Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘huvudämne’

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.


 

Röd kepsJag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Grinande mössa svartvit

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Flickan framför murenOj oj oj! När Kristina Appelqvist hade släppt sina första böcker läste jag dem raskt, gav dem typ medelomdöme och lite mer, men tyckte att författaren har potential för högre betyg. Den potentialen har hon definitivt visat i sin senaste deckare med litteraturforskaren Helena Waller i centrum, Flickan framför muren. Tack Jerry, för den nionde julklappsboken!

Platsen är som sist Västgöta universitet, ett lärosäte som i mångt och mycket, framför allt vad gäller persongalleriet, har saker gemensamt med ett mig närstående universitet. Vid Västgöta universitet ska en tysk professor få titeln hedersdoktor. Men kvinnan ifråga är ganska omstridd. Samtidigt pågår en omorganisation vid universitetet, med planer på att slå ihop det med två smärre filialer. Dessutom får universitetets tillförordnade rektor hotfulla meddelanden om att han ska tas av daga, skrivna med tuschpenna på kartongbitar levererade till sin cykel. Till sist polisanmäler han hoten och får bevakning och i stället (?) mördas en kollega till Helena Waller. Denna kollega – och ett antal andra personer i boken – bär på synnerligen mörka hemligheter…

Den här boken smyger igång. Personer och skeenden presenteras, spänningen byggs upp i bästa Maria Lang-stil. Att mordet i boken har med politik och gamla DDR att göra blir snart uppenbart. Men det är inte förrän strax innan det avslöjas som jag listar ut vem som står bakom de hotfulla meddelandena. Mördarens identitet lyckas jag inte få fram. Det är bra. Så ska en deckare vara skriven för att tilltala mig! Boken är bitvis lite långsam, men allt hänger ihop. Att det blir utvikningar om Helena Wallers och hennes vänners privatliv stör inte, för de har med handlingen att göra. Inte heller stör det förstås att litteraturvetenskap står i centrum (huvudämnet i min examen) eller att författaren är kommunikatör (mitt yrke).

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är Kristina Appelqvists bäst bok hittills.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 
Här kan du läsa vad jag har tyckt om Kristina Appelqvists tidigare böcker:

Den svarta löparen

Den som törstar

Liv i överflöd

De blå damerna

Minns mig som en ängel

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan träffar en vän samt byter ut gamla trasiga grejor mot nya och hela.


 

Dagens utflykt gick till Stormarknaden. Jag behövde ett par hela skor. Fem skoaffärer på en halvtimme blev det innan ett par nya, svarta och orange Adidas var inköpta för 800 kronor, ett medelpris när det gäller gympadojor, insåg jag. Jag hann till och med prova dem MED mina inlägg och de kändes toppen. I kväll ska jag känna efter hur de känns att gå i garaget tur och retur samt för bilkörning. Eftersom mitt skohorn och min klädvårdsrulle också hade gått sönder inhandlades även nya och hela såna. Mammas peng var rundligt tilltagen. Jag som nästan aldrig köper kläder inhandlade även underkläder idag! Sånt som är mindre roligt – och ofta mycket dyrt – att köpa, men som man behöver. Nu har jag en slant kvar och den räcker till mat den här månaden och kanske en fika på min födelsedag. Jag har för övrigt ringt mamma och berättat om inköpen och jag tror att hon var nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Peter

Peter – med fotsteg in genom huvudet och ut genom det. En rätt skojig bild blev det och det var tanken. Pe gör mig nämligen glad!

Mellan mina inhopp i de olika affärerna träffade jag Pe. Det går aldrig undan mer än i vårt munläder när vi ses. Enligt Pe:s och mina regler ska den av oss som har jobb bjuda den andra på fika. Därför åkte Pe på att betala en kaffe och en macka till mig. TACK! Plötsligt hade två timmar passerat och Pe skulle ut på uppdrag, medan jag ju fortsatte min shopping.

Hemma i New Village igen hittade jag grannarnas post i min postbox, så jag plingade på hos min fan club (<== ironi, för de gillar mig inte särskilt mycket) och överräckte två kuvert. Undrar om min post har hamnat hos nån annan granne… Jag och just dessa grannar har inte alls lika namn, så uppenbarligen kunde brevbäraren inte läsa, eller nåt.

På tal om att läsa fick jag veta idag att jag varken kan läsa eller recensera böcker. Märkligt med tanke på den mängd böcker jag läser samt min examen där litteraturvetenskap är huvudämne. En missnöjd författare kallade mig inkompetent och icke läskunnig samt min recension

ett journalistiskt hafsverk.

Jag skrattade mest åt det barnsliga. Tror författaren att jag skriver en snäll recension bara för att h*n skickar mig sin bok med en hälsning på försättsbladet? När jag nu läste vad jag hade skrivit i min recension tycker jag att jag var ganska snäll trots allt – särskilt med tanke på vad jag kunde ha klämt till med, men inte gjorde. Vidare skrev jag om verket och dess form och inte om personen-författaren – till skillnad från den uppenbarligen besvikna författaren som inte drog sig för att kalla mig saker som jag tycker är inkorrekta. Nä, jag är ärlig i mina recensioner, men kunde i och för sig ha varit brutalare i min ärlighet – fast vad hade jag vunnit på att vara grym? Förresten försökte jag kolla andras recensioner av boken. Nu när jag googlade fann jag en som påminde om min, en som inte var nån recension utan bara i korthet beskrev vad boken handlade om samt en intervju där författaren skryter om hur duktig h*n är på att skriva. Det var allt. Så nej. Jag känner inte att jag var ute och cyklade i min recension, som för övrigt publicerades för ett tag sen i en lokal webbtidning.

Idag blir det kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag. Sen ska jag, som enligt somliga inte är så läskunnig, ägna mig en stund åt min bok på gång (som jag dessutom läser på engelska, ju) innan jag kollar på När livet vänder klockan 20 på SvT2. Missa inte det du heller – tycker jag!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Skymning öfver Upsala

Det var väldigt länge sen jag läste lyrik. En gång i tiden, på järnåldern, skrev jag själv lyrik. Men poesin föll bort ur mitt litterära liv när min kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne var klar och tagen. Därför kände jag mig lite rostig, men ändå nyfiken, när jag grep mig an recensionsexplaret Skymning öfver Upsala, som författaren själv skickat mig.

När jag börjar läsa kommer den över mig direkt, den där känslan av spleen som vi litteraturstudenter då och då allt som oftast drabbades av. Därför är omslaget särdeles passande, en svartvit bild av Svartbäcksgatan i vinterskrud. Sen läser jag. Och läser och läser och läser. Jag hör författarens röst i mitt huvud. Han läser sina ord för mig. Lite research ger vid handen att Mohamed Omar gärna reciterar sina texter med musik. (På YouTube, för den som inte har upplevt det IRL.) Då blir det garanterat en helt annan upplevelse.

Men nu läser jag boken. Förutom spleen far uttrycket stream of consciousness genom min hjärna. Till skillnad från James Joyce använder emellertid Mohamed Omar skiljetecken. Det tackar jag för! Orden är ändå som en ström.

Dikterna blir som små separata verk, berättelser. Jag fastnar särskilt för chokladtjuveriet (Klosettpalatset) och taxitexten (Påskafton). De är väl de enda som åtminstone lite grann andas lite positivism, snudd på humor. Men mest tilltalar mig texten om de två schackspelarna (Spela schack) – för den refererar ju till Döden…

Så det är först andra halvan av boken jag känner att jag bäst tar in och får nånting ut av. Den första halvan känns svår, nästan ogenomtränglig, alltför svart. Kanske är det jag själv som sätter stopp för att tilltalas?

Sammantaget är boken mycket Uppsaliensisk med referenser till såväl döda som levande (mest döda) poeter och andra kulturpersonligheter. Det gillar jag liksom referenserna till platser i Uppsala, platser som jag känner till och kan relatera till.

Toffelomdömet hamnar vid denna den första genomläsningen på medel. Det är en välskriven liten bok, något för svart för min smak. Men jag är fortsatt nyfiken på Mohamed Omars lyrik och jag ska läsa mer!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Mohamed Omar ligger i startgroparna för att ge ut sin nästa bok, Natt öfver Upsala. Vill du sponsra tryckningen av den kan du till exempel köpa Skymning öfver Upsala. Mer information hittar du här!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett debatterande inlägg om litteratur.


I morse läste jag
ett blogginlägg av Lotta Olsson på Dagens Nyheter. Hon skriver om att folk ofta har så många åsikter om deckare. En del tycker att deckare är

[…] dåligt skriven underhållningslitteratur […]

medan andra menar att

[…] genren har vidgats och att många deckare har stora litterära kvaliteter […]

Det finns till och med de som hävdar att deckare är

[…] den bästa genren för modern samhällskritik […]

Precis som Lotta Olsson läser jag mest deckare. Jag tycker att hon lyfter fram en stor poäng med deckaren som genre när hon menar att det hela tiden dyker upp nya deckare. Ett skäl till detta måste ju var att läsarna inte överger genren.

En gång (i maj 2012) bloggade jag om genren romance, som inte intresserar mig ett dugg.

Tantsnusk blir romance!

dundrade jag.

Det gillade inte alla… Men det jag menade i grunden var att man bokförlagen tar en redan befintlig genre och döper om den – i hopp om att ge den en bättre status, kanske. För romantikböcker har ju funnits länge. Vad är nytt mer än namnet? Oavsett, varken tantsnusk, romantikböcker eller romance intresserar mig. Jag har haft perioder med sån litteratur, främst när jag var ung. Som äldre vill jag läsa annat.

Bokhyllor

Toffelbokhyllorna dignar…


Efter att jag hade pluggat klart
tog jag ut min examen med litteraturvetenskap som huvudämne 1985. Men inte nog med det – jag rörde knappt ett skönlitterärt verk på typ fem år. Då hade jag tvingats läsa i genomsnitt tre böcker i veckan under terminerna. Böcker av alla sorters genrer – lyrik, dramatik, pikareskromaner, reseromaner, historiska romaner, romantiska romaner, noveller med mera… (Jag blir trött bara jag rapar upp allt…)

Men så långsamt började jag läsa igen. Hittade tillbaka till gamla klassiker och favoriter, hittade nya. Så småningom hittade jag deckargenren, en sorts böcker som jag liksom njuter av och vilar i. För trots att det ju är hiskeligt med mord och blod är det själva gåtan som är det intressanta! Kan jag klura ut vem mördaren är innan författaren avslöjar det? Kan jag hitta motivet innan det framgår? Men, jag vill också understryka att jag läser andra genrer också! Däremot blir det i princip alltid

varannan deckarnas!

Jag tycker inte alls att deckargenren är dålig underhållning! För mig är deckarläsning lite av hjärngympa. Men visst. Jag håller med om att det är underhållning – för mig. Och naturligtvis är det så att alla deckarförfattare kanske inte borde ha gett sig på att skriva vissa böcker – eller att bli författare överhuvudtaget… Men så är det väl i de flesta genrer? Eller?

Vad har du för åsikter om litterära genrer och vilka föredrar du???


Livet är kort.

Read Full Post »

Jajaförstodväldetjag! Att jag skulle få skitont i hälen igen! Nåja, en hel morgon, fram till klockan nio, fick jag minnas hur det var att inte ha ont. Att inte känna det som om en kniv körs rakt upp i hälen. SÅURSÄKTAMIGSÅJÄVLAMYCKETOMJAGINTEÄRSPRUDLANDEGLAD OCHUNDERHÅLLANDESOMFAN!!!

Dan har passerat ändå och jag har fått en del gjort idag som jag är nöjd över. Förmiddagens möte var bra och intressant och det är verkligen givande att jobba tillsammans med människor som är både kompetenta och utvecklingsbara. Jag hann också med att ge den snabbaste kursen nånsin i det webbverktyg universitetet använder. Gjorde skäl för mitt efternamn, som så många har SKOJAT om. (Det slutade vara roligt efter tredje gången, typ.)

Eftermiddagen ägnade jag åt att fingranska diverse förslag. Jag hade en del synpunkter, men överlag var arbetet gott utfört.

Därpå inföll Dagens Bästa: jag skulle passera vännen Rippe på jobbet innan jag åkte hem för att hämta det godaste på julbordet – en kålrotslåda. En FINSK kålrotslåda. Äkta. Inget tjafs. Men Rippe påstod att rotfrukterna inte blivit tillräckligt mosade. Kanske Rippe skulle ha hyrt in en ilsken Toffla för detta ändamål? Nåja, denna Toffla tror säkert att lådan är minst lika god som förra årets och dessutom har jag 26 tänder att tugga med.

Rippes kålrotslåda 2012.


Det är snöblandat skit
i luften. På vissa ställen som att köra i mjölk. Rätt tunn mjölk, det vill säga blå, men ändå. Gräsmattan börjar bli vit. Temperaturen sjunker. Gissar att jag får vara rädd om lårbenshalsen när jag ska traska ut till garaget för att åka och hämta hem Fästmön i kväll.

Jag har rafsat ihop fyra soppåsar som står i hallen och väntar på att Nån ska bära ut dem i soprummet. Soppåsen med plastförpackningar har jag öppnat och förslutit fyra (4) gånger för att jag bara hittar mer sopor. Krukväxterna har fått vatten och jag överväger att sätta mig vid köksbordet och äta knäckemackor med ost och kalkon på, till det riktig mjölk, det vill säga röd,  och min bok på gång. (En bok som John Sjögren nog skulle klassa som en B-deckare, eftersom han minsann kräver klass på litteraturen han läser. Lille vän, jag har litteraturvetenskap som huvudämne i min examen och jag har fått tämligen gott om Classy Literature mig till livs i min dar…)


Livet är kort.

Read Full Post »

Nej, Ingrid, detta är INTE nån recension av din avhandling!!!


I eftermiddags
gjorde jag nånting som jag aldrig har gjort tidigare: jag var och lyssnade på ett licentiatseminiarium. Det var min favvo-doktorand Ingrid – ja, jag VET, man ska inte favorisera, men den här tjejen är duktig! – som halvvägs, ungefär, till doktorsgraden, mellanlandar på en licentiat. Om nåt år eller två blir det disputation. Ingrid är som sagt mycket duktig och det hon forskar inom är synnerligen aktuellt – med tanke på den globala uppvärmningen om fyra grader, till exempel.

Ingrid signerade det exemplar av hennes lic-avhandling som jag tog!


Och så till en annan doktor.
Eller jag kanske ska säga läkarmottagning. Jag har alltid talat gott om min läkarmottagning och den husläkare jag hade fram till förra årsskiftet, doktor Anders. Tyvärr slutade doktor Anders, men jag hängde kvar vid mottagningen. Jag är inte listad hos nån doktor utan bara vid mottagningen. Hittills har det fungerat ganska bra. (Fast när man surfar in på hemsidan tror man först att man har hamnat hos en veterinär… Men det gör ju i och för sig att jag känner mig lite hemma med tanke på var jag jobbar…)

Men nu är jag lite… fundersam. Jag mejlade mottagningen igår kväll eftersom doktorn, som skrev ut häl-medicinen och skickade mig på röntgen, hade sagt att jag skulle boka en telefontid för att få röntgensvaret. När jag fyllde i formuläret på nätet skrev jag den närmaste veckans delar eller hela dagar när det inte funkar att jag blir uppringd. Bland annat skrev jag att det INTE passade i eftermiddag.

Jag hann precis tillbaka efter lic-seminariet och det efterföljande minglet med förfriskningar när syster Siochså ringde från mottagningen. Men hallå! Läst men inte förstått mitt mejl, eller? Nu var jag emellertid ändå på plats – nätt och jämnt! –  och kunde prata, men det var ju rena turen… Sen var det ju inte sköterskan som skulle ringa utan doktorn – sköterskan får ju inte lämna ut nåt röntgensvar, nämligen. Hur som helst, sköterskan ringde för att ge mig en tid – nästa vecka och precis vid den tiden när jag sitter i bilköer på väg hem. Men hallå igen! Över en veckas väntetid bara för att få bekräftat det jag redan vet, i princip -hälsporre! Nej, det köpte jag INTE! Jag bad i stället att doktorn ju kunde mejla svaret, det räcker ju med en mening och det kan väl inte ta nån längre stund att skriva. Då svarade sköterskan att hon inte trodde att de hade min e-postadress.

Men jag mejlade ju till er igår och dessutom fick jag mejlsvar i morse från en annan av doktorerna, då måste ni ju ha min e-postadress…

Jag liksom hörde hur hon rodnade och började i mitt stilla sinne undra om man kanske måste vara doktor-doktor för att läsa och förstå vad patienterna skriver i sina mejl…

Nej, jag är inte längre imponerad av min läkarmottagning. Vi får se om röntgensvaret via mejl dröjer en vecka också. I såna fall byter jag nog mottagning, för det här är klart sämre service och tillgänglighet!

Nu ska jag, som bara är kandidat, (fil kand med litteraturvetenskap som huvudämne), gå och hänga tvätt innan jag telefonerar. Och… ja just det… Ingrid blev förstås godkänd!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Oj så kvällen sprang iväg! Middagen bestod av tre knäckemackor med brännvinsost respektive Brie. Till det gjorde jag pressokaffe på espressokaffe, riktigt gott och smakrikt! Under middagen läste jag ut Flimmer som jag väl inte var så särskilt imponerad av. Nä, jag tycker nog att Anne Holt ska skriva vanliga deckare och hon ska skriva dem med egen hand, inte låna sin brors. Men det verkar jag vara ensam om att tycka…

Min syster ringde och vi pratade en hel timma Hon var på landet och där finns varken TV eller dator, men telefon. Vilken tur! 

Det var så varmt igår kväll. Vid läggdags var det 17 grader. Det blev till att sova med öppen balledörr* och öppet vädringsfönster i sovrummet. Jag har visserligen takfläkt där, men den gör mest luften torr och svalkar inte på rätt sätt. Man blir bortskämd när man har AC på jobbet…

Talgoxfamiljen har försvunnit från sitt bo i väggen. I stället är skatorna envisa och vill gärna stå  på mitt ballebord**. Jag tror att det är min fina midsommarstång som lockar dem – den blänker i solen…

Min fina stång.


I år har jag gjort minimalt på ballen***.
I maj nån gång köpte jag två plantor lila hänglobelia till min lila ampel. Och först nu ser jag nåt som liknar en blomma eller två… Nä, det har inte varit mycket med sommaren i år.

En lobeliablomma.


Mindre än två veckor kvar att jobba
har både Fästmön och jag. Vår första semestervecka är än så länge ett oskrivet blad. Vi varken kan eller vill göra av med för mycket pengar eftersom vi har Pride att se fram emot i början av augusti och Anna ska även på en annan tur innan dess. Men kanske försöker vi få till en träff med Hortellskan och hennes K här på hemmaplan först. Det är väl märkligt, vi bor i samma stad, på samma sida av floden och ändå får vi liksom aldrig till nån träff! Jag funderar för övrigt på att inhandla en tavla av K för födelsedagspengen från mamma.

Anna och jag får för övrigt ytterligare en ledig helg tillsammans, den som kommer! Det är det braiga med att vi båda arbetar kontorstid. Under veckorna blir det inte så mycket umgänge, men igår kväll spelade vi två matcher scrabble på nätet. Jag fick storstryk i första matchen, medan jag vann den andra. Knappt. Tror vi var ganska trötta då, för spelet liknade mest ett runda-ords-samtal… Ibland förvånas jag över en del ord som SAOL godkänner.

Fick ett rabatterbjudande per mejl från ett företag som säljer böcker på nätet, det företag som hade uppgett fel adress för jobbansökningar och sen betedde sig väldigt snorkigt mot mig när jag påpekade detta (min ansökan kom in försent till rätt adress). Jag har i princip totaldissat shopen i ett och ett halvt år. JA, JAG ÄR LÅNGSINT! Men igår kväll skickade jag efter Viveca Stens senaste Sandhamnsdeckare, I stundens hetta. Får den nu inbunden och fraktfri för 105 kronor. Hoppas den är värd att släppa på sur-principerna för…

I morse läste jag för övrigt en grinig, men välformulerad krönika i lokalblaskan. Det var Bo Gustavsson som ondgjorde sig över det han kallade

sommarens deckarplåga

Bo Gustavsson menar att TV bara sänder deckare och att dagstidningarna bara har deckare som sommarföljetonger. Nu håller jag verkligen inte med Bo Gustavsson – jag tycker att TV mest sänder, förutom repriser, sport och har så gjort ett bra tag. Morden i Midsomer är förknippat med sommaren för mig, men i sommar sänder SvT bara två delar, den sista i kväll, för övrigt. Och vem vill, förutom Bo Gustavsson, läsa Thomas Manns böcker som följetonger? (Lokalblaskan har för övrigt I stundens hetta som följetong i sommar!) Att kalla deckare i media för

kulturförakt

som Bo Gustavsson gör i sin krönika kan jag inte heller hålla med om! Jag läser själv mest deckare och det handlar om att jag vill sysselsätta min hjärna på två sätt:

  1. dels roa mig med spännande läsning
  2. dels försöka lista ut i förväg vem och varför

Och det tänker jag fortsätta med. Thomas Mann har jag för övrigt också läst en hel del böcker av, böcker som på sitt sätt är spännande läsning. Men som ju har ett antal år på nacken. Bland annat. Nu tänker jag inte ge mig in på nån djupare litteraturanalys här (det gjorde jag när jag pluggade in min fil kand med litteraturvetenskap som huvudämne), men tro det eller ej, jag föraktar inte deckarkulturen för det. Bo Gustavsson är inte ens anställd vid lokalblaskans kulturredaktion, vad jag förstår, så han kanske har gott om tid och lust att läsa Thomas Mann eller Anthony Beevor (vem f*n är det??? Jo, han har skrivit en flera böcker om krig, är det finare med massmord än påhittade mord i deckarform???) och att anklaga media och oss som uppskattar deckare för kulturförakt. Själv ägnar jag min lästid åt sånt jag gillar, mestadels deckare men inte alltid.


*balledörr = balkongdörr

**ballebord = balkongbord 
***ballen = balkongen 

Read Full Post »

Lördagsmorgon. Sovmorgon. Vad händer? Nej, fel. Ingen unge som gastar, vilket får mig att befästa åsikten

Turkosa fönsterlampor är bäst när de är släckta. (Underförstått: Då är ingen hemma.)

Nej, jag vaknade så bra ändå vid sjutiden. Vanemänniska… Och ändå slocknade jag i sängen med Taggart på TV:n (jag vet, 7:ans länk är typ ett år gammal, men TV-serien Taggart går fortfarande!) runt halv ett, först.

Det är magen som mullrar. Den är inte helt lycklig över gårdagen och torsdagskvällens lilla överdosering av C-vitamin. Inte blev den gladare över att jag tröstade den med kycklingburgare och pommes från Mac Jack, en skål popcorn och en enorm bit White Lady-tårta (inget får ju förfaras). Jag fattar inte, men jag fick laga min byxa igår. Min Nike-hemma-mys-byxa. Den hade spruckit i grenen… Är jag tjock eller är jag… enorm snart???

Låg kvar i sängen och lyssnade till olåten från mitt inre, medan jag försökte leka lördagsmorgonsmys med min bok på gång. Det var boken jag fick i den numera vida berömda julkorgen.


Boken från den berömda julkorgen.


Idag bär det av till Himlen.
Jag har packat min rygga och lite annat som ska med. Men först är det lite att fixa med här hemma. Det enda nyttiga  jag har gjort denna morgon är att bädda och samla ihop ett antal soppåsar som ska förpassas ut till respektive kärl i soprummet. Men det är nästan fem grader kallt och jag drar mig för att kliva utanför dörren. Jag är ännu inte tvättad och klädd, går omkring i slafskläder. Ska strax fixa fram frukost och först därefter ska utsidan få sin putsning.

Mamma telefonerade jag med igår kväll, för jag känner att jag behöver komma iväg lite tidigare idag. Elias har fortfarande feber och börjar bli förkyld, så han är kvar hos sin pappa, men ska hämtas hem idag. Fästmön behöver handla mat också. Taxi Tofflan Clark Kent* skulle behöva tvätta sig, men det får anstå. Det är för kallt, helt enkelt.


Så här snygg kan han vara, Clark, när han är ren och fin.


Den här veckan har jag fått tre nej på jobb jag har sökt.
Ibland får jag en känsla av att vissa rekryteringar är uppgjorda i förväg. Jag funderar till exempel över alla jobb (ett tjugotal?) jag har sökt inom Vård & Bildning vid Uppsala kommun. Där borde min erfarenhet från  en liknande verksamhet fast en annan offentlig organisation väga mycket tungt. Men den är tydligen ingenting värd. En enda gång har jag kommit på intervju och då var det så uppenbart att den lilla personalmänniskan enbart hade stirrat på min examen med litteraturvetenskap som huvudämne eftersom det var ett vikariat som informatör på Stadsbiblioteket.

Nej, idag mullrar visst hela jag. Men det kanske inte är så konstigt när en planerare av rang inte kan planera sitt liv längre än till tisdag kväll. På måndag tar jag en kort sovmorgon, för då har jag semester. Efter lunch ska jag åka till ett förhoppningsvis givande möte. På tisdag har jag en klippning inbokad klockan 17. Sen är mitt liv slut, liksom. För jag tänker inte gå till Arbetsförmedlingen på onsdag och förnedra mig igen. Eller?


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Idag är det den sista fredagen jag jobbar här. Det känns… jag vet inte hur det känns. Mentalt har jag förberett mig för det här ”avskedet” sen jag började jobba efter nyår. Jag har medvetet skärmat av mig från kollegor, för det är just den biten som gör mest ont i skrivande stund. Jag kom nämligen hit ganska skadeskjuten och med den erfarenheten att kollegor är såna som går bakom ryggen för att sen, när man minst ana det, hugga till i samma kroppsdel –  i gott samarbete med en chef som först utnyttjar en maximalt för de kunskaper man har, sen förgiftar en som en orm. Jaa, jag har jobbat i Paradiset både en och två gånger. Den första gången blev jag utdriven för att jag hade kunskaper som kunde ställa till besvär, den andra gången därför att jag har blivit bortvald och överträffad. Och vilken stjärna det sen är! I will say no more. Men jag vet att jag ska sakna alla snälla här, alla varma människor som nånstans har anat min nöd och försett mig med bröd – literary spoken – i de svåraste stunder.


Träden runt omkring var också en tröst i svarta stunder! Jag älskar nämligen att fota träd!


Det klart att jag lär sakna arbetet som sådant också!
Det har varit otroligt stimulerande för intellektet att jobba i en akademisk miljö! Och nånstans kan jag ångra att jag aldrig sökte den där forskarutbildning och ägnade mig åt det område som ligger mig varmast om hjärtat – litteraturen. Nej, jag var dum nog att nöja mig med en kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne – och sen fick jag jobb i Stadens sandlåda. Det var där jag grävde och grävde och grävde tills jag en dag inte var välkommen längre. Alla år jag har grävt i den sanden suddades ut av en våg som kom och gick. Men livet fortsatte ändå.

Vi människor tror så ofta att vi gör avtryck bara genom att vara i ett sammanhang. Det är fel. Det tar nån vecka eller två, sen är vi glömda. Vi passerar  – och passeras av – dem vi hade intill oss utan att visa nåt som helst igenkännande.  Jag upplevde det tydligt och klart under en begravning jag bevistade i början av hösten. Vi är de bortglömda.  Vi är också lite… paria.


Det här trädet har mött mig på mitt datorskrivbord varje dag. 


Och det är också ett av flera skäl till att jag startade den här bloggen!
För att mina ord för alltid ska finnas i cyberspace även när jag inte finns eller blir ihågkommen. Mina ord är skrivna i evighet, vilket väl alltid retar gallfeber på nån… Samtidigt önskar jag att mina ord också har gett och ger en viss tröst och ett visst hopp till andra. Inte bara skadeglädje att se Tofflan som en gubbe med rund botten slås ner för att resa sig igen, gång på gång. Du vet, jag består av en del gamla soldatgener, en del gammalt bergatroll och såna har man inte ihjäl i första taget.

Idag väntar en lunch med L som jag har lärt känna här och som jag tror att jag hade kunnat ha väldigt roligt med om jag hade varit kvar. En underbar och ganska rå humor döljer sig nämligen under den väna ytan, liksom ett mod. Ett mod att våga göra nåt för nån vars liv i en sekund blev totalsvart.

I kväll ska jag hämta Fästmön efter jobbet klockan 21. En härlig jobbarhelg väntar henne med kvällsjobb idag, samt lördag och söndag från 12 till 21. Tuffa pass!  Vi rundar av kvällen med ost och kex och vin, lite lagom att sova på till lördag morgon.

Read Full Post »

Older Posts »