Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förgäves’

Ett ändligt inlägg.


 

 Muggar och händer

Jag kom sent till förmiddagsfikat, men fick sällskap vid bordet.

En brukar säga att 

allting har en ände.

Då finns det alltid nån som lägger till:

…men korven den har två!

Helgen ändade vid midnatt och i morse var det dags för en ny, härlig arbetsvecka. På jobbet drar förändringens vindar in och skapar en del förvirring, en del frustration, men också en hel del positivism. Det senare gläds jag åt för mina arbetskamraters skull. Jag tror att jag har bland de finaste arbetskamrater en kan ha. De är både vanliga och vänliga, men också speciella och… ganska normala. Förhoppningsvis smittar sånt av sig. Det värmde i alla fall ett Toffel-hjärta att en del bytte bord för att hålla hjärtats ägare sällskap när det kom sist till förmiddagsfikat. Vill jag tro. (Låt mig få tro det!)

Här finns alla sorter, men nånting som har slagit mig är hur en del påminner så mycket om andra människor jag har mött i livet. Här finns till exempel en Micke som heter Anders, en Farouk som heter Tomas och en Christina som heter Helena, för att nämna några. Det är nästan ruggigt så lika de är, både till utseende och till sätt.

Idag har jag textgranskat en rapport på engelska, fipplat lite med bilder samt filat lite på en beskrivning. Under morgondagen skickar jag iväg ett slutkorrektur och påbörjar en lay out. Det händer saker – och det händer att jag blir färdig med saker också. Och snart är jag färdig där jag är just nu. För allting har ju en ände, även det som är roligt och bra.

Hemma i New Village väntar jag (förgäves?) på ett återbesök av BRF-ordföranden. Eller åtminstone att h*n ska höra av sig angående en uppföljning av värmen samt mina klagomål angående störning, som h*n lovade. För tillfället känns det inte så akut, vi har fått en plusgrad idag utomhus och jag har över 20 grader i köket. Underbart! 

Jag har suttit en stund med mina räkningar, för idag fick jag lön. Jag hade väldigt många räkningar den här månaden, så jag är extra tacksam för den där lönen. Och nu är alla räkningar betalda och jag har pengar kvar. (Nej, jag skryter inte, jag har ingen jättehög lön, men jag har ett uns smålänning i mig och kan leva sparsamt. Det var för övrigt tack vare min sparsamhet som jag hade råd att köpa en bästefåtölj, till exempel, för snart tio år sen. Jag sparade till den.)

I kväll blir det ingen lyxmiddag utan rostade mackor med ost och ett par glas mjölk. Men att det skulle vara fel att unna sig god mat, framdukad på ett trevligt sätt, med tänt ljus, bra läsning och ett glas vitt vin – såsom jag gjorde igår… Det tycker jag inte! Ska inte jag få ha det mysigt trots att jag äter ensam? Hur äter DU när du äter ensam??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Middag med tänt ljus och bok

Jag unnar mig att äta gott och mysigt ibland. Gör du???


I morgon är det redan tisdag
och jag ska handla efter jobbet. Tänk om jag kunde komma ihåg att köpa tulpaner till köksbordet…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett provande inlägg.


 

UNT 17 januari 2015I morgon Idag (17 januari) har jag haft lokalblaskan på prov i tre veckor. Jag nappade på ett gratiserbjudande om två veckor. Var man snabb att skicka in lappen skulle man få tre veckor. Jag var inte snabb. Ändå fick jag tre veckor. Kanske var det nån form av ”kompensation” för att det dröjde två och en halv vecka innan prenumerationen kom igång? Å andra sidan tog det knappt en vecka innan den första UNT-säljaren ringde. (Att jämföra med SvD, där jag via Snäll-Anders fick en prov-prenumeration som kom igång efter två dar, om jag inte minns fel… En enda säljare från SvD har ringt hittills och flåsat mig i örat – h*n hörde uppenbarligen inte att jag svarade. Det var efter över två veckors provperiod.)

Vad tycker jag då? Tja… Svenska Dagbladet har ju numera Lisa Irenius. Det säger rätt mycket om vad jag tycker. Men jag tänkte ändå kort gå igenom dagens UNT och visa på vad jag tycker är bra och vad jag tycker är mindre bra.

  • På Ettan har man lyft fram fixaren Berth på Röda korset. Det tror jag är jättesmart, framför allt som många papperstidningsläsare är äldre och äldre är en målgrupp för Röda korsets fixare. Sen kommer själva artikeln inte förrän i B-delen, i anslutning till dödsannonserna…
  • Dagens ledare och debattartikel handlar om Raoul Wallenberg med anledning av att det i morgon är 70 år sen han fördes bort. Om man nu ska lyfta fram såna här årsdagar undrar jag bara varför man inte gör det på själva årsdagen? Tidningen kommer ju liksom ut i morgon…
  • Det är likadant med nästa uppslag som  handlar om Fadime Sahindal. Det är 13 år sen hon mördades – på onsdag. Förra året dog två av hennes syskon. Kanske man borde visa lite… hänsyn?
  • Följande artiklar handlar om en misstänkt barnvåldtäkt och en kvinna som blivit sjuk av sin bostad och som inte får hjälp att hitta en ny. Barnvåldtäkten är en fruktansvärd nyhet och den sjuka kvinnan är en artikel som vädjar till läsarens empati.
  • Annonser, annonser, annonser och sen lite kortare texter om årets ledigheter. Jag fascineras av hur långt framåt andra människor kan tänka. En del har redan planerat in sin semester…
  • Därpå följer en, i mitt tycke, rätt undanskymd artikel i vilken en professor i islamsk teologi och filosofi kommer till tals angående terrordåd och demonstrationer mot islam.
  • Så följer en del kortare texter från Uppland samt en större (i alla fall är bilden stor och ligger över ett uppslag) artikel som åter igen vädjar till läsarnas empati: en fembarnsfamilj som står utan bostad.
  • Kost, ekonomi, motor och Leva bläddrar jag snabbt förbi (inte intresserad). Då hamnar jag på riksnyheterna. Hittar inget där som jag inte redan läste igår på nätet. Världsnyheterna kommer sen och det är samma visa där: intet nytt. Annonser, en läsarbild och vädret avslutar A-delen.
  • Kulturen inleder B-delen. Inget riktigt spännande här. Artiklar som anknyter till Charlie Hebdo och Fadime Sahindal igen liksom diskussionen i sociala medier om Snippan & Snoppen-musikfilmen. Jag gäspar lite. En lång artikel om en ljussättare på Uppsala stadsteater skummar jag.
  • Sen följer åtta sidor sport. Jag bläddrar förbi utan att läsa och kommer till fixar-artikeln samt födde och dödde. Det verkar som om UNT har sparat på de senare, för de fyller ett helt uppslag, en hel sida och lite till. Korsord, TV, insändare och serier avslutar B-delen. Korsordssidan stannar jag länge vid, för jag har tagit upp mitt sudokulösande.

Då är frågan… Vad ska jag svara när prenumerationssäljaren ringer nästa gång? För UNT:s dito kan ju ringa flera gånger och upp till 18 månader efter avslutad prenumeration. Ska jag prenumerera på tidningen igen? Jag har ju trots allt klarat mig i nästan två år utan den. (Jag sa upp den våren 2013 efter att ha varit prenumerant i typ 30 bast.)

Ja… jag försöker förgäves hitta prisuppgifter på olika typer av abonnemang. Ingenting i redaktionsrutan i papperstidningen, ingenting på nätet. Och det avgör ju saken ganska lätt: jag köper inte nånting utan att i förväg veta vad det kostar. 

Så sorry, UNT, ni faller på detta att ni saknar basal prisinformation. I övrigt noterar jag ändå en smärre kvalitetshöjning sen våren 2013. Hade UNT fokuserat ännu mer på det lokala och kulturen skulle jag kanske ha övervägt att prenumerera, men… som sagt… Lisa Irenius finns ju på SvD numera…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Eva

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.


Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite frustrerat inlägg.


Nä den här dan,
som ju är en tisdag, går inte till världshistorien i mina böcker. Hela dan har känts som en parentes. Eller en lång väntan. En väntan förgäves på en dialog. Denna dialog är nu flyttad från måndag, via tisdag (idag) till i morgon bitti (onsdag). Den som lever får se/höra. Jag blir bara irriterad på mig själv med tanke på vad jag har lovat mig själv – att inte hamna i den här situationen igen.

Känner mig inte riktigt på topp, med en krånglande mage och ett tungt och lite värkigt huvud. Det är väl

hela alltet

som trillar över mig ibland, trots mina försök till positivt tänkande.

Presentkort

Presentkort att använda till böcker!

Men hur som helst, en positiv sak låg och väntade på mig i postboxen: ett presentkort! För ett tag sen värvade jag en kollega till mitt fack. Vi skulle båda få var sitt presentkort som tack för detta. Nu var det så länge sen att jag inte minns hur mycket presentkortet är på, men jag tror att det är 300 spänn. Och presentkortet gäller inte bara på min icke-favoritaffär Coop, utan på bland annat Akademibokhandeln. För 300 pix får man nog en rätt bra och ny bok, tror jag bestämt.

Tuggat kuvert

Tuggat kuvert. Och ett oläsligt ärendenummer.

Sen låg det också tre räkningar i postboxen och då åkte förstås mungiporna ner. Fast de åkte upp ganska raskt i ett ironiskt leende när blicken föll på ett kuvert. Kuvertet låg inplastat tillsammans med ett brev från Posten. Det, kuvertet, alltså, såg ut som om nån hade tagit två rejäla tuggor av det. Brevet inleddes med ett oläsligt ärendenummer (se pilen på bilden!). Inte var det konstigt att jag skrattade när jag i brevet bland annat läste:

[…] Varje vardag hanterar Posten 20 miljoner försändelser […]

Jag menar, finns Posten? Ja, brevbärare finns ju uppenbarligen. Men troligen underbetalda och utsvultna, så att de måste tugga på det de ska dela ut… Men jag får väl vara glad att jag överhuvudtaget fick det här brevet. Min vän Klara lyckades de ju försnilla post för för ett tag sen.

Varken hackat eller malet idag, men väl nånting tuggat. Det är min sammanfattning av tisdagen. Så här långt. Och snart är den slut.


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är inte nån litotes att säga att vi åt mycket och gott på påskafton. Vi hade inte köpt så där jättemycket ”påskmat”, men inte gick vi hungriga från bordet. Ägghalvorna med aioli, räkor, rom och dill var min favorit, men den kallrökta laxen var för en gångs skull en höjdpunkt.

Påskbordet
Mycket gott på vårt påskbord. Ostarna tronar i mitten, men vi hade också grönsaker i form av rädisor.


Påskaftonkvällens öl
blev Dugges påsklager. Det var inte särskilt ljust till färgen utan mörkt och fylligt och passade ypperligt till den feta maten.

Dugges påsklager
Dugges var jättegott!


Det blev fyra (eller fem?) små snapsar till sillen, men jag tog det varligt efter halvan eftersom jag plötsligt blev väldigt yr. Konstigt, jag brukar minsann tåla rätt mycket. Men kanske berodde det på att jag var utsvulten?

Vi hade fyra sorters sill av vilka jag estimerade mest en – den inlagada. Jag föredrar klara inläggningar och var lite besviken över att brännvinssillen var slut. Färskpotatisen från Israel var helt ljuvlig till sillen!

Stekte några prinskorvar till mor och några kalkonetter till mig och så hade vi Janssons frestelse.

Mamma med senapen i högsta hugg
Senap är ett måste till prinskorven!


Det svindyra knäckebrödet
hade blivit lite mjukt och föll sönder i småbitar. Det gjorde även ädelosten, vilket fick mig att undra om den hade varit fryst. Ost brukar bli väldigt smulig när den har tinats efter frysning…

Snapsen Yrseln drog Somliga nytta av, för jag vimsade bort min stora ledning i Wordfeud helt och hållet: jag förlorade matchen som jag lett så länge! I en tredje och avgörande match ligger jag under med cirka 20 poäng.

Kvällen fortsatte i goffandets tecken. Jag åt upp det mesta i min godisskål utom kexchokladen och några bitar på botten. Nån som enligt egen utsago var duktigare på att hålla sig från onyttigheter var Fästmön – trots att hon var på kombinerat påsk- och födelsedagskalas.

Vi rundade av kvällen här hemma med att se på Mr Selfridge. Nästa lördag går det tionde och sista avsnittet.

Jag skuttade upp och ner på stolar – förbrände säkert en del kalorier – för att ställa om alla klockor. Vilken idiotisk grej, egentligen, detta med sommartid! Den som inte blir förvirrad får ju motion och det kan ju aldrig vara bra.

I morgon hoppas jag att vissa föräldrar kan hålla sina barn i styr och inte tillåter dem att vråla, kasta saker och göra en massa annat som låter mycket klockan sex på morgonen. Men mina förhoppningar är nog förgäves. Överväger störningsjouren nästa! Eller… jag kanske ska gå runt med en lista och kräva att alla som har skrikiga barn eller som inte kan stänga sin ytterdörr utan att kasta igen eller har en tvättmaskin som är ojämnt lastad flyttar. Till Gotland, eller nåt. Det var ju dit de ville förvisa oss homosexuella.

Påskdagen är det i morgon och söndag. Vi funderar på att gå ut och äta, kanske på Maestro i Gamla Uppsala. Eller så tar vi rester från påskbordet här hemma. Det blev ju en del kvar.

Har du några planer för påskdagen???


Livet är kort.

Read Full Post »