Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kvinnor’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En vecka har gått. Det är onsdag och självklart missade jag inte kvällens avsnitt av När livet vänder. Den här serien visar mig i mina svartaste stunder att det finns både hopp och ljus, i alla fall för andra. Och kanske för mig också..? Tack Anja Kontor för detta!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter i åtta avsnitt människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Admir

Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Förra året identifierade han sin fars kvarlevor efter 20 år.

Admir var kvällens huvudperson. Som 17-åring överlevde han folkmordet i Srebrenica 1995 – ungefär 8 000 människor dog, främst muslimska män och pojkar. Admirs far, bror och farbror dödades, men deras kvarlevor kunde senare identifieras och plockas upp ur den massgrav där de dumpats. Admir identifierade sin pappa förra året och kunde begrava honom. Han blev rekommenderad att inte titta på pappans kvarlevor, men han ville se sin pappa en sista gång.

Det som hände i forna Jugoslavien är bland det mest fruktansvärda i modern tid. Jag har hört människor berätta om hur grannar plötsligt mördade varandra på grund av religionen – och ändå var ingen av dem starkt troende, än mindre utövade de sin religion.

Admir berättar hur familjen diskuterade om de skulle fly eller stanna kvar. Till sist delade de upp sig – kvinnorna för sig, männen för sig. Männen gick genom skogen. Admir kom ifrån sin pappa och sin bror. Han säger i programmet:

Man kan röra sig, men en halvtimme senare kan man vara död.

Så småningom kom Admir till Sverige. Hans prioriteringar är enkla:

  1. familjen
  2. hälsan
  3. jobbet

Admir har hittat ett nytt liv. Men han glömmer förstås aldrig sitt gamla. Och i hans hemland saknas fortfarande hundratals män.

Hvala, Admir, för att du berättade!

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 6 maj 2016).

 

Vill du läsa mer om hur barn och unga upplevde kriget i Bosnien? Då rekommenderar jag min vän Anna Nilsson Spets trilogi, Hållplats Sverige, utgiven på Vombat förlag. Här kan du läsa om vad jag tyckte om hennes böcker:

Jag, Almina

Jag, Alma

Änglarnas tårar


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om det kroppsliga.


 

Jag med läsglasögon och bok

Här läser jag med linser och läsglasögon. (Bilden är från i somras.)

Det här med att bli äldre… Jag trodde att jag skulle klara mig, men synen är mindre. Det vill säga, jag har varit närsynt sen tonåren. Glasögon började jag använda när jag kom till Uppsala för att studera. Sen blev det linser. Jag är inte mycket för att det ska synas (!) att jag inte ser perfekt. (Ehum, jaa… även en Toffla är fåfäng.) Synen har försämrats genom åren, jag har kollat den då och då. Linser köper jag på nätet, för det är billigare. Jag tänkte att nån gång ska det väl svänga – den där berömda långsyntheten ska anlända och den och närsyntheten ska ta ut varandra. HA! Det enda som har hänt är att jag fortfarande är långsint OCH har blivit blivit både närsynt och långsynt!!!

Nu har jag inte haft råd att gå till optikern på ett par, tre år, tror jag. I stället skaffade jag ett antal billiga läsglasögon och sen kör jag med det klassiska…

glasögon av, glasögon på.

En bra sak är att jag kan läsa i sängen utan varken brillor eller linser. Bara jag har bra belysning och håller boken ganska nära ögonen. Men ska jag läsa på dagarna, när jag har linser i, måste jag sätta på mig läsglasögonen med styrka +1 annars är det helt omöjligt att se bokstäverna. Riktigt problematiskt kan det bli när jag är ute och ska kolla sms eller mobilsurfa. Då har jag nämligen inte alltid mina läsglasögon med mig.

Mina vanliga glasögon har jag på morgonen, fram tills jag har tvättat mig och stoppat in linserna, samt på kvällen – från badrummet till sängen och om jag ska se på TV i sovrummet. Jag kan inte gå ett steg utan brillor eller linser, för jag ser inte ett smack. Men se (!) att läsa böcker utan hjälpmedel går…

Totalt sett (!) kan en väl sammanfatta att jag ändå har fått lite mindre syn. Det är i vart fall inte helt oproblematiskt. Fast jag gillar att kunna läsa utan hjälpmedel, det är en stor fördel.

