Leif GW Persson – min klassresa

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Gustavs grabb var på TV i kväll.

Tio minuter före start upptäckte jag att SvT1 skulle visa en intressant dokumentär, Leif GW Persson – min klassresa. Jag har varit lite sugen på att läsa Leffes bok Gustavs grabb, men ännu inte kommit till skott. Då passade den här dokumentären perfekt. Dess andra och avslutande del går på söndag. Mamma tittade också med ganska stort intresse.

Det är Jens Lind som promenerar med Leffe i den senares gamla kvarter. Där får vi tittare höra hur det var att växa upp som son till portvakten och en mamma som hade sjukdomar som vapen. Denna den första delen handlade om Leffes barndoms- och ungdomstid. Skolåren, där han var väldigt smart och fick höga betyg – utom i franska… Tittarna får möta Leffes gamla kompisar och hans syster. Jag hade inte ens nån aning om att det fanns en syster! Den andra delen handlar om universitetstiden och tiden som vuxen och som mediepersonlighet.

Jag tyckte att det var trevliga vandringar och pratstunder, även om allt Leffe inte berättade om sin uppväxt var så trevligt… Mycket kände jag igen från… nära håll. Men det var en trivsam Leffe som bjussade på sig själv. Jens Lind var också utmärkt som samtalspartner. Med sin ganska lågmälda profil gav han Leffe mest utrymme.

Toffelomdömet blir det högsta och del två ska jag självklart se på söndag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att få vara glad och må lite bra

Ett inlägg om att ha det gott.

---

 

Fredagsgött i Toffelboningen med två böcker, tänt ljus, popcorn och en öl. Vid pilen en tennisboll. Nej, jag är inte sportig alls – jag använder den när jag gör övningar med mina onda fötter.

Jag läser två böcker parallellt just nu. Det är nåt nytt jag har börjat med och det funkar hur bra som helst. Att läsa böcker parallellt funkar inte bara bra, det är en delvis ny och spännande upplevelse att läsa på det här sättet. För tillfället är det en deckare och en bok om att vara glad jag inmundigar. Titlarna kan tyckas motsägelsefulla men… Deckaren fick jag av vännen Agneta i december förra året, glad-boken hittade ner i min postbox från Fästmön nu i oktober. Glad-boken går inte att läsa för mycket i åt gången. Den kräver nämligen lite gympa för hjärncellen jag har att ta in, bearbeta, förstå/tolka etc. Jag läser med blyertspenna i handen. Stryker under sånt jag tycker är viktigt, sånt jag känner igen. Men jag läser kritiskt också och jag köper inte allt som står i boken.

En sak jag har svårt att läsa om är semester och helger. Hur en del bara är glada och förväntansfulla inför dem. För en sån som jag, som har varit arbetslös länge periodvis, är det inte nån skillnad mellan vardag och helg – och det är nåt jag har saknat! Därför gläds jag åt det nu. Men jag gläds åt både vardagen och helgen: jag tycker att det är roligt och häftigt att ha ett jobb att åka till. Och när fredagen kommer är jag trött. Skönt trött – jag har ju jobbat fem hela vardagar. Men semester… utlandssemester… det har jag inte var på sen 1996 – om en inte räknar en kort tur till Danmark 1997 respektive Åland nån gång 1998, tror jag. Nu känner jag att jag verkligen längtar efter det och skulle vilja åka nånstans. Och drömma är ju gratis. Så länge jag har det som jag har det med jobb kan jag inte ta nån semester.

Björken utanför mitt arbetsrum här hemma står i höstskrud och var inte inlindad i dimma i morse när jag tog bilden.

Lördagsmorgnar och söndagsmorgnar brukar jag unna mig att ligga kvar i sängen med en bok i händerna och kaffe på nattduksbordet. Jag vaknade tidigt i morse, vid sjutiden, av att nån i huset tycktes skrapa färg. Det var dimmigt ute. Jag frös och insåg att jag nog skulle behöva investera i ett nytt täcke. Sen lyckades jag slumra nån timme och när jag vaknade, efter att ha drömt att jag la min mobil på en het platta på spisen, hade solen tittat fram. Det var bra, det, för då kände jag att det var dags att skutta upp och göra mina räkningar. Den här månaden fick jag flera tusenlappar över, trots att jag bara fick lön för fem dar och a-kassa för tretton dar. Jag gör inte av med så mycket pengar heller, utan det mesta går till mat – frukost och lunch. Middag blir ett par rostade mackor eller en skål med turkisk yoghurt med akaciahonung och valnötter. Därför ska jag försöka lägga undan lite pengar, för jag vet att det kommer tuffa tider igen snart. Jag skulle önska att jag finge vara lite glad och spara till en semester, men framför allt vill jag betala tillbaka lite till vissa människor. Det känns extra roligt att få bjuda en vän på middag på söndag. Ingen fin restaurang eller så, men att jag för en gångs skull för bjuda.

Idag bär det av ut till Himlen för att besöka en konvalescent. Innan dess ska jag trycka i mig lite frukost, ta ett varv med dammsugaren och en dusch. Det är märkligt så skitigt det blir här hemma trots att ingen är här om dagarna längre.

Vad händer hos DIG i helgen??? Du får gärna berätta i en kommentar. Än finns det bloggutrymme kvar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Presentjakt och klippt

Ett jagande inlägg i vilket Tofflan också lägger huvudet i nåns kompetenta händer.

---

 

Ett svart paket och ett grönt…

När det gäller födelsedagar brukar jag inte ha nåt problem att komma på presenter. Problemet ligger för det mesta i att jag inte har möjlighet att köpa det jag vill, men det är en annan historia. Igår gav jag mig ut på presentjakt mitt på dan. Jag hade en viss plan – och faktum är att slutresultatet blev bättre (och rätt mycket mera kostsamt…) än jag tänkt. Nu tror jag inte att mottagaren jublar åt paketen, så ett litet tillägg i annan form blir det också.

Vädret var skumt igår. Det var varmt, men blåsigt, lite som en höstdag. Nån strykning blev inte gjord. I stället samlade jag på mig mer tvätt som jag ska försöka slänga över strykbrädan senare idag. Mitt på dan ska jag göra en liten utflykt för att införskaffa förnödenheter, så bräda och järn åker väl inte fram förrän till kvällen. Idag är det lite mer blött ute än igår, så det är ett perfekt väder för att mysa inomhus och läsa böcker hushållsarbete.

Man kan nästan ha med sig badankor när man går ut numera…

 

Nysnaggad fotade jag mig själv i bilen.

Framåt kvällen hade jag en träff med ett av ”mina” M. Det var skönt att få lägga huvudet i hennes kompetenta händer och bli av med lite kalufs. Men ganska mycket är sparat på toppen, så att säga. I min situation är det inte så smart att vara extrem på nåt sätt och sticka ut för mycket. På hemvägen köpte jag med mig en pizza som jag slafsade i mitt i mitt kök. Den var god, men alldeles för stor.

Senare på kvällen blev det lite TV och en väldigt bra dokumentärfilm samt läsning. Jag gillade att jag kände igen såväl platser som människor i den Maria Lang-bok jag fyndade i Nora. Efter den har jag gripit mig an en Agatha Christie-deckare ur den bokskatt jag fick av vännen Agneta. Det är en sån bra kombo – sommarregn och deckare.

Jag fick en liten förfrågan om jag ville tillbringa onsdagen med en kille, men det kom lite hastigt på och jag har eventuellt annat för mig. Fast nu börjar jag nästan ångra att jag sa nej…

I min lilla värld händer inget mer spännande än presentinköp, hårklippning och matinköp. Utanför sker det helt andra saker. I morse har Hagamannen släppts ur fängelse. Jag kan inte låta bli att undra hur det ska gå. Han är ju ingen populär person och visar han sig i Umeå tror jag att det finns risk att människor som drabbats vill hämnas. Mannen har suttit nio år i fängelse, men jag läste nånstans att han inte kunde få permis under fängelsetiden för att han ansågs för farlig. Hur det ska gå nu när han är fri kan man ju då undra. Enligt SvT ska han få fortsatt ”behandling” och hans frigivning är villkorlig efter att han har avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Vidare ska Hagamannen tydligen norrut i Sverige för att börja en utbildning. För denna utbildning ska han också få pengar till körkort, enligt SvT. Det är mycket i detta som både stör och oroar mig.

Vad händer hos DIG idag??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mannen som föll i glömska

Ett inlägg om en bok.

---

 

En helg i maj hade jag besök av vännen FEM. Vi gjorde då en rejäl loppisrunda – och ett antal fynd. Ett av de litterära fynden jag gjorde var Mia Ajvides märkliga bok Mannen som föll i glömska. På Röda Korset betalade jag bara 15 kronor för boken, inbunden och i fint skick. Idag hittade jag en stund mellan möten när jag kunde läsa ut boken.

Huvudperson är Jack, som lever ett vanligt liv med sin fru Aino. Men en dag känner hon inte igen honom. Han finns inte i hennes minne – och inte i nån annans minne heller, inte ens i sin egen mammas. Jack har fallit i glömska, precis som titeln anspelar på. Strax innan han blir glömd kommer han en märklig historia på spåren. Och så småningom inser Jack att han inte är den enda som är glömd. Genom Marie kommer han i kontakt med ett kollektiv av gömda och där försöker han hitta både svar och lösning, för han vill ju få sitt liv tillbaka.

Detta är nog en av de mest märkliga böcker jag har läst. Om jag skulle tvingas genrebestämma den skulle jag säga psykologisk thriller. Den första halvan är jag som absorberad av boken. Det är en del jag känner igen, för även jag har fallit i glömska hos vissa människor jag då och då möter. Ögon, som ser över eller förbi mig. Ögon, som inte vill se mig. Tills jag själv fäster min blick och tvingar deras till ett möte. Så lite förstår jag vad Jack går igenom, även om det i den här boken är draget till sin spets. Efter första halvan tycker jag att det blir lite för snurrigt och alltför många perspektiv på detta att vara glömd. Författaren har säkert en mening och tanke bakom berättelsen, min blir en. Eller möjligen två. För det kan ju handla om demens också…

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Distingsfrusna

Ett fruset inlägg.

---

 

Nej, det slutar inte snöa. Det snöar och snöar och snöar, det blåser, det yr och det är kallt. Ändå trotsade vi vädrets makter och bussade in till stan idag. Fästmön hade ett par ärenden och jag tog ensam en senare buss ner och så möttes vi – på vår gamla mötesplats Kafferummet Storken. Det var där vi brukade ses i början när vi hade träffats på mina luncher och Annas lediga dar. Vi fick till och med det bord i den nedsuttna soffhörna vi brukade sitta vid. Nostalgi…

Efter förmiddagskaffet blåste vi runt hörnet för ytterligare Anna-ärende. Jag fick vara smakråd i en kostsam, men behövd fråga. Träffade en gammal bekanting som brukade stirra mig djupt in i ögonen en gång i tiden. Nu kändes jag inte igen.

Dagens huvudattraktion för min del var Distingsmarknaden. Ja, Anna ville ju också gå dit, men hade, som jag nämnt ovan, andra ärenden också. Det var om möjligt ännu kallare, blåsigare och snöigare vid Vaksala torg. Dessutom var det snorhalt. Stackars alla marknadsgubbar och -gummor som stod i skitvädret och försökte få nåt sålt. Jag slog på stort och köpte en påse marknadsgodis, det var allt.

Vi halkade in på Kvarnen för att värma oss en stund. Där finns en trevlig och trång liten bok- och pappershandel som jag brukar titta in i när jag har vägarna förbi. Idag hade vi vägarna förbi. Jag såg en del roliga titlar, men handlade inget. Det är kul att bara titta. Och så fick jag sån lust att

hjälpa till.

Jag ville så gärna föreslå följande:

En liten hörna med puffande för SvT:s program Deckarna för att lyfta fram författarna (kanske en per vecka i samband med att just den deckarförfattaren ska presenteras i programmet) och deras böcker.

Men jag jobbar ju inte där heller.

Annas klocka visade mycket, fast den gick en timme i före. Vi hade därmed tur och fick äta till dagens lunch-pris på Luckan. Dit brukar jag gå när jag har varit hos M och klippt mig. Vi träffade M inne på Kvarnen. Alltså kunde vi med gott samvete gå till Luckan.

På Luckan drabbades jag ånyo av den där känslan av att vilja

hjälpa till.

Jag ville föreslå följande:

1. En marknadsmeny, typ nåt med renkött eller sånt som säljs på marknaden,med ett par, tre fasta rätter inklusive dryck till bra pris under de två dagar det är Distingsmarknad.
2. Sudda bort rätter ur Dagens lunch-menyn från whiteboarden när maten har tagit slut (så slipper ni besvikna lunchgäster).
3. Skäll inte ut en köttleverantör i mobilen när du står bakom disken. Alla gäster vill nämligen inte höra hur arg du är.
4. Säg gärna nåt trevligt som ”Välkommen!” när det kommer in lunchgäster och visa hur man gör. Bli inte sur för att en gäst frågar.

Men jag jobbar ju inte där.

Jag åt vegetarisk pizza. Den var supergod – som vanligt. Men trots allt mitt gedigna underhudsfett var jag riktigt frusen under de fyra minuter vi stod och väntade på bussen hem. Anna också. Påsen med marknadsgodis hade spruckit – av kylan, säkert.

Mörkret sänker sig nu över New Village. Jag laddar mobilen och ska ladda mig själv inför morgondagen. Dokument och utskrifter är framtagna. Nu får det bli en dusch, tror jag, så att jag får upp värmen!

Här kan du se några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den tomma stolen

Ett inlägg om en bok som jag gav bort förra året och sen lånade.

---

 

Det är ett rätt smart drag att ge bort böcker i present – när det handlar om böcker man själv vill läsa. För då kan man ju sniket komma och låna dem sen. Det var vad jag gjorde med J.K. Rowlings första vuxenbok, Den tomma stolen, en bok jag gav till Fästmön i födelsedagspresent förra året.

Berättelsen utspelar sig i engelska staden Pagford och inleds med att en ledamot i kommundelsnämnden segnar ner och dör. Snart utbryter ett underligt krig om den tomma stolen som Barry Fairbrother lämnar efter sig. Vem ska efterträda honom? Alla tänkbara kandidater verkar ruva på en eller annan ofördelaktig hemlighet.

Jag känner ganska snart igen Pagford som en kommun nära mig. Dessutom känner jag alltför väl igen anonyma och falska identiteter på nätet som härjar. I boken skriver Barry Fairbrothers vålnad sanningar om en del människor i Pagford på kommunens webbplats. Somligt är sant, annat kan man spekulera om. Syftet är emellertid är det vanliga: att förstöra för andra.

Det är en otäck historia, Den tomma stolen. Tyvärr är boken alldeles för tjock. Persongalleriet är som värsta… Londons invånarantal. Det hade onekligen hjälpt med en lista över de mest synliga familjerna och deras medlemmar. Men är boken bra, då? Jorå. Jag läser de strax över 500 sidorna till slutet och njuter av en välskriven bok och en berättelse som ändå fängslar.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skaldjur, sipps och Ove

Ett smaskigt och delvis självutlämnande inlägg. Och lite argt, förstås.

---

 

Wokade skaldjur med ris, starköl och en dålig deckare. Och nej. Jag hittade ingen pärla i musselskalen.

Inte heller igår orkade jag laga mat. Jag var sugen på nånting wokat efter att Fästmön hade pratat om det, så jag ringde bort till Thai Wok, som är en del av Food Courten i Gamlis, för att beställa wokade skaldjur med grönsaker och vitlök. Egentligen tycker jag att det är lite löjligt med alla ställen som kallar sig Food court. Jag menar, finns det inget passande svenskt ord för det? Vi befinner oss nämligen i Sverige, inte i USA.

Jag ringde för att göra min avhämtnings-beställning en kvart före klockan sex på kvällen. En man svarade. Jag la fram mitt ärende. Han frågade vad jag ville ha. Och JUST som jag skulle ge mig på att försöka uttala namnet på rätten jag ville äta kommer en tjej in i vårt samtal och liksom börjar om utfrågningen av mig. Jag sa att jag just höll på att beställa mat för avhämtning av en kille. Då svarar tjejen:

Men han har inte riktigt tid med det!..

Säger man så till en kund? Inte enligt mig. Så de fakta att Thai Wok är en del av en Food Court och att jag blev avbruten borde ha gjort att jag la ner projektet. Men jag var hungrig. Och då är mitt fokus ett: föda.

När jag så tog mig bort till stället för att hämta min mat möttes jag av en lugn asiatisk man som räckte mig en påse. Sen kom den nerviga tjejen, troligen hon som kom in i mitt samtal, och skulle ta betalt. Inte nog med att hon hade avbrutit mig, nu kunde hon inte få ut nåt kvitto ur apparaten. Och ett kvitto ville jag ha. Bara för att. Svetten rann – om mig. Tjejen blev nervösare och nervösare, men till sist lyckades hon.

Nu undrar du varför jag så envist ville ha ett kvitto? Jo, när en avhämtningsrätt visar sig kosta 135 kronor – nej, jag ljuger inte! – då vill jag ha möjligheten att åka tillbaka med den om den inte är till belåtenhet.

Fast maten var till belåtenhet, även om jag hellre hade velat ha nudlar än ris. Jag åt upp allt. Den var smakrik och innehöll flera sorters skaldjur. Mest scampi och så tre musslor i skal. Inga pärlor. Det hade jag ju kunna klaga på.

Sippskuf.

Jag åt upp min mat, diskade, telefonerade med Anna och läste ut den dåliga deckaren. Sen började jag läsa den allra sista födelsedagsboken jag fick i år. Redan efter några rader i det inledande kapitlet var jag fast. Det här är en bok jag lär älska! För jag kände direkt igen andra människor – men mest av allt mig själv i huvudpersonen.

I det första kapitlet ska han köpa ”data”. Ehum, det var exakt vad nån mig närstående (<== det vill säga jag själv) gjorde för ett tag sen. Nu är jag väl inte lika datorkorkad och arg som personen i boken, men för säkerhets skull hade jag med mig en IT-expert. Och pengar i en ask som det en gång varit knästrumpor av nylon i. Ja, jag är en kuf. Dessutom använder jag aldrig knästrumpor av nylon. Det blev pinsamt i affären när jag skulle betala. Men jag ska förklara: jag har sparat pengar (kontanter) som jag har fått av min mamma till jul och till födelsedag i den här asken, som de första gåvopengarna kom i en gång. Pengarna har jag sparat till oförutsedda utgifter, såsom arbetslöshet. Och så en ny dator. I en ask. Som mamma en gång har haft knästrumpor av nylon i.

Min kväll rundade jag av med sipps* på ballen**. När mörkret hade sänkt sig gjorde lyktorna ingen som helst nytta – jag kunde inte läsa mer i den sista födelsedagsboken. Så jag satt bara där i mörkret och var arg på

• motorcyklister (var det nån jävla tävling här i krokarna igår kväll, eller?)
• medelålders småfulla män som spelade kubb (en hade en riktig megafonröst)
• fotbollskillar (som envisas med hårda bollar längs med kortsidan på tennisbanan i stället för långsidan – snart kraschar de nåt fönster! Förresten är det en tennisbana, inte nån jävla fotbollsplan!)
• herr och fru Deskmedul som bara tvättar (ska man inte spara lite på vatten nu när det är så torrt?)
• folk som sliter upp luckorna i sina inglasade ballar*** så man hoppar högt
• småbarn som är uppe sent

Och kände mig ganska ensam. Så jag gick och la mig och läste i skenet från nattduksbordslampan om hur Ove körde bil med släpvagn. Ove, som är bitter och grannarnas skräck. Påminner mig om nån… Sen somnade jag.

*sipps = chips
**ballen = balkongen
***inglasade ballar = inglasade balkonger

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Känns det igen?

Ett igenkännande inlägg.

---

 

Idag på morgonen gick jag ut i vårt fika- och lunchrum för att fylla på min vattenflaska. Möttes då av en vagn med ett berg av plastburkar. Högen var krönt av en lapp där man uppmanades ta hand om sin burk före fredag, då resterande burkar kastas.

Överblivna burkar – sett detta förut?

 

Jag kunde inte låta bli att skratta, för jag har sett nästan på pricken exakt samma scenario på mina senaste fyra arbetsplatser… Har du..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Eyes all over

Ett granskande, men kort inlägg.

På Twitter kan man ha en liten presentationsbild av sig själv. Eller nåt annat som har med en själv att göra. Eller vaffan man vill. Några har tecknade figurer, jag har samma presentationsbild som jag har till bloggen här. Jag borde nog byta ut den eftersom jag har bytt frisyr. Men somliga, som A, kände visst igen mig ändå. Kul! Och tack för mejlet, svar är på väg!

En del har kroppsdelar som presentationsbilder. Vissa såna bilder kan jag leva utan, men de med ögon är väldigt snygga. Lite roligt blev det dock i mitt Twitterflöde när dessa tre presentationsbilder (avatarer eller gravatarer, som de också kallas) hamnade efter varandra – se bilden till vänster!

När jag spelar spel via mina appar har jag ibland en presentationsbild, ibland inte. Det känns liksom onödigt att ha en bild på sig själv när man bara ska spela med okända, kanske. I ett av spelen har jag till och med laddat upp en ansiktsbild på ett stentroll med en enda gigantisk påmålad tand och hår som svinto… Eh… ja… man kan inte säga att jag förskönar mig i alla fall…

Vad skulle DU ha för presentationsbild – om du hade nån???

Livet är kort.

Read Full Post »

Snöleoparden

Ett inlägg om en bok.

Det pågår ett märkligt spel i maktens hus i USA. Den som inte klarar sig undan med att skylla på andra går under. Det är en kort sammanfattning av Britt-Marie Mattssons roman Snöleoparden.

En bok om makt och spel för att rädda sitt eget skinn.

Det försvinner en säck med kurirpost från amerikanska utrikesdepartementet. Caroline Maine, som är nyanställd vid UD, skickas till Tibet för att försöka hitta säcken. Men säcken i sig är en het potatis. I maktens korridorer är alla sig själv närmast. Det gäller att hela tiden hitta nån annan att skylla på – allt för att klara sitt egen skinn. Och media måste till varje pris hållas utanför och ovetande.

Jag tycker att den här boken är seg och onödigt lång. Samtidigt kan jag uppskatta – och känna igen! – skildringen av spelet i maktens korridorer. Det är nämligen inte bara på amerikanska departement som alla försöker hitta syndabockar. Det sättet att vara finns närmare oss än så.

Toffelbetyget blir medel, eftersom boken är välskriven och författaren uppenbarligen insatt i det hon skriver om. Trots att det är drama och fiktion med stänk av ironi känns romanen trovärdig. Och den var helt värd den guldpeng den kostade…

Livet är kort.

Read Full Post »