Återkoppling och vidare, upp i ljuset…

Ett inlägg om att få bekräftelse, en rosa uppenbarelse och obildade ledarskribenter.

---

 

Den är rätt… unik, J:s gran….

Nä, jag har varken varit på dop eller doktorspromotion idag.  Jag har jobbat. Bland annat har jag premiärbloggat för en nyhetsblogg på jobbet. Bloggen vänder sig till avdelningens anställda och innehåller veckans tio för jobbet viktigaste nyheter. Underlag trillade in i tid och mängd, ovanligt nog. Men förutom det… återkopplingen har varit fantastisk! Min närmaste chef är väldigt bra på och snabb att återkoppla och informera om saker och ting, men idag var hon inte den enda. Nyhetsinlägget har både kommenterats och gillats av övriga medarbetare, som i antal är lika många som hela min förra arbetsplats, ungefär. Dessutom har jag fått feedback via mejl och muntligt. Vilken arbetsplats jag är på… Nån gång i framtiden hoppas jag att jag verkligen får möjlighet och tillfälle att visa upp den. Den alldeles… unika granen här intill får symbolisera mitt nya jobb. Granen hittade jag på J:s kontor under en av dagens vandringar i korridorerna. Jag blev bara… stum… Men självklart ställer jag mig bakom att granen ska med när vi flyttar om ett år till nybygget!!!

Här finns nåt för alla! Armen och handen tillhör en man som heter Ove.

Mitt hörn av huset, som sista tiden mest har varit ”bebott” av chefen och mig, har nu fått en ny permanent manlig medarbetare. Två kvinnliga är på gång in i sommar, tror jag. En man som heter Ove (han heter faktiskt det!) och jag planerar för en fikahörna där den som har lust och hinner kan fika i grupp. Vi har en liten soffa och en fåtölj och vaktis är vidtalad om ett soffbord. Längst in står ett spännande skåp med datorkomponenter. I skåpet finns nåt för alla och det är en fascinerande pjäs som inbjuder till PILL. Utöver gemensamma fikastunder planerar vi att ha ett mingel, troligen efter sommaren. Folk är så glada och trevliga på den här arbetsplatsen, jag har inte sett ett surt ansikte på de tre veckor jag har varit här!

Men nu är det ju fredag och helg, så jobbet och jag får vila ett par dar från varandra. Vad ska jag göra då, när jag inte får jobba, menar jag..? Jag har inlett med att vika tvätt och funderar på att ge mig ut till soprummet i regnet. I kväll ska jag ställa mig en stund vid strykbrädan, men jag ska också säkerhetskopiera filer och förbereda såväl en sista hälsning som en första. Snart händer det saker här… Sen ska jag naturligtvis hälla ner mig i bästefåtöljen och bara läsa min bok på gång och vara fredagstrött.

Snart händer det saker här… Den här ”gubben” hände mig i morse!

I morgon eller på söndag – eller kanske båda dagarna? – ska jag greja med bilen, det vill säga tvätta, putsa och polera den utvändigt och invändigt. Den automatiska biltvätten får göra slitgörat, för det pallar inte mina axlar, men dammsugningen och putsningen inuti gör jag själv.

På söndag ska jag förstås ringa mamma och gratulera på hennes dag, men jag ska också själv öppna en present. Dagen är faktiskt inte bara Mors utan även min (den som fattar, fattar, andra får leva i ovisshet eller gissa)!

Helgen går så fort och snart är jag på jobbet igen för att göra skäl för lönen. (Jag har för övrigt snokat lite och upptäckt att vi var sex personer som intervjuades för tjänsten och jag vann!) På måndag eftermiddag ska jag på ett lååångt möte om ett webbprojekt. Sen blir det bilbesiktningen klockan 18. På tisdag blir det flera möten, på onsdag ett lunchseminarium, möten torsdag och fredag och nyhetsbloggen på fredagen också, förstås… Och sen är det plötsligt långhelg och tre dar ledigt.

Nån som kanske hade behövt lite ledigt NU GENAST – eller en dos allmänbildning och möjligen nån rättstavningskurs – är lokalblaskans ledarskribent. Det här är riktigt pinsamt, UNT…

Hur gör Sverige när Sverige drar jämt? Drar Sverige skåning eller östgöte också? En kan inte låta bli att undra…

Nej, nu ska jag dra vidare och det går upp i ljuset. Den som är med lite får se. Den som inte är med… slipper… Jag lämnar dig med en detalj från den unika granen jag inledde det här inlägget med och så önskar jag dig

trevlig helg!

