Min första chef Q… eller Varför är det så ont om Q?

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.

---

 

Jag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kommuner trixar med anställningar för att slippa betala soc-bidrag

Nähä! Nu går jag igång igen! Flera av de stora kommunerna i Sverige har börjat ge arbetslösa jobb. Det är väl bra? Nja, det handlar om tidsbegränsade anställningar och syftet är inte så ädelt som man först kan tro: genom att få in arbetslösa i a-kassan slipper kommunerna betala ut socialbidrag. Och en av dessa kommuner är förstås Uppsala.

De flesta kommuner som gör så här har ett rödgrönt styre. Dock inte Uppsala – som dessutom var först med detta, redan 2009. Kommunalrådet och folkpartisten Mohamad Hassan säger:

Om vi räknar på alternativet socialbidrag blir det här faktiskt en plusaffär för kommunen om vi ­räknar in de extra skatteintäkter som vi får. 

Så kommuner ska göra

plusaffärer???

Genom tidsbegränsade anställningar stoppar kommunerna ökade kostnaderna för försörjningsstöd . Och med anställningar som är längre än ett halvår kan den enskilde komma in i a-kassan – som ju är finansierad delvis av staten. Ovanpå det kan man få statligt nyanställningsstöd.  I Malmö räknar kommunen kallt med att få mellan 60 och 70 procent av varje anställning betald.

Arbetsmarknadsministern, moderaten Hillevi Engström, tycker att det är bra att kommunerna anställer folk, även om det handlar om tidsbegränsade anställningar. Samtidigt tycker hon inte att syftet att få in folk i a-kassan är bra, men hon vill ändå inte förändra arbetsmarknadspolitiken. Det behövs inte, anser hon.

Vad tycker jag då? Tja, jag tycker visst att det är bra att folk – pekar på mig själv – kan komma ut i arbete även om det är tidsbegränsade anställningar. Allt är bättre än att behöva tjafsa med A-kassan, som för min del har varit ett ställe där man har misstänkliggjort mig och bemött mig som en smitare, varit otrevlig när jag har kontaktat dem med frågor, fått skäll när jag har gråtit i telefonen etc. För resten vet jag inte om det var A-kassan eller mitt fack. Även om ni som jobbar där skiljer på de två är de en och samma för mig: lika kalla och hårda och oempatiska. Så ja. Jag är glad att jag slipper. För tillfället.

Men… jag tycker INTE att det är OK för kommunerna att sätta tidsbegränsade anställningar i system och inte ha som mål att skapa jobb utan utnyttja systemet. Varför UTNYTTJAR ni dåliga system, ni kommunalpolitiker, i stället för att jobba för att FÖRÄNDRA systemen så ingen behöver luras eller drabbas? Är det inte det vi kommuninvånare har valt er för att göra???

Tills ni gör nåt får ni glo på min svarta bak!

En svart bak för politiker som utnyttjar dåliga system i stället för att förbättra dem.

Read Full Post »

De flesta arbetslösa får ingen a-kassa

Ja, rubriken är korrekt! Enligt en rapport från Arbetsförmedlingen handlar det om 120 000 personer i Sverige som är arbetslösa, men som inte får nån ersättning från a-kassan. I stället tvingas dessa människor bli försörjda av sin familj eller be om socialbidrag.

Man blir inte rik när man är arbetslös – om nån nu trodde det..?

För sex år sen fick 70 procent av alla arbetslösa i vårt land ersättning från a-kassan. I november förra året, när Arbetsförmedlingen lät göra en undersökning, var 202 000 personer i Sverige öppet arbetslösa. Fast bara ungefär en tredjedel av dem fick a-kasseersättning. Det är inte riktigt utklarat hur de två tredjedelarna arbetslösa lever, men av de cirka 277 000 arbetslösa är 2010 fick 38 procent socialbidrag.

År 2007 gjorde regeringen en del förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. Avgifterna höjdes mycket och som en följd av detta, troligen, valde många att lämna sin a-kassa. För en del lågavlönade hamnade avgiften till fack och a-kassa på mellan 700 och 800 kronor i månaden – och det hade folk helt enkelt inte råd med.

Men det finns förstås också andra orsaker till att så många inte får a-kasseersättning. Många unga och utlandsfödda klarar till exempel inte arbetsvillkoret att man måste ha arbetat minst 80 timmar i månaden under sex månader. Skälet är att dessa grupper ofta har korta, tillfälliga jobb.

Jag förespråkar inte på nåt vis obligatorisk a-kassa, även om jag själv har valt att betala min a-kasseavgift – trots att jag många gånger har bemötts otroligt snorkigt av min a-kassas handläggare. Däremot förespråkar jag en rejäl översyn av dagens regler. Dagens regler säger till exempel att du inte får jobba deltid och få fylla på med a-kassa längre än 75 dar. Det är väl ingen som kan påstå att detta underlättar för en arbetssökande? Jag menar, är det inte bättre att man som arbetslös har ett deltidsjobb, under tiden man söker andra tjänster så att man får upp till en heltid alternativt att man söker heltidsjobb? Varför straffas den som jobbar lite grann? Är det bättre att man sitter sysslolös hemma och deppar ihop???

Read Full Post »

Allt färre med i a-kassan

Igår gjordes det stor affär i media om att allt färre är med i a-kassan.  Allt färre unga, ska tilläggas. Bara tre av tio är anslutna.

Det var åren 2006 – 2008 som massor av medlemmar, många av dem yngre

[…] försvann […]

enligt kanslichefen på Arbetslöshetskassornas samorganisation. Självklart undrar man varför. Alla droppade ju liksom inte bara av för att avgifterna höjdes. Så många som 150 000 anslöt sig aldrig. Även här var de yngre överrepresenterade.

Det är inte bara kostnaden som får folk att avstå. Det är också de krångliga reglerna. Osäkerheten om man överhuvudtaget ska få nån ersättning trots att man betalar sin månadsavgift. Statsminister Reinfeldt tycker att det bör informeras mer om nyttan av a-kassan. Ja, det kan jag väl hålla med om. Men varför inte på samma gång se över reglerna och göra dem lättare att förstå? Jag skulle inte heller vilja betala för nånting varje månad och sen inte vara säker på att jag får ekonomisk hjälp av den försäkringen om jag skulle behöva. Bara sex procent av unga arbetslösa fick  inkomstrelaterad a-kassa förra året. För 2006 var siffran 19 procent.

Socialbidragen har däremot ökat med 25 procent de senaste två åren.  Och många av socialbidragstagarna är ungdomar. Arbetslöshet ligger bakom ungefär 40 procent dem som får socialbidrag. Så många som 25 procent av dessa är inte med i nån a-kassa.

Jag tror ju inte att de som betalar ut socialbidrag är snällare än a-kassorna och personligen skulle jag önska att fler anslöt sig till a-kassorna. Samtidigt har jag full förståelse för att folk inte gör det. Inte nog med att reglerna är krångliga, man blir allt som oftast otrevligt bemött av a-kassan. Det är som om de som jobbar där inte fattar att den som till exempel ringer för att ställa frågor befinner sig i en mycket utsatt position. Bara att sända a-kassepersonalen på en kurs i service och bemötande kanske skulle locka fler att ansluta sig. Men som sagt en översyn av reglerna, som bara är  krångliga, behövs framför allt.

Read Full Post »

Att leva och dö som Joe Strummer

Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro kom inte i min ägo förrän den kommit ut i pocket. Men det spelar ingen roll, det är innehållet som är viktigt och den var värd att vänta på. Tack, Fästmön, för julklappen 2011!

Värd att vänta på!

Bokens jag återvänder till Göteborg och de gamla polarna för att en av dem har dött. Frank Öster har både levt och dött som Joe Strummer i The Clash. Kompisarna bestämmer sig för att dra ihop sitt gamla band The Christer Petterssons och lira på begravningen. Under tågresan passerar det som har varit för jaget – en kille som levt på socialbidrag och som inte haft nån större framgång med förhållanden. Och så småningom flyter dåtid och nutid ihop. I Göteborg, som sagt.

Det här är en grabbig bok. Den handlar om fylla, polare, pissa i handfat och svårigheten att komma nån av motsatta könet nära. Den handlar också om vänskap och relationer och en mans långsamma mognande. Det är vad jag tror, i alla fall. För kvinnorna i boken är bifigurer och skymtar endast då och då. Samtidigt är det kvinnorna som gör det möjligt för pojken att bli man, så att säga.

Jag gillar den här boken. Jag gillar Marcus Birros ibland lite staccatoartade sätt att skriva. Boken är lättläst även om det den handlar om inte är några lätta teman. Bara det att begrava en vän… Men det kan hända vem som helst i morgon eller varför inte nu. Och då kanske vi också drar ihop nåt gammalt kompisgäng och lirar en av de där fruktansvärda låtarna jag eller nån annan skrev som tonåring…

Detta är inte en roman i Nobelprisklass, men av mig får den högt betyg!

Read Full Post »

Socialtjänsten jagar bidragsfuskare

Staffan Wolters är en av de där riktigt duktiga Uppsalajournalisterna som verkligen gräver. I dagens lokalblaska har han skrivit en artikel om socialtjänsten i Uppsala. Där har man nämligen inrättat en specialtjänst som ska spåra bidragsfuskare. Och under sju månader har man hittat felaktiga utbetalningar på nästan 300 000 kronor. Pengar som gått till 16 hushåll.

Enligt artikeln är…

[…] ett av de vanligaste sätten att mygla med bidrag […] att skenseparera. […]

Då kan man nämligen få både högre bostadsbidrag och socialbidrag eftersom man räknas som ensamstående. Men anonyma tips kan nu leda till att socialtjänsten gör hembesök för att kontroller om man verkligen har separerat eller om man fortsätter att bo ihop.

Det är inte bara i Uppsala socialtjänsten har en bidragsspårare. Stockholm och Norrköping har liknande tjänster.

Tro nu inte att jag är för ett Storebrorsamhälle som bevakar dig och vad du gör och hur du lever 24 timmar om dygnet. MEN… Det är bidragsfuskare som gör att de som VERKLIGEN behöver bidrag och hjälp drabbas av hårdare regler och mer utsatthet. Jag undrar hur det känns att visa upp en rättrådig sida utåt, men sen inte alls leva efter hur man själv predikar. Det är ELAKT och GRYMT mot dem som verkligen behöver samhällets hjälp. Skäms!

Read Full Post »

Fas 3 – modernt slaveri eller ny chans för arbetslösa?

Förtydligande: Jag är själv INTE i Fas 3. Än. Men jag är en arbetssökande som inte har fått nån vidare hjälp av Arbetsförmedlingen. Och jag gissar att jag inte är den enda…

                                                                                                                                                            I lokalblaskans artikelserie Jakten på arbete läser jag idag den andra artikeln. (Tyvärr ligger den inte ute på hemsidan.) Den som handlar om Fas 3, en del av jobb- och utvecklingsgarantin, JUG, som är mycket kritiserad. Somliga kallar den till och med en modern form av slaveri. Det handlar om att du kanske får            5 000 kronor i månadslön – före skatt. Samtidigt får din arbetsgivare lika mycket för dig av staten. Och arbetsgivaren betalar inga sociala avgifter eller försäkringar för dig.

Idag är ungefär 500 personer från Uppsala län inne i Fas 3. Om två år beräknas antalet var det dubbla och då befinner sig för övrigt 47 000 personer i Sverige där.

Den som hamnar i Fas 3 har inte rätt att få nån hjälp från Arbetsförmedlingen. Praktik, vidareutbildning eller liknande får man ingen hjälp med – fast det kanske man inte har fått tidigare heller, som jag, till exempel.

Fas 3, ett modernt slaveri?

                                                                                                                                                 Hittills är det endast medlemmar från facket Kommunal som hamnat i Fas 3 i Uppsala län. Facket tycker att medlemmarna blir som livegna. De får ingen vidareutbildning och ersättningen är usel. Kommunals länsordförande talar om förvaring och ett sätt att gömma undan arbetslösa i statistiken.

Hur hamnar man i Fas 3?

1. Först har man gjort slut på de 300 dagarna med ersättning från a-kassan. Har man barn under 18 år får man a-kassa i 450 dagar.
2. Sen skrivs man in i jobb- och utvecklingsgarantin. Under Fas 1 och 2 ägnar man sig åt jobbsökning och man får coachning, utbildar sig, deltar i starta-eget-aktiviteter eller liknande. Det handlar om 450 dagar.
3. När nästan tre år har gått hamnar man så i Fas 3. Då ska man utföra arbetsuppgifter som annars inte blivit utförda på en arbetsplats. Man har ingen rätt till praktik, coachning eller sånt, men man får ta vikariat på arbetsplatsen mot lön. Ersättningen ligger mellan 5 000 och 15 000 kronor i månaden före skatt. Den som hamnar här och inte tidigare har haft a-kassa tvingas leva på socialbidrag.

Jag läser vidare i reportaget om två kvinnor som hamnat i Fas 3. Den ena har jag förmånen att ha varit delvis kollega med på mitt förra jobb. Vi jobbade inte direkt ihop, men tillhörde samma avdelning trots att vi inte ens satt i samma lokaler. (Ja, dessa arrangemang är rätt typiska för min förra arbetsgivare, som för övrigt inte har några skrupler vad gäller att utnyttja så kallad grå arbetskraft.) Just den här kvinnan är invandrare, men hon är dessutom fysiker. På mitt förra jobb arbetade hon bland annat med kulturanpassning av information. Hon har även arbetat som tolk. Men tyvärr räcker inte inkomsterna från tolkuppdragen och hon har tvingats söka a-kassa. När a-kassedagarna var slut hamnade hon i ett socialt företag, en butik där man säljer kläder. Nu har hon fått en anställning och ska arbeta med att arrangera föreläsningar. Hon är fysiker. Tolk. Och ska arrangera föreläsningar.

Jag blir yr och undrar hur det står till med verkligheten.

                                                                                                                                                      Den andra kvinnan är ryggskadad men jobbar i en privatägd butik. Hon gör samma jobb som de anställda, men får 223 kronor om dagen för det. När de övriga anställda kommer sätter de sig och surfar vid datorn. Kvinnan är cirka 60 år. Hon har kontaktat Arbetsförmedlingen, men får inget stöd därifrån. Hon är sjuk. Hon har ont. Hon är nära pensionsåldern. Men jobba ska hon, för peanuts, medan de som är anställda på riktigt inte gör det.

Jag blir yr och undrar hur det står till med verkligheten. När jag läser om de två kvinnorna gråter jag nästan. Kan det vara rimligt att en fysiker jobbar i en klädbutik och att en ryggskadad kvinna jobbar i butik och tjänar peanuts jämfört med de anställda???

Hur kan det få vara så här? Självklart måste det till förändringar som beslutas om på riksnivå, av våra politiker, men hur kan Arbetsförmedlingen gå med på att det är så här? Eller har man inte tid att ”göra revolution” därför att man tjafsar för mycket med Försäkringskasan? Eller vad???

På Arbetsförmedlingen jobbar en del som är riktigt bra på det de gör, men också de som inte gör nåt mer eller nåt utöver det de ska och så de som låter klienterna göra handläggarnas jobb. Tro mig, jag har mött alla sorter. Man kanske skulle göra en liten omruskning i organisationen? (Jag funderar på att tipsa Angeles om det! Inte tror jag att man kör med Management by Love på Arbetsförmedlingen, nämligen.) För när man som jag har fått höra av min handläggare att Arbetsförmedlingen inte förmedlar jobb, då undrar jag vad Arbetsförmedlingen är till för. (Jag har för övrigt bett att få byta handläggare, på uppmaning av såväl medarebetare i Arbetsförmedlingens Kundtjänst som min a-kassa, till nån som kanske har en annan syn på Arbetsförmedlingens roll, men jag har förstått att nåt byte inte är aktuellt.)

Read Full Post »

Utförsäkrade: Lagförslag ska underlätta

Idag finns den tredje artikeln i lokalblaskans serie Utförsäkrade att läsa (artikeln ligger inte ute på hemsidan än, men jag länkar till den så snart jag får möjlighet). Det handlar om politikernas syn på det hela och vad man ska göra åt saken. För att nåt måste göras verkar politikerna, oavsett partitillhörighet, vara ense om.

Socialförsäkringsministern, moderaten Ulf Kristersson, utlovar ett förslag till ny lag redan till våren. En lag som ska förhindra att en del av de utförsäkrade drabbas för hårt ekonomiskt. För det finns ju faktiskt personer som blir utförsäkrade men som är för sjuka för att söka arbete. Dessa ska få en speciallösning, enligt Kristersson.

Att förändra sjukförsäkringen har varit nånting nödvändigt – det är alla partier överens om. Och enligt Kristersson har ju reformen lett till många färre långtidssjukskrivna och förtidspensionärer. Men tidsgränserna vill han inte rucka på, för då blir det som förr, menar han – det vill säga tiden går för den som är sjukskriven, inget görs, inga planer upprättas och myndigheterna undviker beslut.

Hur ser oppostionen på saken? Idag verkar det som om de rödgröna har svängt. Idag är de kritiska mot tidsgränsen. Men 2006 föreslog den socialdemokratiska utredaren Anna Hedborg bland annat en tydlig tidsgräns för sjukförsäkringen. Då hade antalet sjukskrivningar och sjukfrånvaron i vårt land ökat mycket sen slutet av 1990-talet. Borgarna tog över den politiska makten hösten 2006 och började genomföra förändringar enligt den socialdemokratiska utredarens förslag. Men nu menar de rödgröna att svårt sjuka drabbas hårt av reformen när de tvingas lämna sjukförsäkringen.

Så vad vill de nu?
Sossarna vill nu avskaffa tidsgränserna och ersätta den med individuella rehabiliteringsplaner. Vidare vill man höja taket på ersättningen så att de flesta får 80 procent av sin inkomst i sjukpenning, mer rehabilitering av sjukskrivna och så ska den som blivit utförsäkrad på grund av de ändrade reglerna och som fortfarande behöver det kunna bli återförsäkrad.

Miljöpartiet vill också ta bort tidsgränserna, men vill ha ett helt nytt system där arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och socialbidrag slås ihop. På så vis får individen en enda ingång till systemet. Utförsäkrade ska inte få så låg ersättning att de tvingas söka socialbidrag, men det kan bli en nedtrappning av ersättningarna för de långtidssjuka.

Oavsett vad som händer och vilket politiskt parti man sätter sin lit och sin röst till, tror jag det är viktigt att reformen från 2006 utvärderas och att eventuella skevheter förändras. Det kan inte vara rimligt att svårt sjuka tvingas ut i arbete eller tvingas söka socialbidrag när de är just svårt sjuka. Och det är heller inte rimligt att fullt friska människor får gå arbetslösa när det de helst vill är att arbeta och inte vara beroende av samhället eller andra människors godhet. GÖR NÅNTING NU innan vi drabbas av en självmordsepidemi!!!

Read Full Post »

Utförsäkrade: Stöd ökar chansen till nytt jobb

Idag kom den andra artikeln i lokalblaskans serie Utförsäkrade – artikeln ligger nu ute på hemsidan! Det handlar om att få stöd så man ökar sina chanser att kunna börja jobba igen. Först extra stöd, sen kanske arbetsträning.

Många drabbas av diffusa och stressrelaterade symtom, har det visat sig. För att tala klarspråk handlar det om psykisk ohälsa. Många blir passiva och isolerade – nåt som inte underlättar återgång till arbete.

Här i Uppsala län har 59 personer deltagit i en studie. Gemensamt för dem alla är att de varit sjukskrivna i genomsnitt sju år med just diffusa och stressrelaterade symtom. Ett gäng myndigheter var inblandade i projektet och samarbetade kring varje deltagare. Alla deltagare fick en handlingsplan och erbjöds bland annat praktik. Man fokuserade på det friska hos var och en. Och efter ett år hade 40 av deltagarna kommit ut i arbetslivet eller börjat arbetsträna eller studera.

I ett annat projekt i länet deltar 200 kvinnor som är utförsäkrade eller på väg att bli det. De får bland annat hjälp med en viss sorts kognitiv beteendeterapi.

Som långtidsarbetslös får man

• en minst sagt torftig handlingsplan som går ut på att man ska RINGA kundtjänst, inte sin handläggare, varannan månad och rapportera om sitt jobbsökeri.
• ingen praktikplats så länge man har a-kassa.
• ingen hjälp att ta sig ut ur isolering och passivitet genom arbetsträning.
• ingen kognitiv beteendeterapi när man börjar få diffusa symtom eller stressymtom.

Nu vill jag verkligen inte spela ut sjuka och arbetslösa mot varandra, men jag vidhåller att det verkligt sjuka är att tvinga ut svårt sjuka, kanske i kroniska sjukdomar eller sjukdomar som förvärras med tiden, i arbetslivet, medan fullt friska går sysslolösa. Fullt friska som inget heller vill än att arbeta.

En utvärdering visar att 70 procent av alla som deltar i Arbetsförmedlingens jobb- och utvecklingsgaranti lämnar programmet innan fas tre, det vill säga där man hamnar efter 450 dagar. Och de som blir kvar är personer med funktionshinder, personer med många perioder av arbetslöshet genom åren och äldre (det står så i TT-artikeln), det vill säga personer som är 50 år eller äldre. Dessa tre grupper tvingas att söka socialbidrag. Som de då kanske inte får.

Framtid? Vilken framtid? Nej, det blir väl Fyrisån. Jag tror inte det finns några lediga parkbänkar.

Read Full Post »

Utförsäkrade

Idag Igår inledde lokalblaskan en artikelserie med rubriken Utförsäkrade – nu ligger artikeln ute på hemsidan! Dagens artikel Artikeln handlar om en 60-årig man som efter 30 års arbete som chaufför sjukskrevs. Och nu är han utförsäkrad och får en ersättning på endast 5 800 kronor i månaden. Det är Försäkringskassan betalar ut ersättningen.

Alla dessa pengar (!) – 5 800 kronor – kan mannen förstås inte leva på, men nån hjälp av socialtjänsten får han inte. Först måste hans besparingar ta slut, sen måste han sälja sin gamla bil och SEN kanske han får 3 000 kronor i månaden plus hyran. Notera att mannens åkomma kanske beror på hans jobb. Notera också att det inte finns något mer rent medicinskt att göra för mannen. Notera att han inte har satt sig själv i denna sits.

Mannen säger i ett stort uppslaget citat

Ingen vill anställa någon som är så gammal och sjuk som jag. Vad som återstår är i princip Fyrisån.

Förra året ansökte 130 utförsäkrade i Uppsala om socialbidrag. Enligt artikeln finns det 378 utförsäkrade personer i länet. Av dessa bedömdes 39 procent ha rätt till socialbidrag.

Jag hoppas den här artikelserien inte enbart fokuserar på dem som är utförsäkrade från sjukförsäkringen. Det finns nämligen en stadigt växande klunga människor som blir utförsäkrade från a-kassan.

Att undra vart samhället är på väg kan man ju ägna sig åt, men det löser ju inte de akuta problem som många av oss hamnar i. Visst kanske vissa av oss som hamnar i liknande situationer delvis har oss själva att skylla, men vi måste ju bo nånstans, eller? Jag vet inte hur folk tänker, men jag själv vill inte ta emot varken bidrag eller bostad om jag inte måste. Det finns andra som kanske har större behov än jag. Därför ser jag RÖTT när jag noterar vissa får både bidrag och bostad av det sociala – TROTS att båda vuxna arbetar. Var är solidariteten då? Varför är det OK att bidragsfuska – bland somliga? Jag kan inte se annat än att det är dessa som gör att regler kring sjukförsäkring, a-kassa och socialbidrag hårdnar och drabbar de svagaste i samhället. De som kanske inte är så förslagna eller kan prata för sig lika bra som andra. Skäms på er som fuskar! Var finns er medkänsla med dem som är värre drabbade än ni själva?

Och så tycker jag att samhället har ett stort ansvar och bör gripa in med vettiga åtgärder när personer som mannen i dagens artikel i princip säger att han inte ser nån annan utväg än att ta livet av sig. För så tolkar jag det han säger i citatet. Men jag har själv mötts av total tystnad från myndighetspersoner när jag i klartext har skrivit om mina planer, så jag är inte förvånad att ingen reagerar. Det är bara så fruktansvärt! Fruktansvärt nonchalant att som representant för en myndighet vars uppgift borde vara att hjälpa människor i nöd att totalt ignorera uttalanden om självmord. Har man så många liv på sitt samvete att ens empati har tagit helt slut? Jag bara undrar.

I samma tidning läser jag Lena Kösters kåserande om inredning. Hon skriver:

Mitt hem är min borg. Där är jag trygg och privat. Men hemmet är också min yta mot världen – den del av världen jag bjuder in vill säga. Mitt hem visar vem jag är, vem jag har blivit och vem jag vill vara. Eller? […]

Ja att ha ett hem där man kan vara trygg och privat borde vara en grundrättighet för alla. Men så är det inte idag. Tänk på det när du fnyser åt en hemlös. Tänk på att det faktiskt kan vara du som går där om ett år eller så. Det finns inga garantier i livet, nämligen.

Uppdatering: Ytterligare ett människoöde…

Read Full Post »