Frukt(ans)värt?!

Ett inlägg om fruktstunder och fruktansvärda stunder.

---

 

Nej, jag var ståndaktig och tog inte en enda ruta!

Idag har det sannerligen varit en blandad dag! Jag kände att jag hade ett svart moln ovanför huvet i morse, men tack var goda kollegor tunnades molnet ut och jag tog det tunga lite mer lättsamt. Det viktiga för min egen personliga del är att jag hanterade det hela bra, att jag inte försökte slå knut på mig själv, att jag förhöll mig neutral och att jag agerade professionellt och ändå personligt. (När jag skriver dessa rader känner jag mig högst utvecklingsbar!) Vidare upplevde jag att författarna var nöjda med detta – tills vidare.

Själv blev jag ännu nöjdare efteråt när jag inte föll till föga och snodde åt mig en bit choklad som nån händelsevis hade lagt på ett av borden i Café Java. Jag kände mig så ståndaktig! Det är bara på helgerna jag äter godis. I fredags kväll blev det en Japp, men i söndags dessvärre lite för många karameller ur en Twistpåse. Men det spelar ingen roll – jag bantar inte på nåt vis. Fast det är väldigt roligt att den här veckan kunna ha på sig jeans som det var ett par år sen jag kom i. Jag måste nog väga mig igen i morgon bitti…

Jag både skalade den och åt den.

Idag påbörjade jag en textgranskning som kunde ha varit roligare. Mer säger jag inte om den. NK* och jag åt en go-lunch på restaurangen. Den vegetariska ärtsoppan var ljuvlig idag. Jag unnade mig dessutom en apelsin och det hör inte till vanligheterna. Jag avskyr nämligen att skala apelsiner – ryser vid blotta tanken på apelsinsaften under naglarna. Det blev en utmanande fruktstund, men jag överlevde prövningen och klarade därefter av ett arbetsmöte inne på mitt kontor.

På eftermiddagen blev det en high five med kollegan H. Jag sa det H tänkte och när H erkände det skrattade vi så tårarna sprutade och slog ihop våra handflator.

Under eftermiddagsfikat, efter high fivandet, undrade jag när rörmokaren skulle höra av sig eftersom det nu gått över 24 timmar sen jag mejlade. Jag hade visserligen fått tre (3) bekräftelsemejl, men jag ville gärna ha ett telefonsamtal också. Det var knappt så jag hann tillbaka in på kontoret förrän en rörmokare ringde. Nu kommer han hit klockan sju i morgon bitti för att

titta

vad det är jag behöver få åtgärdat. Därefter bokar vi väl en tid när han ska utföra själva jobbet. Jag har fått OK av nya chefen på plats att jobba hemifrån under rörmokarbesöket, men i morgon hinner jag nog i tid till jobbet (jag börjar klockan åtta och det tar en kvart dit med bilen).

Jag tvättar en badrumsmatta just nu och efter det blir det ytterligare en tvätt. Sen ska jag parkera mig framför TV:n och se Antikrundan klockan 20, i kväll från Läckö slott. Då är jag fruktansvärt upptagen med att värdera via appen, förstås, och inte tillgänglig på nåt vis. Så i stället för att ”störa” mig kan du väl ge mig tips för min lilla TBR-lista för bokåret 2016? Tack!
*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stjärnorna på Slottet 2015: Amanda Ooms dag

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det ovanligt bra TV-program för att vara lördagskväll. Hela två (2) program jag ville se. Klockan 20 hällde jag ner mig i bästefåtöljen, startade TV:n och satte på stereon så jag fick lite extra ljud i högtalarna (måste ju försöka höra nåt samtidigt som grannarna har partaj IGEN). Det var Stjärnorna på Slottet och Amanda Ooms dag. Om henne visste jag faktiskt… ingenting…

Amanda Ooms var säsongens tredje stjärna.

Det slår mig nästan genast hur intressant Amanda Ooms är. Och hur fruktansvärt begåvad hon är! Hon har skrivit böcker, är skådespelare, konstnär… Ändå är det den lilla Amandas berättelse om mammans självmord som berör mest – inte det Amanda har gjort eller att hon är ihop med Thåström.

Det blev en lugn dag på Slottet och det behövdes sannerligen efter kontroverserna förra gången. I kväll hörde jag nästan inte Claire Wikholms stämma – jo, en gång, mot slutet och då sa hon nåt neutralt. Det var bra. Det var bra med en lugn dag och fokus på dagens huvudperson. Den som jag är riktigt nyfiken på nu!

Toffelomdömet blir det högsta!

Nästa gång är det Stefan Sauks dag.

Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Som en katt

Ett inlägg om min mamma, numero Una.

Min mamma är som en katt. Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.

Mamma fotad igår kväll.

Det blev aldrig detsamma när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.

Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.

Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.

Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jag som har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.

En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.

Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!

Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att hon frågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.

________________________________

Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.

Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.

Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.

Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.

Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen vidare gäst, inte…

Ett inlägg om att känna sig som en gäst hela tiden. Och om att skriva så man berör.

Även arbetslösa tar sovmorgon ibland. I morse sov jag ända till halv nio. Som vanligt när jag gick och la mig igår kväll närde jag en förhoppning om att inte vakna idag. Som vanligt blev jag besviken. Jag vaknade och verkligheten är ingen dröm utan just… verklighet.

Idag är det min pappas födelsedag, men jag har ingen pappa här att fira. Han skulle ha blivit 86 år. Jag kan inte tänka mig honom som en sån gammal gubbe! Min pappa är evigt ung i mitt minne. Jag saknar honom varje dag. Det går inte över.

Tjock-Tofflan och hennes pappa.

Det är en strålande solig och kall dag. Termometern visar nån minusgrad. Det är lite vitt på marken och lite vitt på taken. En promenaddag borde det vara. Men jag skippar det idag också. Har ingen lust. Vill inte visa mig utanför dörren, helst. Tanken är väl att jag ska åka ut till Himlen och gästa familjen.

Gästtofflor kan vara både mysiga och billiga.

För det mesta känns det som om jag är en gäst i alla sammanhang. I verkligheten, alltså. Det är som om jag är här på besök. Jag blir förbannad på mig själv för att jag inte är en trevligare gäst. En gäst som förvaltar sin tid i verkligheten på bästa sätt. Det är bekvämt att sitta här och vegetera och inte förvalta alls, ska jag erkänna. Men var lugn, jag får skit för det också. Jag får skit för det mesta jag är och gör. Fast jag vänjer mig aldrig.

Allvarliga är mina funderingar om att lägga ner skrivandet. Jag vet inte om jag skulle överleva det. Det berömda valet står mellan pest och kolera. Men jag är så trött på att onda ögon tolkar in saker jag inte skriver. Jag vill ju inte ens att dessa illvilliga blickar ska läsa mina texter. Varför är jag så intressant? Jag kan verkligen inte förstå det. Om du retar dig så, varför läser du det jag skriver, liksom?

Redan i första klass i lågstadiet frågade jag mig varför jag var så intressant i andras ögon. Jag fick höra att jag hade en tuff yttre stil som retade många. Jag, som var världens mjukis och som grinade när helst ingen såg! För hemma fick jag inte grina. Hemma fick vi aldrig visa några som helst högljudda känslor utan det skulle vara neutralt. Som barn har man två alternativ då: man exploderar eller man imploderar. Dessvärre följer detta med upp i vuxenåldern. Det påverkar mer än man tror. Var jag så tuff när jag var sju bast, då? Nej, inte alls. Jag var bara en pojkflicka som alltid var rädd och ledsen. Värsta belackarna var då, som nu, flickorna.