Hoppas din helg blir både trevlig och unik – precis som granen som detta hänger i!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Laddande vilodag

Ett inlägg om att försöka både vila och ladda för arbetet.

---

 

Jobbväskan är packad och Campuskortet framlagt. Jag är redo för en ny arbetsvecka!

Snart är den här söndagen slut. Jag hade bestämt mig för en rejäl vilodag efter två veckor på nytt jobb och en halvdags lokalvård hemma igår. Men… du vet hur det är… Det finns alltid nåt att göra i ett hem. Knappt har en hunnit vila ut efter en arbetsvecka förrän det är dags att ladda för en ny. Nu klagar jag inte. Den som tror det känner mig inte. Tvärtom älskar jag att plocka fram såväl rena måndagskläder som jobbväskan. Den senare står nu packad och redo för fem nya arbetsdar. Jag känner mig också rätt redo, bara jag får slappa lite i kväll och sova gott i natt.

Ända till åtta sov jag i morse. Det var skönt. Jag läste ut den urspännande boken Prio ett och påbörjade Tunneln i slutet av ljuset. Den senare ska, vad jag förstår, vara en typ av spänningsroman också. Men den börjar med Stockholm-Stockholm-Stockholm och lika mycket ångest. Därför tror jag inte att jag kommer igenom Martin Falkmans bok lika snabbt som Emelie Schepps.

Från seriemord i Norrköping till ångest i Stockholm…

 

Brunch med bok, kaffe och äggmackor.

Förmiddagen gick och jag fick en del läst och en del skrivet. Jag blev enbart störd av en torrgråtande* unge på framsidan. Stor var h*n och den förtvivlade och till sist rätt arga mamman försökte till sist lyfta berget ungen från asfalten där h*n låg och skrek och frakta det ungen med sig. Det gick sisådär. Ibland är det skönt att vara barnlös. Efter en skön dusch med hårtvätt fixade jag mig brunch nånstans mitt på dan. Jag har längtat så efter ägg och eftersom det gick bra igår gjorde jag två äggmackor idag. Det har gått lite mer än en månad sen gallstensanfallet, men den här gången har jag inte glömt det lika snabbt – bland annat eftersom det förde med sig ett tarmvred light strax efteråt…

Mamma fick helgens andra samtal på cirka en timme. Jag har sånt fruktansvärt dåligt samvete, för jag vet att hon är så ensam. Men när en jobbar en hel dag och bara har några timmar ledigt på kvällen måste i alla fall jag vara pigg och utvilad för att orka lyssna i en timme på mammas prat om räkmackor, sin frissa, knäppa tanter med mera. Därför ringer jag vanligen på helgen, men då oftast både lördag och söndag. Idag pratade hon om lite annat, visserligen om sånt som varit, fast lite nytt för mig. Jag märker att hon glömmer en del namn. Kanske handlar det om åldern, kanske till viss del att hon blir lite stressad när jag ringer. Idag blev det ett bra samtal.

Efter samtalet tog jag bilen för att leta upp stället jag ska till i morgon på ett möte. Passade på att kolla parkeringar i närheten också. Jodå, det finns, men det kostar, förstås… Så åkte jag och hämtade Fästmön efter jobbet. Vi for till Stormarknaden. Anna hade ett par ärenden där och det var faktiskt inte så mycket folk. Men Anna och jag är väldigt olika när vi handlar. Jag hade nog plockat på mig varor på tio minuter, medan Anna går och kikar, klämmer, känner och… velar. Ja, hon vet med sig att hon är en riktig lite velpotta. Tur att jag kompletterar med mina ibland rätt förhastade beslut… För det mesta har vi trots allt rätt kul när vi handlar. Vi tramsar och flamsar, idag redan vid ingången till Kvantum där månadens grönsak presenterades. Anna förklarade väldigt detaljerat vad hon tyckte att den vita sparrisen såg ut som.

Månadens grönsak är vit sparris och den liknar nåt annat, tycker Anna.

På vägen ut träffade vi vännen M och fick en pratstund innan vi tuffade vidare till Himlen i Förorten. Jag hjälpte Anna att bära in alla miljoner kassar och sandpaket. Sen var det dags att vända hemåt och värma mat. Lasagnen kompletterades med ett glas rött och det var lika gott som igår.

