Fylleritid, vårtecken och ensamhet

Ett inlägg om viktiga och vettiga saker – och lite annat.

---

 

Tio små solar i en vas på mitt köksbord.

Uttrycket fylleritid i rubriken är inte kopplat till alkohol. Nej, det är den tiden på ett dygn som en behöver fylla i för att hålla sig över ytan. Periodvis har jag varit en mästare på fylla tiden, men sen slapp jag göra det i över i ett halvår. Nu är det dags igen och jag kan bara konstatera att jag har legat av mig. Va 17 gör en till exempel en vardag dagtid när ”alla andra” jobbar? Och då menar jag vettiga saker.

Igår när alla tvingande saker var gjorda, sånt som hade med myndigheter och jobbsökeri att göra, plockade jag tussilago. Det är än så länge det enda vårtecken jag har sett – förutom mina skitiga fönster. Nu står tio små solar i en liten vas på mitt köksbord som en påminnelse om att jag ska ta en nypa frisk luft varje dag. (Självklart ska jag putsa de skitiga fönstren nån dag också. Det är en vettig sysselsättning. Men vädret är ännu lite för instabilt.)

Helt klart tänker jag inte sitta vid datorn så mycket som jag har gjort tidigare. Jo, jag måste ju sitta där när jag söker jobb vilket i sig tar mycket tid. Men sen… Jag kan säkert glädja nån genom att berätta att bloggutrymmet har tagit slut med ytterligare en procent. Nu har jag tre procent kvar att blogga för. Tidigare hade jag både en och två planer för mitt bloggande. För tillfället har jag skrinlagt dem.

Nu är 97 procent använt av det totala utrymme jag har på bloggen.

Att läsa och skriva är viktiga saker för mig – och vettiga. Men sen påskhelgen har jag haft problem med mitt ena öga. Jag har knappt kunnat ha kontaktlinser mina sista tre arbetsdagar. Linserna har åkt ur så snart jag har kommit hem. Igår blev det därför en linsfri dag. I stället gick jag omkring med mina gamla glasögon, i en dimmig och rätt behaglig värld. Snacka om ett bra verktyg för att fly verkligheten! Fast jag både vill och behöver läsa olika saker. Jag är rädd att ögat är överansträngt, att det är nåt vajsing med nån hinna i det. Idag ska jag ut och köra bil och då måste jag ha kontaktlinser. Vi får se hur det går. Jag lyckades för övrigt deklarera igår, trots att det var små bokstäver och att brillorna jag använde är både gamla och skitiga. Men jag hade ju inte så stor inkomst förra året så deklarationen var lätt och snabbt avklarad. Skönt att ha det gjort och skönt att veta att att det kommer pengar tillbaka.

Deklarerat och klart!

 

Skönlitteratur till eftermiddagskaffet en vanlig vardag.

När halva fredagen hade gått började jag klättra på väggarna rejält. Då hade jag, förutom de tvingande sysslorna kring jobbsökeriet, även kört och hängt två maskiner tvätt, bäddat rent, handlat, deklarerat, varit ute, plockat tussilago, duschat, torrmoppat mina golv och ätit en skål med fil, flingor och en banan som jag tog med mig hem från jobbet på torsdagen. Framåt eftermiddagen gav jag mig tillåtelse att läsa skönlitteratur. I stället för att fika med mina arbetskamrater drack jag egenperkolerat kaffe i sällskap med Leffe och mina nyplockade tussilago. Ja, jag kände mig rätt ensam. Ensamheten är helt OK – när den är självvald. Är den påtvingad är den ett helvete.

Lördagsmorgon med kaffe och läsning i sängen.

Boken var emellertid bra och ett gott sällskap, så jag läste ut den framåt kvällen och plockade fram en ny bok att läsa. Tana French är för övrigt en helt ny författarbekantskap för mig. Jag vann boken i en utlottning hos Johanna i februari och det passar utmärkt att inleda bokmånaden april (brittiska författare) med den. Visserligen är författaren född i USA, men hon bor på Irland och handlingen i boken utspelar sig på Den Gröna Ön. Johanna gav boken högsta betyg, vilket bådar gott – vi har ofta väldigt lika åsikter om böcker. I morse läste jag ungefär de 100 första sidorna av 567.

På fredagskvällen åt jag middag, det vill säga ost, kex och vin (allt rester från påsken), vid vardagsrumsbordet. TV:n stod på, men jag kan inte påstå att det var nåt jag glodde intensivt och intresserat på. Behövde bara höra mänskliga röster. Jag hade knappt hört nån sån sen torsdagskvällen (undantaget kassören på Tokerian igår) när lilla mamma ringde och var orolig för mig. (Hon levererade för övrigt nyheter som inte gjorde mig gladare, men det var ändå saker jag ville veta.)