Igår eftermiddag, på bilverkstan, satt jag och läste pappersvarianten av lokalblaskan. Denna blaska, som nyligen utsågs till Årets dagstidning. Årets dagstidning – och årets lite andra saker inom journalistiken – är ett jippo som arrangeras av tidningen Medievärlden och Tidningsutgivarna. Det senare är en organisation som enligt egen utsago säger sig

arbeta för fria och konkurrenskraftiga medier för ett öppet och demokratiskt samhälle

Det lite lustiga i sammanhanget är att ägarna till vår lokalblaska äger en massa andra lokalblaskor. Ägarna köpte till och med den lilla lokala gratistidningen som kommer ut en gång i veckan. Därför reagerar jag på orden

[…] fria och konkurrenskraftiga medier […]

Hur fria är dessa lokalblaskor, egentligen? Hur fritt är det, till exempel när båda lokalblaskorna i Metropolen Byhålan, ägda av samma företag som lokalblaskan här, har exakt samma artiklar på sina webbplatser och i pappersversionerna? De två före detta konkurrenterna, ska tilläggas. Jag undrar om folk där nere i södern vet hur det ligger till.

Här i Uppsala tjafsar i alla fall en av lokalblaskans bloggare, Frida Norén, med en annan, vanlig bloggare, Karin Andersson. Jag har inte läst nån av dem tidigare. Bara noterat att Frida Norén har fotobyline och skriver i Citybilagan. Härom sommaren såg vi henne i en av stadens second hand-affärer. Hon hade kappa med pälskrage på sig i värmen, det är därför jag minns henne.

Typ en sån här pälskrage.

På lokalblaskans webbplats får båda två däng i kommentarerna, men mest Karin Andersson. Om man tittar på respektive bloggares texter är det också  Karin Anderssons text som har fått mest respons/däng. På Frida Noréns bloggtext finns inte en kommentar. Det talar sitt tydliga språk om vem som berör och vem som inte gör det, tycker jag…

För det är just det här med att beröra andra med sin text… Jag fick höra igår att det är det jag gör och att det är därför de som avskyr mig inte kan sluta läsa. Och kanske är det så att läsaren som mejlade mig detta tänkbara scenario har alldeles jävla rätt..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Familjen Kennedy. En amerikansk dynasti

Ett inlägg om en biografi över familjen Kennedy.

Som så många andra har jag fascinerats av familjen Kennedys öden och äventyr. Jag hade nyss lärt mig gå när president John F, Jack kallad, sköts ihjäl i Dallas. Den där skakiga amatörfilmen har jag sett många gånger. Nu var ju John inte den ende med efternamnet Kennedy som avled i förtid. Nog undrade jag lite om det fanns nåt skäl till alla förtida dödsfall och mord eller om det helt enkelt vilar en förbannelse över namnet. Många böcker har skrivits om Kennedys. Nu har jag precis läst Lennart Pehrsons Familjen Kennedy. En amerikansk dynasti och fått lite mer kött på benen.

Ett gediget verk om en dynasti. Eller i alla fall en stor klan.

Mina första möten med boken blev lite aviga. Jag köpte den på rea hos Historiska media. När fakturan kom baxnade jag: 118 spänn för en pocketbok… (inklusive frakt). Idag, efter rean (!), tar Historiska media 59 kronor + frakt för boken… Och när jag så öppnade denna fantastiskt dyra reapocketbok upptäckte jag direkt ett korrekturfel i bildtexten till inledningskapitlet… Kunde en bokbekantskap börja sämre, eller..?

Nu har jag läst hela boken och bildat mig en lite annorlunda uppfattning. Även om jag hittar språkliga brister lite här och var – vilket förvånar mig eftersom författaren är korrespondent – är detta ett av de mest gedigna och neutrala verk om klanen Kennedy jag har läst! Författaren går igenom vars och ens livshistoria och karriär. Privatlivet nämns, men väldigt neutralt, trots att författaren skulle ha kunnat brassa på rejält. Det handlar ju om snaskigheter som skilsmässor, droger, alkohol, sexmissbruk med mera.

Här är fokus på fakta och det man med säkerhet vet. Utrymmet för spekulationer är litet. Visst berörs några av skandalerna i familjen, men ytterst lite. Det är vars och ens gärning som är det viktiga här.

Det här är en mastig bok, men synnerligen gedigen faktabok. Biografin om familjen Kennedy får högt Toffelbetyg. Det som drar ner betyget är språkmissarna och att det bitvis känns som om författaren blundat för skandalerna och den roll de spelade för familjen och politiken…

Livet är kort.

Read Full Post »

Reklamfilmer på TV – igen!

Ett inlägg om nåt som we love to hate.

Häromdan skrev jag ett inlägg om reklamfilmer på TV. Nu har jag samlat lite mer underlag så det blir ytterligare ett inlägg. För det här med TV-reklam kan verkligen engagera människor, undertecknad inkluderad. Det är nånting vi TV-tittare love to hate, ungefär.

Nåns älskling? Säkert, men inte min, i alla fall… (Bilden är lånad av Mrs Wedell.)

Jag köper fortfarande inte att all uppmärksamhet – även dålig – är bra. För när det gäller varor och tjänster är väl ändå syftet med reklamen att skapa goodwill??? Som ju ofta i reklam-TV:s värld blir badwill. Man blir irriterad och tycker att företagen är töntiga/knäppa. Hur troligt är det då att man handlar där? Jorå, jag åkte till Ö&B häromdan för att köpa en grej som jag sett i reklamen – pappersreklamen. Annars undviker jag stället så mycket jag kan. Är livrädd för att möta den Överenergiske killen med de många tänderna ovan! (Han borstar nog inte med den tandkrämen som tandläkaren som låter som om hon har en muninfektion gör reklamfilm för…).

Livrädda var det många som blev för ett par år sen för en tjej som gjorde reklam för vissa apoteksvaror. Jag blev det inte, jag tyckte att det var en ganska neutral och OK reklam. Men en aktuell reklamfilm jag verkligen blir skraj för är Kicks! Hur i helskotta tänkte de??? Sminket gör ju människorna i filmen ännu läskigare! Vem vill köpa då?

Riktigt dålig reklamfilm just nu är den med Tommy Körberg och färgen. Har Tommy Körberg så dåligt med pengar att han måste ställa upp och spela in sånt skräp?

Och Dajreklamen… (Förlåt, det stavas visst Daim nu för tiden…) Du vet den som använder stereotypbilderna musklig man (hård utanpå) och mjukisman (mjuk inuti). Eller nej… Tvärtom var det nog… Hur som helst: dåligt! (Dessutom fastnar just den här chokladbiten otroligt mycket i tänderna. Tur att jag då använder en annan tandkräm än den i reklamfilmen, för mina tänder blir rena och jag det låter inte som om jag har två tungor i käften när jag pratar.)

Många reklamfilmer handlar om ätande, en del handlar om bantning. Man undrar bara varför de ändå ganska seriösa Viktväktarna fortsätter att visa reklamfilmerna med Shirley Clamp när det avslöjades att hon hade använt en helt annan metod för att gå ner i vikt snabbt – så hon kunde spela in reklamfilm åt Viktväktarna, eller? Man undrar.

Tillbaka till reklam för ätande. Det sämsta jag har sett på länge är nog Burger Kings reklam om killen på stranden med anden. Han som frivilligt avsäger sig tre sinnen – känsel, hörsel och syn – bara för att få behålla sin hamburgare. Det här är snudd på kränkande reklam, tycker jag! Vad tycker personer med funktionshinder som är döva och blinda, till exempel, om denna reklamfilm?

Eller nej. Lägst ner på min lista av dåliga reklamfilmer just nu är nog filmer av typen

saker som pratar.

Alltså, tror reklamfilmsmakarna att folk är dumma i huvudet eller? Jag blir förbannad på kontaktlinser som pratar Kalle Anka och diskmedel som har åsikter!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Bra dagar och mindre bra

Ett inlägg med vilket Tofflan hade intentionen att vara neutral, snudd på optimistisk, men som blev rätt gnälligt.

Torsdagen blev underbart varm och solig. ”Lisbeth” och jag tog en alldeles för lång lunch. Vi skulle nog kunna prata non stop i flera timmar. Vi måste antagligen slut ses så här, vi hinner ju aldrig snacka klart!

Hemma i New Village stålsatte jag mig och började städa. Först dammade jag, sen skurade jag badrummet, därefter duschrummet/toan och sist dammsög jag. Jag var trött och varm efteråt, men jag drack vatten hela tiden. Ändå lurade en lätt huvudvärk bak i skallen. Mamma ringde när jag hade slagit ner rumpan för att vila ut före duschen, men vi pratade inte så länge. Jag trodde verkligen att duschen skulle göra susen. Men icke! När jag kom ut slog huvudvärken ner som en bomb. Jag blev så dålig att jag började må illa och var tvungen att lägga mig. Som tur var släppte det med en tablett, men det tog ungefär en timma och jag hann bli ganska rädd under tiden. Det kom så plötsligt, så intensivt. Solljuset genom mina skitiga fönster gjorde så obarmhärtigt ont.

Solens strålar är härliga, men kan också göra rätt ont.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om bra och mindre bra dagar på jobbet innan jag såg på Eurovision Song Contest 2013:s andra semifinal. Det gick inte. Därför skriver jag dessa rader när klockan är alldeles för mycket.

Bra dagar och mindre bra dagar… Den där dagen det var strömavbrott på jobbet blev ändå en ganska bra dag, trots allt. Det blev en konstruktiv dag. Det blev en bra dag, med bra möten. Likaså var dagarna, veckorna, när jag byggde hus på jobbet fantastiska. Jag såg hur nånting växte framför mina ögon och det var jag som skapade det.

Men andra dagar… Andra dagar är mindre bra. Frustrationen lurar runt hörnet. Maktlösheten. Oron. Försöken att kommunicera som misslyckas, trots att man först tror det motsatta. För mina ord kan väl inte vara så svåra att förstå? Jorå, det kan de! För i nästa stund möts jag av saker som bara är… på tvären.

Andra dagar…

Jag har faktiskt kämpat och jobbat med mig själv de senaste åren. Rannsakat mig. Försökt ändra vissa beteenden. Men tro inte en endaste sekund att det är lätt att lära gamla hundar att sitta! Och jag har ju fått höra så många gånger hur dålig jag är och hur jag måste vara på ett annat sätt att jag till sist trodde på det. Nu är jag nånstans mitt emellan. Jag  har blivit mjukare, fogligare, fått ett bättre pokerface. Jag kan le fast jag gråter inuti. Eller rasar. Fast det syns inte! 

Men dessa andra dagar… Ibland går det inte att visa upp ett falskt leende eller säga falska saker. Jag brister och fäller hårda ord. Eller nej. Inte hårda, utan korta. Och jag avslöjar lite för mycket vad jag tänker.

Hårt. Eller kort.

Det är en kamp att vara människa. Att vara en sån människa som andra kan acceptera utan att jag gör mig själv till nån jag inte vill vara. Balansgång är svårt. Jag är inte mycket för kompromisser, men jag har blivit bättre på det.

Det gör bara så ont vissa dagar. Dessa dagar när mina ord blir korta. När jag inte orkar le med ögonen. När jag inte orkar peppa dig eller dig eller dig. När jag bara skulle behöva få höra av nån att jag kan släppa kontrollen och relaxa, allt är fixat. Men mitt liv blir aldrig fixat. Jag är spänd till det yttersta just nu, jag gör saker och lovar saker jag aldrig hade haft en tanke på att sänka mig till att göra för några år sen. Allt för att få behålla lite värdighet, få låtsas vara nån.

Mindre bra dagar behövs! För hur skulle jag annars kunna uppskatta de bra dagarna? Det är allt jag vet. Just nu. I denna stund. När jag skriver detta, nån gång mellan torsdag och fredag. Jag lär vara död när jag ska upp om några timmar.

Solens uppgång. Kommer jag också upp?

Livet är kort.

Read Full Post »

Traditionell läsare med egen fantasi

Ett personligt inlägg där Tofflan berättar om hur hon läser.

En bok på gång är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.

Hand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.

Bokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.

Livet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.

Talböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.

På den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har samlat alla mina bokinlägg på en egen sida och där kan man också se vad jag läser just nu. Ett skäl till detta är att jag vill dela med mig lite av mina läsupplevelser, men också att lista böckerna så jag inte lånar eller köper dem igen. Ibland inser man ju inte att man redan har läst en bok förrän man kanske har köpt den för en dyr penning och börjat läsa i den.

Vad har DU för förhållande till böcker, läsning och att skriva??? Jag är verkligen intresserad att veta, så skriv gärna ner några rader i en kommentar här!

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Stryktålig eller En som gillar att ge järnet!

Varje gång jag skriver att jag stryker mina kläder får jag kommentarer från folk som ojar sig över detta. De ojar sig och undrar hur i hela friden jag kan ägna mig åt att stryka. En sista gång säger jag nu att…

jag stryker mina kläder för att det håller dem fräscha längre. Genom att pressa ner fibrerna i tygerna står kläderna emot smuts bättre. Och för övrigt vill jag inte gå till jobbet i kläder som det ser ut som om jag har sovit i. Fyra nätter. Hur andra gör skiter jag fullständigt i. Var och en gör som den vill.

Så! Nog om detta! Jag har strukit fyra maskiner tvätt – en orange, en blå, en grön och en tjockis-svart. Jag tycker inte det är tråkigt att stryka, men det tar tid. Idag har jag lite ont i min häl dessutom och i ena höften. Så det var säkert bra att stå och stryka i en och en halv timma. Jag gnäller inte om strykningen eller om mina krämpor. Jag konstaterar.

Gnälla får man nämligen inte heller göra. Det är bara vissa som har full rätt att göra det och att dessutom skriva andra på näsan att de gnäller. Jag gnäller så mycket jag vill – men om strykning vill jag inte gnälla, mest om människor just nu.

Folk är så inkonsekventa. Eller rättare sagt, de vänder kappan efter vinden. Du vet slickar uppåt och slår neråt. Och det är värsta sorten! De som smilfinkar sig igenom livet gentemot chefer, höjdare, kändisar, Fan och Dennes Moster. För att sen, bakom ryggen, eller åtminstone i tron att ingen hör eller ser, spy galla över personen i fråga.

Jag spyr i alla fall helt jävla öppet här på bloggen – om det mesta. Inte om allt. Även jag har mina gränser och, tro det eller ej, en personlig sfär. Det du läser här ger dig ju bara en del av mig. Jag har haft läsare som har trott sig känna mig så väl att de också tror att de tillhör min familj. Majj gadd!

Näst värsta sorten är Fegpottorna. De som glider genom livet på lögn efter lögn efter lögn och skickar fram andra att föra deras talan. Dessa jättebebisar blir aldrig vuxna och det gläder mig att jag äntligen har förstått och insett att så är fallet. För då är det så lätt att välja bort människor och i stället umgås med jämnåriga/jämbördiga – oavsett ålder. För det sitter inte alltid i siffror, det sitter i beteenden. Och vars och ens förmåga att utvecklas. Alla har uppenbarligen inte den förmågan utan lever kvar i det förgångna, vältrar sig i sin egenanpassade verklighet och sanning.

Tro nu inte att jag inte kan ändra åsikt om både sak och person – det kan jag! Ibland kan jag också ha väldigt dubbla känslor inför en människor eller företeelser. Men för att jag ska gilla nån måste den ha gjort sig förtjänt av mitt gillande. Jag gillar inte nån bara rakt av. Jag tolererar, jag är neutral gentemot nån till dess att jag antingen gillar dem eller… inte gillar dem så mycket.

För några år sen gjorde jag en test som visade att jag var både stryktålig och en som gillar att ge järnet. Idag har dessa mina förmågor prövats synnerligen hårt idag gentemot… människor jag inte gillar så mycket, människor som skriver mig på näsan jämt och samt, människor som hindrar mig i jobbet…

Jag är lite trött just nu. På människor. Men det går över till i morgon. Då ska jag ju lägga mig och gapa för Sara som ska undersöka mina tänder. Sara är både snäll och duktig, men ibland gör det hon gör mig ont och ofta blir det kostsamt. Men jag gillar Sara, det gör jag, helt klart.

Till sist, konsekvens och inkonsekvens… Den som läser och fattar är smart. Den som läser och inte fattar… behöver inte bry sig.

Strykhögen stryker sig inte. Bäst jag stryker den. Medhårs. Tar ett JÄRN och stryker den. Med järnet.

Livet är kort. Jag är väldigt trött i mössan.

Read Full Post »

Uppe i ottan

Idag är det fredag. I kväll kommer Fästmön till mig. Underbart! Jag har längtat såå! Allt måste gå som en dans – en väldigt snabb sådan – idag. Jag har gått ut hårt. Redan publicerat ett antal saker externt och internt, gjort en sammanställning av medias bevakning av en het nyhet här i veckan och lite smått och gott. Saknar att inte nån centralt i organisationen gör medieanalyser. Har man bara bra underlag kan man göra såna själv – det gjorde jag på mitt förra jobb – och det tar faktiskt inte lång tid. Inte behöver man göra djupanalyser heller. Ibland räcker det med att kategorisera i facken positiv nyhet, negativ nyhet och neutral. Eller hur media tolkar ett pressmeddelande eller en nyhet. För det behöver ju inte heller vara såsom man hade tänkt…

Solen syntes tidigt i morse på baksidan av jobbet. Jag passade på att fota genom ett fönster.

En kall och solig dag idag igen. Termometern hemma visade neråt -18 grader. Jag bävar för varje kallstart av Clark Kent*, men han är så duktig och startar på första försöket – utan att ens hosta. På lunchen ska jag traska bort till Thaistället för att träffa den kloka L. Det var hur länge sen som helst vi sågs! Vi pratar rätt mycket jobb – och samtidigt mycket annat väsentligt också.

Idag tänker jag lämna byggnaden tidigt. Jag ska ner till lokalblaskan och hämta ut mitt nya presskort, som hade kommit igår. Jag har klarat mig utan presskort sen mitten av oktober, men det är alltid bra att ha, särskilt som jag gör en del skrivuppdrag. Journalisten, hos vilken jag ska lösa ut mitt presskort, går på två veckors semester från i eftermiddag, så det är därför jag måste lämna byggnaden på eftermiddagen.

Igår kväll tankade jag och även om det var skitkallt och kö till pumparna är jag glad att jag har det gjort. Annars skulle jag få göra det idag. När jag ändå är på stan ska jag svänga förbi Feskarn i Saluhallen och hämta ut mitt Fredagsmys! Det ska bli spännande – och en recension kommer förstås på en blogg nära dig sen! I förväg kommer ett TACK till vännen Rippe, för detta var nämligen Rippes present till mig på 50-årsdagen i april förra året.

Jag ser väl inte direkt fram emot att trassla mig in i stan en löningsfredag, så jag ska försöka hitta en parkering lite utanför, men på lämpligt gångavstånd. Själv är jag glad och tacksam för att jag tillhör dem som fick lön idag och dessutom löneförhöjning! Jag struntar fortfarande i att min nya lön ligger betydligt under den lön jag en gång hade. Men löneförhöjningen i sig visar att jag är värd nånting, trots allt. Så nu är det bäst att jag gör skäl för pengarna!.. För övrigt räcker min lön till de räkningar jag har den här månaden och jag får dessutom pengar över. Det är jag nöjd med. En del människor får så sjukt mycket i lön att de borde skämmas, men det har de flesta inte vett till! De enda som borde ha skyhöga löner är de som har andra människors liv i sina händer. Det är min åsikt och den står jag för.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »