som Kommunalrådet hade dubbletter av. Vi delar en fäbless för deckare, jag och Kommunalrådet. Kommunalrådet hade uppenbarligen mig i tankarna som mottagare av böckerna, två av Ruth Rendells psykologiska thrillrar.

Kommunalrådet är en mycket omtänksam person. Jag blev påmind om en ensam julafton för några år sen när vi mot kvällens slut/på natten hade kontakt via sociala medier. Ensamheten var nåt jag hade valt den julen på grund av sjukdom, men sen var det nog inte det roligaste eller bästa för mig. I natten fanns Kommunalrådet och ytterligare en person som tyvärr senare tog livet av sig. Jag är tacksam att jag finns kvar här. Kanske är det så att Kommunalrådet också har en del i det..?

Regnet har tilltagit och jag ska inte sitta här och pladdra utan sätta fart in i duschen. Men anledningen till att jag sitter vid datorn är att jag väntar på att få ett svar från min handläggare på Arbetsförmedlingen huruvida jag fortfarande måste söka jobb eller inte. Jag behöver ju faktiskt ersättning från a-kassan fram till dess jag tillträder min nya tjänst. Jag mejlade min handläggare helt snabbt och kort i tisdags och fick då ett snabbt svar med ett stort grattis. Sen kom jag ju på en följdfråga om det där med jobbsökeriet, men den har jag alltså inte fått nåt svar på. Nåja, datorn följer ju med ner till mamma och kanske blir det nån stund över att söka jobb, fast jag varken vill eller behöver, främst under lördagen. Har en stark misstanke att min lilla mamma TV-ledes vill följa firandet av vår konung som blir 70 år då.

Jag har redan hunnit bli förvånad över okunnighet idag, men jag ska inte säga vad eller hur, bara att den är av den litterära sorten. Visst är det kul och bra att läsa nya böcker och roligt att berätta om dem i sociala medier. Samtidigt ger läsning av äldre litteratur en bildning som jag saknar hos vissa författare och läsare idag. Att se lite bakåt är inte fel ibland, vill jag skicka med som dagens oombedda råd.

Ytterligare ett hyllplan i sovrummet med olästa böcker. Här finns en del loppisfynd, men också en och annan icke skönlitterär bok. En rätt salig blandning, med andra ord!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Har du tappat din sko, du barfota-Toffla i livet?

Ett inlägg om tappade ord, en tappad sko och lite annat, men INTE nån borttappad Toffla!

---

 

Det är inte bara ord som tappas. Nån har tappat en sko också.

Ibland kan en tappa sina ord. Ibland tappar jag mina ord. Senast idag och av häpnad över hur nån kan vara så grym. Vad det handlar om tänker jag inte gå in närmare på. Men hade det skett igår hade nog Tofflan tappat koncepterna helt.

Jag älskar Nils Ferlins dikt om vår otillräcklighet, Du har tappat ditt ord. Nils Ferlin var för övrigt ämne för min pappas trebetygsuppsats i litteraturhistoria, nån gång runt…. 1950, tror jag. Pappa träffade till och med Nils Ferlin. När det var dags för mig att skriva uppsats hette det C-uppsats och ämnet litteraturvetenskap. Jag skrev om Gustaf Fröding, också en sorglig figur, men redan död, dårå, när jag skrev om honom.

Men Ferlins dikt, Du har tappat ditt ord, den skickar jag i en viss riktning och sen släpper jag det här!

Du har tappat ditt ord

(ur Barfotabarn (1933)

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

---

 

Idag på lunchen sken solen så rart igen, precis som igår. Jag tog en promenad över till ICA och köpte sallad från buffén. Det var då jag såg den lilla tappade skon på bilden ovan. Så är det nån liten som saknar… en högersko, tror jag… hör av dig till mig så berättar jag var den finns! (<== Och detta är naturligtvis skämtsamt sagt eftersom en sån liten person troligen knappt har lärt sig prata än)

Min jobbdag har varit lika bra som de övriga fyra. Jag har en toppenbra kollega i rummet bredvid och jag har en chef på plats som jag gillar. Det är en sån där chef som jag skulle unna alla. Lyhördhet och snabbt agerande tillhör de främsta egenskaperna, det har jag genast noterat. Sen är det förstås ett plus att h*n berättade idag att h*n läser min blogg! 😛

Det är den sista i månaden och jag har skickat min första tidrapport till min arbetsgivare. Jag får betalt för hela 40 timmar i slutet av oktober. Med lite tur får jag några kronor från a-kassan också. Det gäller att försöka få ekonomin att gå ihop fram till första hela lönen i slutet av november. Det ska nog gå. Jag är van att leva på luft. Vi har ett födelsedagsbarn i familjen som ska firas i nästa vecka. Jag får gräva i min nödfallskassa så det blir nån form av present, för inte har jag mycket över på förra veckans utbetalning av a-kassa. Höjningen av den hade nämligen inte slagit igenom de veckor jag fyllt i kassakort för.

Gladiolusen från Elliot blommar med massor av blommor.

I kväll har jag vattnat mina växter och gett gladiolusen från Elliot lite påfyllning i vasen också. De var verkligen fantastiska exemplar, de blommar rikligt! Gårdagens tvätt har jag tagit hand om och sorterat in i lådor eller i strykhög. Jag orkar inte stryka i kväll.

Jag fick ett fint samtal från en god och omtänksam person som läser min blogg och blev så glad att jag är rädd att jag pladdrade för mycket. Sen skulle jag skriva lite och då ringde Fästmön. Vi har pratat om helgen och vad vi ska göra då, en blandning av nödvändigheter och roligheter.

Nu är jag så trött och hungrig att det susar i öronen. Jag ska rosta ett par mackor och värma på den där muggen kaffe jag inte hann dricka i morse. Och klockan 21 vill jag ha total tystnad för då ska jag glo på andra delen av Modus på TV4.

Jag önskar dig en riktigt fin kväll!

PS Data-wiz-kid-Tofflan lyckades lösa strulet med att datorn letade drivrutiner för scannern när jag pluggade in iPhonen för att dra över bilder. Jag är mycket stolt – både över att jag fixade detta utan att be om hjälp OCH för att jag tar så fina bilder. Ibland.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Besök i vården och second hand

Ett vårdande inlägg.

---

 

Besök i vården kan vara… utmattande, jobbiga, behagliga, ledsamma, glada… Men gemensamt för just mina besök i vården är att jag blir trött. Idag bestämde jag mig för att fylla på med lite galenskaper och intryck i andra hand. Eller second hand, som vi säger på svenska.

På vägen hem från vårdbesöket svängde jag in till Återbruket. Återbruket flyttade för ett tag sen från en plats ganska nära där jag bor till en plats en bra bit bort från mitt hem. Har man bil är det emellertid lätt att ta sig till den nya affären, som ligger i Boländerna här i Uppsala. Affären känns luftig och rymlig, men böckerna står fortfarande inte i bokstavsordning, skyltningen är åt skogen och personalen… underlig. Jag stegade fram till disken och bad nästan om ursäkt att jag störde tre pladdrande personal med en prisfråga: jag ville veta vad EN bok kostade. En personal talade om att priserna var skyltade och så började h*n rabbla ett mantra. Jag avbröt och sa att befintlig skylt inte uppgav priset på EN bok, bara paketpris om man vill köpa fem eller fler böcker. Personalen började rabbla sitt mantra igen. Jag gick därifrån. När jag sen skulle betala frågade jag en annan personal om styckepriset på böcker, en hel hög ville jag inte köpa. Jag fick betala fem kronor styck för två inbundna böcker med skyddsomslag och i fint skick!

Från Återbruket följde också en söt liten vas med blåklint på med hem samt en brittisk pryl till Fästmön på skoj. Jag stannade en stund framför en Billy rödbrun bokhylla med glasdörrar. Hundra spänn skulle de ha för den… Den var lite skavd på ena gaveln samt på ett hyllplans kant, men för att ha böcker i var den definitivt värd en hundring. Den fick då stå kvar, för en hundring är ändå en hundring när man inte uppbär lön…

Innan jag for hem svängde jag över gamla E4:an till Myrorna i Boländerna också – jag var ju så nära. Äldste bonussonen jobbade där i höstas, men är nu tillbaka inne i stan. Det gick att besöka stället ändå. Personalen är trevlig och hälsar på alla kunder. Det är ordning bland sakerna och böckerna står i bokstavsordning. Ingenting fick följa med hem därifrån, men jag provsatt en skrivbordsstol. Priset var hundra kronor och stolen i bra skick, dessvärre inte vickbar. Jag får allt fortsätta sitta vackert i min trasiga ett tag till.