Innan jag satte mig till bords ställde jag emellertid till lite oreda – vad gör en inte för att få saker att göra..? Jag lyckades välta ut en blomkruka i vardagsrumsfönstret. Blomman, som var ett barnbarn till Farmors Nässla (inte min farmor utan en onämnbar persons), slängde jag i sophinken. Jorden drog jag upp i dammsugaren. Sen hällde jag ner mig i bästefåtöljen, åt mina gamla ostar, skålade för mig själv och glodde på en energisk mäklare som försökte kränga på ett ungt par ett kapell nära Wales till bostad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I skrivande stund är lördagen halvt gången. Jag tidsinställer som vanligt inlägget, för i helgen ska jag umgås med familjen – eller de delar av den som finns nära. Nåt promenadväder är det dessvärre inte idag, så vi får ta bilen till eftermiddagsfikat som vi har bjudit in oss på. Jag behöver träffa människor.

Och har DU orkat läsa så här långt då orkar DU säkert lämna en liten kommentar också och berätta vad DU har för DIG i helgen. Skyll nu inte på att det är krångligt att kommentera från mobilen. Sätt DIG vid datorn och kommentera i stället eller se det som ett hinder för DIG själv att ta DIG över och försök via mobilen!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rör, tårtor och lite spill

Ett inlägg i vilket Tofflan smörjer kråset och spiller medan andra arbetar i hennes hem.

---

 

Röris knackade på före sju i morse.

Det ljusnar på morgnarna när jag åker till jobbet och det är ganska ljust fortfarande när jag åker hem framåt seneftermiddagen. När jag sitter i bilen ser jag så många vyer jag skulle vilja fota. Men när en kör bil, kör en bil och gör inget annat, tycker jag. Möjligen lyssnar en på musik. En fotar inte.

I morse var jag uppe med tuppen. Rörmokaren skulle ju komma klockan sju och jag ville vara tvättad och klädd och helst ha ätit frukostfilen till dess. Jag vaknade en kvart tidigare än vanligt – utan att behöva ställa om alarmet på mobilen. Ibland är det bra att ha vissa… gåvor. Jag visste nämligen att rörisen skulle komma före utsatt tid. Jodå, tio i sju rullade en Riksbyggenbil in på gården och två minuter senare plingade det på dörren. Rörmokaren tittade på det jag behövde få hjälp med, hummade lite, gav ett par alternativ, kollade priser etc och så kom vi överens. Han skulle åka och handla och sen utföra arbetena medan jag åkte till mitt arbete. Vi möttes i ytterdörren när jag skulle åka. Prisuppgift har jag fått mellan tummen och pekfingret, medan rörisen fick ansvar för mina nycklar. Det kändes lite läskigt att lämna sitt hem i nån annans händer, men ibland har en inget val. Och jag slapp ta ledigt från jobbet. Nu hoppas jag förstås på ett gott utfört arbete, så att jag kan både diska och tvätta mig utan läckage samt på en låg faktura. Det senare kan jag drömma om, men jag får i vart fall 30 procents ROT-avdrag. Hemma på kvällen gick jag runt och testade kranar, bland annat. Och tänk! Det var länge sen jag slapp spänna musklerna för att vrida om… Dessvärre upptäckte jag ett ställe där det kan bli problem. Jag får helt enkelt hålla ögon och öron öppna!

På jobbet har jag tragglat med en text i två dar. Jag säger inte att den är tråkig, den är omfattande och har ett ganska avancerat språk. Men det är fredag idag och jag hade tur som en tokig och blev serverad go-fika redan vid förmiddagskaffet. Vi hade en nybliven pensionär på återbesök och det bjöds på tårta. Eftersom fredagar är den enda dag jag äter fikabröd passade jag på att ta en rejäl bit. Ja… ehum… En ser hur stor den är när en jämför med kollegan F:s bit… Till eftermiddagsfikat klämde jag dessutom i mig en synnerligen färsk och sockrig äppelmunk. Men sen spillde jag ut mitt kaffe så två kollegor fullkomligt flög upp ur sina stolar och min mobil blev blöt, så nån bild blir det inte.

Detta bildspel kräver JavaScript.

NK* och jag var helt slut på eftermiddagen. Det visade sig genom att somliga kom in och LA SIG på andras kontorsgolv. Vi klappade oss på axlarna efter en rejält tuff vecka där det har ställts hårda krav på oss och vi i mångt och mycket har varit helt självstyrande. Det är väldigt skönt att vi har varandra, för där hämtar vi kraft och stöd när det behövs. Och så avslutade vi arbetsdan med att poppa en alternativ version av Syster Jane först, via skillingtryck, fram till första gången Simon & Garfunkel drog sin Bridge over troubled water på en konsert. Du vet, den där låten som ska spelas überhögt klockan fyra en morgon medan solen går upp och baksmällan sätter in…

En go helg önskar jag dig!

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Besök hos gullnosarna

Ett gullnosigt inlägg.

---

 

Kattbusarna Citrus och Lucifer främst och Annas rygg. Kattmamman Mini var annorstädes, troligen i en skokartong.

Det hampade sig så att det blev ett besök hos mina gullnosar i Himlen. De tre håriga, fyrbenta och min tvåbenta Fästmö. Men att få dem alla på bild samtidigt, med ansiktena vända mot kameran, är baske mig omöjligt – se bilden till höger. Nåja, en framifrån, en i profil och en rygg var det bästa jag kunde åstadkomma i form av gruppbild idag.

Efter samtalet till lilla mamma gick jag ut för att skotta vid garaget. Det behövdes inte direkt, men attans så kallt det är. När jag åkte hem på seneftermiddagen var det 17 minusgrader och dimstråk på vägen. Riktigt läskigt. Jag hade gärna fotat, men jag brukar inte ägna mig åt sånt när jag kör bil. Därför får du glo på en bild jag tog när solen höll på att sjunka, i samband med skottningen.

Solnedgång på eftermiddagen.

Men hos gullnosarna då? Ja, kattungarna är söta som socker, men väldigt busiga. Och matglada! Lucifer har lärt sig att hoppa upp på diskbänken. Jag vet inte hur många gånger vi fick lyfta ner honom därifrån. Inne i skåpet under diskbänken, där sophinkarna står, var han också så snart tillfälle bjöds. Inte hjälpte det att Anna försökte intressera dem för en kattleksak så vi skulle kunna få fika lite ifred. Nej, våra fötter och mina tofflor var betydligt roligare än nån fjantig boll. Mamma Mini hade coolat ner efter den senaste löpperioden, men lite lustig är hon allt – särskilt när hon försökte knöla ner sig i en skokartong som var kattungarnas. Mini är ju liksom lite större, så det gick inte så bra.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min hemfärd däremot gick bra, dimma och halka till trots. Inga rådjur såg jag heller och färdkost i form av hemkokt äpplemos hade jag fått med mig av Anna. Jag lagade till en middag av mammas pannbiffar och maten ligger nu fint i magen. Det är dags att slå sig ner i bästefåtöljen och läsa Gården. Oj, vad den boken är bra!!!

Hemlagad Trettondagsmiddag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Upptrappning och spänning

Ett inlägg med full fart mot jul.

---

 

Det trappas upp..

En kan inte tro det när en tittar ut genom fönstret men det lackar mot jul. Vi har runt nio grader utomhus här i Uppsala nu på måndagskvällen och inte en gnutta snö. Jag gillar snöfritt när jag ska köra bil, fast lite vitt till jul vore inte helt fel. Det kan jag emellertid bara drömma om. Väderappen på mobilen har då och då visat en snöflinga, men det har nästan aldrig slagit in. Nu visar den en för söndag. Vi får se.

Det trappas upp på jobbet. Du ska inte tro att det blir mindre att göra bara för att det är jul och nyår och trettonhelg så småningom. Jobben kommer in i en strid ström och bara idag har jag fått tre nya textgranskningar att ta tag i plus ett policydokument som jag inte får diskutera med nån. Det är roligt att dagarna är fyllda, men jag blev lite ledsen att jag inte hann säga god jul till kollegan och Wordfeudmotspelaren E idag. Nu går h*n på ledighet ända in i januari. Jag får skicka en hälsning via chatten i stället.

I New Village lyste det i fönstren när jag kom hem. Det var roligt att för en gångs skull inte komma hem till en kolsvart och mörk lägenhet. Samtidigt blev det fullt ös så snart jag klev innanför dörren. Mamma har varit upptagen hela dan med att steka kycklingköttbullar och dito pannbiffar åt oss till jul, men hon hade ”glömt” att äta räkcrêpsen jag köpt åt henne till middag. Det kanske var bra att jag fick laga lite mat till min mamma – det vill säga micra. Eh ja… Men före maten fick jag ge mig ut igen för jag hade fått en avi om ett paket som fanns att hämta på ICA Heidan.

Ett brunt paket fyllt av skräck och spökhistorier.

Nån hade nämnt mitt nick på Instagram i en tävling och tro det eller ej – men jag vann tre böcker som den nåltovande skräckförfattaren Nathalie Sjögren skrivit (eller varit medförfattare till)! Jag som älskar skräck och spökhistorier har nu synnerligen spännande litteratur att läsa framöver.

Spöken, ångande punk och mörker låg i paketet.

Jag har tämligen ont i skallen just nu av all upptrappning och spänning, så jag ska strax förena mig med moderskeppet i vardagsrummet och ta en mugg kaffe, för ovanlighetens skull. En liten bloggrunda ska jag försöka ta under kvällen. Jag har betalat en räkning och jag har ringt om en underligt hög räkning idag också. Det gick alldeles utmärkt att jobba medan jag väntade i telefonkö hos Telia!

I morgon ska Tofflan vara tomte och åka med klappar till Himlen. Lovade också kära Fästmön att vi skulle handla hem en del saker som är tunga att bära. Mamma ska få sin Svensk Damtidning och jag min TV-tidning. Spännande värre…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Just nu vill jag leva eller bara been there, done that?

Ett lite ja ja, sånt är livet-inlägg.

---

 

Det var minusgrader för första gången igår och det är fortsatt kallt idag.

Så blev det helg. Gissa vem som vaknade strax efter klockan sex i alla fall? Slumrade sen gjorde jag. Men den riktiga sömnen ville inte komma tillbaka. I stället tillbringade jag nån timme med Maj i sängen. Det är nog det enda negativa med att ha börjat jobba – jag hinner inte läsa lika mycket och ofta! Eller rättare sagt: jag orkar inte och hinner inte. (I hela detta stycke hade jag bytt pronomen från det till jag. Självkänslan! Sen bytte jag tillbaka igen. Jag skriver som jag vill på min blogg. Och jag ville ändra.)

Idag har jag massor att göra (att sitta en stund vid datorn och inte jobba är en av sakerna jag har att göra) och min tanke var att ta saker i den takt jag har lust med. Så blir det inte. Min dag var ju så inrutad, men jag fick, som siste man, slänga om lite bland mina rutor. Det är väl bra att jag jobbar på det. Att vara flexibel, alltså. Fast det är ju lättare när det finns gott om tid och när en känner att en inte kommer i sista hand.

Det är kallt och soligt. Redan igår noterade jag de första riktiga minusgraderna för säsongen. Men det var tidigare än i morse. Idag tycks kylan hålla i sig. Jag gillar inte att vara ute och köra bil på två bra och två dåliga sommardäck när det är så här. Kylan kom tidigt i år. Nu blir väntan lång till de nya vinterdäcken den 26 oktober. En spännande grej med att köra i kväll blir i alla fall att kolla hur mina nya, starkare linser funkar i mörkerkörning. Jag kan rimligtvis inte se sämre än jag gjorde före bytet.

Hur jag mår? Tackar som frågar, Ingen! Igår kväll fick jag feber, men segade mig ändå uppe till klockan 23. Sen somnade jag som en sten. I morse när jag vaknade fanns inte ett spår av febern. Dessutom är näsan varm och luftrören inte alls lika irriterade som igår kväll. Så det vete tusan om jag inte bara var

lite trött.

Eller så blir luftrören irriterade av kylan, inte av nån infektion. Irriterad var förresten ordet, för det är jobbigt att inte känna sig helt på topp.

”Just nu vill jag leva” heter tavlan som bilden visar en detalj av. Konstnären heter Kitty Lindsten.

Jag vill hoppa tillbaka till det här inläggets början och böckerna om Maj. Nu läser jag sista delen i trilogin. Jag var nyfiken på böckerna, men sen lite skeptisk. Nu dras jag in i berättelsen, jag känner med karaktärerna – frustration, framför allt. Boken blir en del av mig. En del som just nu är glad och tacksam för det som finns i mitt liv, men som ändå inte kan låta bli att känna en viss besvikelse och sorg. Var det så här livet skulle bli och vara? Denna ständiga kamp för att hitta en plats i tillvaron. En plats, som sen inte på nåt sätt är cementerad. Och under tiden glömmer jag liksom bort det viktigaste: att leva. Ibland kan jag känna ett stick av vemod över mina val. För jag anar vad som komma skall, jag ser det i min närhet, på sätt och vis. Men borde jag inte vara nöjd då över att jag ändå har valt, inte blivit tvingad? I skrivande stund kan jag inte besvara den frågan.

På väg att ta slut, men kommer igen gäller för trädet. Men för mig?

Det är visst lite trångt i bröstet, denna lördagsmorgon. Jag har rivit ur sängarna och ska bädda rent, trots att den ena sängen knappt är soven i. Jag tvättar. Krukväxterna har fått lite omsorg. Deras jord var lika torr som ett par vinterfnasiga läppar. Duscha, tvätta håret, äta frukost ska jag göra innan jag samlar ihop mina sopor. Det skulle behövas en skottkärra! Jag fattar inte hur det kan bli så mycket sopor när jag inte är hemma om dagarna?! Sen iväg på några ärenden och köpa mat. Hade tänkt fika, men det får vara. Hem igen och ringa mamma. Städningen sparar jag till i morgon, likaså läsningen och recensionen av professor Frans i serieform. Av den senare ska det bli två versioner, en till bloggen, en till UppsalaNyheter.

Bloggen ja… Det är nu bara åtta procents utrymme kvar. I veckan har jag inte haft nån större lust med bloggen, men jag har harvat på. Och det tänker jag göra till slutet. Det är bara att inse att skrivlusten lyser med sin frånvaro. Den kommer inte tillbaka, jag har knappt ens känt nåt behov av att vardagsprata av mig heller. Jag kan lika gärna fortsätta att prata med tapeterna, responsen är så liten. Samtidigt vill jag ändå tacka DIG som då och då lämnar en kommentar här! Själv läser jag knappt bloggar längre, men det är inget jag har dåligt samvete för. Det bara är så. Jag orkar varken med glättiga och ytliga bloggar eller deppiga. Been there, done that, liksom…

Jag har skrivit en bok. Jag har skickat manus. Men jag är varken ung eller känd. Möjligen skulle den bli utgiven posthumt om… Pensionssparande? Nä, jag tänker på att jag vill återvända till jorden när jag är färdig här. Och det finns det inte pengar till idag. Åter igen, been there, done that… But have I seen it..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Första skol… eh, jag menar arbetsdagen

Ett snurrigt inlägg.

---

 

Jobbväskan dammades av igår och fylldes med nya prylar idag.

