DÄRFÖR hinner jag läsa så många böcker

Ett irriterat inlägg.

---

 

Det bubblar i mig! (Glaset innehåller Ginger ale. Jaa, jag som nästan aldrig dricker läsk gjorde det igår. Det fanns en slatt kvar efter mamma.)

När det gäller böcker är jag nog lättkränkt. Eller snarare när det gäller mitt förhållande till böcker och läsning. Det bubblar i mig. För jag vet inte vilken gång i ordningen fick jag idag ytterligare en kommentar – på Twitter, förstås, där alla myckettyckare håller till – om min läsning. Kommentarerna varierar sig en del språkligt, men ofta ser de ut så här:

Hur hinner du läsa så många böcker?

Varför reagerar jag med irritation? Därför att jag tycker att det ligger en förebråelse i orden. För mig handlar det om att prioritera vad jag gör med min lediga tid (jag jobbar heltid). Prioriterar gissar jag att du också gör när det gäller dina fritidssysselsättningar såsom träning, sömnad, glo på sport, glo på TV, glo på film, umgås med barnen, laga mat, baka, sova, äta godis, gå på konserter, besöka museer, promenera, träffa kompisar, gå ut med hunden med mera med mera.

Jag jobbar åtta timmar varje vardag. Sen ägnar jag typ 45 minuter varje vardag åt att fixa mat och äta. Resor till och från jobbet tar ungefär 40 minuter måndag till fredag. Jag sover typ sju timmar varje vardagsnatt, ser på TV ungefär en timme varje kväll, skriver ett till två blogginlägg om vardagskvällarna och kollar min mejl (cirka en timme), spelar lite Wordfeud med två vänner… Det ger mig cirka fem timmar till läsning varje vardag. Är det nåt problem för nån??? 

På helgerna ska jag hinna med allt det där jag inte orkar eller vill göra under vardagskvällarna, det vill säga tvätta, stryka, städa och kanske handla lite, ringa mamma. Det blir ganska mycket tid över. Är det FORTFARANDE nåt problem för nån??? 

En dag som denna söndag har jag dessutom skrivit fyra jobbansökningar samt vårdat ett värkande huvud. Och nu ska jag ringa mamma. Sen ska jag läsa. Med gott samvete – jag tvättade, strök och städade igår, nämligen.

Jag klarar också att göra två saker samtidigt – äta och läsa. Igår åt jag pizza OCH läste.

För övrigt hänger jag ytterst sällan på Twitter numera. Jag orkar inte med alla myckettyckare. Dessutom blir jag själv bara en gnällig typ när jag hänger där, för mina tweets är bara negativa. Men jag använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram också. Den som vill kommentera blogginlägg och bilder kan ju göra det DÄR DE FINNS – det vill säga här på bloggen eller på Instagram. Inte på Twitter. Jag funderar på att dra mig tillbaka helt därifrån.

Och du som hänger på Twitter jämt… Prova att läsa en bok nån gång. Det är ganska trevligt. Ingen som skriver oförskämda saker till dig, till exempel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bilder lättillgängligare än ord?

Ett bildligt och ordrikt inlägg.

---

 

Läser inte folk längre? Är det bara stillbilder eller rörliga bilder (filmer och filmklipp) som får folk att känna nåt och reagera? I såna fall tycker jag att världen blir torftigare. Tidigare var bilden vanligen ett komplement till en text. En inlockare i texten, kanske nåt som liksom en mellanrubrik gav en stunds paus och tid för reflektion. Men texten var det viktigaste!