 

Sen är det det här med hår…

Kapsyler med mustasch


När män blir äldre 
förlorar många av dem håret på huvet. Min pappa var ett undantag, han hade kalufs in i det sista. Kvinnor får också ofta tunnare hår på huvet. Mindre hår.

Jag har aldrig rakat mina ben, fast i somras var det nära, ska jag säga. För om en får lite mindre hår på huvet får en desto mer nån annanstans. Det som slog mig den här sommaren var att mina shortsben hade fått så mörka hår dessutom.

Pincett med strå

Triumf! Detta strå drog jag ut ur en liten förhöjd prick jag har till vänster ovanför min överläpp.

MEN, vad värre är… håret  ovanpå huvet har blivit tunnare och svårare att få styrsel på. Jag minns hur farmor alltid höll sitt hår på plats med miljoner små kammar, en sorts hårspännen utan spännen, för den som aldrig sett såna. Jag har kort hår, så det funkar inte på mig. Fast detta är inte det värsta ändå… På huvets framsida, det vill säga ansiktet, dyker det gärna upp hårstrån lite här och var. Plötsligt rycker Fästmön i nåt hon har upptäckt och jag skriker – av såväl överraskning som smärta.

 

Nu är ju emellertid inte min kära och jag alltid tillsammans. Det innebär att jag måste ta eget ansvar för oönskade hårstrån som dyker upp i ansiktet. Till min hjälp har jag min gamla frimärkspincett, den som följde med mitt första filatelikit, så att säga. Den funkar inte bara att hantera frimärken med, den funkar till hårstrån också. Det är nästan så jag tycker att det är roligt. Det gör så där sköntont att rycka ett strå och sen – med triumf – titta på hur långt och grovt – och kanske mörkt! – det är. Med läsglasögonen på näsan, förstås. För jag ser ju inte ett enda strå med enbart linser…

Och nu får DU gärna berätta om ögon och strån och andra tecken på att du inte är evigt ung genom att skriva några rader i en kommentar. Om du vågar. En del tycker att det är lite jobbigt. Jag tycker mest att det är irriterande att inte se.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Rött kortNy vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


PS 
Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett nattande inlägg.


 

Monstret

Just nu läser jag den här så ofta tillfälle ges och alltid innan jag ska sova!

Nu är det snart läggdags för somliga. Ja, utom för nattugglorna och nattarbetarna, förstås. Tofflor drar sig vanligen tillbaka till bädden nånstans mellan klockan 22 och 23. För att läsa! Jag läser alltid en stund innan jag ska sova. Just att läsa då har visat sig vara väldigt bra, enligt forskare.

Numera är det rätt vanligt att vi kollar sociala medier och mejl i sängen innan vi ska sova. Dessutom gör vi det fort – varje post ägnas typ 15 sekunder. Och det är inte bra. Det har nämligen visat sig att läsning av längre art är bra för oss på flera sätt. Bland annat blir vårt minne bättre av att läsa liksom andra mentala förmågor, enligt forskarna. Den som läser blir också bättre på att prata inför andra människor samtidigt som de blir bättre tänkare. Vissa forskare hävdar till och med att vi läsare – ja, jag räknar mig till dem av nån anledning..! – blir bättre människor. Skälen till det är att läsningen ökar vår förståelse för andra människor och gör oss bättre på social samverkan. Dessutom minskar läsning stress – och det är ju ett jättebra sätt att göra kroppen klar för sömn, eller hur..?

vikta lakan

Renbäddning på gång!

Men… hur ofta tvättar/byter du sängkläder, ijenklien? Brittiska forskare menar att man sprider bakterier om man inte tvättar sina sängkläder tillräckligt ofta. Enligt professor Sally Bloomfield är det minst lika viktigt som att tvätta händerna och skölja grönsaker. Därför tycker hon att vi ska tvätta och bädda rent en gång i veckan – allra helst om vi har barn. Jag har inte barn, som tur är. För barnen.

