Interpoolande med polare

Ett inlägg lite på sniskan.

---

 

Jag tar att jag vaknade med huvudvärk och protesterande mage. Värt efter några timmars umgänge med några före detta kollegor. NK* och jag strålade samman lite tidigare. Det blev en härlig pratstund. En sån stund som jag har saknat oerhört de här senaste två veckorna. En stund när vi uppdaterade varandra om… ”allt”. Så ja. Värt. Värt att vakna med huvudvärk och en mage som kämpar med att försöka bryta ner cole slaw och halloumiburgare… Det var så oerhört skönt att få vara… lite på sniskan en stund igår kväll…

Lite på sniskan på väg hem…

Det var en annorlunda konstellation i övrigt som strålade samman igår. Sex män och två kvinnor som mest samtalade på engelska och åt och drack på Interpool vid gågatan i Uppsala. Det är alltid så spännande med… udda blandningar av människor. Jag kände igen alla, men jag hade inte mer än hälsat på somliga…

När NK och jag anlände var det fortfarande ljust ute. Stället var stort och ganska tomt, men fylldes snart upp av after workande arbetskamrater. Vi höll på att missa kollegorna där vi satt vid biljardborden. Kollegorna hade bänkat sig vid middagsbord i andra änden av lokalen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag sänkte fyra Eriksberg, det vill säga två liter öl. Halloumiburgaren med tillbehör såsom cole slaw var underbart god och portionen stor – liksom priset. Men det var helt OK. Servicen var på topp, personalen trevlig och tillmötesgående och stämningen på stället trivsam och avslappnad. Hit ska jag gå igen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag lämnade byggnaden med ett minne och ett visitkort rikare. Uppsala by night kändes nästan… spöklikt… Jag tog några bilder, men varken fotograf eller mobilkamera förmådde skapa storverk. Har du möjlighet kolla i stället in @renlerphotography på Instagram! Tack Olga för ett bra initiativ och en fin kväll!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Kaffe på sängen och lite läsning för att få tillbaka färgerna.

Min lördag har börjat med sedvanligt kaffe på sängen och en stunds läsning, allt för att försöka få tillbaka färgerna. Jag förstår inte hur jag kan vara så lugn som jag är, för en timme innan jag skulle åka ner på stan igår fick jag ett telefonsamtal som rörde upp massor av känslor. Och även om jag inte ska ta ut nåt i förskott hoppas –HOPPAS – jag att den där flaskan Gula änkan har legat tillräckligt länge på kylning. Det vore inte helt fel att få öppna den snart. Idag blir det emellertid inte. Jag nöjer mig bra med Fästmöns sällskap, grillad kalkon och ett svindyrt Amarone.

Ha en fin fortsättning på helgen!

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

KulturNatten den 12 september – mitt urval #kulturnattenuppsala

Ett kulturellt inlägg.

---

 

Om en vecka, lördagen den 12 september, är det dags för Uppsalas årliga KulturNatt. Den har funnits sju färre år i stan än jag. Det var stans (kultur)elit (?) som tog initiativet, det vill säga kulturchefen och teaterchefen samt chefredaktörerna på lokalblaskan och lokalradion. Som jag minns det var allt gratis i början. Inga inträden eller så. Snarare utträden – kulturen kom ut till gatorna och visade upp sig fritt för folk. Idag är KulturNatten i Uppsala den största i Sverige, enligt dess webbplats. Den är så stor att den förutom en egen webbplats också har en egen programtidning i papper. I år har pappersprogrammet i tidningsform ett 20 sidor stort omfång. Och långt ifrån alla aktiviteter är gratis.

Nu menar jag inte att kulturutövare ska utöva sin kultur gratis. För ett tag sen pratade jag med en god vän som har haft en karriär som… låt oss säga sångerska. Otaliga var de gånger hon ombads sjunga på privata tillställningar, helt apropå och bara för att. Ja, bara för att hon sjöng professionellt. Hade hon ställt upp alla gånger skulle hon inte ha fått göra annat än gratisjobba och sånt gillar inte hon och inte jag. Jag fick ett liknande förslag, fast inom kommunikation- och marknadsföring och inte sång, häromdan. Typ kunde jag inte tänka mig att slänga ur mig… etc etc. Nej, jag jobbar inte gratis.

Men på en KulturNatt tycker jag att det ska vara gratis så länge det inte handlar om att sälja några verk. Om nåns tid kostar borde kommunen stå för det, om det inte går att plocka lön för extra arbets tid ur den egna marknadsföringsbudgeten. Har inte alla en sån??? (<=== retorisk fråga.) Hur ska vi annars komma ifrån uppdelningen kulturelit – vanliga människor som är kulturellt intresserade?

Jag tänker inte bevista KulturNatten i Uppsala i år av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Men om jag hade kunnat åka ner på stan skulle jag ha kollat in följande – eller i vart fall nåt av det:

• Öppet hus på Radio Uppland, Vårfrutorg, Bredgränd. Öppet kl. 16 – 20. Guidade visningar, artister på scenen utanför och Radioapan.
• Vandring i Pontus Wikners – kristen homosexuell i 1800-talets Uppsala – fotspår. Samling på trappan till Carolina Rediviva kl. 11  – 13, 14.30 – 15.30. Pris: 100 kronor.
• Weird things customers say in bookshops or why bookshops matter. Författaren Jen Campbell, som har skrivit The Bookshop book, och Jan Smedh samtalar kl. 18 – 19 på English Bookshop, Svartbäcksgatan 19.
• Guidning av Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg på Fredens Hus, Uppsala slott, kl. 13, 15 och 17. Cirka 45 minuter/tur.
• Jag är Ingrid. Klockan 18.30 – 20 30 på Fyrisbiografen, S:t Olofsgatan 10. Ett personligt och fängslande porträtt av Ingrid Bergman, hennes karriär och privatliv. Det står inget om nån kostnad, men gissningsvis är visningen inte gratis. Ordinarie biljettpris är 95 kronor, pensionärer, studenter och unga upp till 18 betalar 80 kronor. Ingen rabatt för arbetslösa utan inkomst.
• Författarstafett i Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40, kl. 18 – 23. Stafetten inleds av Magnus Alkarp och avslutas av Kjell Eriksson. Tack och lov! Två duktiga författare.
• Lars Lerin – Tillsammans. Utställningen visas på Värmlands nation, Riddartorget 3 och handlar om att älska och bli älskad. Jag såg utställningen i Stockholm på Sven Harrys i augusti. 

Och HÄR hade det varit intressant att fråga om du som har läst det här inlägget ska gå och vad du tänker kika på. Men kommentarsfunktionen till alla inlägg utom dem om böcker är ju avstängd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdrag med penna och andra verklighetsupplevelser

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.

---

 

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.

Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Älskade du

Ett inlägg om en bok.

---

 

Barbara Voors är författaren med det märkliga namnet som är svensk. Fast ändå inte. Hon är född i Stockholm, har holländskt påbrå, är uppvuxen i Iran och bor i Nacka. En salig och härlig blandning. Jag har läst ett par böcker av henne tidigare och blev överlycklig när jag hittade hennes debutroman Älskade du för fem kronor i Missionskyrkans hylla för böcker till salu. Boken kom ut redan 1990 och utgåvan som följde med mig hem är publicerad i serien En bok för alla.

Den här boken handlar, precis som du säkert förstår av titeln, om kärlek. Men det är en omöjlig kärlek. Berättarjaget drabbas av den första kärleken och den är så skör och svår och… bara omöjlig. Med sig i bagaget har hon också sina föräldrar, med mamman som då och då packade sina väskor och flyttade för att leva med en annan man än pappan. Jaget själv har ett otroligt självhävdelsebehov, medan syskonen verkar betydligt tryggare.

Jag dras in i den här boken, obevekligt. Den gör fruktansvärt ont att läsa. Den får mig att känna att Lena Andersson kan slänga sig i väggen med sin Egenmäktigt förfarande. Älskade du har ord som knivar och jag minns precis hur det var när man älskar och blir älskad första gången och hur sårbar man var. Hur varje ord fick enorm betydelse – liksom varje uteblivet ord.

I början av boken skriver Barbara Voors:

[…] Vi tror att vi väljer kärleken och den vi älskar. Det är inte så. Kärleken väljer oss till offer som hon formar efter behag. Kärleken är inget milt eller ens särskilt gott, det är ena sidan av djävulens ansikte. Jag trodde att kärleken var såsom en berättelse i Bibeln, som jag sov med som liten. […] Sålunda kom kärleken bakifrån och slog sina knän under mina så att jag föll under smärtan, genom smärtan. Du. […]

Även om den här boken är skriven när mobiler, datorer och internet var nåt som var inte gemene mans verktyg står den sig. Men kanske hade personerna i berättelsen agerat annorlunda med sms och i cyberspace – på gott och ont.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Syndafallet

Ett inlägg om en bok.

---

 

För ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokens dag 2014: Elsie ersätter Viveca

Ett litterärt inlägg.

---

 

Bokens Dag är ett evenemang som återkommer inom NTM-medierna, så även i arrangemang av vår lokalblaska. Och den 10 november är det dags för Bokens Dag 2014. Årets dag hålls i Missionskyrkan (inget om dagen finns emellertid att läsa på kyrkans webbplats!..). Det låter som en mysigare plats än Musikens hus Uppsala Konsert & Kongress, tycker jag.

Elsie Johansson är aktuell med Sagas bok. (Foto: Ulla Montan)

Årets medverkande är Johan Heltne, Lotta Lundberg, Sara Stridsberg och Klas Östergren, samtliga romanaktuella, enligt lokalblaskan, samt kokboksförfattaren och matbloggaren Johan Hedberg. (Ja, det är ju lite inne just nu med matlagning.) Och så Elsie Johansson, förstås. Elsie ersätter för övrigt Viveca Lärn, som har fått förhinder. Elsie Johansson är också aktuell med en roman, Sagas bok, som kom ut i somras.

Den som är extra intresserad av Elsie Johansson kan ta sig till Uppsala stadsteater i morgon kväll (inget om detta finns att läsa på teaterns webbplats!..). Då hålls en samtalskväll kring Elsie Johanssons verk och författarskap, under rubriken ”Att skriva fram tiden”. Elsie Johansson själv medverkar förstås, men även regissören Sunil Munshi, författaren Ola Larsmo och skådespelaren Anna Carlsson.

(Finns det några webbredaktörer som jobbar för Missionskyrkan och Stadsteatern???)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dags för Kulturnatt i Uppsala

Ett inlägg om evenemanget Kulturnatten i Uppsala.

Varje år ordnar Uppsala kommun Kulturnatten. Så även i år. Det firas till och med 25 år nu i morgon, lördagen den 14 september. Fästmön och jag ska förstås ner på stan och kika, men först ska Anna jobba. Vi har suttit och tittat lite var för sig i UppsalaTidningens kulturnattsbilaga för att bestämma vad vi vill se.

Slottet är kvar, men ner i Sturevalven kommer vi visst aldrig. Här en bild av norra tornet, taget en kulturnatt för två år sen.

Man kan säga att vi är lite… besvikna. Det känns som en repris på föregående år. På Forumtorget har kurderna sin plats, utanför bibblan är det bokbord, Missionskyrkan har författarstafett med nästan samma författare som alltid (roligt att se att Ola Larsmo är välkommen i år, en klar kvalitetshöjning jämfört med tidigare), Globalen bjuder på etiopisk mat (som jämt är slut när man kommer fram), på gågatan säljs det godisremmar och vid Fyris torg choklad, spökbiljetterna till Sturevalven är det huggsexa om och man har inte en chans att få nån… och så vidare och så vidare.

Vad vill vi se och uppleva då? Tja, allra helst som det är 25-årsjubileum kunde man ju tänka sig att nån större artist var inbjuden. Ärligt talat tycker jag inte att Ulrik Munther faller inom den kategorin.

Överhuvudtaget känns det som om hela Kulturnatten behöver förnya sig. Vi går i princip samma runda varje år och det börjar kännas väldigt… tjatigt och trist. Vi brukar se nån konstutställning, kika på bokborden på gågatan, kanske titta på nån fotoutställning, äta nån mat som vi köper på gatan… Och så köper vi godisremmar och åker hem och ser på TV, ungefär…

En natt vid Fyrisån.

En annan sak som jag hänger upp mig på är att jag tycker att det ska vara fri entré överallt på Kulturnatten. Det är det INTE. Ett exempel är museet i Vasaborgen (Sturevalven) som tar entré både för barn och vuxna på kulturnatten och hutlösa 100 respektive 50 spänn för en spökvandring. Min åsikt är att alla som vill ska få visa upp kultur av olika slag, men just på Kulturnatten ska kulturen visas upp utan kostnader. Det är väl ett sätt om nåt att locka besökare?!

Vidare funderar jag över namnet. KulturNATTEN… De flesta aktiviteter sker på dagtid eller på kvällen. De flesta evenemang har sista föreställning/motsvarande klockan 22. Det är väl liksom efter 22 som natten avlöser kvällen..?

Nej, jag ska visst åka in till stan även i år och titta på Kulturnatten, men jag efterlyser en förnyelse till nästa år! Som det är nu skulle man kunna återanvända programtidningen från år till år, bara ändra datum…

Vad tycker du??? Skriv gärna några rader i en kommentar här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vad används våra skattepengar till?

Frågan i rubriken ställer man sig rätt ofta. Senast i morse blev jag som ett frågetecken när jag läste en notis i lokalblaskan att den koloss organisation som ansvarar för vård i vårt län ska ge alla sina anställda rätt att arbeta heltid. Där kan man inte riktigt ha tänkt. Det handlar om cirka 1 500 personer. Gissningsvis jobbar majoriteten inom vården (kolossen har andra verksamhetsområden också, men detta är det primära). Och det vet väl alla att den som är över 40 och har jobbat i vården hela livet får förslitningsskador i framför allt axlar och armbågar. Då är det inte så himla lätt att orka jobb heltid eftersom ett jobb i vården innebär en del lyft av olika slag och administration (arbete vid dator), uppgifter där främst axlar och armbågar tar stryk. Sen har vi ju småbarnsföräldrarna som inte är intresserade av att jobba heltid eftersom de har andra intressen i livet än att arbeta.

Vad används våra skattepengar till egentligen..? Jag ställer mig frågande…

Nej, jag ställer mig väldigt frågande till detta! Inte blir mitt frågetecken mindre när jag på samma sida i lokalblaskan där ovanstående notis om heltider finns läser om The Gloryfires stödkonstert i Missionskyrkan i morgon, onsdag, kväll. Konserten ges till förmån för kvinnan som fick betala sin canceroperation själv på Uppsala Cancer Clinic när ovanstående koloss organisation ägnar tid åt att utreda huruvida man ska ha ett avtal med kliniken eller inte. Tid, som en cancersjuk person kanske inte har. Det är skamligt!

Och idag på nätet noterar jag att Miljöpartiet vill lägga ner närakuten i centrala Uppsala och satsa pengar på akutmottagningen på Sjukstugan i Backen i stället. Då har man uppenbarligen inte uppfattat den stora snackisen som pågått i flera år – och som dessutom var orsak till att närakuten en gång öppnade. Snackisen om att det alltför många patienter söker sig till den stora akuten eftersom de inte får hjälp på sin vårdcentral med åkommor som inte kräver ett universitetssjukhus kapacitet…

På tal om nätet ska vi i mitten av månaden ska kunna läsa våra journaler på nätet också. Det är väl bra, eller? Det kan ju vara så att man som patient inte uppfattade vissa saker vid ett läkarbesök. Men det kan ju också vara så att doktorn kanske uppfattade fel. Tänk om det står ”vänster” i stället för ”höger”, till exempel… Då ska patienterna kunna ta kontakt med läkaren, påstås det i artikeln. Jahaja, och det har läkarna tid med? Tror jag inte ett dugg! Säkerheten är jag inte bekymrad över, för den tror jag är bättre på nätet än när det var pappersjournaler som kunde bli liggande lite här och var. Men läkarföreningen är kritisk. Bland annat tycker man att det är mindre bra att patienten kan läsa sin journal innan doktorn har signerat uppgifterna. Det kan ju, som sagt, vara fel. Men värst av allt var den hänvisning som man tyckte att personer som inte kan svenska så bra skulle få: kopiera journalanteckningen och klistra in i Googles översättningsfunktion…

Ja, ja, jag slutar aldrig att ta mig för min panna när det gäller den här organisationen som förstörde mitt förra liv. Jag hoppas att det inte förstör mitt liv en gång till med tanke på vad som väntar mig på måndag och senare…

Livet är kort.

Read Full Post »

Världscancerdagen

Det finns en massa olika dagar för olika ting och företeelser. Bland de lättsammare är till exempel tulpanens dag och kanelbullens dag. Idag är det emellertid en betydligt tyngre dag, världscancerdagen. Syftet med dagen är att sprida information och kunskap om cancer, den näst vanligaste dödsorsaken i vårt land. (Egentligen är ju cancer massor av olika sjukdomar.)

Idag kan man bota många former av cancer. Men oavsett om cancern kan botas eller inte innebär den en lång och svår process – för den drabbade och de närstående. En person som skildrat två såna processer genom sin konst är Eva Hallor. På kort tid förlorade hon två nära vänner i cancer. I utställningen Stalker visar hon sin sorg. Cancern skildras som en ovälkommen gäst och förföljare.

Utställningen Stalker består av bilder, manipulerade foton. Bilderna blir abstrakta och i dem ser Eva Hallor sina vänners sjukdomsberättelser. Varje bild kompletteras med en kort dikt.

En bild, en tanke. Idag är det världscancerdagen. Rosen får symbolisera dagen för mig.

                                                                                                                                                     Bilderna har tidigare visats på Ulleråkersbiblioteket, men idag är det vernissage på Missionskyrkan, mitt i centrala Uppsala.

Read Full Post »