Jag kan skriva hur många texter som helst. Allt intresserar inte alla, det förstår jag. Men man tycker att några ord borde väcka känslor. Icke! Det hörs inte ett pip. Däremot om jag lägger upp en bild på nåt ätbart – vare sig det är min middag, godis eller till och med en hård liten kaka – då får jag massor av reaktioner – på Instagram. Det är hjärtan och tummar upp och kommentarer. Märkligt, tycker jag, som nu för tiden läser ännu mer än tidigare och som ser färre bilder, filmer och filmklipp därför att de bara ger en glimt och ingen helhet. Jag skulle ha mycket svårt att ta till mig en instruktion via en YouTubefilm, till exempel. Jag vill hellre läsa den. En stillbild, däremot, kan jag njuta av. Ett tag. Sen går jag vidare. En text reagerar jag på. Antingen skrattar jag, gråter, blir förbannad, håller med, håller inte med, känner igen mig, blir förvånad eller irriteras, typ. En dåligt skriven text hoppar jag emellertid över efter ett par meningar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Min middag igår bestod av ett hopplock med rester, mest sånt nyttigt som Fästmön hade lämnat efter sig. Jag skulle äta kallskuret med nån sallad som jag hittade i en burk i kylen. Det var inte mycket sallad, men jag kompletterade med tre små tomater, oliver, en avocado, sista biten av en gammal Brie-ost och så kokade jag ett ägg till. Den bilden fick människor att fullkomligt jubla. Igår kväll var jag väldigt ledsen. Då passade det bra att trösta sig med en påse Twist som jag hade fått av Anna. Den bilden gav mig nästan stående ovationer. Både min middag och bilden på Twistpåsen ser du ovan i bildspelet.

Det gav mig myror i huvudet – av olika skäl. Idag tänkte jag använda ett paket krossade tomater med chili som stått i kylen öppnat ett tag – det är ungefär hälften kvar – , hälla det i stekpannan och skära ner en chillikalkonkorv som jag grävde fram ur frysen. Pasta blir det till. Undrar om jag får nya applåder ifall jag lägger ut en bild?

Det regnade igår kväll, i natt och det regnar fortfarande.

Jag såg på säsongsavslutningen av Antikrundan igår kväll. Efteråt hörde jag med ett halvt öra på programmet Plus. Bland annat tog de upp ett inslag om ett företag som erbjuder en NIX-tjänst mot telefonförsäljare och som använder sig av affärsmetoder som inte är helt OK. Det skrev jag om här på bloggen redan den 17 november förra året. Och jorå. Jag kan se i min statistik bakom kulisserna här att den texten är läst har blivit besökt – jag VET ju inte om alla besökarna till inlägget har läst det! – cirka 100 gånger – men inte en enda kommentar har den fått. (Det kanske bara är jag som har en gammal mamma som lätt blir lurad av telefonförsäljare..? Det kanske bara är jag som avskyr telefonförsäljare överhuvudtaget?)

Det har regnat hela natten, det regnar fortfarande. Regnet borde ge mig ro. På nätterna är jag varm, på dagarna fryser jag. Idag ska jag fortsätta städa. Det lindrar oro. Jag har också fått känna mig behövd nu på morgonen som kommunikatör i en delikat fråga. Ryggraden rätades ut en bit. Än lever jag. Än fortsätter mina ord att trilla ut, ner i den här bloggen, bland annat. Den bloggen, som jag hade tänkt avsluta för snart 67 000 besökare sen. Har du läst ända hit är du baske mig lika unik som jag. TACK för att du får mig att känna mig mindre ensam! (<== Ingen ironi!)

Njut av ditt fredagsfika på jobbet nu! Jag dricker svart kaffe i en gammal senapsmugg vid datorn en stund till.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Twittertoppen och Kloutvärde

Ett mätande inlägg.

---

 

Det spelar egentligen ingen större roll, men lite roligt är det allt att kolla hur man syns sociala medier. Ja det är ju ingen risk att jag hamnade på nån twittertopp, för enligt den senaste twitterbarometern finns där mest män. Och i klass med Lina Thomsgård (känner en släkting till henne, men det räknas inte), Brit Stakston (följer henne på Twitter, men på det kan jag inte åka snålskjuts) och Cissi Wallin på listan över PR och kommunikationsmänniskor är jag inte. Det är den listan som innehåller flest kvinnor, sex av de tio i topp är kvinnor. På övriga listor, vare sig det gäller artister, journalister eller politiker med flera, är det männen som dominerar.

 

Den gångna veckan fick jag i alla fall mejl om att mitt Kloutvärde har stigit. När jag gick med i december förra året låg jag på närmare 43 i Kloutvärde. Nu ligger jag på över 51. Vad Kloutvärde är? För den som inte är arbetssökande är det knappast intressant, men för den som letar jobb kan det vara det. Enkelt förklarat är Kloutvärde…

[…] ett nummer mellan 1 och 100 som representerar ditt inflytande. Ju mer inflytelserik du är, desto högre Kloutvärde har du. Inflytandet i det här fallet är förmåga att få till aktivitet. Alltså att du delar nånting i sociala medier eller i verkliga livet och du får respons från människor. DEN sortens inflytande. […]

Det Klout räknar samman är följare, delningar, omnämnanden, publicerade texter och bilder, kommentarer, gillamarkeringar, antal kontakter med mera. Ärligt talat är jag rätt nöjd med att ligga strax över 51 – jag kan ju inte samla ”poäng” via Fejan eftersom jag inte finns där, utan det är övriga ställen i sociala medier där jag finns som har genererat mitt värde. Utom min blogg, för den räknas inte in. Men med den senaste tidens hänvisningar från Fejan borde jag ha fått lite extra värde, tycker jag nog.

Det är absolut inget skryt. Om jag har över 51 har Barack Obama 99. Då förstår du min… position.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrar: Har du råkat illa ut på grund av din sexuella läggning?

Ett undrande inlägg.

---

 

Den här veckan pågår Pride i Stockholm. En del av oss ska dit, andra stannar hemma för att de inte kan åka dit eller inte vill eller kanske inte ser nån mening med det hela. Vad vet jag. Men Tofflan undrar om du har råkat illa ut på grund av din sexuella läggning. Det kan man fråga sig vare sig du deltar i Pride eller inte. Och oavsett din sexuella läggning.

Frågan hittar du som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar… Det är också där du lämnar dina svar och dina kommenterar, det här inlägget kan du inte kommentera.

Tack på förhand för din medverkan!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen vidare gäst, inte…

Ett inlägg om att känna sig som en gäst hela tiden. Och om att skriva så man berör.

Även arbetslösa tar sovmorgon ibland. I morse sov jag ända till halv nio. Som vanligt när jag gick och la mig igår kväll närde jag en förhoppning om att inte vakna idag. Som vanligt blev jag besviken. Jag vaknade och verkligheten är ingen dröm utan just… verklighet.

Idag är det min pappas födelsedag, men jag har ingen pappa här att fira. Han skulle ha blivit 86 år. Jag kan inte tänka mig honom som en sån gammal gubbe! Min pappa är evigt ung i mitt minne. Jag saknar honom varje dag. Det går inte över.

Tjock-Tofflan och hennes pappa.

Det är en strålande solig och kall dag. Termometern visar nån minusgrad. Det är lite vitt på marken och lite vitt på taken. En promenaddag borde det vara. Men jag skippar det idag också. Har ingen lust. Vill inte visa mig utanför dörren, helst. Tanken är väl att jag ska åka ut till Himlen och gästa familjen.

Gästtofflor kan vara både mysiga och billiga.

För det mesta känns det som om jag är en gäst i alla sammanhang. I verkligheten, alltså. Det är som om jag är här på besök. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte är en trevligare gäst. En gäst som förvaltar sin tid i verkligheten på bästa sätt. Det är bekvämt att sitta här och vegetera och inte förvalta alls, ska jag erkänna. Men var lugn, jag får skit för det också. Jag får skit för det mesta jag är och gör. Fast jag vänjer mig aldrig.

Allvarliga är mina funderingar om att lägga ner skrivandet. Jag vet inte om jag skulle överleva det. Det berömda valet står mellan pest och kolera. Men jag är så trött på att onda ögon tolkar in saker jag inte skriver. Jag vill ju inte ens att dessa illvilliga blickar ska läsa mina texter. Varför är jag så intressant? Jag kan verkligen inte förstå det. Om du retar dig så, varför läser du det jag skriver, liksom?

Redan i första klass i lågstadiet frågade jag mig varför jag var så intressant i andras ögon. Jag fick höra att jag hade en tuff yttre stil som retade många. Jag, som var världens mjukis och som grinade när helst ingen såg! För hemma fick jag inte grina. Hemma fick vi aldrig visa några som helst högljudda känslor utan det skulle vara neutralt. Som barn har man två alternativ då: man exploderar eller man imploderar. Dessvärre följer detta med upp i vuxenåldern. Det påverkar mer än man tror. Var jag så tuff när jag var sju bast, då? Nej, inte alls. Jag var bara en pojkflicka som alltid var rädd och ledsen. Värsta belackarna var då, som nu, flickorna.

Igår eftermiddag, på bilverkstan, satt jag och läste pappersvarianten av lokalblaskan. Denna blaska, som nyligen utsågs till Årets dagstidning. Årets dagstidning – och årets lite andra saker inom journalistiken – är ett jippo som arrangeras av tidningen Medievärlden och Tidningsutgivarna. Det senare är en organisation som enligt egen utsago säger sig

arbeta för fria och konkurrenskraftiga medier för ett öppet och demokratiskt samhälle

Det lite lustiga i sammanhanget är att ägarna till vår lokalblaska äger en massa andra lokalblaskor. Ägarna köpte till och med den lilla lokala gratistidningen som kommer ut en gång i veckan. Därför reagerar jag på orden

[…] fria och konkurrenskraftiga medier […]

Hur fria är dessa lokalblaskor, egentligen? Hur fritt är det, till exempel när båda lokalblaskorna i Metropolen Byhålan, ägda av samma företag som lokalblaskan här, har exakt samma artiklar på sina webbplatser och i pappersversionerna? De två före detta konkurrenterna, ska tilläggas. Jag undrar om folk där nere i södern vet hur det ligger till.

Här i Uppsala tjafsar i alla fall en av lokalblaskans bloggare, Frida Norén, med en annan, vanlig bloggare, Karin Andersson. Jag har inte läst nån av dem tidigare. Bara noterat att Frida Norén har fotobyline och skriver i Citybilagan. Härom sommaren såg vi henne i en av stadens second hand-affärer. Hon hade kappa med pälskrage på sig i värmen, det är därför jag minns henne.

Typ en sån här pälskrage.

På lokalblaskans webbplats får båda två däng i kommentarerna, men mest Karin Andersson. Om man tittar på respektive bloggares texter är det också  Karin Anderssons text som har fått mest respons/däng. På Frida Noréns bloggtext finns inte en kommentar. Det talar sitt tydliga språk om vem som berör och vem som inte gör det, tycker jag…

För det är just det här med att beröra andra med sin text… Jag fick höra igår att det är det jag gör och att det är därför de som avskyr mig inte kan sluta läsa. Och kanske är det så att läsaren som mejlade mig detta tänkbara scenario har alldeles jävla rätt..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Tiden och rutiner

Ett inlägg om det här med att göra nånting meningsfullt under en vardag.

Jag måste få återkomma till det här med tiden och att fylla sin vardag! När man är arbetssökande är det så lätt att tappa rutiner, att låta sig falla ner i kravlöshet och samtidigt svårmod. Vem behöver en? Vem behöver jag?

När tiden har gått i krasch

skulle kunna vara titeln på min kommande bok, för jag är expert på detta. Men så blir inte titeln!

När tiden har gått i krasch…

 

Därför tänkte jag blogga om det igen, i stället. För bloggen är min ventil! Egentligen bloggar jag bara för att få skriva och få ventilera. Jag vill inte belasta min familj med alla mina tankar och ord, så där har bloggen ett viktigt syfte. Egentligen är jag inte heller intresserad av att chatta med kända och okända människor via kommentarsfälten. Men jag tycker ofta att kommentarer från läsare inspirerar mig eller får mig att fundera – därför tillåter jag dem. För att kommentera på nåns blogg är ingen jäkla rättighet som alla har – det är en möjlighet som tilldelas läsarna av den som skriver. Därför kräver jag i gengäld ett visst mått av hyfs och respekt från den som kommenterar. Om man inte klarar det blir man till sist blockerad.

Det handlar inte om att jag omger mig med ja-sägare. Det tycker jag är rentav fräckt att påstå mot dem som kommenterar här! Men jag tar inte nån skit. Tonen ska vara hyfsad och respektfull. Har man egna åsikter som man mycket starkt vill framhäva kan man ju kanske med fördel presentera på sin egen blogg. Om man nu inte är ett ökänt webbtroll som flaxar mellan bloggarna i brist på att göra annat här i livet…

Det här tecknade webbtrollet är faktiskt ganska likt mitt eget personliga webbtroll, som jag har sett arkivbilder av.

I min vardag försöker jag hålla strikt på vissa rutiner – nu när ingen annan talar om för mig mellan vilka tider jag ska befinna mig på arbetet och vad jag ska göra där. Jag har hittills gått upp klockan sju varje vardag för att skjutsa Fästmön till jobbet. Nästa vecka börjar hon på sitt vanliga schema igen och då kan det bli lite avvikelser. Men just nu gör detta att jag kommer upp i tid och att jag gör nåt nyttigt och vettigt. Anna uppskattar nämligen att jag skjutsar henne till jobbet, men det är inget krav hon ställer.

Morgonen inleds med att skriva ett eller två blogginlägg. Därefter sätter jag igång med att leta jobb att söka och att skriva ansökningar. Det kan ta mellan ett par timmar och resten av dan, kanske till och med in på kvällen. För jag har bestämt mig för att söka minst tre jobb om dan på vardagar – om jag inte gör nån annan arbetsrelaterad aktivitet. För varje sån aktivitet minskar antalet sökningar. Det här gör att jag har stenkoll på vilka tjänster som är utlysta och jag upprätthåller en hyfsad klass – och fart! – på att skriva jobbansökningar…

Frukost brukar jag inta nånstans mellan elva och tolv, vanligen. Ibland gör jag en utflykt till Tokerian, ibland gör jag lite längre utflykter. Det beror på hur jag mår och vad jag har planerat för.

På eftermiddagen fortsätter jag jobbsökeriet. Om jag blir färdig i hyfsad tid brukar jag ringa mamma och kanske läsa en stund. Strax före klockan 16 är det dags att åka och hämta Anna från jobbet. Jag brukar sno ihop nåt ätbart åt oss och sen spelar vi Wordfeud eller Quiz Battle eller glor på TV eller pratar eller läser eller… tja, gör nåt som vanliga människor gör.

För det mesta hoppar jag i säng när Anna gör det, ibland har hon gymnastikprogram innan sänggående och då flamsar vi så det är nästan omöjligt att komma till ro.

På natten sover jag. Vissa nätter sover jag bra, andra mindre bra, med sönderhackad sömn. Men tack vare operationen i vintras sover jag betydligt mer och bättre än innan dess.

Hur ser en typisk vardag ut hos dig??? Skriv gärna några rader och berätta! För jag är genuint intresserad!

Livet är kort.

Read Full Post »

Kakor och shopping

Ett inlägg om ytlighet.

Det här med kakor och shopping, alltså… Jag är egentligen en kanelbullsmänniska och shopping för mig är att köpa böcker. Efter en vecka hos mamma har jag börjat ta efter några av mammas mindre bra sidor: kakfrosseri och shopping. Det har inte gått en dag utan att vi ägnar oss bådadera. Ofta blir det kakor som belöning när vi har shoppat på eftermiddagen. Sen blir det en kaka till kvällskaffet. Kvällskaffe är nånting som jag avskaffade för länge sen…

Jag kan ju skylla på mamma, att jag gör det för mammas skull. Och lite så är det nog. Hon har få sociala kontakter, så det är väl därför hon pratar typ hela tiden. Dessutom behöver hon komma hemifrån. Att fika gör man ju helst inte ensam, heller.

I Skänninge slog jag på stort och överraskade till och med mig själv: jag valde frivilligt ut sju par strumpor för priset av 100 kronor – som mamma sen betalade, men ändå. Jag valde kläder frivilligt. Ett stort framsteg (?). Sen när det gäller färger och mönster överraskade jag ingen.

Tre par randiga, två par rutiga och två rätt roliga med hundar respektive ekorrar på. Färgen var förstås gråskala, dock med lite röd dekorfärg på vissa par.

Dagens kaka blev päronkaka från Ubbes. Mamma åt ju en sån häromdan och tyckte att den var så god. Därför inhandlades var sin sådan till… eh… kvällskaffet, dårå, som jag inte dricker, egentligen. Men innan dess smockade vi i oss pizza och medan jag satt och surfade runt senare i kväll slank även en Ploppchoklad ner. OCH JAG UNDRAR VARFÖR JAG ÄR SÅ TJOCK?!.. Är jag dum i huvet, eller? (Retorisk fråga.) Inte så konstigt, heller, att jag har skitont i hälarna också – notera pluralformen. Gissningsvis är det på väg att bli en hälsporre även i höger fot. BAJS!

Päronkaka med Toffelbett.

För övrigt surade jag rätt rejält över repan på bilen och min trasiga klocka. Ajfånen har dessutom krånglat. Den är seg, hänger sig och hundra år efter leveransen kommer puffar för mejl, sms, spel, kommentarer etc. Det tog också hundra år att dra över de två bilderna till det här inlägget. MEN… det är ju statens egendom och ska lämnas tillbaka om ett par veckor. Jag ska köpa en ny. Jag måste det, måste vara tillgänglig. Troligen skrotar jag den fasta telefonen hemma då. Det är bara mamma och säljare som ringer på den och de senare kan jag klara mig utan.

Vad ny mobil och lackering av bilen kostar törs jag inte tänka på. Det är verkligen inte läge för detta nu, när jag bara har en lön till på ingång. Så jäkla typat, för jag blev så glad över ett skrivuppdrag i morse. Men det uppdraget inbringade blev ju en piss i havet jämfört med det som behövs…

Nä, ingen idé att gråta över spilld mjölk. Det är väl bara att ta en kaka till och shoppa loss. Men jag väntar tills det ljusnar. Nu ska jag läsa en stund innan jag sover några timmar.

Livet är kort. Och det suger rejält ibland.

Read Full Post »

V vägrar vara med och skaffa ny höna/tupp

Uppdaterat inlägg!
När man går in och läser kommentarerna till artikeln på lokalblaskans hemsida inser man att de som kommenterar inte vet hur många personer den förra direktören själv har varit med och sparkat.  Om tidningen hade grävt lite hade man kommit fram till att Majoritetsrådet bara har varit med och sparkat tre chefer (inklusive denna senaste), medan dirren varit med och sparkat ett tiotal personer (minst!), såväl chefer som medarbetare. Vidare gissar jag att förra direktörens politiska hemvist är densamma som Majoritetsrådets, vilket INTE borde göra detta till en politisk fråga. Men detta är spekulation. Och att tro är att icke veta. För övrigt tycker jag fortfarande att det är ett hemskt slut på ett långt yrkesliv. INGEN borde drabbas av såna här blixtar från en klar himmel, vare sig de är chefer eller simpla medarbetare. Detta står för en otroligt krass människosyn.

Maj gadd! Läste just på lokalblaskans hemsida att Vänsterpartiet har gjort ett litet utspel: partiet vägrar att vara med när det ska rekryteras ny höna/tupp till Länets Lokala Sandlåda (LLS). Skälet är att man anser att det inte spelar nån roll vem som rekryteras – Majoritetsrådet kan inte samarbeta med nån.

Tupp, tupp men ingen höna, eller? Ingen Vänster i alla fall.

Men det är väl bara himla dumt?! Jag tycker det låter lite småtjurigt och barnsligt att vägra vara med i rekryteringsprocessen. Då kan man ju liksom inte komma och gnälla senare om det skulle bli alldeles bort i tok.

Samtidigt känner jag ju till en del av spelet bakom kulisserna. Det skulle inte förvåna mig ett smack om det redan finns en utsedd kandidat. Det är ju så det brukar gå till. LLS har ju åtskilliga gånger petat/sparkat/köpt ut folk som inte passar in/duger/har egna åsikter. Det har skrivits en hel del om det i lokalblaskan, men journalisterna har bara grävt väldigt grunt och på chefsnivå. Det är väl det som är intressant. Men alla avgångsvederlag kostar ju skattebetalarna pengar, inte bara chefernas. Samtidigt förstår jag tidningen som ju är i nån sorts beroendeställning, kan man tänka, gentemot Kolossen vad gäller annonsintäkter. Fast å andra sidan har ju lokalblaskan ingen konkurrent som kan bjuda lite motstånd.

Den Lille Fjanten, (DLF), brukade ofta säga att Majoritetsrådet hade nån sorts bokstavskombination. Det tycker jag var oerhört kränkande – för alla parter. Men en ledare måste ju Kolossen ha – eftersom man vägrar inse att det är dags att lägga ner skiten sig själv. Låt staten ta över Sjukstugan i Backen igen, rensa upp bland chefer och direktörer där samt låt kommunerna ta över Första Linjen – det skulle vara mitt recept om jag vore doktor. Men det är jag ju inte. Jag är ju blott en Toffla.

Ett passande citat i sammanhanget är från Sarah Dawn Finers Nu vet du hur det känns på albumet Sanningen kommer om natten:

[…] Nu vet du hur det känns,

det syns i dina ögon

Du behöver inte säga nåt,

jag vet exakt vad du är med om

Nu vet du hur det känns, 

att vara den som förlorar […]

*DLF = en samling ja-sägare som bara slår på den som vågar ha en åsikt

Livet är kort.

Read Full Post »

Melodifestival, QX-gala och annat på TV

Vad gör en Toffla en lördagskväll när majoriteten av familjen vill se Melodifestivalen 2013. Deltävling 2 på TV? Jo, hon sitter bredvid med sin dator, förser sig av lördagsgodis, goda ostar, kex och rödvin – samt surfar. Det var lika roligt det. Och så kan man ju lyssna med ett öra och titta med öga. Bara lite sisådär, alltså.

Man kan delta lite halvt.

Av det jag hörde och såg var denna den andra deltävlingen betydligt bättre än den första.  Det bästa var Swedish House Wives MAMMOR, det vill säga Ann-Louise Hanson, Towa Carson och Siw Malmqvist. Och så Louise Hoffsten, förstås. Denna otroligt duktiga artist som pallade med att stå på scenen trots att hon som uppenbart inte mådde bra – jävla sjukdom, hatar den! Louise Hoffsten klarade till och med av att gå till final. Och det måste ju bero på att hon är östgöte, eller hur?! Den andra finalisten tänker jag inte säga ett ord om, för då anklagas jag väl för näthat.

Förra lördagens startfält och delar av gårdagens, i ett försök att konstfullt uttrycka hur djupt dessa satte sina musikaliska spår i mig.

Gårdagens startfält var bättre än förra lördagens, men som sagt, Louise Hoffsten var den stjärna som lyste klarast. Vill du läsa mer om den andra deltävlingen föreslår jag, som sist, att du tittar in hos den här bloggaren. Han var med oss ett tag live, per mobil, för övrigt. Själv satt jag mest och spred omgivningens kommentarer på Twitter. Det handlade om allt från arslen och blöjor till Bruno Banani och seriefigurer. Högsta betyg till den underhållningen i stället, tack familjen! 

Sen blev det QX-gala 2013 på TV4. I sammandrag. Det är sånt vi icke kända homosar får nöja oss med, för vi, pöbeln, får ju aldrig några inbjudningar att bevista såna här evenemang. Nä, det får vi som sagt göra i sammandrag och från TV-sofforna. Och det var rätt OK, ska jag säga. Att följa galan från soffan. För det var väldigt, väldigt mycket Jonas Gardell. Har man sett honom en gång… så har man liksom sett honom.

Häftigt var förstås kronprinsessans framträdande – när hon visade sig var jublet enormt – trots att hon inte är homo, bi, trans eller queer. BRA gjort att komma till galan och dela ut pris, Victoria Bernadotte, 2014 års hetero???

Men… när Darin kom loss… Då kände till och med vi tanter för att dansa och bli lite wild and crazy!!!

Darin gjorde att vi kände för att bli lite wild and crazy.

Lördagskvällens Mr Selfridge spelades in på DVD-hårddisken och ska tittas på under veckan. I kväll är det premiär för en ny omgång av danska Brottet. Totalt blir det tio delar som kan avnjutas på SvT1 på söndagskvällar. Nåt att se fram emot under våren!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i kvarten: Det är så trist

Dagarna och timmarna går, bloggen ser allt mer övergiven ut. Det gör så ont och det är så trist och den som tror att jag njuter av pausen tror helt fel. Det är riktigt plågsamt. Men jag skriver ändå, skriver inlägg som sparas som utkast. Utkast som kanske publiceras rätt som det är. Men det är inte roligt att skriva längre, det är bara som en av de basala behoven en människa har – du vet: äta, skita, sova, typ… Och så älska däremellan och slutligen dö. Slockna.

Regn eller tårar?

Jag går i alla fall in och läser alla kommentarer jag får, men jag besvarar inga. Jag sparar bara på alla vänliga ord och tankar. När jag har hämtat lite krafter ska jag visa att jag inte har tystnat. Mina ord finns kvar. Mina tankar finns kvar i cyberspace. Om du lyssnar riktigt nog hör du dem. Men du måste lyssna på rätt sätt.

Livet är kort.

Read Full Post »