Hemma igen och trött som jag vet inte vad… Det blev uppvärmt kaffe, TVÅ kanelbullar och en skrapad Trissnitlott. Tänkte vila, men grannen började borra… Messade ett grattis på namnsdagen till yngsta bonusdottern. Sen messade jag hennes mamma om toalettbesök och annat. Trodde jag. Sms:et gick till Frida… Ja, ja, jag SKA försöka vila lite. Annars vet jag inte vad jag skriver här.

Här är några bilder från mina second hand-besök idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Drömmar i rosa och äventyr i Vården, men ingen bullfest

Ett spretigt inlägg.

---

 

Typisk väntrumsvägg

I natt blev det alldeles för lite sömn. Jag hakade upp mig på en sak och det blev till oro och ältande. Varför är det alltid så om nätterna? Oro är mycket lättare att hantera på vardagar mellan klockan 8 och 16, för då går det oftast att ringa nån och få svar. Nu ska jag mejla i stället, för idag ska jag ut på äventyr i Vården igen. Om nu vårdgivaren dyker upp. H*n gjorde ju inte det sist.

Eftersom jag vaknade tidigt blev dagens administration snabbt avklarad. Det höll på att skita sig på en grej, men jag lyckades hitta ett alternativ. Datorn ville inte riktigt samarbeta heller. Kanske hade den också fått för lite nattvila – den är ju avstängd enbart när jag inte är hemma eller sover. Och jag är hemma väldigt mycket och sover väldigt lite…

En trio lika rosa som morgonhimlen. Jag fick lotterna för att jag deltagit i undersökningar.

Morgonhimlen var ett fantastiskt färgspel i rosa, men tyvärr hade jag ingen bra vinkel ur nåt fönster för att ta en bild. Det är plusgrader idag och det tackar vi för. Jag skulle verkligen behöva tvätta bilen och det är bäst att göra när det är plusgrader, men är rädd att fläktremmen ska börja gnälla efter tvätten. Den är lynnig, bilens fläktrem, för så snart jag ens viskar om verkstadsbesök tystnar den. För tillfället är den ganska tyst ändå, vilket jag naturligtvis tycker är skönt. Bilen blir ju tio år till jul och nu börjar skavanker och slitage göra sig märkbara. Hittills har det mest varit lampor, däck och bromsar och en gång ljuddämparen. Inga jättedyrbara grejor, tack och lov. Och ta i trä! Jag skrapar mina trisslotter och hoppas på vinster. Den första av de tre jag fick som tack för att jag deltagit i undersökningar gav dock ingen utdelning…

Nån riktig bullfest blev det inte här igår. Av de fyra (för 20 kronor) kanelbullarna jag inhandlade lyckades jag bara klämma ner en enda och nån fikagäst dök inte upp. Men ett par timmar efter att jag hade bjudit hit Gunilla från Dalarna, som liksom jag föredrar kanelbullar framför semlor, plingade det på dörren. För ett kort ögonblick trodde jag att det var hon och började nästan skratta – för de vore så typiskt henne, på nåt sätt. Tyvärr var det pojkarna från Com Hem och dem bad jag ju ganska snart att gå bort.

Nä här sitter jag och pladdrar och det har jag inte tid med. Dags att göra sig redo att möta Vården. Belöningen blir en kanelbulle med extra mycket socker på när jag kommer hem.

Vad ska DU göra idag då? Skriv gärna några rader och berätta, så känner jag mig lite mindre ensam!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den här dan kan väl bara bli bättre, eller..?

Ett inlägg om en mindre lyckad start på en måndag.

Det är måndag! Kyligt ute, men klarblå himmel. Därför har jag valt att ha städdag idag. Ett annat syfte är att mitt hem behöver städas. Och ett tredje är att jag måste få ur mig lite frustration.

Arg Toffla. Fast jag är inte arg på Peter.

Som arbetssökande är man rätt beroende av att tekniken funkar. Man blir därför allt annat än glad när man upptäcker att inget av e-postkontona hos Home.se (det vill säga Spray) funkar. Det är liksom essentiellt att vara nåbar – och nå ut! – via mejl. Home.se (det vill säga Spray) har en urusel support och noll information om driftstörningar. Jag tror att jag har lyckats anmäla mitt problem – att det inte går att logga in.

Det dumma är att Sprays svar alltid går till – mejlboxen. Ofta hamnar svaren dessutom i Skräpmappen, vilket jag i och för sig kan skratta lite åt. Det är ju vanligen såna där standardsvar som hör hemma just i den mappen, typ

Vi har nu tagit emot din felanmälan. Ditt ärende har fått nummer XYZ-123456.

eller

Prova att tömma cacheminnet och starta om webbläsaren.

Been there, done that, seen that… Tröttsamt! 

Så… därför lånar jag tillsvidare min e-post-adress hos Uppsalanyheter. Behöver du få tag i mig på mejl, skriv mitt för- och efternamn med en punkt emellan och sen snabel-a uppsalanyheter.se

Jag brukar inte blanda privat och jobb, men den här gången har jag inte så mycket val. Dessutom har jag frågat en av tidningens ägare och det är OK att jag använder mitt mejlkonto där. Om Home.se nu fortsätter att krångla får jag se mig om efter en mer permanent lösning.

Dagens tre jobbansökningar är nu emellertid ivägsända. Tyvärr får jag en känsla av att själva ansökningarna inte var så välskrivna. Tekniksmolk i bägaren har en tendens att skapa störningar i skrivflödet, så att säga.

Ovanpå detta hade jag gjort alldeles för klent kaffe. Två muggar och jag känner mig fortfarande inte vaken!..

Kanske behöver två till – med gott kaffe…

Och nu ska jag sluta pladdra för att i stället ta tag i resten av dagens uppgifter: jag ska börja med att starta en maskin tvätt, fortsätta med att städa våtutrymmena, göra rent ugnen samt damma och dammsuga. Golven behöver säkert torkas också – på knä. (Den som känner mig känner av min sinnesstämning i orden i förra meningen.) Mot skurhinken!!!

Men du… skriv gärna några rader i en kommentar och berätta om vad DU gör idag! Det är säkert nåt roligare och mer stimulerande än det jag håller på med!

Livet är kort. Tofflan är frustrerad. Men dan kan bara bli bättre.

Read Full Post »

Nån mer än jag…

…som sätter igång att städa direkt på fredagskvällen, efter en arbetsvecka på heltid+ med två jobba-senare-dar? Dessutom, efter en mellanlandning på en tokfull Tokeria? Ja, får jag höra nu! Jag är lite – eller mycket, tycker somliga – knäpp, men vad gör man när det är skitigt hemma? En sån som jag städar. Du kanske väntar på att Dammråttornas armé ska anfalla dig. Själv pallar jag inte sånt. Rent och fräscht ska det vara.

Så här låter det i mitt kök ibland.

Till protokollet vill jag nu ha fört att jag BARA i skrivande stund har en liten paus efter skurning av våtutrymmen. Sen ska jag fortsätta med att damma. Fast kanske, kanske att jag sparar dammsugningen till i morgon.

Syftet med att göra det mesta av städningen i kväll är att jag vill åka till Himlen på eftermiddagen. Lillskrutten är snorig och hostig, men hans ryggskottande (!) mamma (ja, all skit på en gång!..) är tvungen att jobba i helgen – ett riktigt as-pass med arbetstiderna 12 – 21 både lördag och söndag. Inte så roligt för en tioåring att vara ensam så länge. Storasyskonen har ju sitt och man kan inte begära att de ska hålla sig hemma och underhålla en sjuk liten pojke. Så jag tänker åka ut med lite fikabröd och kanske klå ungen i  spela nåt spel med honom, typ Bajsiga familjerna, eller vad det nu heter.

Gabriel Bajsenstråle, I presume?

Nån biltvätt lär det inte bli, inte när termometrarna visar neråt 15 grader kallt. Då kan det som är under motorhuven frysa och det blir allt annat än roligt. Och jag vill heller inte dra en snorig pojke in från kylan till tropisk värme. Not so clever.

Nästa paus i kväll lär bli mellan 18.30 och 19, för jag vill försöka se den där kometen. Frågan är vart jag ska gå för att få se den. Det ligger liksom lite hus i vägen här.

Nån middag glömde jag köpa, så det får väl bli prästostbågar och en kexchoklad. Det är ju trots allt helg och då får jag äta godis. Bågarna slinker nog ner fint med en kall starköl till – efter städningen.

Så vad sitter jag här och pladdrar för? Sätt lite rotation nu, Skobeklädnad som en i mitt tycke rätt vidrig person en gång kallade mig!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vanor … och till viss del ovanor

Vanor har vi alla. Och till viss del den negativa varianten, ovanor. Fast inte så många, dårå, eller hur? Eller??? Så här under semestertid har jag skaffat mig såväl det ena som det andra. Det är till exempel väldigt roligt att vara uppe länge om kvällarna. Men se det funkar ju inte nästa vecka när jag ska börja kliva upp klockan 6.10 på morgnarna igen… Typisk ovana för mig, det där att vara uppe för länge… Tror jag tar igen det från när jag var barn. Då var det läggdags när det var läggdags, det vill säga rätt tidigt. Inget snack om saken.

Igår var jag emellertid så slut redan klockan 23. Det var som om orken bara rann av mig. Ont lite här och lite där. Jag fick släpa mig i säng. Fästmön var nog också trött, för vi gick och la oss och somnade strax. Anna läste inte ens innan hon släckte, jag kämpade mig igenom typ fyra sidor eller nåt i min bok på gång.

Lite mycket alkohol har det i ärlighetens namn också blivit. Ja inte mycket varje gång, utan lite varje dag. Men å andra sidan har vi börjat estimera en ny dryck som är betydligt mer hälsosam – färskpressad apelsinjuice. Juice som man köper i affären har ofta diverse saker tillsatt och Anna, som är diabetiker, ska ju undvika socker. När vi pressar vår juice själva får vi bara det naturliga fruktsockret.

Verktyget för juicen, det vill säga apelsinpressen. 

Jag har en fobi mot att få skala apelsiner för hand. Blotta tanken på att få fruktsaften under naglarna ger mig svåra rysningar. Då är detta med apelsinpressning ett suveränt alternativ! För apelsiner är ju så himla nyttiga!!! Och visst ser de läckra ut?

Läckra frukter, apelsiner, eller hur?

Till ett normalt dricksglas går det åt ungefär två apelsiner. Använder man större glas får man pressa fler. Och själva pressen är inte dyr. Jag köpte den på nån billighetsaffär för några år sen för typ 149 kronor.

Detta var alltså en ny vana vi har skaffat oss. Men ibland är det roligt att hitta på nya, irriterande vanor. I morse, innan vi hade klivit upp, kom jag på den briljanta idén att säga varje mening fyra gånger – fast byta ordförljd varje gång. Snacka om träning för hjärncellen – och tröttsamt för omgivningens öron…

Irriterande vanor kan orsaka öronvärk.

Vid frukostbordet är vi annars väldiga vanemänniskor. Jag vill ha det rostade brödet till yoghurten, medan Anna vill äta yoghurten först och SEN ta sitt bröd. Men idag bröt hon denna vana och knyckte mitt andra bröd innan jag hann protestera.

När vi är hemma hos mig läser vi lokalblaskan på morgonen. Anna tar alltid Kulturdelen först, jag får del ett. Skälet till detta är att jag läser slarvigare snabbare än Anna. Kulturdelen, som består till övervägande delen av sport, läser jag ut på rekordtid. Även kulturnyheterna. Men nu ser jag fram emot en förändring eftersom Lisa Irenius är tillbaka igen, THANK GOD! Hon skulle nog behöva röra om lite i redaktionsgrytan, för övrigt, men jag är ju inte den som bara så där ger oombedda råd. Jag är bara en stor jävla egoist och åsiktsmaskin, enligt vissa som är felfria – i alla fall enligt dem själva. De ljuger så bra. Så bra.

När vi sitter där och läser var sin UNT-del och den ena sörplar yoghurt med alla hasselnötterna från müslin i, den andra smaskar rostat bröd och slafsar med yoghurt med enbart havre och russin i från müslin (det var ju nån som tog alla goda nötter) … Då brukar Anna städa min nacke. Min nacke blir nämligen dammig. Fråga mig inte varför, men den blir det. Anna skyller på mina halsband. Inte vet jag. Jag är tacksam att hon dammtorkar den innan jag, så att säga, våttorkar den.

Några av mina halsband som enligt Anna orsakar dammet i min nacke.

 

Tror det handlar om mitt hår. Att dammet liksom kommer därifrån. Inte vet jag. På tal om hår har jag världens fulaste frisyr idag, med pannlugg och skit. Ser ut som jag lever på 1980-talet. Snart måste jag nog ta fram locktången och pageböja håret. USCH!

Nej, vet du vad… Nu pladdrar jag. Och det ska jag sluta med. Jag ska hoppa in i badrummet och våttorka nacken och fixa håret så att Anna slutar skratta så där hysteriskt! Sen åker vi och handlar innan vi far ut till Förorten.

Livet är kort. 

Read Full Post »