Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stolt’

Ett inlägg om både sagor och verkligheten, sånt som kan vara bittert, men också fullkomligt ljuvligt, underbart, fantastiskt.


 

Den börjar gå mot sitt slut, den här sagan. Jag vet inte för vem jag ska berätta om mina konstiga drömmar och annat spännande i mitt liv framöver. Ingen..? Bloggen? Nej, den svarar mig ju inte precis. Ingen att fika med om dagarna, ingen att trängas med i nån obekväm soffa (hellre den än de än mer obekväma stolarna). Ingen NK* att skratta åt. NK, som tvingade sig ner i soffan vid förmiddagsfikat igår för att h*n inte ville få

skörbjugg i stjärten.

Körsbärsblomma

Min verklighet… blommar, också.

Om jag inte hade varit så allmänt ledsen som jag är skulle jag ha skrattat så jag hade gråtit. Men jag har många roliga uttryck och sån stor och varm omtänksamhet färskt i minnet att jag inte lär glömma min NK, den allra bästa närmaste kollega jag har haft, i första taget. Jag har nog aldrig jobbat så bra ihop med nån som med denna person!

Men självklart är det fler än NK jag inte ska glömma från den här arbetsplatsen. För tillfället håller jag på att skriva ihop en sorts gästlista, för när vårsolen har blivit lite varmare ska vi dra ihop ett gäng och träffas på nån av Uppsalas uteserveringar och dricka gravöl.

Nu gäller det att hålla blicken lyftad och inte stirra ner i backen. Jag måste gå vidare, gå mot nya erfarenheter och mål. Besvikelser lär fortsätta hagla över mig, en del är svårare än andra att hantera. Som presumtiva samarbetspartners (och vänner också, för den delen) som lovar höra av sig och sen inte gör det. Jag borde ju veta att andra människor har en annan verklighet än jag, att de inte vet att jag har ett annat tidsbegrepp på grund av min situation. Den lilla tiden blir så stor och för varje timme jag inte redovisar nåt vettigt står jag inför hotet om att bli utan eller hamna än mer utanför… livet. Det är min verklighet. Och jag som bara ville att familjen skulle vara stolt över mig… Jag skrumpnar till ett russin vissa dar, andra dar är jag en söt och välsmakande druva. Jorå, det finns dar som är bra i min verklighet också.

Slutligen gläds jag åt mina fina avtackningsgåvor – en guldklimp, en medalj och en termos för min whisky från arbetsgivaren (egentligen en fejkguldklimp, en nyckelring och en kaffetermos) och ett perfekt presentkort från NK, Mamma Mu (R) och Mamma Mu:s son M.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sagan går mot sitt slut. Vi ses i Nangiyala!
(Kungsträdgården, släng dig i väggen!)


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Brister, näthat och tankar på lilla mamma

Ett både flamsigt och djupt inlägg.


 

Kaffebönor och en sladd

En sladd och två kaffebönor blev en kul figur för mig.

Plötsligt pratades det om nerförsbacke på jobbet idag. Javisst ja, det är ju onsdag och mer än halva arbetsveckan är nu gjord för oss som arbetar på Myndighetens kontor. Min arbetsvecka började lite trögt, men tog ny fart idag. Den tog sån fart och en sån vändning att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Eller nja, gråter gör jag inte. Däremot kan jag sucka lite över… tillvaron och brist på beslut på olika plan. En sån brist leder till att somliga kanske gör saker i onödan eller kanske får göra om saker från början på nytt sätt. Då blev det lite av en lisa att få skratta åt kollegan A:s fynd av tidskrifter med vitsiga namn vid en av vattenmaskinerna. Tyvärr kan jag inte lägga ut nån bild, för då skulle jag avslöja var jag arbetar. För din del räcker det med att veta att jag jobbar som konsult vid en myndighet i Uppsala. Så i stället får du titta på hur roliga en sladd och två kaffebönor kan vara, även det en bild från mitt jobb. Sladden och bönorna blev en kul figur i fotografens ögon.

klubba och lagbok

Lagen när det gäller näthat är lite… oskarp idag.

Nåt som inte är kul är näthat. Och då menar jag inte yttrandefrihet. Det är nämligen en och annan som menar att menar att de inte ägnar sig åt näthat utan exekverar sin rätt till yttrandefrihet. Än så lägen är lagen rätt oskarp när det gäller näthat. Idag har en utredare lämnat ett betänkande om näthat och straff för detta till regeringen. Hatiska yttranden ska kunna straffas som ofredande om förslaget går igenom. Betänkandet innehåller i korthet följande förslag (notera dock att det inte omfattar grundlagsskyddade medier):

  1. En ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång utanför det grundlagsskyddade området. Med detta menas att en kan straffas om en sprider bilder eller uppgifter som kan innebära skada för den det handlar om. Förslaget omfattar bilder eller uppgifter som till exempel handlar om den berördes sexualliv, hälsa, brottsoffer, nakenbilder etc. Detta skulle innebära att den som sprider uppgifter som att nån har supit bort sitt jobb eller att nån är psykiskt sjuk kan straffas.
  2. Ett utvidgat ansvar för olaga hot. Detta innebär att det kan bli straffbart att hota nåns frihet eller frid. Även hot som är menat att göra den hotade allvarligt orolig ska kunna straffas.
  3. Bestämmelsen om ofredande ska gälla den som agerar hänsynslöst, till exempel genom upprepade kontakter direkt eller via internet.
  4. Frågan om grovt förtalsbrott ska bedömas utifrån uppgiftens art och hur det sprids, till exempel via internet. Straffansvar för förolämpning ska gälla den som ägnar sig åt beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot nån annan på ett sätt som är avsett att kränka den utsattes självkänsla eller värdighet. Ett solklart exempel på detta är att sprida i sociala medier att en viss person är knäpp och därför ska förföljas.
  5. Straffansvaret för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla utvidgas.
  6. Brottsskadeersättningen ska utvidgas till grovt förtal.
Mamma och jag vintern 62 63

Vintern 1962-63 var det mamma som tog hand om mig.

Jag gissar att en och annan fick ett och annat att tänka på… För egen del tänker jag mest på lilla mamma i kväll. Hon var på ett läkarbesök igår och det var ganska mycket oro innan av olika skäl. Det är inte lätt att vara gammal och sjuk i Sverige, inte när en är beroende av samhällets hjälp, vården eller andra människor. Jag är i vart fall så stolt över att mamma inte bangade utan att hon tog tag i vissa saker i stället för att bara gnälla och klaga. Samtidigt har jag ett stort dåligt samvete för att jag inte kan hjälpa henne rent praktiskt så mycket som jag skulle vilja. Det är lite svårt när avståndet är 30 mil.

Nu har jag varit både flamsig och djup så det räcker en stund. Jag ska ta nåt ätbart och sen en värmande dusch innan jag skriver färdigt några litterära tankar, läser en stund och tittar på när Lars möter Christer klockan 21 i SvT1.

Inte tror jag att jag orkar fundera över Melloskandaler redan innan årets tävling har startat. Och att fler får sina glasögon betalda tycker jag är bra. Fast det hade varit ännu bättre om tänder ansågs tillhöra kroppen också…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tyst och oblåst inlägg.


 

Bokläsning på bilverkstan

Jag passade på att läsa medan jag väntade på bilverkstan.

I morse blev det till att stiga upp före tuppen. Eller nja, jag var ju förstås redan vaken. Det cirkulerar jobbsaker i Tofflans skalle under morgontimmarna. Ibland cirkulerar de så snabbt att jag vaknar extra tidigt. Denna dag bar det av till bilverkstan före jobbet. Jag hade fått en tid klockan sju och jag skulle få sitta och vänta medan mina bromsrör tektylades och fläktremmen byttes. När jag bokade tiden fick jag veta att det skulle ta en halvtimme. När jag kom idag och skrev in Clark Kent* skulle det ta en timme. Det tog i själva verket 45 minuter. Nu tassar Clark fram så tyst som en katt. Han varken gnisslar eller tjuter.

Tiden medan jag väntade ägnade jag åt att läsa (min bok på gång heter Vänaste land och trots typ tio år på nacken har den ett högaktuellt tema) och fundera över hur illa vuxna människor beter sig. Det dök nämligen upp en gammal bekant från ett annat liv. Men jisses så farlig jag måtte vara, för se det gick inte att varken hälsa eller sätta sig ner i vänthörnan. Utan att berätta vem, vad och varför vill jag bara säga att det inte var jag som skämdes utan personen ifråga. Jag hoppas att h*n har ett bra liv. Min kamp att få min osäkra tillvaro att gå ihop pågår fortfarande. Det snackades om personen att h*n var extremt lat. Konstigt då att h*n fortfarande har sitt på det torra medan jag plaskar med tårna i väta, så att säga. Nä, livet är inte rättvist. Men jag har kommit så långt att jag har accepterat att det inte går att ändra på vissa saker – hur fel och orättvisa de än är.

Nio minuter efter arbetsdagens start var jag på jobbet. Så nu ligger jag cirka 35 minuter på plus. Jag hade nämligen jobbat över lite i förväg. Det behövs vissa dar. Det är svårt att bryta mitt i nånting också. Jag trodde inte att jag skulle hinna med ett jobb idag eftersom jag inte fick underlaget förrän 20 timmar försent. Men det gick. Det är jag nöjd och stolt över. Sen var det som vanligt en massa konstigheter här och var, med avbrott för torsdagssoppa och dito pannkakor till lunch i restaurangen med NK**. I eftermiddags hann jag ikapp lite administration och dessutom påbörjade jag en textgranskning. Jag säger som Jesus när han for på arslet nerför Oljeberget:

Här går det undan!

Undan går det dessvärre inte för Telia. Igår skickade jag en fråga till deras support angående mitt starkt minskade antal ringminuter på mobilen. De ska ha 72 timmar på sig att svara, har jag fått veta. Alltså 72… Maj gadd, jag hinner ju åka på radonmöte i Italien under tiden… Vi får se om Telia slår SL som ännu inte har svarat på en fråga jag skickade till kundtjänst i augusti…

Radonmöte Italien

Jag hinner!


Två paket var jag och hämtade efter jobbet.
Det ena var mina och mammas julklappsböcker, det andra en klapp till en annan familjemedlem. Jag gillar att vara ute i god tid, vis av erfarenheterna från 2012. Passade på att handla lite också på ICA Heidan, så jag åkte en annan väg hem från jobbet.

Jag börjar trivas på mitt nya kontor, men avståndet till NK är för stort med tanke på hur tätt vi jobbar. Dessutom är rummet lika kallt som mitt förra. Idag tog jag emellertid till ett gammalt knep. En har ju jobbat ett antal år inom offentlig verksamhet och vet att internkuvert är bra till mycket. Visst har elektronisk post ersatt mycket annan post, men se e-post kan inte stoppa utblåst kalluft från en ventil. Det kan däremot internkuvert. Nu blåser det inte!

Internkuvert över utblås

Här är det inte blåst längre.


Ha en fin torsdagskväll!


*Clark Kent = min numera mycket tystgående bilman

**NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett sjukbesök som blev lite av en katta-strof.


 

Anna med kattkillen Cosmos

Anna med kattkillen Cosmos.

Jag hann precis ordna med en liten sak till konvalescenten innan jag åkte på sjukbesök. Medförandes bland annat ett rör med C-vitamin for jag till Himlen där jag avlöste mormor. Det är alltid trevligt att träffa och prata med Annas snälla mamma, men det har blivit alltför lite av den varan i sommar och i höst – av olika skäl. Jag träffar knappt Fästmön längre. Och orsakerna till det har jag ingen lust att redovisa här. Fast jag kan säga att vi fortfarande är tillsammans, nåt som retar många. Idag fick jag i alla fall träffa henne en stund och de små håriga, fyrfota busungarna och deras mamma samt konvalescenten, förstås.

Sjuklingen har piggat på sig rejält, men nog såg jag att det har tagit på krafterna. Nu är en bit över och nästa bit ska fortsätta. självklart håller jag tummarna även i fortsättningen så att det blir bra. Vi ärrade människor får peppa varandra.

Kattungarna hade växt mycket sen sist. De har fått namn – flickan heter Citrus, pojken Cosmos. Jo, jag vet att flickor inte kan ha namn som slutar på manliga -us, men det här är en modern kicka. Förresten är det inte mina katter och inte jag som bestämmer utan Anna. Jag försökte döpa dem till Toffslan och Viffslan och deras mamma till Ingela, men det slog aldrig igenom. Cosmos är större än Citrus, fast de är lika busiga båda två. De får till och med igång sin mamma Mini ibland. Ungarnad klättrar, gärna längs byxben, och de små tänderna bits ganska skönont. Jag lekte med dem idag och deras leksaksmöss. Sen blev kattungarna helt slut och la sig på soffan och somnade tvärt. Ja, de var tillfälligt utsläppta i vardagsrummet en stund idag.

Här är några bilder på busungarna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag svängde förbi Äldreboendet 
och släppte av min älskade innan jag åkte hem till mig. Mamma fick ett telefonsamtal och därefter tog jag en vals med snabeldraken*. My neighbours are entertaining tonight. Unga män, som inte kan prata utan att skrika till varandra och som dessutom lagar mat som luktar illa hos mig. Jag ska inte lägga nån lök på nåns lax, men koka potatis till en bit varmrökt sån firre och alltså äta ordentlig middag i afton. Lax kan också lukta illa. Den här dagen har inte blivit nån katastrof vad gäller maten – än. Jag har liksom inte ätit nåt sen frukost, som jag åt vid lunch. Att dan blev en katta-strof var bara mysigt!

Resten av min kväll tillbringar jag med mina två böcker på gång. Fast klockan 21.30 ger jag mig av till Downton Abbey, förstås.

Och så måste jag säga att jag blev väldigt glad och stolt över att bli kallad

[…] en av Sveriges större bloggare […]

av Marielunds vänner! Det känns fint nu när bloggen går mot sitt slut. En ska sluta när det är som bäst, eller hur..?

Ha en fin lördagskväll!


*snabeldraken = dammsugaren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mitt liv och döden och påhälsningar.


 

Igår kväll kände jag mig helt slut. Eller rätt död, om du ursäktar att jag missbrukar begreppet en aning. För att klara av kvällen fick jag ta den i sjok. Men det gick bra och eftersom tröttheten var av den sköna, sunda och stolta arten (”jag har jobbat min första hela arbetsvecka på ett och år tre månader”) piskade jag mig inte till att göra storverk.

Jag körde ett par maskiner tvätt, varav en snabbtvätt, och jag gick ett varv med dammsugaren. Här var inte så smuligt och skräpigt på golven, mest dammigt. Det finns många fördelar med att jobba om dagarna och inte vara hemma så mycket. Det är inte enbart så att det går åt mindre kaffe, toapapper, el och vatten – det blir mindre skräpigt hemma dessutom.

Kvällshimmel i oktober

Medan jag dammsög passade solen på att färga himlen vidunderligt vacker innan den gick ner.

 

Turkisk yoghurt valnötter och akaciahonung

Kvällsmat ibland.

Det enda som är lite problematiskt är maten. Matkostnaderna är ungefär desamma som tidigare, kanske något mindre. Till frukost blir det fil med müsli och kaffe. På lunchen serverar jag mig vanligen nån microrätt och det blir min huvudmåltid. Vissa dar känns det lite lite, men ärligt talat har jag varit för trött om kvällarna för att känna hunger. Jag har rostat mig ett par mackor och ibland har jag tagit turkisk yoghurt med valnötter och akaciahonung. Jag har inte svultit. Tvärtom känner jag att magen trivs bättre när jag äter mindre. (Den gillar däremot inte att jag dricker så mycket kaffe som jag gör på jobbet…) Sen borde jag kanske också äta nyttigare. Kom dock ihåg att Rom inte byggdes på en dag!

Innan jag lämnade området där jag jobbar igår var det två karlar som uppträdde ganska hotfullt mot mig när jag skulle hämta bilen. Jag skrev inget om det här, för jag ville inte solka mitt intryck av en fin första arbetsvecka. Tyvärr har det med parkering att göra och jag hade blivit förvarnad av chefen…

Det är helt lagligt att parkera där, men de som bor där kommer inte att ge dig blommor, precis, när du gör det

Zensa primitivo

Zensa primitivo är både gott och fylligt. 

Kanske tyckte jag lite synd om mig själv när jag stannade för att handla fil och mjölk och middag, för jag köpte också

nåt gott

i form av prästostbågar. Påsen ligger emellertid oöppnad i skåpet. Min middag blev tre kycklingklubbor och potatissallad, mat att bara ställa fram. Ja jag värmde förstås pippin. Potatissalladen hade jag kunnat vara utan, för den smakade ingenting. Tur att jag hade ett gott och fylligt Zensavin att skölja ner middagen med. Jag tog ett glas till maten och ett glas med mig in till bästefåtöljen.

Efter maten kroknade jag, men tvingade mig själv med alla medel att inte gå och lägga mig för tidigt. Jag njöt av att sitta och läsa. Det har blivit för lite tid till det. Tyvärr är boken jag läser rätt… tråkig. I stället fastnade jag vid en film på TV och tro det eller ej, jag höll mig vaken! Filmen var mycket svart. Och så innehöll den en skildring av döden som jag tyckte var så fin. Inte vet jag, men efteråt fick jag kanske besök av nån som var död… Jag var ute i badrummet och hämtade min el-tandborste. TV:n stod på i vardagsrummet. Där visades en film vars handling utspelade sig på 1950-talet. En polis förhörde ganska brutalt en misstänkt – till tonerna av en modern låt?!? Nej, det kunde inte stämma! Jag gick in i sovrummet – och ur min ena klockradio verkligen gastade Ricky Martin på spanska. Vem hade satt på klockradion – som jag aldrig använder mer än för att se vad klockan är??? Helt klart måste jag ha haft nån sorts påhälsning och jag har mina misstankar om att det är en person som inte längre är i livet som kom för att busa lite med mig.

Kvällshimmel i oktober fyrkantig

Far min själ vidare när jag dör?


Vad händer egentligen när vi dör?
Fonus har gjort en undersökning och frågat 1 000 svenskar vad de tror. Så här blev resultatet:

  • Ungefär hälften tror att livet fortsätter på nåt sätt
  • Kvinnorna tror mer än männen på ett liv efter döden
  • Ju äldre vi blir, desto mindre tror vi att livet fortsätter efter döden
  • Var femte tror att själen lever vidare
  • Var tjugonde tror att vi återföds i en ny kropp

Och nu måste jag ju avsluta det här inlägget med att skriva vad jag tror. Ibland tror jag att vi bara slocknar. Men eftersom kroppen blir 21 gram lättare direkt efter döden tror jag att våra själar far vidare till nåt nytt liv. Och jag tror att vissa själar hänger kvar bland oss som ibland behöver lite… tillsyn. Vad tror DU??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Nu måste jag sätta lite fart. Jag har ju en dejt med min Fästmö idag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om tappade ord, en tappad sko och lite annat, men INTE nån borttappad Toffla!


 

Liten sko

Det är inte bara ord som tappas. Nån har tappat en sko också.

Ibland kan en tappa sina ord. Ibland tappar jag mina ord. Senast idag och av häpnad över hur nån kan vara så grym. Vad det handlar om tänker jag inte gå in närmare på. Men hade det skett igår hade nog Tofflan tappat koncepterna helt.

Jag älskar Nils Ferlins dikt om vår otillräcklighet, Du har tappat ditt ord. Nils Ferlin var för övrigt ämne för min pappas trebetygsuppsats i litteraturhistoria, nån gång runt…. 1950, tror jag. Pappa träffade till och med Nils Ferlin. När det var dags för mig att skriva uppsats hette det C-uppsats och ämnet litteraturvetenskap. Jag skrev om Gustaf Fröding, också en sorglig figur, men redan död, dårå, när jag skrev om honom.

Men Ferlins dikt, Du har tappat ditt ord, den skickar jag i en viss riktning och sen släpper jag det här!

Du har tappat ditt ord

(ur Barfotabarn (1933)

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu – förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.


 

Idag på lunchen sken solen så rart igen, precis som igår. Jag tog en promenad över till ICA och köpte sallad från buffén. Det var då jag såg den lilla tappade skon på bilden ovan. Så är det nån liten som saknar… en högersko, tror jag… hör av dig till mig så berättar jag var den finns! (<== Och detta är naturligtvis skämtsamt sagt eftersom en sån liten person troligen knappt har lärt sig prata än)

Min jobbdag har varit lika bra som de övriga fyra. Jag har en toppenbra kollega i rummet bredvid och jag har en chef på plats som jag gillar. Det är en sån där chef som jag skulle unna alla. Lyhördhet och snabbt agerande tillhör de främsta egenskaperna, det har jag genast noterat. Sen är det förstås ett plus att h*n berättade idag att h*n läser min blogg! 😛

Det är den sista i månaden och jag har skickat min första tidrapport till min arbetsgivare. Jag får betalt för hela 40 timmar i slutet av oktober. Med lite tur får jag några kronor från a-kassan också. Det gäller att försöka få ekonomin att gå ihop fram till första hela lönen i slutet av november. Det ska nog gå. Jag är van att leva på luft. Vi har ett födelsedagsbarn i familjen som ska firas i nästa vecka. Jag får gräva i min nödfallskassa så det blir nån form av present, för inte har jag mycket över på förra veckans utbetalning av a-kassa. Höjningen av den hade nämligen inte slagit igenom de veckor jag fyllt i kassakort för.

Gladiolus nära

Gladiolusen från Elliot blommar med massor av blommor.

I kväll har jag vattnat mina växter och gett gladiolusen från Elliot lite påfyllning i vasen också. De var verkligen fantastiska exemplar, de blommar rikligt! Gårdagens tvätt har jag tagit hand om och sorterat in i lådor eller i strykhög. Jag orkar inte stryka i kväll.

Jag fick ett fint samtal från en god och omtänksam person som läser min blogg och blev så glad att jag är rädd att jag pladdrade för mycket. Sen skulle jag skriva lite och då ringde Fästmön. Vi har pratat om helgen och vad vi ska göra då, en blandning av nödvändigheter och roligheter.

Nu är jag så trött och hungrig att det susar i öronen. Jag ska rosta ett par mackor och värma på den där muggen kaffe jag inte hann dricka i morse. Och klockan 21 vill jag ha total tystnad för då ska jag glo på andra delen av Modus på TV4.

Jag önskar dig en riktigt fin kväll!


PS
Data-wiz-kid-Tofflan lyckades lösa strulet med att datorn letade drivrutiner för scannern när jag pluggade in iPhonen för att dra över bilder. Jag är mycket stolt – både över att jag fixade detta utan att be om hjälp OCH för att jag tar så fina bilder. Ibland.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om andras liv och mitt.


 

Moln mot blå himmel

Jag har alldeles nyss läst att pappan som mördade sin dotter har fått sitt livstidsstraff omvandlat till ett tidsbestämt straff. Örebro tingsrätt har ändrat livstid till 24 år. De personer detta handlar om är förstås Fadime och hennes pappa. Fadime sköts två gånger i huvudet i januari 2002 av sin pappa. Redan det första skottet var dödande. Hon hade tidigare också blivit misshandlad av pappan och sin bror. Under rättegången kom det fram att detta var ett så kallat hedersmord. Fadime hade vanhedrat sin familj genom att ha en svensk pojkvän.

Sedan Fadime sköts ihjäl har också brodern avlidit. Han sköts till döds av polisen i april förra året i samband med ett tumult här utanför huset intill mitt. Fadimes syster avled i november. Så när Örebro tingsrätt säger att det är låg återfallsrisk blir detta väldigt ironiskt för mig. Har pappan ens några fler barn att döda? Kanske det. Jag känner inte familjen, jag vet bara att den har drabbats hårt.

Pappan själv erkände först, senare i hovrätten förnekade han mordet och idag erkänner han igen att han har mördat sin dotter. Under tiden i fängelse har han gått i terapi och han säger att han är en ny människa som aldrig mer ska bruka våld mot sin familj, en familj han tänker att bo med när han blir fri.

Jag vill tro på förlåtelse. Men frågan är om det är möjligt och frågan är vad ett tidsbestämt straff för ett hedersmord ger för signaler till andra som tänker på detta sätt kring heder och vanheder.

 

Mamma

Lilla mamma, 80 bast. En kan inte tro’t, men bilden är från hennes födelsedag i somras…

I den lilla världen, bortom mord och död, men ändå… nära katastrof, har lilla mamma gjort en anmälan angående det som hände för ett par veckor sen. Jag är stolt över hennes mod. Själv tänkte hon på den som gjorde fel, oroade sig för att h*n skulle råka illa ut på grund av anmälan. Men vem var det som gjorde fel..? Jag tycker att det är viktigt att det som hände kommer fram så att det inte drabbar en person i sämre skick än min mamma. Det som hände, ja… Allt sånt borde få komma fram i ljuset, men handlar det om (halv)gamla icke-kändisar är det visst inte så intressant…

 

 

 

 

Jag har i alla fall en nyhet som är positiv för egen del: jag har gått vidare i en rekryteringsprocess och ska nu på en ”fysisk” intervju – den tidigare intervjun skedde per telefon. Företaget vill träffa mig direkt, utan att vänta på att jag intervjuas rekryteraren. Det låter som om mitt CV tilltalar dem. Och jag sträcker lite på mig – en stund. Sen måste jag sätta mig och läsa in ett och annat.

Jag lämnar dig med en rofylld bild av de två små, tagen i eftermiddags. De är tretton dar gamla…

Kattungarna 13 dar gamla

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »