Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.
Jag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.
År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.
Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa
Tyst!
eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han
inte fattade nånting.
Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.
Information före beslut
var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.
Den här mössan hade Q aldrig accepterat.
Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.
Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 