Bästefåtöljen ropar och jag svarar att jag snart landar där. Jag hoppas att du har haft en bra helg. Min har varit givande och både slitsam och trevlig. Men alldeles för kort…

Den kommande veckan – eller nästa – skrivs det allra sista inlägget på den här bloggen. Det måste jag förhålla mig till på nåt sätt…

*torrgråtande = Annas beteckning på en unge som gråter utan att vara ledsen på riktigt

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pippi behövs!

Ett inlägg om styrka och att ha koll på saker.

---

 

Pippi, ge mig styrka!

Om det funnes nån jag skulle behöva just nu så är det Pippi Långstrump. Tack, tant Astrid (hon på tjugan), för henne! Eller i vart fall en del av Pippis styrka. (Ändå tackade jag nej till tårtbiten på bilden, ska du veta.) Mitt nya jobb är verkligen spännande och intressant, men fasen så mycket det är att försöka ha koll på. Vissa stunder känner jag mig smått dement. Sen kommer andra tillfällen när jag tycker att det klarnar.

 

 

För att jobbet inte ska bli alltför råddigt just nu har jag angripit en gammal befintlig kommunikationsplan och en dito policy från anno dazumal 2013. Enligt en av de medverkande skaparna av den är den snarare från 2010. Tanken är att förena de tu, en sammansmältning som sparar åtminstone några papper (även om de flesta kanske läser den mest digitalt numera). Idag efter lunch höll jag en liten dragning om mina tankar och funderingar kring planen på ett stabsmöte. Glädjande nog fick jag nickar och bra återkoppling. I övrigt ska jag ansvara för avdelningens webb och intranät och medverka alt. vara huvudredaktör i ett antal webbprojekt för hela universitetet. GULP! Vidare ska jag rycka i en del delikata frågor som kan bli som att trampa i ett getingbo. Men jag är ju så ny och dum och vet inte bättre, eller hur? (<== ganska retorisk fråga) Kort sagt: det är mycket nu. (Pippi, ge mig styrka!)

Det känns som om jag inte riktigt hinner med privatlivet. Det är som att ha en skog framför ögonen, en skog som gör att jag inte ser ens det närmaste gänget träd. Högen med böcker som ska läsas och recenseras växer, jag hinner inte höra av mig till/träffa mina vänner och Fästmön som jag vill och önskar och jag får INTE glömma bort att fixa en present TILL Mors dag (jag måste ringa mamma i kväll eller i morgon också) och att städa och tvätta bilen PÅ Mors dag – den ska besiktigas dan därpå! Alltid lika pirrigt. Förra året blev bilen underkänd för att en av tre bromslampor slutade fungera typ samma dag bilen skulle besiktigas. Men jag slapp besiktiga om den och jag såg till att få den trasiga lampan utbytt pronto.

Hej träd! Jag försöker se er.

 

Många grönsaker idag också och vegetariska enchilladas till lunch.

Idag vid lunchen hörde vännen H av sig per sms. Jag har tänkt så mycket att jag vill träffas, bland annat för att jag har en liten SAK åt H och för att H har det tufft på flera sätt än ett just nu. Jag skulle just avsluta mitt ätande och gå och ringa H, när enhetschefen och avdelningschefen joinade mig och slog sig ner vid mitt bord. Då kan en liksom inte resa sig och gå och ringa… Men det var både trevligt och bra att få prata lite med dem. De ville nog kolla läget med mig, tror jag, och det var omtänksamt. Jag gillar dem båda, i alla fall än så länge. Sinsemellan är de väldigt olika. Samtidigt är de två starka kvinnor. Genom åren har jag haft så många dåliga chefer att jag borde vara luttrad. Nu känner jag mig aningen hoppfull. Det kändes till exempel inte alls fel att benämna min särbo Anna – det är ju det hon heter. Rätt tillfälle kom och det blev naturligt att inte göra nån stor grej av det.

I morgon får jag i alla fall besök igen på jobbet, denna gång av ovan nämnda vännen H som kommer och fikar med mig på eftermiddagen. Det ska bli roligt att få visa mitt nya, fina jobb, men det ska också bli roligt att ses. Det är rätt många jag saknar just nu…

När partner och vänner nu nämnts, vill jag också framhålla vännen Agneta, som jag har hållit vänstertummen för idag. Jag hoppas att Västerås var en givande stad att besöka, hö hö hö, Agneta fattar vad jag menar. Övriga får sväva i ovisshet.

Det är dags för en macka och under tiden fundera över vad jag ska ta tag i närmast. Läsa? Mamma? Duscha? Städning, renbäddning och matlådelagning blir det den kommande helgen. Vilken typ är DU – Utelunchare eller Matlådeperson??? Berätta gärna i en kommentar så jag får skäl att gå tillbaka till datorn då och då under kvällen.

Typisk matlåda.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Interpoolande med polare

Ett inlägg lite på sniskan.

---

 

Jag tar att jag vaknade med huvudvärk och protesterande mage. Värt efter några timmars umgänge med några före detta kollegor. NK* och jag strålade samman lite tidigare. Det blev en härlig pratstund. En sån stund som jag har saknat oerhört de här senaste två veckorna. En stund när vi uppdaterade varandra om… ”allt”. Så ja. Värt. Värt att vakna med huvudvärk och en mage som kämpar med att försöka bryta ner cole slaw och halloumiburgare… Det var så oerhört skönt att få vara… lite på sniskan en stund igår kväll…

Lite på sniskan på väg hem…

Det var en annorlunda konstellation i övrigt som strålade samman igår. Sex män och två kvinnor som mest samtalade på engelska och åt och drack på Interpool vid gågatan i Uppsala. Det är alltid så spännande med… udda blandningar av människor. Jag kände igen alla, men jag hade inte mer än hälsat på somliga…

När NK och jag anlände var det fortfarande ljust ute. Stället var stort och ganska tomt, men fylldes snart upp av after workande arbetskamrater. Vi höll på att missa kollegorna där vi satt vid biljardborden. Kollegorna hade bänkat sig vid middagsbord i andra änden av lokalen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag sänkte fyra Eriksberg, det vill säga två liter öl. Halloumiburgaren med tillbehör såsom cole slaw var underbart god och portionen stor – liksom priset. Men det var helt OK. Servicen var på topp, personalen trevlig och tillmötesgående och stämningen på stället trivsam och avslappnad. Hit ska jag gå igen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag lämnade byggnaden med ett minne och ett visitkort rikare. Uppsala by night kändes nästan… spöklikt… Jag tog några bilder, men varken fotograf eller mobilkamera förmådde skapa storverk. Har du möjlighet kolla i stället in @renlerphotography på Instagram! Tack Olga för ett bra initiativ och en fin kväll!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kaffe på sängen och lite läsning för att få tillbaka färgerna.

Min lördag har börjat med sedvanligt kaffe på sängen och en stunds läsning, allt för att försöka få tillbaka färgerna. Jag förstår inte hur jag kan vara så lugn som jag är, för en timme innan jag skulle åka ner på stan igår fick jag ett telefonsamtal som rörde upp massor av känslor. Och även om jag inte ska ta ut nåt i förskott hoppas –HOPPAS – jag att den där flaskan Gula änkan har legat tillräckligt länge på kylning. Det vore inte helt fel att få öppna den snart. Idag blir det emellertid inte. Jag nöjer mig bra med Fästmöns sällskap, grillad kalkon och ett svindyrt Amarone.

Ha en fin fortsättning på helgen!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är april…

Ett skämtfritt inlägg.

---

 

April i fotoalmanackan representeras av ett surt aprilbarn i vagn, fotat av pappa.

Det är april. Den första april, skämtens dag. Jag tänker inte skämta i det här inlägget, för i skrivande stund finns inget skämtsamt i min tillvaro. I morse gick inget mobillarm igång klockan 6.30. I stället vaknade jag prick en minut efter klockan sju och började fundera på hur jag skulle lägga upp min dag. När jag skriver dessa första rader har jag varit vaken en timme och 14 minuter. Jag klättrar redan på väggarna.

En liten stund låg jag kvar i sängen och försökte läsa om Leffes liv och leverne (202 spänn på Bokus, 15 kronor på Myrorna, som ett tips på var en kan köpa böcker i bra skick billigt…). Men det är liksom inte sånt jag gör en vardagsmorgon. Ändå känns det nog inte lika jobbigt idag som det lär göra på måndag när en hel arbetsvecka startar och jag inte får vara med på den.

Jag rev ur sängkläderna för idag ska jag bädda rent. En maskin jobbar redan frenetiskt med min tvätt. Har en inget bättre för sig kan en nämligen alltid ägna sig åt hushållsarbete. Vårsolen är som bekant skoningslös och jag såg i dess obarmhärtiga strålar hur otroligt skitiga mina fönster är – och vilken jädra dammig spis jag har… Sen vände jag blad i min fotoalmanacka och såg den enda bilden i den som jag inte har tagit själv. Bakom kameran stod min pappa och motivet på bilden är jag, sur, i min vagn. Ja, jag är ett ju ett aprilbarn och det sägs att vi är som aprilvädret – ömsom sol, ömsom regn. Vid fotograferingstillfället var humöret uppenbarligen inställt på regn. Eller kanske sol, för jag gillar ju regn.

Medan jag väntade på att klockan skulle bli åtta gjorde jag ett toabesök. En av fördelarna med att inte jobba var i detta läge att jag slapp Toalettjakten. Här fanns inte nån upptagen toalett. Men nackdelarna överväger naturligtvis. Det går åt betydligt mer toapapper och kaffe när en går hemma och är arbetslös. Dessutom är det jävligt ensamt trots att folk i huset ägnar sig från allt från att spela plåga fiol till att renovera så här på morgonen. Ja, jag drömmer fortfarande om en stuga i skogen, kan du förstå det? (<== retorisk fråga).

Två minuter över åtta ringde jag så till Arbetsförmedlingens kundtjänst, som det egentligen inte heter numera enligt ställets webbplats, men ändå. Det var dit jag skulle ringa och påanmäla min arbetslöshet, enligt min handläggare som tar över ett dygn på sig att besvara ett kort mejl. Och tro det eller ej, men…

• jag slapp vänta i telefonkö
• jag fick prata med en trevlig Bodil

och

• min handläggare hade gett mig korrekt information, det var hit jag skulle ringa.

En tröstpresent till mig själv igår.

Vad ska jag göra nu då? Klockan har just passerat halv nio. Kuvertet till a-kassan ligger tjockt av alla papper igenklistrat och frankerat i hallen. Det ska jag gå ut och posta lite senare och samtidigt utföra ett ärende åt Fästmön. Ja självklart ska jag surfa runt och kolla om det finns några lediga jobb att söka, för jag kan ju inte gå till brevlådan så länge tvättmaskinen jobbar. Sen ska jag duscha, bädda rent och kanske unna mig en stunds läsning. Igår levererades, förutom en felaktig faktura, även en bok från Bokus (ordinarie pris: 201 kronor, mitt pris 171 kronor). Jag väntar på ytterligare ett bokpaket därifrån och senare under kvällen igår fick jag en signal om att det är skickat. Senare idag levererar jag en rapport om huruvida jag lyckades uppnå mitt bokmål för mars månad.

Det blir nog Den Långa Vägen till brevlådan, för aprilsolen lyser just nu lyste nyss och jag behöver ljus och luft. Jag har nämligen lovat mig själv att gå minst en promenad varje dag. (Fy så jobbigt och tråkigt att göra ensam, men bra och nyttigt.) Jag tänker på NK* och saknar redan otroligt mycket. Det blir nog ett sms om nån halvtimme när det är förmiddagsfika på jobbet.

Det här med att se framåt är inte alltid så lätt. Det är grundläggande svårt när framtiden är oviss – jobb eller inte? Men i april månad är det två födelsedagar i familjen (du som vet eller kan gissa fattar att en är min), jag ska på en anställningsintervju, jag ska till tandläkaren och jag är inbjuden till en after work med några av mina numera före detta arbetskamrater.

Och nu får DU faktiskt roa mig genom att berätta om dina aprilplaner i en kommentar här. Sluta skyll på att det är svårt att kommentera från mobilen – gör det från en dator då. Eller övervinn svårigheterna och överraska dig själv!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

A rocky road…

Ett hårt inlägg.

---

 

Stenig är vägen jag går på.

Vilken dag! En kan verkligen säga att jag trampar på

a rocky road

just nu. Och ja, jag erkänner. Det gör ont att ingen enda frågar. Det finns ju andra sätt att fråga och svara än genom den här bloggen där även trollpackor och annat oknytt läser. Men se mejl går inte. Sen igår har Spray legat nere och det är där jag har mina home.se-e-post-adresser. Det är mycket frustrerande att inte kunna nås eller nå ut.

Båda mina telefoner fungerar emellertid. Det vet jag för min mamma ringde mig i eftermiddags på mobilen när jag hade ett litet möte på mitt kontor. Hon undrade om jag hade ringt tidigare under dan… Ja ja, jag SKA ringa i kväll, vill bara andas och komma ner på jorden lite först.

Denna dagen, ett liv, kan jag konstatera – precis som titeln på boken jag började läsa igår kväll.

Det har varit en intensiv jobbdag. Jag får mycket att göra och det gillar jag. Däremot fick jag veta att jag inte får följa med på avdelningsdagar i mitten av månaden. Inte trodde jag att det skulle bekymra mig, men när jag tänkte efter gjorde det mig faktiskt lite ledsen. Så jag får försöka fortsätta hålla distans och gråta när ingen ser eller hör. Jag börjar bli allt hårdare och bättre på att bita ihop. Jag är snart lika stenig som vägen jag har slagit in på…

Nåt bra har dagen i alla fall fört med sig. Jag träffade S, en kollega från en tidigare arbetsplats. H*n började jobba på min nuvarande arbetsplats igår. Det var ett roligt och kärt återseende. Dessutom vet jag att min arbetsgivare har gjort ett riktigt kap – S är både trevlig och kompetent.

Vidare blev det så att jag utförde lite av en hård, men god gärning nu på tidiga kvällen. Jag har räknat upp 500 spänn mest i mynt i en systempåse som ska överlämnas till NK* i morgon. Och jag tänker inte berätta varför. (Vem bryr sig förutom de inblandade?)

En hård, men god gärning.

 

*NK = Närmaste Kollegan
 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Brallor och andra nygamla fynd

Ett fyndigt inlägg.

---

 

Smala Anna provar nygamla jeans. Visst sitter de snyggt? Min rumpa blir det ingen bild på, jag är nämligen inte hur vig som helst med kameran…

Ibland är det bra att gå ner i vikt. Det känns lite som att en får en ny garderob igen. Fästmön grävde till exempel fram ett par ursnygga jeans i morse ur sin låda här hos mig. De satt så bra som en smäck ska sitta över rumpan. Inte en smäck en har på huvet. Jag blev lite inspirerad och provade fem par jeans i kväll. Jeans, som har flyttats från

Aktuell garderob

till

Garderob för kläder som jag kan tänkas växa i igen.

Jag kom i fyra par, ganska lätt, dessutom. Nu återstår två par samt ett par svarta skinnbrallor. Det får bli mina mål, men det är många storlekar till dess…

Ett mål för dagen var emellertid inte jeansprovning utan en snabb loppisrunda. Vi började vid Hjalmar Brantingsgatan 4A, nära Vaksala torg, där Ilona och Lotta har sin antik- och vintagebutik. Butiken har fått en ny granne, en affär som säljer barnkläder, och jag studsade lite när jag såg dess namn – Ester och Harry hette nämligen min morfars svägerska och bror, min mammas faster och farbror! I vintagebutiken träffade vi på trevliga Lotta, som gillar att möblera om där. Förnyelse är alltid kul, men där är fortfarande väldigt trångt för en Michelingumma som jag… Och jag såg en tant som nästan sopade ner två kaffekoppar med sin bakdel. Jag saknade leksaksbensinpumpen (den såldes i höstas), men noterade att ”min” syltburk, med ett litet nagg, var kvar liksom den underbara drinkvagnen. Vidare beundrade jag klungan med Hummelfigurer och det läckra barskåpet – tjusigt utanpå och med perstorpsskiva inuti…

Några bilder att njuta av…

Detta bildspel kräver JavaScript.

På Kupan, Röda korset, var det proppat med folk. Somliga gick och babblade svinhögt i en mobiltelefon, andra gick omkring och stank askkopp. Själv hade jag både tvättat armhålorna och borstat tänderna, men har skitigt hår. Jag gjorde dagens första fynd här. Och tro det eller ej, men det var inte nån Maria Lang-deckare från bokbordet (min samling är ju komplett) utan en riktigt fin kinesisk träask för endast 30 kronor.

Ett par bilder…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Väldigt nära Kupan ligger Erikshjälpen. Där var det ännu mer folk och svårt att få parkering – allra helst sen en person rattandes en bil med firmamärket Vattenfall helt idiotiskt ställde sig hindrande i vägen för dem som ville både ut och in. Men vi kom in och äntligen fick jag med mig en bok hem! Jag hittade Uppsalaförfattaren Ulla Bolinders andra deckare Gärningsman i inbundet, hyfsat bra skick med skyddsomslag för 25 kronor. Vidare såg jag kakburkar kända från min köksbänk. Priset för dem var endast 150 kronor styck. Jag har sett högre pris för liknande storlekar och var frestad att slå till. Men en burk räcker och den står ju redan här hemma.

Ett par bilder…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter rolig shopping kommer mindre rolig. Vi for till Tokerian för att köpa mat. Hur tråkigt som helst, men nödvändigt. Vi belönade oss med kanelbullar som vi tog med ut till Himlen dit äldsta bonusdottern anlänt sent igår kväll och äldste bonussonen fanns sen tidigare. Det blev en liten pratstund och en något större del kattjakt. Kattungarna är lika busiga som vanligt. Dagens mest intressanta för dem var förstås våra bullar. Men se dessa fick de inget av – bara bullpappret…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och nu är det dags för mig att laga mat. Grillpannan ska få prova på kalkonfilé. Till det serverar köket jumbo-frites samt hot béarnaisesås och vitlökssmör samt ett fylligt rödvin.

Ha en fin lördagskväll!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

DÄRFÖR hinner jag läsa så många böcker

Ett irriterat inlägg.

---

 

Det bubblar i mig! (Glaset innehåller Ginger ale. Jaa, jag som nästan aldrig dricker läsk gjorde det igår. Det fanns en slatt kvar efter mamma.)

När det gäller böcker är jag nog lättkränkt. Eller snarare när det gäller mitt förhållande till böcker och läsning. Det bubblar i mig. För jag vet inte vilken gång i ordningen fick jag idag ytterligare en kommentar – på Twitter, förstås, där alla myckettyckare håller till – om min läsning. Kommentarerna varierar sig en del språkligt, men ofta ser de ut så här:

Hur hinner du läsa så många böcker?

Varför reagerar jag med irritation? Därför att jag tycker att det ligger en förebråelse i orden. För mig handlar det om att prioritera vad jag gör med min lediga tid (jag jobbar heltid). Prioriterar gissar jag att du också gör när det gäller dina fritidssysselsättningar såsom träning, sömnad, glo på sport, glo på TV, glo på film, umgås med barnen, laga mat, baka, sova, äta godis, gå på konserter, besöka museer, promenera, träffa kompisar, gå ut med hunden med mera med mera.

Jag jobbar åtta timmar varje vardag. Sen ägnar jag typ 45 minuter varje vardag åt att fixa mat och äta. Resor till och från jobbet tar ungefär 40 minuter måndag till fredag. Jag sover typ sju timmar varje vardagsnatt, ser på TV ungefär en timme varje kväll, skriver ett till två blogginlägg om vardagskvällarna och kollar min mejl (cirka en timme), spelar lite Wordfeud med två vänner… Det ger mig cirka fem timmar till läsning varje vardag. Är det nåt problem för nån??? 

På helgerna ska jag hinna med allt det där jag inte orkar eller vill göra under vardagskvällarna, det vill säga tvätta, stryka, städa och kanske handla lite, ringa mamma. Det blir ganska mycket tid över. Är det FORTFARANDE nåt problem för nån??? 

En dag som denna söndag har jag dessutom skrivit fyra jobbansökningar samt vårdat ett värkande huvud. Och nu ska jag ringa mamma. Sen ska jag läsa. Med gott samvete – jag tvättade, strök och städade igår, nämligen.

Jag klarar också att göra två saker samtidigt – äta och läsa. Igår åt jag pizza OCH läste.

För övrigt hänger jag ytterst sällan på Twitter numera. Jag orkar inte med alla myckettyckare. Dessutom blir jag själv bara en gnällig typ när jag hänger där, för mina tweets är bara negativa. Men jag använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram också. Den som vill kommentera blogginlägg och bilder kan ju göra det DÄR DE FINNS – det vill säga här på bloggen eller på Instagram. Inte på Twitter. Jag funderar på att dra mig tillbaka helt därifrån.

Och du som hänger på Twitter jämt… Prova att läsa en bok nån gång. Det är ganska trevligt. Ingen som skriver oförskämda saker till dig, till exempel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Leif GW Persson – min klassresa

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Gustavs grabb var på TV i kväll.

Tio minuter före start upptäckte jag att SvT1 skulle visa en intressant dokumentär, Leif GW Persson – min klassresa. Jag har varit lite sugen på att läsa Leffes bok Gustavs grabb, men ännu inte kommit till skott. Då passade den här dokumentären perfekt. Dess andra och avslutande del går på söndag. Mamma tittade också med ganska stort intresse.

Det är Jens Lind som promenerar med Leffe i den senares gamla kvarter. Där får vi tittare höra hur det var att växa upp som son till portvakten och en mamma som hade sjukdomar som vapen. Denna den första delen handlade om Leffes barndoms- och ungdomstid. Skolåren, där han var väldigt smart och fick höga betyg – utom i franska… Tittarna får möta Leffes gamla kompisar och hans syster. Jag hade inte ens nån aning om att det fanns en syster! Den andra delen handlar om universitetstiden och tiden som vuxen och som mediepersonlighet.

Jag tyckte att det var trevliga vandringar och pratstunder, även om allt Leffe inte berättade om sin uppväxt var så trevligt… Mycket kände jag igen från… nära håll. Men det var en trivsam Leffe som bjussade på sig själv. Jens Lind var också utmärkt som samtalspartner. Med sin ganska lågmälda profil gav han Leffe mest utrymme.

Toffelomdömet blir det högsta och del två ska jag självklart se på söndag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sjunga, dansa, drömma…

Ett inlägg om pengar, livet och laglösheten.

---

 

Sjunga, dansa, drömma… (Den lilla tavlan såg jag på Helping Hand i lördags. Pris: 20 kronor.)

Pengar är inte allt här i världen, men att säga att de inte fyller nån funktion i ens tillvaro vore att ljuga. Helt klart underlättar pengar att leva livet. Idag upptäckte jag hur mycket mer pengar jag får den här månaden efter att ha jobbat fem dar i september och fått ersättning från a-kassan för 13 dar. Ersättningen från a-kassan var dessutom höjd från 680 kronor till 910. Ja, det var länge sen jag slog i ersättningstaket, men det var 14 år sen a-kassan höjdes. Jag tror bestämt att det skulle gå att leva på den nu. I reda pengar handlar det om 5 000 kronor – före skatt – varje månad. Fast nu ska jag inte titta bakåt utan se framåt mot några månader med lön. Kanske kan jag till och med spara lite. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Och så vill jag, som alla andra, sjunga, dansa och drömma…

Mitt lunchsällskap idag var inte min närmaste kollega. Kollegan är ute och ser sig om i världen den här veckan. Jag marscherade ner till restaurangen ensam, men fick sällskap av en lugn, klok och trevlig person som också är kollega fast lite på håll. Det gick bra att äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med den kollegan också. Vi kom att prata om resor just med anledning av min kollegas semester. Mitt lunchsällskap frågade hur det ser ut för mig, om det blir nån ledighet eller resa framöver. Tyvärr blir det inte det som jag kan se – inte inom den närmaste framtiden, i alla fall. Jag har ju nyss fått jobb och vill jobba nu, inte vara ledig. Och ska jag vara ledig får jag vara det utan lön. Det går ju inte heller. Sen har jag naturligtvis ingen hemlig rese- eller semesterkassa heller i mina gömmor. Så jag harvar på, men har det ganska gott i tillvaron i alla fall.

Det har gått ganska smidigt att byta mönster. (Mönstret på bilden finns på min besöksstol på kontoret.)

Det har gått ganska smidigt att byta mönster i tillvaron. Jag är visserligen fortfarande mycket trött om kvällarna, men jag är mindre trött nu än de första veckorna. Nattsömnen är bättre, krampen i benen borta och viktminskningen… står lite stilla nu. I helgen blev det en smaskig kakbit på söndagen, men annars är det som om jag har tappat sötsuget helt. Matportionerna är mindre också, ändå är jag sällan hungrig. Trots höstmörkret är mina dagar för det mesta ljusa. Det var länge sen jag hade en svart dag. Jag hinner inte ens känna mig bortglömd längre. Är jag det, så må det vara hänt. Fast det finns vänner som fortfarande vill träffa mig. Genom att jag mår bättre i mig själv och också vågar sänka ribban vad gäller framtid och drömmar till en mer realistisk nivå går det sakta men säkert åt rätt håll.

Men det är i min lilla värld. Världen utanför är kall och hemsk. Idag har det varit en svart dag i en svensk skola. Det är hemskt att tänka på att barn, unga vuxna och lärare inte är säkra på sin arbetsplats. Vart bär det hän? Det är lika gräsligt som alla bränder på asylboenden – eller planerade asylboenden. Laglöst land… Har människoliv verkligen blivit så lite värda? Vi pratade lite om detta, mitt lunchsällskap och jag. Rörande eniga var vi om att samhället har vänt alltför många som behöver hjälp, stöd och kanske vård ryggen. Och samhället… det är ju faktiskt… vi…

 

Det är så många människor som aldrig mer får sjunga, dansa, drömma…

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »