Allting har en ände…

Ett ändligt inlägg.

---

 

Jag kom sent till förmiddagsfikat, men fick sällskap vid bordet.

En brukar säga att 

allting har en ände.

Då finns det alltid nån som lägger till:

…men korven den har två!

Helgen ändade vid midnatt och i morse var det dags för en ny, härlig arbetsvecka. På jobbet drar förändringens vindar in och skapar en del förvirring, en del frustration, men också en hel del positivism. Det senare gläds jag åt för mina arbetskamraters skull. Jag tror att jag har bland de finaste arbetskamrater en kan ha. De är både vanliga och vänliga, men också speciella och… ganska normala. Förhoppningsvis smittar sånt av sig. Det värmde i alla fall ett Toffel-hjärta att en del bytte bord för att hålla hjärtats ägare sällskap när det kom sist till förmiddagsfikat. Vill jag tro. (Låt mig få tro det!)

Här finns alla sorter, men nånting som har slagit mig är hur en del påminner så mycket om andra människor jag har mött i livet. Här finns till exempel en Micke som heter Anders, en Farouk som heter Tomas och en Christina som heter Helena, för att nämna några. Det är nästan ruggigt så lika de är, både till utseende och till sätt.

Idag har jag textgranskat en rapport på engelska, fipplat lite med bilder samt filat lite på en beskrivning. Under morgondagen skickar jag iväg ett slutkorrektur och påbörjar en lay out. Det händer saker – och det händer att jag blir färdig med saker också. Och snart är jag färdig där jag är just nu. För allting har ju en ände, även det som är roligt och bra.

Hemma i New Village väntar jag (förgäves?) på ett återbesök av BRF-ordföranden. Eller åtminstone att h*n ska höra av sig angående en uppföljning av värmen samt mina klagomål angående störning, som h*n lovade. För tillfället känns det inte så akut, vi har fått en plusgrad idag utomhus och jag har över 20 grader i köket. Underbart! 

Jag har suttit en stund med mina räkningar, för idag fick jag lön. Jag hade väldigt många räkningar den här månaden, så jag är extra tacksam för den där lönen. Och nu är alla räkningar betalda och jag har pengar kvar. (Nej, jag skryter inte, jag har ingen jättehög lön, men jag har ett uns smålänning i mig och kan leva sparsamt. Det var för övrigt tack vare min sparsamhet som jag hade råd att köpa en bästefåtölj, till exempel, för snart tio år sen. Jag sparade till den.)

I kväll blir det ingen lyxmiddag utan rostade mackor med ost och ett par glas mjölk. Men att det skulle vara fel att unna sig god mat, framdukad på ett trevligt sätt, med tänt ljus, bra läsning och ett glas vitt vin – såsom jag gjorde igår… Det tycker jag inte! Ska inte jag få ha det mysigt trots att jag äter ensam? Hur äter DU när du äter ensam??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Jag unnar mig att äta gott och mysigt ibland. Gör du???

I morgon är det redan tisdag och jag ska handla efter jobbet. Tänk om jag kunde komma ihåg att köpa tulpaner till köksbordet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Read and weep – eller gråt och bli glad

Ett smått fundersamt inlägg om gråt av olika slag.

---

 

Att gråta är hemskt, men efter ett tag tycker jag att det känns bättre.

I morse läste jag en TT-artikel om att en faktiskt mår bättre när en har gråtit. I alla fall om en ska tro på holländska forskare som har gjort en studie på 60 lättrörda personer. Deltagarna fick se två sorgliga filmer och gradera sitt humör före samt tre gånger efteråt. Resultaten visade att knappt hälften grät och förstås mådde sämre direkt efter filmvisningen. Efter 20 minuter låg humöret på samma nivå som innan. Och efter en och en halv timme mådde de till och med bättre. Vad det beror på utredde inte forskarna. Men kanske kan det vara så att det helt enkelt är bra att gråta..? Personligen avskyr jag att gråta, samtidigt som jag vet att jag faktiskt mår bättre efteråt. Vad tycker DU om att gråta???

Den här bloggen låg på en hedrande åttonde plats idag strax före lunch.

Att ligga i topp är inte alltid en välsignelse. Men Uppsala kommun har hamnat på tionde plats på en lista över hur bra kommunerna är på att nå sina användare på Fejan. Men Enköpings kommun är faktiskt bättre och hamnar på andra plats, nåt som nämns liksom i andra hand i lokalblaskan. Hur kunde Uppsala kommun hamna på tionde plats? Analysföretaget Smampion (vars webbplats inte bedöms som säker av mitt antivirusprogram…) bevakade landets 172 kommuner på Fejan under sommaren och kollade vilka som växer mest (flest följare?), är mest aktiva och engagerar flest följare. Kommunen får gott betyg vad gäller responsivitet (att de svarar), men också för att följarnas frågor hanteras tydligt och trevligt. Det är ju bra. Att Uppsala kommun är bra på Facebook. Men alla finns ju inte på Fejan. Hur står det till i verkliga livet? En sån som jag undrar hur många ÅR det ska ta innan yngsta bonusdottern får svar på sitt ärende, som gått från anmälan till Skolinspeketionen via klander av kommunen från Skolinspektionen till ett skadeståndskrav. Nu har det gått över ett år… Men Enköpings kommun då? Jo, kommunen står för många informationsrika inlägg, inläggen är positiva och varje inlägg delas av minst tio personer (kommunanställda?). Positivism är ju bra, har en hört. Därför delar jag (!) en skärmdump av en annan topplista där den här bloggen ligger på åttonde plats. (Jag tog skärmdumpen idag klockan 11.42.) Det tycker jag är rätt bra med tanke på att jag varken har barn eller sjukdom, är nån fena på matlagning (totalt ointresserad, dessutom) eller skriver om inredning. Vad tycker DU om topplistor??? Skratt eller gråt??? Sött eller salt???

En tand kvar i käften… Jaa, snart är en där…

En fråga som har fått mig att gråta av ilska ibland är varför tandvård inte ingår i högkostnadsskyddet för sjukvård. Är inte tänderna en del av kroppen, kanske? Visst, en del får dåliga tänder för att de inte sköter om dem. Men det finns rätt många människor som inte sköter om resten av sin kropp heller och får fetma, magsår, KOL, hjärtinfarkt med flera sjukdomar som behandlas och omfattas av högkostnadsskydd. Wictor Deverot Hasselmark är bara 21 år, studerande och till på köpet sosse. Detta till trots har han skrivit en väldigt bra artikel på DN Åsikt där han menar att tandvården bör likställas med sjukvården och tillämpa samma högkostnadsskydd. Ja, Wictor Deverot Hasselmark har fyllt 20 och efter en har gjort det är tandvården inte längre gratis. Och tandvård är dyrt! Visserligen finns det idag även ett högkostnadstak för tandvård, men det är ändå patienten som får betala mest. Eftersom Wictor Deverot Hasselmark studerar blir det väldigt dyrt för honom när han ska laga tre visdomständer. Lika dyrt som det blir för mig som har a-kassa. En jämförelse visar att studerande har lika mycket i studiemedel per månad som en arbetssökande med a-kassa. Och för den som jobbar och har lön – men den har ju lite mer att röra sig med. Tandvård har under många år varit på väg att bli en klassfråga IGEN. Det har jag tänkt och känt under ganska lång tid nu. För jag behöver åtgärda flera tänder – och då snackar jag inte tandblekning! – men har inte råd med det. Så vad tycker DU??? Är tänderna en del av kroppen och om du tycker det, bör de som sådana inrymmas i högkostnadsskyddet för hälso- och sjukvård???

Nu har jag gett dig lite att fundera på medan jag gör annat. Svara gärna på mina frågor i texten i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skymning öfver Upsala

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det var väldigt länge sen jag läste lyrik. En gång i tiden, på järnåldern, skrev jag själv lyrik. Men poesin föll bort ur mitt litterära liv när min kandidatexamen med litteraturvetenskap som huvudämne var klar och tagen. Därför kände jag mig lite rostig, men ändå nyfiken, när jag grep mig an recensionsexplaret Skymning öfver Upsala, som författaren själv skickat mig.

När jag börjar läsa kommer den över mig direkt, den där känslan av spleen som vi litteraturstudenter då och då allt som oftast drabbades av. Därför är omslaget särdeles passande, en svartvit bild av Svartbäcksgatan i vinterskrud. Sen läser jag. Och läser och läser och läser. Jag hör författarens röst i mitt huvud. Han läser sina ord för mig. Lite research ger vid handen att Mohamed Omar gärna reciterar sina texter med musik. (På YouTube, för den som inte har upplevt det IRL.) Då blir det garanterat en helt annan upplevelse.

Men nu läser jag boken. Förutom spleen far uttrycket stream of consciousness genom min hjärna. Till skillnad från James Joyce använder emellertid Mohamed Omar skiljetecken. Det tackar jag för! Orden är ändå som en ström.

Dikterna blir som små separata verk, berättelser. Jag fastnar särskilt för chokladtjuveriet (Klosettpalatset) och taxitexten (Påskafton). De är väl de enda som åtminstone lite grann andas lite positivism, snudd på humor. Men mest tilltalar mig texten om de två schackspelarna (Spela schack) – för den refererar ju till Döden…

Så det är först andra halvan av boken jag känner att jag bäst tar in och får nånting ut av. Den första halvan känns svår, nästan ogenomtränglig, alltför svart. Kanske är det jag själv som sätter stopp för att tilltalas?

Sammantaget är boken mycket Uppsaliensisk med referenser till såväl döda som levande (mest döda) poeter och andra kulturpersonligheter. Det gillar jag liksom referenserna till platser i Uppsala, platser som jag känner till och kan relatera till.

Toffelomdömet hamnar vid denna den första genomläsningen på medel. Det är en välskriven liten bok, något för svart för min smak. Men jag är fortsatt nyfiken på Mohamed Omars lyrik och jag ska läsa mer!

 

Mohamed Omar ligger i startgroparna för att ge ut sin nästa bok, Natt öfver Upsala. Vill du sponsra tryckningen av den kan du till exempel köpa Skymning öfver Upsala. Mer information hittar du här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Finn! Och jag hörde det…

Ett inlägg om en förhoppningsvis inte ljusare, men lite bättre dag. Och om snälla människor.

Det var en riktig skitdag igår. Man får ha såna har jag bestämt, för det är helt klart onaturligt att gå omkring och skratta med munnen de stunder den inte häver ur sig positivismer 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Genom gråt och tårar lär man sig också att uppskatta dagarna när det känns lite annorlunda. Dagar när man faktiskt kan skratta – en liten stund, i alla fall.

Det förlösande skrattet kom närmare midnatt igår. Jag tröstade mig med en chokladbit och Fästmön med nån liten sötsak också medan vi glodde på Ett herrans liv. Du vet den där färdigskrattade, brittiska komediserien om prästen Geraldine Granger som är lika hög som hon är bred. Igår var hon mediestjärna, vilket fick mig att skratta igenkännande. Inte för att jag själv är nån sån, utan för att jag har sett såna som tror sig vara stjärnor på mediehimlen ett antal gånger. Beteendet är inte unikt, men väldigt skrattframkallande. Så får du möjlighet, titta på prällen! She rocks!

Herrens förlängda arm Geraldine Granger. (Bilden är lånad från TV4:s webbplats.)

Igår skred vi över mitten på oktober redan. Jag har nu varit arbetssökande i över två och en halv månad. Det suger. Jag ägnar en mycket stor del av mina vardagar åt att leta och söka jobb. Responsen är inte resiprok, om man säger så. Som kommunikatör vill man gärna få respons – på nåt sätt. Framför allt vill man erhålla återkoppling. Tvärtemot vad somliga tror, vill jag faktiskt inte vara åldersfixerad. Men jag vill veta varför min breda bak min gedigna bakgrund med bred erfarenhet som kommunikatör inte räcker till. Om jag bara får veta vad som fattas kanske jag kan komplettera med nån utbildning eller så. Till exempel.

Bokprojektet ligger på is igen. Jag har väntat på att förlaget ska höra av sig post bokmässan. Nu har det gått så lång tid att min synopsis kanske inte föll på förlagsmänniskornas läppar trots allt. Och jag vägrar lägga ner en massa arbete på det som kanske inte blir annat än nåt nytt för byrålådan/usb-stickan!

Gårdagens namn i almanackan var Finn. Det såg jag först idag. Därför tog jag det som ett tecken och mycket riktigt hittade jag två verkligt intressanta tjänster att söka. Ingen av dem här i stan, men båda inom ett område i min kommunikatörsroll som ligger mig varmast om hjärtat – tillgänglighet för ”ALLA” i samhället till information.

Igår var det Finn, det tog jag som ett gott tecken för idag.

Och alldeles nyss damp det ner en fin rekommendation på LinkedIn från en av mina före detta frilansare. Jag läser om mig själv:

Hon är skicklig på att skriva, oavsett om det är nyheter eller krönikor eller liknade. Hon är duktig på att skriva med målande och inlevelse i texter. Hon kan även skriva i klarspråk inom nyheter så att alla förstår vad det handlar om . 
Hon är en tidpresstålig och lojal människa.

TACK, B, för detta!

Som grädde på moset kom just ett samtal på mobilen om att det är blommor på väg till mig. Till mig! Men snälla människor vad jag blir rörd!!! Tack på förhand till ”den skyldige/a”!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vilken fantastisk dag!

Ett inlägg om dagen – med alla dess möjligheter.

Det sägs att när Fan blir gammal blir han religiös. Jag är ju född på stenåldern, så jag börjar bli till åren kommen. Religiös börjar jag däremot inte bli. Min tro har jag haft med mig genom hela livet. Det är emellertid inget jag pådyvlar nån annan. Det är min tro. Min personliga. Jag tror lika mycket idag som igår.

Rubriken till det här inlägget kan få vem som helst att misstänka att jag har gått med i nån mystisk sekt. Det har jag inte! Det var lite det jag ville rådda i inledningen. Men jag vill andas positivism, för idag mår jag riktigt bra! Den här dan har börjat helt fantastiskt! (Tyvärr har jag inte fått jobb eller så, men ändå!)

För första gången den här säsongen noterade jag minusgrader på termometern. Jag har sovit med öppet fönster i natt och det är minst sagt kyligt i sovrummet – såsom jag vill ha det. Mina stackars krukväxter vill emellertid inte ha det riktigt så svalt. Därför måste jag hitta nån sorts kompromiss.

Kylig morgon! Säsongens första minusgrader här.

Himlen är emellertid klarblå och därför tänker jag ge mig ut så snart jag är redo för att ta lite bilder. Bättre ljus än idag kan man inte få! Jag har ingen aning om vart mina fötter ska bära mig, men nånstans blir det. Högerfoten gör fortfarande ont, men jag kollade upp den tänkbara skadan på nätet. Det är verkligen och troligen ett uttänjt ledband och det bör bli bättre inom två, tre veckor. Nu har det gått en och en halv.

I morse hittade jag två riktigt intressanta och spännande jobb att söka! Det ena kan till och med tänkas vara här i Uppsala. Jag ansträngde mig verkligen med mina ansökningar och har tagit till mig det Twitter-Asa och Anna W föreslog. Ha! Det är inte alla människor som har två personliga coacher! Det är heller inte alla människor som är fräcka nog att be två nya vänner om hjälp med detta… 😳

Tack, Twitter-Asa och Anna W!

