Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘tjuga’

Ett inlägg om styrka och att ha koll på saker.


 

Pippitårta

Pippi, ge mig styrka!

Om det funnes nån jag skulle behöva just nu så är det Pippi Långstrump. Tack, tant Astrid (hon på tjugan), för henne! Eller i vart fall en del av Pippis styrka. (Ändå tackade jag nej till tårtbiten på bilden, ska du veta.) Mitt nya jobb är verkligen spännande och intressant, men fasen så mycket det är att försöka ha koll på. Vissa stunder känner jag mig smått dement. Sen kommer andra tillfällen när jag tycker att det klarnar.

 

 

För att jobbet inte ska bli alltför råddigt just nu har jag angripit en gammal befintlig kommunikationsplan och en dito policy från anno dazumal 2013. Enligt en av de medverkande skaparna av den är den snarare från 2010. Tanken är att förena de tu, en sammansmältning som sparar åtminstone några papper (även om de flesta kanske läser den mest digitalt numera). Idag efter lunch höll jag en liten dragning om mina tankar och funderingar kring planen på ett stabsmöte. Glädjande nog fick jag nickar och bra återkoppling. I övrigt ska jag ansvara för avdelningens webb och intranät och medverka alt. vara huvudredaktör i ett antal webbprojekt för hela universitetet. GULP! Vidare ska jag rycka i en del delikata frågor som kan bli som att trampa i ett getingbo. Men jag är ju så ny och dum och vet inte bättre, eller hur? (<== ganska retorisk fråga) Kort sagt: det är mycket nu. (Pippi, ge mig styrka!)

Det känns som om jag inte riktigt hinner med privatlivet. Det är som att ha en skog framför ögonen, en skog som gör att jag inte ser ens det närmaste gänget träd. Högen med böcker som ska läsas och recenseras växer, jag hinner inte höra av mig till/träffa mina vänner och Fästmön som jag vill och önskar och jag får INTE glömma bort att fixa en present TILL Mors dag (jag måste ringa mamma i kväll eller i morgon också) och att städa och tvätta bilen Mors dag – den ska besiktigas dan därpå! Alltid lika pirrigt. Förra året blev bilen underkänd för att en av tre bromslampor slutade fungera typ samma dag bilen skulle besiktigas. Men jag slapp besiktiga om den och jag såg till att få den trasiga lampan utbytt pronto.

Träd

Hej träd! Jag försöker se er.

 

Grönsaker och vegetariska enchilladas

Många grönsaker idag också och vegetariska enchilladas till lunch.

Idag vid lunchen hörde vännen H av sig per sms. Jag har tänkt så mycket att jag vill träffas, bland annat för att jag har en liten SAK åt H och för att H har det tufft på flera sätt än ett just nu. Jag skulle just avsluta mitt ätande och gå och ringa H, när enhetschefen och avdelningschefen joinade mig och slog sig ner vid mitt bord. Då kan en liksom inte resa sig och gå och ringa… Men det var både trevligt och bra att få prata lite med dem. De ville nog kolla läget med mig, tror jag, och det var omtänksamt. Jag gillar dem båda, i alla fall än så länge. Sinsemellan är de väldigt olika. Samtidigt är de två starka kvinnor. Genom åren har jag haft så många dåliga chefer att jag borde vara luttrad. Nu känner jag mig aningen hoppfull. Det kändes till exempel inte alls fel att benämna min särbo Anna – det är ju det hon heter. Rätt tillfälle kom och det blev naturligt att inte göra nån stor grej av det.

I morgon får jag i alla fall besök igen på jobbet, denna gång av ovan nämnda vännen H som kommer och fikar med mig på eftermiddagen. Det ska bli roligt att få visa mitt nya, fina jobb, men det ska också bli roligt att ses. Det är rätt många jag saknar just nu…

När partner och vänner nu nämnts, vill jag också framhålla vännen Agneta, som jag har hållit vänstertummen för idag. Jag hoppas att Västerås var en givande stad att besöka, hö hö hö, Agneta fattar vad jag menar. Övriga får sväva i ovisshet.

Det är dags för en macka och under tiden fundera över vad jag ska ta tag i närmast. Läsa? Mamma? Duscha? Städning, renbäddning och matlådelagning blir det den kommande helgen. Vilken typ är DU – Utelunchare eller Matlådeperson??? Berätta gärna i en kommentar så jag får skäl att gå tillbaka till datorn då och då under kvällen.

Matlåda

Typisk matlåda.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Nej jag vill inte gå med i en bokcirkelOrden i rubriken skulle ha kunnat vara mina – med tanke på min och FEM:s bokrektangel. Men det är Marie Sharp som uttalar dem i boken med samma titel, Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel. Jag fyndade boken på Myrorna för en tjuga i fin inbunden utgåva med skyddsomslaget kvar.

Marie Sharp har just fyllt 60 och går i pension. Vad ska hon nu fylla dagarna med? Tja, inte med nån bokcirkel, uppenbarligen. Under ungefär två år får vi läsare följa den fiktiva Marie, som säkerligen påminner om författaren Virginia Ironside, när hon skriver dagbok. Dagboken handlar om stort och smått, såväl nya liv som liv som avslutas.