Faktum är att jag grinade i bilen på väg hem. Men… du ska ha klart för dig att det var glädjetårar! Och även om den arbetsplats jag från och med nu ska åka till varje dag bara är min arbetsplats fram till årsskiftet är det en helt underbar känsla att få höra till nånstans igen. Att vara behövd, att nån hälsar en god morgon, att nån frågar om jag vill ta en fika, att nån försöker mata mig med information, att nån hjälper mig när tekniken är motvillig… Den som inte har varit i min situation, varit där nere på brunnens botten, kan aldrig förstå. Den som har varit där förstår precis. Bara känslan av att plocka fram jobbväskan igår och damma av den… Den känslan går inte att beskriva, nästan.

Min jobbväska har hängt med ett tag. Nu är den inne på min fjärde arbetsplats. Den börjar bli lite sliten och tunn på sina ställen. Tills vidare får den hänga med, som en gammal go och trygg bekant. Det kanske blir en ny sen, men min första fulla lön lär jag inte få förrän i slutet av november. Så till dess får min trotjänare följa med till jobbet.

Jag tog lagom med tid på mig i morse och jag sov ganska bra i natt. Den första jag mötte när jag slank in med städarna var en bekanting från SLU. Sen kom chefen, nästan lika tidigt som jag. Jag blev väl emottagen och fick till och med en parkeringslapp av chefen. Min dag ägnades först åt introduktion och rundvandring – av chef, kollega och kollega som jag ska hoppa in för. Chefen bjöd oss tre (jag, min kollega och kollegan som jag ska jobba för) på lunch. När jag såg att det var pannkakor och jag kunde få ärtsoppa utan gris i kände jag mig riktigt hemma, nästan som på SLU*. Nästan.

Pannkakor och ärtsoppa utan gris i – nästan lika gott som på SLU!

 

Jag fick igång datorn, kunde logga in och har faktiskt jobbat lite. Men tangentbordet har jag bytt sen jag tog bilden i morse.

Jag fick igång min dator, fixade lösenord, kunde logga in överallt där jag ska – vid dagens slut. Jag har fått passerkort. Kortet fungerar bara mellan klockan 8 och 16.30 och det är mina arbetstider. Det tog en kvart att köra bil till jobbet och en kvart hem. Jag är hemma före klockan 17, alltså. Det enda som ännu inte är löst är frågan om parkering. Min snälla chef har gett mig ett parkeringskort för i morgon, men jag hoppas förstås kunna köpa månadsparkeringskort.

Ett enda surkart har jag mött idag på jobbet. Det är ju så att en faktiskt inte kan älska alla. Men en behöver inte ha närmare relationer med alla heller. Resten av människorna på jobbet är trevliga, smarta, kompetenta, glada, öppna, trötta, engagerade, busiga, roliga, tråkiga – precis som vilka människor som helst.

Idag har jag fikat två gånger på Café Java.

Det snurrar rejält i min skalle just nu, men jag har faktiskt jobbat lite på riktigt idag också. Jag tror att det här kommer att bli väldigt bra – även om jag troligen är totalförvirrad i helgen. Än så länge känner jag att det är ett roligt jobb jag ska utföra, där jag får använda min språk- och skrivkompetens. Som redaktör ska jag jobba med språkgranskning av rapporter. Ett litet tilläggsuppdrag – ifall det skulle råka vara lite att göra – är att översätta webbsidor från svenska till engelska, nåt som var min allra första arbetsuppgift på SLU.

Min huvudarbetsgivare gör ett imponerande arbete med att bygga skolor i ett afrikanskt land. Barnen på chokladbitarna kanske rentav går i nån av dessa skolor.

I skrivande stund känner jag mig lyckligt lottad. Jag har fått en fin övergripande arbetsgivare. Vid tillfälle ska jag skriva mer om den, vars arbete med att bygga och underhålla skolor i ett land i Afrika är väldigt imponerande. Faktum är att en viss procent av företagets vinst går till dessa skolor.

På plats här i Uppsala har jag fått en chef som är rakt på sak och som jag tror att jag lär funka urbra med. Min närmaste kollega är en pigg person som förstår att jag behöver den sociala biten mycket. Än så länge tänker jag inte avslöja var jag arbetar och vid vilken övergripande organisation jag har min visstidsanställning. Men det kanske kommer. Att världen är liten vet vi ju ibland och jag ska börja med att avslöja för en av mina Instagramvänner att jag jobbar på samma ställe som vederbörandes dotter!

Jaa… kort sagt… Min första arbetsdag har varit riktigt, riktigt bra. Men nu är jag trött, så det blir nog en mugg kaffe och ett par rostade mackor till middag innan jag häller ner mig i bästefåtöljen klockan 21 framför 100 Code.

Det snurrar i skallen…

Stort TACK till alla som på olika sätt har peppat – och peppar – mig och som har önskat lycka till

 

*SLU har Öppet Campus nu på lördag mellan klockan 10 och 16. Passa på och ta en titt på Ultunas nybyggen. Det går gratis bussar från Uppsala Konsert & Kongress och programmet är fullt av spännande föreläsningar, rundvandringar, demonstrationer med mera för såväl stora som små! Här hittar du programmet!!! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blindstyre

Ett o-synligt inlägg.

---

 

Nu är jag nästan lika blind snart som den blinde spelemannen på tavlan som inte längre är i min familjs ägo tack vare en lurendrejare. (Men DET är en annan historia!)

Det är kväll. Mörkt ute, mörkt inne. Jag kom nyss hem från Stormarknaden där jag hade turen att få tid för en synundersökning kl. 18.30. Den här gången dissade jag min vanliga optiker. Att som kund sen många år tillbaka (1991) få vänta en vecka på en synundersökning köpte jag inte. Synsam runt hörnet såg till att jag bara fick vänta en halvtimme.

Det var två år sen jag kollade synen. Då blev det en smärre chock och jag fick inte nån bra hjälp hos min ex-optiker. Jag hade inte råd att göra mer än undersökningen, heller. Idag träffade jag en optiker som förstod mig och snackade samma språk. Utan att vare sig skämta eller föreläsa gav hon mig de alternativ som finns.

Chocken blev inte mindre den här gången. Synen har förändrats mycket sen 2013. Till exempel är jag ett sånt blindstyre att jag balanserar på gränsen till att få köra bil med den styrka på linserna jag har idag. Mitt brytningsfel har heller aldrig varit korrigerat, endast närsyntheten. Och nu på äldre dar… långsyntheten. Det här att behöva läsglasögon för att ägna mig åt det jag gillar mest: att läsa.

Jag betalade 550 kronor och fick mitt recept. Tog rulltrappan upp och gick och käkade en supergod Chicken Vindalo, het så att ögonen tårades, medan jag funderade hur jag ska hantera situationen. Tankarna malde på rätt bra. Det går ju inte att jobba som konsult-redaktör om en inte ser. Om en är halvblind.

En halv mygg uppvärmt kaffe och tvättmaskinen som jobbar i bakgrunden. Jag har tänkt. Jag har nätshoppat linser i horribla styrkor, tycker jag själv. När jag får linserna kan jag prova ut läsglasögon, ett antal par av den billiga sorten. Krångligt när en har olika styrka på ögonen, bara. Men så får det bli. Hoppas det funkar…

Det får bli billiga läsglasögon sen.

Ett stort och varmt TACK till Karl-Bertil, vars generositet gjorde att jag kunde betala för både synundersökningen och tre månaders endagslinser! Du är GULD!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen rök utan eld, ingen rök tack vare regn och ingen mobil vid ratten!

Ett inlägg om aktuella saker, lokalt samt nationellt.

---

 

Äntligen kom regnet igår kväll! Det var över 20 grader varmt långt in på kvällen. När så regnet började smattra mot tak och rutor sjönk utomhustemperaturen här till behagliga 18 grader. Idag har jag vaknat till en morgon som är mulen och blåsig på riktigt. Jag hoppas att det kommer mer regn. Då slipper jag mycket rök – utan att jag går in på detaljer.

När det regnar slipper jag mycket rök och stank av gris.

Med regnet kom också ett mejl med information. Karma tycks åter ha slagit till, denna gång mot vuxenmobbare. Jag kan inte påstå att jag gottar mig åt denna persons olycka till hundra procent. Men det känns lite, lite bra att h*n fick smaka på sin egen medicin. Förhoppningsvis ger det insikter och lärdomar för resten av (arbets)livet.

Tidigt i morse läste jag en krönika signerad Frida Boisen. Hon skriver att vår värld inte är frisk utan sjuk, men gör inga jämförelser med svåra och ibland dödliga sjukdomar. Därför håller rubriken som liknelse, till skillnad från en viss lokal politikers, ett kommunalråd i opposition, blogginlägg. Även politiker är människor och har rätt till känslor och personliga åsikter, men som förtroendevald kanske man ska vara liiite mer aktsam hur man formulerar sig när man skriver saker som vem som helst kan läsa. Detta till trots kan jag faktiskt förstå liknelsen, men i det här sammanhanget blir den nästan lika olycklig som när en viss pastor sa att såna som jag är cancersvulster. Fallet blev faktiskt prövat i domstol och Åke Green blev först dömd i tingsrätten 2004 för hets mot folkgrupp, därefter friad i Hovrätt och Högsta domstol 2005 – med hänvisning till yttrandefriheten och religionsfriheten. Skillnaden är emellertid att Stefan Hanna, liksom Frida Boisen, säger att Sverige är sjukt, medan Åke Green anser att homosexuella är sjuka och abnorma.

Mobiltelefoni i alla former borde totalförbjudas vid ratten.

Idag läste jag också om att det kan bli skärpt lagstiftning kring att sms:a vid ratten när en kör bil. Hurra i såna fall! För jag ser faktiskt bilförare varje gång jag själv är ute och kör som sitter med ratten i ena handen och mobilen i den andra, blicken ömsom lyftad, ömsom sänkt ner mot telefonen. Det är inte OK! Att köra bil kräver uppmärksamhet från föraren. Det har skett så många olyckor den senaste tiden och det skulle inte förvåna mig om sms – eller i vart fall mobiltelefoni av nåt slag – har varit inblandat. Men… det finns en fortsättning… sen när olyckan väl har skett vad ser en då? Jo, en jädra massa människor som fotar och filmar olycksplatser! Helt sjukt, enligt min mening. I höst tillsätter regeringen en pliktutredning. Jag hoppas att resultatet av den får bort alla fotande, filmande och hindrande människor vid olycksplatser. Det handlar om människor som faktiskt står i vägen för räddningspersonal och dito fordon. Eller om människor som filmar en förtvivlad människa som hoppar framför tåget i stället för att försöka hjälpa eller trösta.