Min dag idag har faktiskt inte så många punkter. Dagens jobb är sökta. Det finns en maskin torr tvätt att lägga i lådor eller strykhög. Promenaden planeras för fullt. Jag har lagt in alla mina räkningar för betalning och försöker ha is i magen att det kommer in fler kronor än de 4 950 som a-kassan har skickat idag. Det saknas 3 800 kronor. Om jag avstår tusenlappen till mat som går direkt till ICA-kortet saknas det bara 2 800. Det borde gå att skrapa ihop! Reparationsfondspengar, var är ni? Inkomstförsäkringen, snälla kom!

Innan jag ger mig ut på promenad ska jag ta en kort flukt i bladen. Jag läser rubriker och ser att Björn Borg stänger butiker i Holland, att Stockholmsbörsen går uppåt och att man kan chatta om skilsmässor idag klockan 16 hos DN. Vidare noterar jag att fästingbett kan ge köttallergi och att Christy Walton är världens rikaste – kanske elakaste också? – person. (Jag har ingen aning om vem Christy Walton är.) Värst i Stockholm tycks vara att 10 500 personer i Vasastan är utan internet. Jämför det med hur många människor i Afrika som är utan el och vatten… Bara jämför lite… Och bråket mellan Hanne Kjöller och Janne Josefsson fortsätter. How about some communication, folks???

Vidare noterar jag att Uppsala är väl representerat på Bokmässan. Till och med min Nästanbror nämns i lokalblaskans artikel *ritar ett stort kryss i innertaket*. Ordkriget om vården på UCC fortsätter och man undrar hur många liv miljöpartisterna sätter på spel med dessa sandlådefasoner… Får mig att definitivt aldrig rösta på det partiet. Hur kan man vilja sätta käppar i hjulen för behandling av svårt cancersjuka? Det övergår mitt förstånd. I stället för vård läggs det hellre pengar 220 miljoner på ett parkeringshus. Maj gadd…

Jag vet inte om den här dagen är så fantastisk, egentligen… Men jag tänker göra det bästa jag kan för att min dag ska fortsätta vara det i alla fall.

Vad händer hos dig idag??? 

Livet är kort. 

Read Full Post »

Livet är nu!

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om boken med samma namn som rubriken på det här inlägget.

Uppdatering: Eftersom Bokus stympade min recension – man tycker inte att det är OK att recensenterna lägger in länkar  – har du tur. Du kan läsa HELA min recension här, inte bara ingressen.

Redan när jag öppnade kuvertpåsen den kom i älskade jag den. Dess utsida är härligt blå och på framsidan vilar en delfin i det blåa. Och nu, när jag just har läst Livet är nu! av Ludmilla Rosengren, känner jag ett lugn infinna sig. För den här boken, vars målgrupp egentligen är barn och unga från elva år, gav mig verkligen något.

Livet är verkligen nu.

Boken består av nio kapitel som alla innehåller en hel del text, men också övningar. Lämplig ålder hos läsaren sägs vara från elva år. I inledningen, som vänder sig till vuxna, rekommenderas att man kan läsa boken tillsammans med en förälder eller kanske i skolan. Och det tycker jag är ett bra förslag! Jag tror nämligen inte att en elvaåring klarar av att ta sig igenom boken på egen hand.

Den första meningen i första kapitlet lyder:

Livet är fantastiskt!

Redan från starten andas den här boken en otrolig positivism – trots att den behandlar svåra saker som känslor. Boken innehåller rikligt med konkreta exempel, men också små berättelser. Läsaren får tips hur h*n kan tänka när det känns svårt på nåt sätt, till exempel när man känner sig ledsen, arg, rädd eller irriterad. Det är läsaren som håller i fjärrkontrollen till TV:n med de egna tankarna och känslorna!

Kapitlen Tankar och Känslor tycker jag är särskilt viktiga. Framför allt därför att författaren verkligen framhåller att känslor är livsviktiga, men aldrig rätt eller fel. Däremot kan de vara jobbiga att ha. Läsaren får tydliga exempel i känslokapitlet, bland annat hur vi kan utstråla vissa känslor genom vårt kroppsspråk. Vi påminns också om hur viktigt det är att vi är tydliga på alla sätt mot vår omgivning:

[…] Orden är nämligen bara cirka 10 % av det vi förmedlar till andra. Resten är tonfall, kroppsspråk och ögonkontakt. Om man är helt stilla och inte visar något med ansiktet och samtidigt förklarar med tyst röst hur arg man är, kommer det sannolikt inte att nå fram till omgivningen. […]

Känslor kan också göra ont och vara riktigt besvärliga. Kapitlet Tid inleds med en berättelse om en gammal kvinna och det är inte utan att jag nickar igenkännande  vid vissa ord. Det är därför jag tar till mig raderna om fjärrkontrollen:

[…] Det är återigen du som sitter med fjärrkontrollen och som bestämmer hur mycket tid som ska ägnas det förflutna, nuet och framtiden. […]

Och skälet är enkelt:

[…] Nuet är det enda vi kan påverka. […]

Kapitlet om Kroppen ger såväl övningar som en hel del funderingar. Ganska raskt inser jag att mina tankar om den egna kroppen helt klart är dömande…

Vi människor är flockdjur och ändå kan vi känna oss väldigt ensamma. Våra relationer till Andra människor behandlas i ett eget kapitel. Det finns väl till exempel inte nån enda av oss som inte har dömt en människa efter hennes utseende – utan att känna henne? Vikten av att kunna lyssna och bekräfta andra människor behandlas här också, men slutsatsen kommer egentligen redan i början av kapitlet:

[…] Den enda du kan förändra är dig själv. […]

Särskilt givande i just det här kapitlet är tankarna kring konflikter och hur man kan öva sig på att bli bättre att hantera konflikter.

Att vara närvarande i Situationen, att delta, prioritera och kunna säga nej är viktiga ting för att hitta balans i livet. Saker som självrespekt tas upp i samband med detta, men själv begreppet som sådant benas inte riktigt ut. Jag tror att en yngre person kan ha svårt att förstå ordet.

Det hela boken egentligen handlar om, enligt det åttonde kapitlet, är Acceptans. Ytterligare ett svårt begrepp, men här lyckas författaren förklara bättre och ge konkreta exempel. När svårare saker, som döden och skilsmässa nämns, hade jag önskat något mer fördjupning här.

Varje kapitel avrundas med en sammanfattning och peppning. Otroligt viktigt med det senare, tycker jag, och blir glatt överraskad.

Ett par smärre språkliga missar i början, några uteblivna fördjupningar och förklaringar av begrepp. Men det är då det enda negativa jag har att säga om den här boken. Barn och vuxna kan tillsammans använda som ett verktyg till att bli bättre på att leva i nuet – och att acceptera att vissa saker bara är.

Det kan inte bli annat än högsta Toffelbetyg! Däremot vet jag inte vad en elvaåring skulle tycka om boken… Det vore onekligen intressant att få veta!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kultur bara för eliten? eller Är alla sjukskrivna okunniga om kultur?

Som bekant har jag ingen morgontidning i pappersform längre. I stället läser jag tidningar på nätet. Och tro det eller ej, jag fastnade för en artikel i lokalblaskan idag. Artikeln handlar om ett trädkollsprojekt inom projektet Kulturbärarna, projekt där man involverar personer som har varit arbetslösa eller sjukskrivna en längre tid. Projektet Kulturbärarna ingår i det nationella projektet Kulturarvslyftet.

Projektet startade i november förra året och drivs av Skogsstyrelsen (nej, lokalblaskan kan inte stava rätt till Skogsstyrelsen…) och Länsstyrelsen, i samarbete med Arbetsförmedlingen. Det hela går ut på att inventera träd i Uppsala, Enköping och Österbybruk. De natur- och kulturvärden projektdeltagarna får in läggs sedan ut på Trädportalen.se. Där har sen såväl myndigheter som privatpersoner möjlighet att se ”sina” träd. Myndigheterna får dessutom en viss ledning i beslut som gäller trädfällning eller trädbevaring, nåt man kan ha nytta av när man till exempel ska bygga hus nånstans.

Värt att inventera.

Man kan tycka vad man vill om såna här arbetsmarknadsåtgärder. Min åsikt är att de för det mesta inte är särskilt lyckade. För ett par år sen skrev jag till exempel om högutbildade arbetssökande som inom ett projekt satt och virkade i en butik. Om jag minns rätt var det en kemist.

Totalt sett har projektet inte gett så många nya arbetstillfällen som det var tänkt. I Kulturarvslyftet har 4 400 personer ingått. Av dessa har 188 fått nya jobb. Och en fjärdedel av dem, det vill säga 47 personer, har fått jobb i Uppsala län.

I artikeln i lokalblaskan berättar en anonym ung man om hur han kom att delta i trädkollsprojektet och hur viktigt han tycker att det är. Den unge mannen, som blev arbetslös efter att hans tidigare arbetsgivare gått i konkurs, andas en positivism som jag tycker är underbar! För hur många unga arbetslösa – gamla också, för den delen! – kan känna sig positiva när tillvaron utan jobb ger dem bevis för att de är värdelösa, mer eller mindre?

Jag är fullkomligt övertygad om att det finns fler liknande projekt som kan drivas inom Kulturarvslyftet. Projekt som är meningsfulla och som ger deltagarna en del självkänsla tillbaka, men där de också får utföra ett användbart arbete.

Därför blir jag minst sagt rasande (det är en underdrift här) när Upsala Nya Tidning tillåter att en sån här nedsättande kommentar till artikeln får stå kvar, när man från tidningens sida annars är så kvick med att rensa i kommentarsfälten:

MagnusJ kommenterade kl. 20.54 igår [16 mars 2013] kväll:

”Regeringen tycker att sjukskrivna ska arbeta med kultur, för då behöver man inte kunna något. Jag tycker sjukskrivna kan arbeta i regeringen.” – Mark Levengood

Ännu mer rasande blir jag när jag noterar att den som citeras kommer från den så kallade kultureliten i vårt land. Vad är det för syn på sjukskrivna människor, Mark Levengood??? Hur vet du att sjukskrivna inte kan nånting om kultur?  Skämmes!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 32: Smakfullt och Smaklöst

Torsdag innebär, på den här bloggen, veckans höjdpunkter (Smakfullt) respektive lågvattenmärken (Smaklöst). Och det är ju inte svårare än så här:

Smakfullt

• Copertinovin (en klassiker som jag har återvänt till!)
• Min kräftmåne! (men vet du… jag hittade en gammal kräftmåne under locket till kökssoffan… 😳 )
• Kräftor (å fy fan så gott!)
• Goa vänner såna som man vill vara med (till skillnad från dem som beter sig som svin och idioter)
• Prideparaden (om det så är det sista jag gör, så ska jag gå den!)

Smaklöst

• Fortums och UNICEFs säljmetoder – nej tack! (skäms!)
• Fula foppatoffelkopior (vem vill göra nåt annat med dem än asgarva åt dem?)
• Gamla filmer som ges ut på nytt (varför då?)
• Trista artister på Pride (inte bara på invigningen utan alla kvällar. Tyvärr.)
• Och nej… det blev inte fler än fyra lågvattenmärken! JAG HAR DRABBATS AV POSITIVISMEN!!! GAH!!!

Livet är kort.

Read Full Post »