Maries ton är nästan vresig ibland, vilket tilltalar mig. Men annars är boken nog för nån snäppet äldre person än jag själv. Jag är inte så intresserad av barnbarn och stickning och väninnor, som förälskar sig i mycket yngre män. Välskriven, ändå och bitvis rolig. Fast lite… trist för min smak.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett jätteinlägg.


 

Den här dagen kan bara sammanfattas med ett ord: jätte. Först var det jätteroligt att A kom hit och pratade en stund och lånade ut en bok. Det var också jätteskönt att höra att maken hade mat på gång när A kom hem i stället för att han lämnat en tjuga till korvkiosken. Detta eftersom A hade glömt att berätta att hon skulle ta vägen om mig efter jobbet…

Min mormor hälsar och säger förlåt

Nä, jag tog ingen bild på A. Kanske nästa gång..?

 

A och Fästmön möttes på cykelbanan, men det kom de inte på förrän efteråt. Jättedumt! Anna och jag tog i alla fall bilen ut till Förorten. Där var det jättelång kö på ”posten”…

Posten

Det var jättelång kö på ”posten”, men jag vågade inte fota alla människor.


Anna hämtade ut
ett jättestort paket. Det fick nätt och jämnt plats i hennes knä  när hon skulle öppna och kika på innehållet…

 Jättestort paket

Ett jättestort paket, kort och gott.


Sen brakade ovädret loss.
Det regnade jättemycket och blixtrade. Medan Anna levererade paketet väntade jag i bilen.

 Regn på bilrutan

Jag väntade i bilen med regnet som sällskap.


Vi for tillbaka in till stan igen.
Middag intogs på ChopChop för att Anna också skulle få smaka deras jättegoda wokmat. Idag tog jag peanut chicken och chicken spicy lime med nudlar.

Peanut chicken och chicken spicy lime

Peanut chicken och chicken spicy lime – min middag idag.


Det enda som kändes sisådär
var väl lyckokakans text. För dagens hinder har bestått av a-kassan IGEN och två nej på sökta tjänster, varav en på ett jobb jag verkligen jättegärna ville ha. Men hinder är till för att övervinnas, har jag hört… Bara att bita ihop, torka tårarna av besvikelse och på’t igen!

Förvånansvärt lätt övervinna hinder fortune cookie

Lätt? Nja…


Det jättebästa idag
var nog att mamma fick tag i den städtjej hon ville. Och att Anna fick med sig en bit av mormors sin jättesnälla mammas jättesmaskiga kaka hem. Den ska vi goffa NU!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett surt inlägg.


 

Uppdaterat inlägg:
Capella, som Rippe tipsar om i sin kommentar, har en webbplats med öppettider etc – se här!

Även Erikshjälpen får gott betyg av Hortellskan!


Det händer saker i huset.
Allt är inte intressant för andra, men när Lucille råkade lite illa ut kan jag som granne och vän inte låta bli att ha en åsikt. Naturligtvis har jag inhämtat hennes tillåtelse att skriva om det.

Lucille och jag delar lägenhetsförråd. Det vill säga, vi har var sin halva bakom samma dörr. Jag bor ensam, Lucilles familj består av totalt fyra personer. Bland annat barn som växer. Att städa förråd tillhör inte livets roligaste aktiviteter, men är ett nödvändigt ont ibland. Särskilt om man vill kunna gå in i sitt förråd…

Hylla i trä för paradhandduk o lite smått

En liten hylla för paradhandduk och lite smågrejor kanske hade hittat en ny ägare för en femma..?


Jag städade mitt förråd
förra sommaren med god hjälp av äldsta bonussonen. Lucille städade nyligen. Hon hade en massa saker som inte var trasiga, men som familjen helt enkelt inte har plats för. Återvinning är bra och Lucille tänkte på människor som inte har råd att köpa nytt. Människor, som kanske kommer som flyktingar eller kanske bara unga människor, på väg att flytta hemifrån. Därför kontaktade hon Röda Korset i Uppsala, eller dess second handaffär Kupan, för att höra om de kunde komma och hämta en del möbler och saker. Kupan är ett ställe jag själv åker till då och då, mest för att titta på böcker, förstås.

Idag klockan 13 skulle de komma och hämta grejorna. Tio minuter över ett såg jag en stor lastbil rulla in på framsidan av huset och stanna. Tre män klev ur. De ringde på. Hos mig. Jag heter inte Lucille. (Det gör inte Lucille heller.) Men jag öppnade och de bad om ursäkt för att de hade ringt på fel dörr.

Balkongbord i solitt trä

Ett balkongbord i solitt trä som den pysslige hade kunnat slipa och måla. En tjuga, kanske?


Fem minuter senare
ringde det på min dörr igen. Jag tänkte för några sekunder att det kanske var Röda Korsarna som plingade på en gång till för att kolla om även jag hade grejor. De hade ju en ganska stor lastbil… Men det var Lucille. Och hon var rätt arg. Det visade sig nämligen att männen hade varit oförskämda och snikna. De hade också vägrat ta med sig vissa saker. Skälet de angav var att sakerna inte skulle gå att sälja.

Lucille visade mig prylarna. Visst var de använda och lite slitna – second hand – men de var definitivt inte i uselt skick.  Om jag var på väg att flytta hemifrån skulle jag mycket väl kunna tänka mig ett balkongbord att hänga på räcket för en tjuga eller soffbord för några tior till.

Soffbord i furu

Ett soffbord i furu såg använt ut, men hade inga synliga repor. En femtiolapp?


Eftersom det var ganska många saker
Röda Korsets personal inte hämtade och en del var stora möbler kunde jag tyvärr inte hjälpa Lucille att skjutsa henne och grejorna till nåt annat ställe där man verkligen återvinner saker. Clark Kent* är ju ganska liten. Lucilles man är på sitt arbete och har deras bil, en större Toyota än min, med sig dit – annars hade vi kunnat ta den. För jag ville ju hjälpa min vän som tycker att återvinning är bra.

Så det som händer nu är att Lucille har bett en annan snäll och hjälpsam och lite stark granne att bära ut sakerna till soprumscontainern i eftermiddag. Grejorna ska kastas alltså. Fullt funktionsdugliga och använda, men inte i uselt skick. Tack vare att Röda Korset, av alla organisationer, har en sniken affärsverksamhet här i stan, anser jag.

För Röda Korset i Uppsala, Kupan, kan ju detta inte bli nånting annat än en stor, fet och svart bak, eller hur? Och nåt mer besök dit blir det inte från oss i New Village, i alla fall!

Svart bak

En stor, fet och svart bak till Röda Korsets secondhandaffär Kupan i Uppsala för sitt snikna sätt.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.


Det finns så många fina saker
runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

Pelargon

En fin sak! Och så gott som gratis!


En annan sak som jag sparar på är fina ord.
Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Nu är det klart vilka ansikten och motiv vi får se på våra sedlar från 2014 eller 2015. Jag bloggade ju om det här igår och gissade på sex personer. Två rätt av fyra sex (nej, jag kan inte räkna ut vad två plus fyra blir 😉 )blev det.

Och här kommer nu facit:

  • Dag Hammarskjöld, som var en av mina gissningar, syns på tusenlapparna. Naturmotivet på sedlarna kommer från Lappland.
  • Birgit Nilsson hittar vi på femhundringarna. Naturmotivet kommer från Skåne, Birgit Nilssons uppväxtmiljö.
  • Ingmar Bergman kan vi se på den helt nya tvåhundrakronorssedeln. Naturmotivet på dessa sedlar kommer från Gotland.
  • Greta Garbo hamnar på hundralapparna och naturmotivet hämtas från Stockholm.
  • Evert Taube och naturmotiv från Bohuslän kommer på de nya femtiolapparna.
  • Astrid Lindgren, som fick flest röster varav en av dem var min, får vi se på ”tjugan”. Naturmotivet hämtas från Småland.

Alla sedlar behåller sina färger. Den nya tvåhundringen blir grön. Sedlarna ska tryckas på en annan typ av papper och blir därför tjockare än idag. Dessutom får sedlarna ett särskilt koppartryck, nåt som ska förenkla för synskadade. 

Några silverfärgade mynt blir det inte i framtiden utan ett kopparpläterat stål och den legering som finns i tiorna ersätter dagens mynt. På så sätt undviker man nickel, nåt som många är överkänsliga emot.

En del överraskande val, tycker jag, men också en del bra förändringar, både vad gäller motiv och utformningen i övrigt.

Read Full Post »

Tidigare i kväll ringde det på mammas dörr. Tre ringsignaler, du vet så där som att man har gjort upp med nån vän eller släkting om att ringa på så man vet vem det är. Mamma stapplade upp och öppnade. Utanför stod en kvinna med en bukett plastade rosor som hon försökte kränga för 20 pix styck. Pengarna skulle gå till

Barnen i Balkan

Min fråga är nu om nån vet vilka dessa barn är???

Alltså jag blir skitförbannad när jag hör och ser sånt här! Därför att det är organiserade ligor som jobbar. Och att plinga på hos gamlingar vars hjärtan naturligtvis ömmar för fattiga barn…

Jag har sett såna här ligor operera på gatorna hemma i Uppsala och nu sist när jag och CL var på Kafferummet Storken och fikade. Fruktansvärt!  (Notera att strax innan hade en ANNAN pengatiggerska tryckt en insamlingsbössa framför näsan på mig. Ser jag rik ut, eller?..)

Om jag säkert visste att ett enda stackars barn skulle få en eventuell tjuga om jag köpte en ros, skulle jag inte tveka att räcka över sedeln. Men jag vägrar att finansiera oseriöst tiggeri som utnyttjar gamla människors svagheter. SKÄMS!

Det kan ju inte bli annat än en sån här, eller hur?!


En svart bak till ligor som tigger pengar till ”barnen på Balkan”.

Read Full Post »

Older Posts »