Får en träffa flickor i den nyöppnade butiken, tro?

Nä vet du, på seneftermiddagen idag flyr jag verkligheten och besöker en nyöppnad retro-, antik- och vintagebutik på Hjalmar Brantingsgatan 4 A här i Uppsala och tittar på fina saker. Det är bland annat ett kommunalråd i majoritet som driver den, till skillnad från den ovan nämnda bloggaren som är kommunalråd i opposition.

Till kvällen tänker jag bänka mig framför TV:n klockan 21 och se den första delen av fyra av Safe house, som visas på TV4. Det är en brittisk kriminaldramaserie från i år som handlar om en familj som behöver skydd efter ett överfall. TV-veckan i övrigt är tämligen mager. Torsdagskvällen räddas av Broadchurch klockan 21 på TV4. Lite glad är jag i alla fall åt att Vera på SvT1 på fredagarna ska ersättas av tre delar av Black work, en brittisk kriminalserie med timslånga avsnitt, som startar klockan 22. Annars är det inget mer sevärt förrän på söndag när tredje delen av sex av norska thrillerserien Mammon visas klockan 21 i SvT1.

Vad händer hos DIG idag??? Skriv några rader och berätta, för du vet ju att jag är nyfiken!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Regnhelg

Ett inlägg om konsten att försöka koppla av.

---

 

En enorm jordgubbe från Ulva.

När man känner sig übertrött och har levt på en hög stressnivå under många år vet man med förnuftet att bästa medicinen är att försöka koppla av. Det är en konst att överlista sig själv så man kan finna kraft i vissa korta stunder, men det går. Trippen till Nora var en kraftstund till största delen. Sen innehöll den också vissa energislukare. Det jag har bestämt mig för nu är att försöka stå på mig vad gäller energislukaren i fråga. Jag har nämligen gjort rätt för mig.

Min lördag inleddes med att leta intressanta tjänster att söka och att skriva. Det brukar jag inte ägna mig åt på helgerna, men det passade så bra att göra medan jag tvättade. Frukost intog jag först nånstans mitt på dan. Och vilken enorm jordgubbe jag hittade i asken från Ulva! Stora jordgubbar brukar smaka övermoget, men denna var helt perfekt både till utseende och smak!

Den vänstra läste jag ut, den högra påbörjade jag. Det skiljer 90 år mellan böckerna!

Under eftermiddagen mulnade det på allt mer och det kändes helt OK att koppla av med och finna kraft i läsning. Jag läste ut en Agatha Christie-klassiker och påbörjade en spännande svensk bok där olika skribenter skriver om deckarförfattare och hur dessa skildrar landskapet i sina böcker. Det skiljer exakt 90 år mellan böckernas utgivningsår, för övrigt. Den nyare boken köpte jag från Cdon som gav mig en fin rabatt på min namnsdag tidigare i månaden. Många författare blandar fiktion och verklighet, så man ska inte vara helt säker på att landskapet är som i verkliga livet. Det verkar vara som med persongallerierna – det lånas från verkligheten och så blir det nåt med realistiska drag, fast påhittat. Helt OK och mycket förståeligt, tycker jag!

Det finns mycket att se och uppleva i Nora!

Det blev också en stunds läsning av de trycksaker jag fått med mig hem från Nora. När jag bläddrade i dem insåg jag hur mycket mer det finns att se och göra. Därför vill jag åka tillbaka nån annan sommar och stanna lite längre. Vi hade en otrolig tur med vädret när vi var där, för ska man vara ute är det ju inte så kul om det ösregnar typ hela tiden. Igår kom regnet hit till Uppsala också. Jag pratade trekvart med mamma i telefonen och där hade regnet kommit mycket tidigare. Det smattrade så hårt att hon hade svårt att sova. Igår blev det ett bra samtal och inte en massa tjat, gnäll och klagomål. Dessa samtal uppskattar jag enormt! Mamma berättar så mycket om sina tankar och drömmar, ja sånt en inte fick veta när en var barn…

Laxburgare med både bröd och potatismos, ärter, räksallad, romsås och en kall öl. Ett tänt ljus och min bok på gång blev mitt sällskap till lördagsmiddagen.

Framåt kvällen lagade jag mat. Om det är nån mat jag längtar efter så är det hemlagad mat! Fast då menar jag inte min egen… Jag lyckas alltid bränna laxburgarna och det blir rökutveckling i köket. Som tur är har jag ju mina vippfönster så att jag kan öppna korsdrag och vädra ut. Sen brukar jag låtsas att det är strömming jag äter till potatismoset och ärtorna.

Kvällen blev regnig och jag satt i bästefåtöljen och läste. Jag kollade också lördagens avsnitt av Indian Summers på TV samt gårdagens Tyst vittne och torsdagens Cucumber och Banana som jag hade spelat in på DVD-hårddisken. De två senare serierna har blivit riktigt bra, inte alls så där ytliga som de först gav intryck av att vara. Fokus ligger på bögar och jag skulle förstås önska att det fanns motsvarande serier om lesbiska. The L Word är inte riktigt samma sak, för den serien är ju amerikansk och nästan alla i den är så framgångsrika.

Läsning och kaffe på sängen.

Jag hoppade i säng strax efter midnatt med regnet som sällskap. I morse vaknade jag tidigt, men tvingade mig att ligga kvar – det är ju söndag och vilodag. Därför blev det en stunds läsning och kaffe på sängen innan jag klev upp, blaskade av mig och stoppade in mina ögon linser. Det har kommit ett par kraftiga skurar nu på förmiddagen och även en åskknall, vilket gör att jag är beredd att när som helst logga ur och stänga ner här. Jag har nämligen inte råd att köpa ny datorutrustning om den skulle gå åt skogen på grund av naturens makter.

Idag borde jag tvätta håret, men det blir bara en enkel dusch precis som igår. På kom ihåg-lappen i köket står det nämligen att jag ska få håret klippt i morgon eftermiddag. Vid dessa tillfällen lägger jag mitt huvud helt i händerna på M, som inte bara får klippa håret, hon får tvätta det också. Jag ska fixa frukost strax och sen ta reda på gårdagens torra och rena tvätt. Det lär bli strykning i kväll. Funderar på att kolla med Fästmön om hon vill ha ett besök idag, men jag har ingen lust att ge mig ut om det ska vräka ner såsom det gjorde nyss. Jag har blivit rädd och harig med åldern och dålig sikt och risk för vattenplaning sätter stopp för lusten att köra bil. Väderappen säger emellertid att det ska bli torrare väder en stund fram till aftonen.

Vad gör DU i regnet??? Skriv gärna några rader och berätta om du nu har orkat läsa ända hit!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Reselystnad och annat

Ett inlägg om resedrömmar.

---

 

Resedrömmar om New York kan jag ägna mig åt när jag sitter på toa och glor in i detta duschdraperi.

När jag sitter på toa kan jag samtidigt passa på att drömma om New York. Inte för att jag har nån outsäglig längtan just dit, men jag kan liksom i tanke och dröm ramla in i mitt duschdraperi – som består av en bild med en yellow cab framför en massa byggnader.

Att drömma om att resa är OK, men jag ska erkänna att jag mer och mer skulle vilja upptäcka världen i verkligheten för min personliga del, inte genom andras texter och bilder. Innan det är… försent. En blir ju liksom inte yngre…

 

Men nån New York-resa blir det förstås inte för min del, däremot för en god väns del, i höst. Det är vännen väl unt! Själv åker jag till mamma i Metropolen Byhålan i morgon. Det blir inte nån semestertripp direkt. Det är lite saker jag ska försöka hjälpa min mamma med – om jag nu får. Och sen ska vi ju fira hennes 80-årsdag. Vi far bort över dagen med hjälp av Clark Kent*. Jag tror att det blir en bra liten roadtrip på en dag, det är nog vad både mamma och jag orkar med. Jag har gjort en reseplan i huvudet och färden inkluderar ett besök i en stad jag bodde i som litet barn, innan jag började skolan, på äldre stenåldern, alltså.

Idag har jag tusen och en saker att göra, men som vanligt går halva dan åt till att administrera. Och så skriver jag. Igår fick jag ett grönt paket som visade sig innehålla en nyutgiven bok. Den läste jag och bloggade om här samt skrev om i UppsalaNyheter här. Förresten väntar jag på ytterligare ett bokpaket, men det lär nog inte hinna hit innan jag åker till mamma. Då har jag två spännande böcker att se fram emot när jag kommer tillbaka hem i stället. Två böcker, som jag köpte för namnsdagspengen från mamma. Den ena är en antologi över deckare och deckarförfattare i Sverige, den andra är en deckare. Tur att jag har ett och annat hyllplan kvar i mina två deckarhyllor i hallen. Dessa inrymmer främst svenska deckare, men också knappt två hyllplan skandinaviska, särskilt norska, deckare.

Knappt två hyllplan inrymmer skandinaviska, främst norska, deckare.

Min dag ska nu fortsätta med alla måsten och några viljen, förutom sedvanlig jakt på grundtrygghet i tillvaron. Jag ska åka och tanka, handla mat (fisk och potatis finns, måste köpa nån sås av nåt slag) och införskaffa en blomma till mamma. Som belöning tänker jag titta på första avsnittet av sarkastiska Vera, som jag inte kunde glo på i fredags för att jag körde bil just då – DVD-spelaren klarar bara av att spela in ett program och det gick två samtidigt. Därför spelade jag in avsnittet i natt i stället.

Packa behöver jag visst också göra, kom jag på. Det ligger nån lapp på ena köksbänken där jag bockar av efter hand. Jag får INTE glömma mina mediciner den här gången, för mina e-recept är slut! Försöker slutligen upparbeta lite reselystnad inför de här dagarna.

Slutligen vill jag tacka för ALLA vänliga kommentarer och pepp i föregående, lösenskyddade inlägg! Det betyder oerhört mycket ska ni alla som skrev veta! Eftersom jag skriver det här i orange är det väldigt viktigt – och sant! TACK!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »