Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘organisationen’

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.


 

Röd kepsJag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Grinande mössa svartvit

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett snusförnuftigt (?) inlägg.


 

snus

Snus eller snusK?

Maj gadd! Morgonens och dagens snackis såväl lokalt som riks är ett förslag från V om att införa snusförbud inom den organisation som ansvarar för länsinvånarnas vård och hälsa. Det tog inte många minuter innan folk blev ömsom upprörda, ömsom hånade förslaget. Själv tycker jag att det är… nja…

Nej, jag snusar inte. Jag har snusat i min ungdom, på bronsåldern, när jag pluggade. Det berodde på att jag var rökare på den tiden. Men när man satt på föreläsningar var det glest mellan rasterna – därav prillan under läppen. Sen dess har jag blivit både vuxen och slutat med såväl snus under läppen som tröstaren mellan över- och underläpp.

Den som känner mig vet hur illa jag tycker om rök. Det beror på att jag var dum nog att röka i nästan 30 år. När jag låg på gränsen till astma slutade jag. Tyvärr slutade jag försent – jag reagerar på röken genom att få både hosta och svårt att andas. Sen tycker jag att det luktar förfärligt illa.

Snus luktar också illa, tycker jag. Jag skulle aldrig kunna pussa vare sig en snusare eller en rökare, men det har jag gjort förr om åren.

Grillrök, parfym och rengöringsmedel luktar inte illa utan doftar gott. Men jag blir sjuk av dem ändå. Vitlök, curry och stekos smakar rätt OK, men luktar inte gott. Fast jag blir inte sjuk av dessa lukter, bara lätt illamående i deras närhet om det är dålig luftcirkulation – som på bussar.

Det är när jag tänker på lukta, dofta och svårt att andas som jag tycker att snusförbudet är fel. Nån kan tycka att det är rättvist med snusförbud eftersom det sen tidigare finns ett rökförbud, men är nånsin livet allt igenom rättvist? Nej.

Hade V i stället lyft fram att det finns viss forskning som tyder på att snusare oftare än andra får cancer i bukspottkörteln eller lättare drabbas av fetma, förhöjda blodfetter, kranskärlssjukdomar och blodpropp i hjärnan… ja då kanske vi hade köpt ett snusförbud lite lättare. Eller? Visserligen ska väl Organisationen strunta i om jag vill bli sjuk, men om jag kostar Organisationen pengar..? Och hur många är det som tycker att jag har rätt att ta mitt eget liv?

Så jag tycker att ett snusförbud för att snus luktar illa är fel. Vad tycker du?


PS
 Snusare och rökare får gärna sluta slänga sina snuskluttar respektive fimpar på marken.

PS 2 Kan vi bli upprörda över viktigare saker?

 

snusklutt

Snuskluttar kan vara lika äckligt som fimpar att hitta där de inte ska vara. 

 

Här kan du läsa i media om det föreslagna snusförbudet:

UNT

Radio Uppland 

   Mer på Radio Uppland

Svt Uppsala

   Mer på SvT Uppsala

Expressen

   Mer på Expressen

Aftonbladet

  Mer på Aftonbladet

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vänskap och kärlek.


 

Påse från Ofvandahls

De gigantiska mackorna levererades från Ofvandahls Hovkonditori.

Hur många goa vänner har du som tar med sig berget till Mohammed? Det vill säga, tar med sig egen förning samt förning till värdinnan när de kommer på besök? Jag har i alla fall en sån vän, A. Igår var det bestämt att hon skulle dyka upp efter jobbet. Med mackor. Det enda jag skulle ordna var kaffe. Både A och mackor dök upp tidigare än avtalet, men blev självklart insläppta. Kaffet hade precis runnit igenom perkolatorn. Så vi slog oss ner i köket och mumsade och pratade och sörplade kaffe. Och smulade, för min del. Inte en smula blev det efter A. Jag tar det som att hon har större käft än jag. För se stor käft var nämligen ett måste när man skulle äta dessa gigantiska bröd med smarrig fyllning. Vi hade både lite träningsvärk efteråt, tror jag. Men det behöver inte bara bero på mackornas storlek, det kan mycket väl bero på att vi pratade så mycket.

A och jag är före detta kollegor. Vi lärde känna varandra i början av 1990-talet när jag kom till A:s avdelning för att bygga upp en del av verksamheten som inte fanns – organiserad informationsverksamhet. Så småningom skildes våra vägar när jag fick jobb på annat ställe. Definitivt gick vägarna isär när A lämnade Organisationen. Sen gick det några år och så träffades vi igen, först via cyberspace, sen IRL. Och så upptäckte i alla fall jag (jag tror att detsamma gäller för A!..) att vi hade väldigt trevligt när vi sågs.

Blött löv med droppar på marken

Livet kan komma emellan. 

Det blir glest mellan gångerna vi ses ibland. Livet kommer emellan. Jag beundrar A som jag upplever är stark och kapabel att ta tag i inte bara det praktiska utan sorger på ett vettigt sätt. Dessutom uppskattar jag att hon delar med sig och att hon orkar lyssna på mina, i sammanhanget, småsaker. Och så får jag vara med på ett litet hörn och dela hennes glädje över att nyligen ha blivit dubbelmormor.

Idag får jag nästa besök. Fästmön dimper ner och det ska bli gott att få sällskap i helgen även om hon ska jobba ganska mycket. Det är en hel del som oroar och gnaver inuti just nu. Svar och besked jag inte får, därför att ansvariga inte är tillgängliga eller har tid för en sån som mig. Det är tungt. Om jag tänker på det hela tiden skulle jag inte vilja leva en minut till. Därför får jag fösa bort tankarna, eftersom jag själv inte kan göra nåt åt saken mer än det jag redan gör. Och sen begraver jag mig en bok och låtsas vara en av karaktärerna. Det funkar sisådär. (Just nu är jag en kvinnlig fotograf med ett rörigt kärleksliv.)

Och nu undrar jag förstås om DU har en sån go vän som A??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar! Då blir jag glad.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

När man är med om nånting svårt, till exempel en separation eller att förlora jobbet, följs detta av en sorgeperiod. Det är en period när man ältar och bearbetar det som har skett och det som gör ont. Efter ett tag kommer man förhoppningsvis ur detta tillstånd – en del som nya människor, knäckta eller starkare. En del människor kommer inte igenom perioden alls.

I morse ringde telefonen strax efter klockan tio. Det var en svägerska eller en brorsdotter till min förra sambo. Hur kul är det att bli påmind om ett sånt misstag? Och man kan ju undra hur fina kontakter de har i den familjen, det var liksom nio år sen hon flyttade

Men den tyngsta påminnelsen om nåt som gör ont fick jag av lokalblaskan vid frukostbordet. Rubriken

Utköpt chef åter på toppjobb

på tidningens förstasida drog till sig mina ögon. Och jag läste artikeln. Jag läste den högt för stackars Fästmön, som säkert inte var ett dugg intresserad. Den som vill läsa artikeln på nätet hittar den med rubriken Kränkte kollegor – fick ny tjänst. Jag är inte förvånad över att det inte går att lämna kommentarer på artikeln!

Jag kände till att den år 2010 från Svenska Kyrkan utköpta chefen var tillbaka på Sjukstugan i Backen sen ett bra tag. Personen har arbetat deltid där. Jorå, jag har flera personer inne i organisationen som förser mig med information om chefen i fråga utan att jag efterfrågar den. Jag vill nämligen så gärna gå vidare, men det blir lite svårt när jag ständigt blir påmind om sånt som gör ont.

Därför kan jag säga att jag inte är ett dugg förvånad att Sjukstugan i Backen tar tillbaka chefen. (Jag och några till slog nästan vad om detta för ett år sen. Trodde man att det var safe nu, efter ett år,  att anställa honom utan att nån skulle reagera? Nu har vi nästan slagit vad om vem han ska peta härnäst…) Denna person som arbetade på Sjukstugan i Backen i samma befattning som han nu har återfått fram till 2005. Därefter arbetade han centralt inom organisationen fram till hösten 2009 då han tillträdde en tjänst vid Svenska Kyrkan.

Journalisten Hannah Davidsson har frågat nuvarande högste tjänsteman på Sjukstugan i Backen hur man tänker när man anställer en person som har kränkt medarbetare. Han svarade:

Man förvissar sig om att den bilden inte är den som man delar. Jag har själv jobbat ihop med honom (chefen) så jag känner honom, och jag har även förankrat att rekryteringen skulle ske […]

Om jag tolkar svaret rätt letar man efter avvikande åsikter tills man hittar några som stämmer överens med sina egna. Eller vad menar karl’n???

Hannah Davidsson frågar också vad den högste tjänstemannen tror att personalen på Sjukstugan tycker om att få en chef som tidigare har betett sig illa. Han svarar:

Det får du fråga dem om.

Och det är synd att Hannah Davidsson inte har frågat personalen eller grävt lite mer och frågat personalen som var underställd honom när han jobbade centralt i organisationen, alltså tjänsten han innehade före tjänsten på Svenska Kyrkan. Hannah Davidsson kunde till exempel ha studerat personalomsättningen åren 2007, 2008 och 2009 och enbart med dessa siffror kunnat få intressanta trådar att rycka i.

För en sak är ganska klar och det är att en person som beter sig kränkande mot kollegor och medarbetare inte bara plötsligt gör det. Genom att studera historien skulle Hannah Davidsson ha hittat ett och annat. Jag själv kunde ha berättat om chefens nämnande av min homosexualitet i jobbsamtal, till exempel. Vad har sexuell läggning med arbetet att göra, liksom? På Svenska Kyrkan handlade det tydligen om att chefen skulle ha

[…] skrivit mejl till några anställda kvinnor där han kommenterade deras utseende och klädsel. […]

Nu blev det emellertid utrett att detta inte var kränkande. Ändå blev chefen utköpt. (Så vad var det då, undrar man?)

Under år 2007 slutade, köptes ut eller omplacerades cirka 50 procent av avdelningen som chefen då basade över centralt inom den organisation varunder Sjukstugan i Backen sorterar. Hade det inte varit lite… intressant att undersöka varför? Och två år senare var det dags igen, men då handlade det om cirka 20 procent av avdelningen som slutade eller som köptes ut. Varför personalen ifråga köptes ut fick varken de drabbade eller fackombuden svar på. Vad som sades till övriga kollegor och personal kan man bara spekulera om…

Skälen till att personal slutar kan ju vara allt ifrån att man har hittat ett nytt och bättre jobb till att man inte trivs. Och den som blir omplacerad vågar nog inte säga varför h*n gick med på det – att stå bredvid och se kollegor bli utköpta utan anledning är tillräckliga skäl att tiga.

Ja, Hannah Davidsson, det var synd att du inte grävde lite mer. Men genom att skriva det här inlägget har jag grävt i gömmor i mitt inre som jag hade täppt till. Trodde jag. Att bli påmind om sånt som gör ont… gör väldigt, väldigt ont…

Read Full Post »