Det är inte bara bakterier som hamnar i sängen. Vi tappar en hel del hudceller och svettas också och det drar till sig kvalster. Kvalster i sin tur avger avföring som kan ge oss kliande näsa, irriterade ögon och astma.

En gång i veckan låter väldigt ofta, enligt min mening, men när jag läser om bakterier, hudceller och svett är det egentligen ganska rimligt. Jag byter sängkläder oftare sommartid eftersom jag svettas mer då. Och jag byter alltid när jag har varit sjuk.

Men ärligt talat byter jag i vanliga fall sängkläder ungefär en gång i månaden. Det är alltså inte tillräckligt ofta! En säng blir ohygienisk efter två till tre veckor. En undersökning bland britterna visade att en av tio inte byter sängkläder mer än en gång i månaden. Kvinnor tycker att det ska bytas var femte vecka, män var sjätte. Bara en tredjedel byter en gång i veckan. Ju äldre vi blir desto oftare byter vi sängkläder, dessutom.

Nu har jag berättat att jag läser en stund innan jag sova varje kväll och att jag bäddar rent en gång i månaden. Men brukar DU läsa innan DU ska sova och hur ofta bäddar DU rent? Vågar du svara (ärligt) i en kommentar???

Kudde

Sov gott!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ytterligare ett citerande inlägg.


 

Med samma källa som förra citatet kan man tro att Bittrare än döden inte är nån lättsmält deckare. Jag föreslår att du läser den själv och bildar din egen uppfattning.

Här pratar karaktären Vijay om definitionen av en vanlig stalker:

[…] Det finns många definitioner, men jag tycker den bästa är den som Meloy skapade 1998. Han sa i princip att stalkning är en medveten, illvillig och återkommande förföljelse och trakassering av en annan person. Och om man nu tittar på gärningsmännen så är de typiskt sett män, ofta med dokumenterat kriminellt förflutet och psykiatriska problem eller drogmissbruk. De har genomsnittligt sett högre intelligens än andra typer av brottslingar, även om det finns undergrupper av stalkers som snarare är underbegåvade och socialt inkompetenta. […]

Män??? Det står inget om kvinnor. Fast resten verkar ju korrekt… Samtidigt… det är ju ett citat ur en fiktiv berättelse.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett språkligt inlägg.


 

Särskrivning är en språklig sjukdom som blir alltmer utbredd. Ibland är det väl så att man kanske mest stör sig på det, men förstår vad som menas. Andra gånger kan särskrivningen göra att betydelsen av en mening blir annorlunda än vad som var avsett.

Så här Twittrade nån på Radio Uppland tidigare idag:

Permobil stöld


Tolkningen av detta blir 
att tre kvinnor har utfört en sorts stöld som kallas permobil och åtalas nu för det. Men nånting säger mig att det inte finns nåt som betecknas som permobil stöld. Mycket riktigt kommer lite senare en korrigering:

Permobilstöld


Ah! De tre kvinnorna 
har stulit en permobil och ska nu åtalas för det.

Kommunikation är svårt. Särskrivning är en språklig sjukdom! Bli frisk snart! Heder till Radio Uppland, dock, som gjorde om och gjorde rätt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett citerande inlägg.


 

Synen på journalister kanske ändras genom tiderna, men i litteraturens värld skildras journalister sällan som sanningsjägare utan snarare som irritationsmoment. I verkliga livet vet vi ju att de bara gör sitt jobb.

När journalister skildrar män och kvinnor gör de det ofta på olika sätt. Kvinnorna omnämns fortfarande vanligen bara med förnamn i artiklar. I nästan alla reportagetexter beskrivs deras utseende och klädsel.

Peter Buggert har jobbat som signalsystemsforskare, men har också skrivit böcker. Som här skriver han om journalister i sin thriller Farsot:

[…] Utanför kunde de alla se hur en okänd man tog sig in genom trädgårdsgrindarna. Han var klädd i jeans och kavaj och jeansskjortan var uppknäppt – en typisk journalist. […]

Ja, ja, boken har några år på nacken (typ 16)…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »