Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘socialbidrag’

Ett inlägg om en man som lärde mig mycket.


 

Röd kepsJag skriver rätt ofta här på bloggen om att jag har mött så många dåliga chefer under min yrkeskarriär. Men de har faktiskt inte alla varit dåliga. En del har haft flera bra sidor, andra kanske bara nån enda dålig sida. Häromdan läste jag ett blogginlägg om Pia Vingestråhles första chef Åke. Jag blev väldigt inspirerad att skriva om min första chef, den bästa jag har haft. Vi kan kalla honom Q. Och med andra ord vet jag säkert att det är så ont om Q… Det är faktiskt så ont om Q att jag inte hittar ett enda foto av honom. Därför låter jag den röda kepsen från Fågelfors hattateljé illustrera Q. En av Q:s favorithuvudbonader var nämligen just en röd keps.

År 1986 korsades Q:s och mina stigar när han blev min chef på det första riktiga arbete jag hade. Jag hade gått arbetslös ett tag efter studierna och levt på socialbidrag, som det hette då. Sen fick jag chansen att komma till Organisationen. Ärligt talat ville jag inte komma till Informationsavdelningen, jag ville jobba med kultur, främst litteratur, som var huvudämnet i min examen. Men det blev information och det blev Q som lärde mig alla grunder i jobbet.

Redan mina första arbetsdagar präglades av en hög ljudnivå. Det diskuterades nämligen inne på Informationsavdelningen. Det diskuterades högt, lika högt som det var i tak. Det fanns inga begränsningar. Det fanns ingen chef som sa

Tyst!

eller som censurerade sin personal. Med fascination betraktade jag mina nya arbetskamrater som ibland var rasande på Q för att han

inte fattade nånting.

Men visst fattade han! Han bara lät oss diskutera, argumentera, ha våra egna åsikter. Sen lärde han mig resten inom yrket också, vanligen den hårda vägen. Jag fick prova på, misslyckas, blev tillrättavisad på ett respektfullt sätt, gjorde om, gjorde rätt.

Information före beslut

var Q:s ledord och det retade såväl politiker som tjänstemän som gärna körde över både medarbetare och medborgare fler än en gång. Till sist fick de nog, de där slipsnissarna. När Q hade typ tre år kvar till pensionen kickade de honom på ett otroligt fult sätt. Ett sätt som Organisationen ifråga har fortsatt med sen dess. Q hade till stor del varit sitt jobb. Därför dröjde det inte så värst länge innan han blev sjuk och gick bort.

Grinande mössa svartvit

Den här mössan hade Q aldrig accepterat.

Innan dess hann Q också vara min extrapappa. Det var han som tvingade mig att köpa en skitful, men varm stickad mössa den där vintern när det var 30 grader kallt varje dag. Och det var Q som ryckte in tillsammans med G som extraföräldrar när jag var på sjukhus och mina egna föräldrar inte kunde eller ville komma och besöka mig. Sen blev det Q:s äldsta dotter som var partnerskapsförrättare när jag ingick partnerskap, tyvärr ett av mina större misstag här i livet.

Rolig, modig, kärv, envis, ärlig, lyhörd och jävligt kompetent både som ledare och inom yrket… Sån var min första chef Q. De flesta andra kan slänga sig i väggen, typ.

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Nähä! Nu går jag igång igen! Flera av de stora kommunerna i Sverige har börjat ge arbetslösa jobb. Det är väl bra? Nja, det handlar om tidsbegränsade anställningar och syftet är inte så ädelt som man först kan tro: genom att få in arbetslösa i a-kassan slipper kommunerna betala ut socialbidrag. Och en av dessa kommuner är förstås Uppsala.

De flesta kommuner som gör så här har ett rödgrönt styre. Dock inte Uppsala – som dessutom var först med detta, redan 2009. Kommunalrådet och folkpartisten Mohamad Hassan säger:

Om vi räknar på alternativet socialbidrag blir det här faktiskt en plusaffär för kommunen om vi ­räknar in de extra skatteintäkter som vi får. 

Så kommuner ska göra

plusaffärer???

Genom tidsbegränsade anställningar stoppar kommunerna ökade kostnaderna för försörjningsstöd . Och med anställningar som är längre än ett halvår kan den enskilde komma in i a-kassan – som ju är finansierad delvis av staten. Ovanpå det kan man få statligt nyanställningsstöd.  I Malmö räknar kommunen kallt med att få mellan 60 och 70 procent av varje anställning betald.

Arbetsmarknadsministern, moderaten Hillevi Engström, tycker att det är bra att kommunerna anställer folk, även om det handlar om tidsbegränsade anställningar. Samtidigt tycker hon inte att syftet att få in folk i a-kassan är bra, men hon vill ändå inte förändra arbetsmarknadspolitiken. Det behövs inte, anser hon.

Vad tycker jag då? Tja, jag tycker visst att det är bra att folk – pekar på mig själv – kan komma ut i arbete även om det är tidsbegränsade anställningar. Allt är bättre än att behöva tjafsa med A-kassan, som för min del har varit ett ställe där man har misstänkliggjort mig och bemött mig som en smitare, varit otrevlig när jag har kontaktat dem med frågor, fått skäll när jag har gråtit i telefonen etc. För resten vet jag inte om det var A-kassan eller mitt fack. Även om ni som jobbar där skiljer på de två är de en och samma för mig: lika kalla och hårda och oempatiska. Så ja. Jag är glad att jag slipper. För tillfället.

Men… jag tycker INTE att det är OK för kommunerna att sätta tidsbegränsade anställningar i system och inte ha som mål att skapa jobb utan utnyttja systemet. Varför UTNYTTJAR ni dåliga system, ni kommunalpolitiker, i stället för att jobba för att FÖRÄNDRA systemen så ingen behöver luras eller drabbas? Är det inte det vi kommuninvånare har valt er för att göra???

Tills ni gör nåt får ni glo på min svarta bak!

En svart bak för politiker som utnyttjar dåliga system i stället för att förbättra dem.

Read Full Post »

Ja, rubriken är korrekt! Enligt en rapport från Arbetsförmedlingen handlar det om 120 000 personer i Sverige som är arbetslösa, men som inte får nån ersättning från a-kassan. I stället tvingas dessa människor bli försörjda av sin familj eller be om socialbidrag.

Man blir inte rik när man är arbetslös – om nån nu trodde det..?


För sex år sen
fick 70 procent av alla arbetslösa i vårt land ersättning från a-kassan. I november förra året, när Arbetsförmedlingen lät göra en undersökning, var 202 000 personer i Sverige öppet arbetslösa. Fast bara ungefär en tredjedel av dem fick a-kasseersättning. Det är inte riktigt utklarat hur de två tredjedelarna arbetslösa lever, men av de cirka 277 000 arbetslösa är 2010 fick 38 procent socialbidrag.

År 2007 gjorde regeringen en del förändringar i arbetslöshetsförsäkringen. Avgifterna höjdes mycket och som en följd av detta, troligen, valde många att lämna sin a-kassa. För en del lågavlönade hamnade avgiften till fack och a-kassa på mellan 700 och 800 kronor i månaden – och det hade folk helt enkelt inte råd med.

Men det finns förstås också andra orsaker till att så många inte får a-kasseersättning. Många unga och utlandsfödda klarar till exempel inte arbetsvillkoret att man måste ha arbetat minst 80 timmar i månaden under sex månader. Skälet är att dessa grupper ofta har korta, tillfälliga jobb.

Jag förespråkar inte på nåt vis obligatorisk a-kassa, även om jag själv har valt att betala min a-kasseavgift – trots att jag många gånger har bemötts otroligt snorkigt av min a-kassas handläggare. Däremot förespråkar jag en rejäl översyn av dagens regler. Dagens regler säger till exempel att du inte får jobba deltid och få fylla på med a-kassa längre än 75 dar. Det är väl ingen som kan påstå att detta underlättar för en arbetssökande? Jag menar, är det inte bättre att man som arbetslös har ett deltidsjobb, under tiden man söker andra tjänster så att man får upp till en heltid alternativt att man söker heltidsjobb? Varför straffas den som jobbar lite grann? Är det bättre att man sitter sysslolös hemma och deppar ihop???

Read Full Post »

Igår gjordes det stor affär i media om att allt färre är med i a-kassan.  Allt färre unga, ska tilläggas. Bara tre av tio är anslutna.

Det var åren 2006 – 2008 som massor av medlemmar, många av dem yngre

[…] försvann […]

enligt kanslichefen på Arbetslöshetskassornas samorganisation. Självklart undrar man varför. Alla droppade ju liksom inte bara av för att avgifterna höjdes. Så många som 150 000 anslöt sig aldrig. Även här var de yngre överrepresenterade.

Det är inte bara kostnaden som får folk att avstå. Det är också de krångliga reglerna. Osäkerheten om man överhuvudtaget ska få nån ersättning trots att man betalar sin månadsavgift. Statsminister Reinfeldt tycker att det bör informeras mer om nyttan av a-kassan. Ja, det kan jag väl hålla med om. Men varför inte på samma gång se över reglerna och göra dem lättare att förstå? Jag skulle inte heller vilja betala för nånting varje månad och sen inte vara säker på att jag får ekonomisk hjälp av den försäkringen om jag skulle behöva. Bara sex procent av unga arbetslösa fick  inkomstrelaterad a-kassa förra året. För 2006 var siffran 19 procent.

Socialbidragen har däremot ökat med 25 procent de senaste två åren.  Och många av socialbidragstagarna är ungdomar. Arbetslöshet ligger bakom ungefär 40 procent dem som får socialbidrag. Så många som 25 procent av dessa är inte med i nån a-kassa.

Jag tror ju inte att de som betalar ut socialbidrag är snällare än a-kassorna och personligen skulle jag önska att fler anslöt sig till a-kassorna. Samtidigt har jag full förståelse för att folk inte gör det. Inte nog med att reglerna är krångliga, man blir allt som oftast otrevligt bemött av a-kassan. Det är som om de som jobbar där inte fattar att den som till exempel ringer för att ställa frågor befinner sig i en mycket utsatt position. Bara att sända a-kassepersonalen på en kurs i service och bemötande kanske skulle locka fler att ansluta sig. Men som sagt en översyn av reglerna, som bara är  krångliga, behövs framför allt.

Read Full Post »

Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro kom inte i min ägo förrän den kommit ut i pocket. Men det spelar ingen roll, det är innehållet som är viktigt och den var värd att vänta på. Tack, Fästmön, för julklappen 2011!


Värd att vänta på!


Bokens jag återvänder till Göteborg
och de gamla polarna för att en av dem har dött. Frank Öster har både levt och dött som Joe Strummer i The Clash. Kompisarna bestämmer sig för att dra ihop sitt gamla band The Christer Petterssons och lira på begravningen. Under tågresan passerar det som har varit för jaget – en kille som levt på socialbidrag och som inte haft nån större framgång med förhållanden. Och så småningom flyter dåtid och nutid ihop. I Göteborg, som sagt.

Det här är en grabbig bok. Den handlar om fylla, polare, pissa i handfat och svårigheten att komma nån av motsatta könet nära. Den handlar också om vänskap och relationer och en mans långsamma mognande. Det är vad jag tror, i alla fall. För kvinnorna i boken är bifigurer och skymtar endast då och då. Samtidigt är det kvinnorna som gör det möjligt för pojken att bli man, så att säga.

Jag gillar den här boken. Jag gillar Marcus Birros ibland lite staccatoartade sätt att skriva. Boken är lättläst även om det den handlar om inte är några lätta teman. Bara det att begrava en vän… Men det kan hända vem som helst i morgon eller varför inte nu. Och då kanske vi också drar ihop nåt gammalt kompisgäng och lirar en av de där fruktansvärda låtarna jag eller nån annan skrev som tonåring…

Detta är inte en roman i Nobelprisklass, men av mig får den högt betyg!

Read Full Post »

Staffan Wolters är en av de där riktigt duktiga Uppsalajournalisterna som verkligen gräver. I dagens lokalblaska har han skrivit en artikel om socialtjänsten i Uppsala. Där har man nämligen inrättat en specialtjänst som ska spåra bidragsfuskare. Och under sju månader har man hittat felaktiga utbetalningar på nästan 300 000 kronor. Pengar som gått till 16 hushåll.

Enligt artikeln är…

[…] ett av de vanligaste sätten att mygla med bidrag […] att skenseparera. […]

Då kan man nämligen få både högre bostadsbidrag och socialbidrag eftersom man räknas som ensamstående. Men anonyma tips kan nu leda till att socialtjänsten gör hembesök för att kontroller om man verkligen har separerat eller om man fortsätter att bo ihop.

Det är inte bara i Uppsala socialtjänsten har en bidragsspårare. Stockholm och Norrköping har liknande tjänster.

Tro nu inte att jag är för ett Storebrorsamhälle som bevakar dig och vad du gör och hur du lever 24 timmar om dygnet. MEN… Det är bidragsfuskare som gör att de som VERKLIGEN behöver bidrag och hjälp drabbas av hårdare regler och mer utsatthet. Jag undrar hur det känns att visa upp en rättrådig sida utåt, men sen inte alls leva efter hur man själv predikar. Det är ELAKT och GRYMT mot dem som verkligen behöver samhällets hjälp. Skäms!

Read Full Post »

Förtydligande: Jag är själv INTE i Fas 3. Än. Men jag är en arbetssökande som inte har fått nån vidare hjälp av Arbetsförmedlingen. Och jag gissar att jag inte är den enda…

                                                                                                                                                            I lokalblaskans artikelserie Jakten på arbete läser jag idag den andra artikeln. (Tyvärr ligger den inte ute på hemsidan.) Den som handlar om Fas 3, en del av jobb- och utvecklingsgarantin, JUG, som är mycket kritiserad. Somliga kallar den till och med en modern form av slaveri. Det handlar om att du kanske får            5 000 kronor i månadslön – före skatt. Samtidigt får din arbetsgivare lika mycket för dig av staten. Och arbetsgivaren betalar inga sociala avgifter eller försäkringar för dig.

Idag är ungefär 500 personer från Uppsala län inne i Fas 3. Om två år beräknas antalet var det dubbla och då befinner sig för övrigt 47 000 personer i Sverige där.

Den som hamnar i Fas 3 har inte rätt att få nån hjälp från Arbetsförmedlingen. Praktik, vidareutbildning eller liknande får man ingen hjälp med – fast det kanske man inte har fått tidigare heller, som jag, till exempel.


Fas 3, ett modernt slaveri?

                                                                                                                                                 Hittills är det endast medlemmar från facket Kommunal som hamnat i Fas 3 i Uppsala län. Facket tycker att medlemmarna blir som livegna. De får ingen vidareutbildning och ersättningen är usel. Kommunals länsordförande talar om förvaring och ett sätt att gömma undan arbetslösa i statistiken.

Hur hamnar man i Fas 3?

  1. Först har man gjort slut på de 300 dagarna med ersättning från a-kassan. Har man barn under 18 år får man a-kassa i 450 dagar.
  2. Sen skrivs man in i jobb- och utvecklingsgarantin. Under Fas 1 och 2 ägnar man sig åt jobbsökning och man får coachning, utbildar sig, deltar i starta-eget-aktiviteter eller liknande. Det handlar om 450 dagar.
  3. När nästan tre år har gått hamnar man så i Fas 3. Då ska man utföra arbetsuppgifter som annars inte blivit utförda på en arbetsplats. Man har ingen rätt till praktik, coachning eller sånt, men man får ta vikariat på arbetsplatsen mot lön. Ersättningen ligger mellan 5 000 och 15 000 kronor i månaden före skatt. Den som hamnar här och inte tidigare har haft a-kassa tvingas leva på socialbidrag.

Jag läser vidare i reportaget om två kvinnor som hamnat i Fas 3. Den ena har jag förmånen att ha varit delvis kollega med på mitt förra jobb. Vi jobbade inte direkt ihop, men tillhörde samma avdelning trots att vi inte ens satt i samma lokaler. (Ja, dessa arrangemang är rätt typiska för min förra arbetsgivare, som för övrigt inte har några skrupler vad gäller att utnyttja så kallad grå arbetskraft.) Just den här kvinnan är invandrare, men hon är dessutom fysiker. På mitt förra jobb arbetade hon bland annat med kulturanpassning av information. Hon har även arbetat som tolk. Men tyvärr räcker inte inkomsterna från tolkuppdragen och hon har tvingats söka a-kassa. När a-kassedagarna var slut hamnade hon i ett socialt företag, en butik där man säljer kläder. Nu har hon fått en anställning och ska arbeta med att arrangera föreläsningar. Hon är fysiker. Tolk. Och ska arrangera föreläsningar.


Jag blir yr och undrar hur det står till med verkligheten.

                                                                                                                                                      Den andra kvinnan är ryggskadad men jobbar i en privatägd butik. Hon gör samma jobb som de anställda, men får 223 kronor om dagen för det. När de övriga anställda kommer sätter de sig och surfar vid datorn. Kvinnan är cirka 60 år. Hon har kontaktat Arbetsförmedlingen, men får inget stöd därifrån. Hon är sjuk. Hon har ont. Hon är nära pensionsåldern. Men jobba ska hon, för peanuts, medan de som är anställda på riktigt inte gör det.

Jag blir yr och undrar hur det står till med verkligheten. När jag läser om de två kvinnorna gråter jag nästan. Kan det vara rimligt att en fysiker jobbar i en klädbutik och att en ryggskadad kvinna jobbar i butik och tjänar peanuts jämfört med de anställda???

Hur kan det få vara så här? Självklart måste det till förändringar som beslutas om på riksnivå, av våra politiker, men hur kan Arbetsförmedlingen gå med på att det är så här? Eller har man inte tid att ”göra revolution” därför att man tjafsar för mycket med Försäkringskasan? Eller vad???

På Arbetsförmedlingen jobbar en del som är riktigt bra på det de gör, men också de som inte gör nåt mer eller nåt utöver det de ska och så de som låter klienterna göra handläggarnas jobb. Tro mig, jag har mött alla sorter. Man kanske skulle göra en liten omruskning i organisationen? (Jag funderar på att tipsa Angeles om det! Inte tror jag att man kör med Management by Love på Arbetsförmedlingen, nämligen.) För när man som jag har fått höra av min handläggare att Arbetsförmedlingen inte förmedlar jobb, då undrar jag vad Arbetsförmedlingen är till för. (Jag har för övrigt bett att få byta handläggare, på uppmaning av såväl medarebetare i Arbetsförmedlingens Kundtjänst som min a-kassa, till nån som kanske har en annan syn på Arbetsförmedlingens roll, men jag har förstått att nåt byte inte är aktuellt.)

Read Full Post »

Older Posts »